Sockipedia - Användarbidrag [sv]

Dalsland/Ånimskog/Annenäset

2026-03-30T14:11:56Z

Ingto: Lagt in foto

{{NyPlats
|landskap=Dalsland
|socken=Ånimskog
|namn=Annenäset
|hemman=Nedre Kilane
|typ=Industri
|knord=58.832159
|kost=12.484117
}}
Annenäset är ett före detta stenbrott och industri i Nedre Kilane.
[[Fil:Dalsland-Ånimskog-Annenäset industrijärnväg.jpg|vänster|miniatyr|Industrijärnväg på Annenäset]]

Fil:Dalsland-Ånimskog-Annenäset industrijärnväg.jpg

2026-03-30T14:10:57Z

Ingto:

Bild från Clas-Gunnar Olofsson

Dalsland/Ånimskog/Ängane

2026-03-16T16:21:41Z

Ingto:

{{NyPlats
| socken = Ånimskog
| landskap = Dalsland
| hemman = Stora Kilane
| namn = Ängane
| knord = 58.849313
| kost = 12.496369
| typ = Gård
}}
[[Fil:Dalsland-ånimskog-ängane.jpg|miniatyr|375x375px]]
Ängane eller Ängarna är en av de äldsta gårdarna söder om [[Dalsland/Ånimskog/Aspelund|Aspelund]]. Kring den gamla dalslandsstugan som endast har genomgått smärre förändringar har det växt upp en modern villa och några sommarstugor. Det äldsta huset daterar sig från mitten av 1850 eller möjligen något decennium tidigare. Jordbruket som kunde bära häst och tre kor, när det var som mest uppodlat, lades ner omkring 1950. Ladugården var belägen sydost om bostadshuset.
[[Fil:Dalsland-ånimskog-ängane3.jpg|vänster|miniatyr|232x232px|''Augusta Sund, Ängane, [[Dalsland/Ånimskog/Stora Kilane|Stora Kilane]].'']]
Olof Karlsson fick fastebrev på Ängane 1873, men det är troligt att han flyttade in med sin hustru och deras två nyfödda barn ett par år tidigare. Familjen har beskrivits i kapitlet [[Dalsland/Ånimskog/Gärdet|Gärdet]]-[[Dalsland/Ånimskog/Brandalen|Brandalen]], och därför förflyttar vi oss några år fram i tiden, till 1889 då familjen Sund tog Ängane i besittning.
[[Fil:Dalsland-ånimskog-ängane2.jpg|miniatyr|240x240px|''Sunds döttrar på Ängane. Fr. v. Vendla och Maria. Bakom, Hilma och Elin.'']]
Mauritz Sund erhöll köpebrev på sin ny förvärvade gård i mars 1890. Han var son till soldaten Jan Petter Jonasson/Sund på [[Dalsland/Ånimskog/Sunnetorpet|Sunnetorpet]] i [[Dalsland/Ånimskog/Salebol|Salebol]], där han föddes 1845. Han gifte sig 1877 med Augusta Karlsdotter från [[Dalsland/Holms|Holms]] socken. De flyttade efter en tid till [[Dalsland/Skållerud/Spången|Spången]] i Köpmannebro, där tre av deras fyra döttrar föddes. Vendla var äldst, född i [[Dalsland/Ånimskog|Ånimskog]] 1878, och sedan följde Maria 1880, Hilma 1883 och Elin 1885.

De fyra döttrarna var ovanligt självständiga och frigjorda för sin tid. De bröt tidigt upp från sin hemtrakt och flyttade till [[Västergötland/Göteborg|Göteborg]], där de skaffade sig arbete och utbildning. Hilma och Elin studerade till barnmorskor. Vendla gick så småningom till sjöss och försörjde sig som restauratris under flera år. Maria tog plats i [[Västergötland/Göteborg|Göteborg]] och trolovade sig med Anders Gustaf Aronsson med vilken hon fick dottern Elsa. Trolovningen bröts dock och Maria gifte sig med Valfrid Olsson 1912. De övertog Ängane sedan Mauritz avlidit året innan. Dock stod dödsboet kvar som ägare till 1932 då Augusta gick ur tiden, och sedan ägde hennes efterlevande gården tills Vendlas son Filip Sund köpte den 1942. Valfrid Olsson var då borta sedan ett par år och Maria flyttade till sin dotter och måg i [[Dalsland/Ånimskog/Nedre Känsbyn|Nedre Känsbyn]].
[[Fil:Dalsland-ånimskog-ängane4.jpg|vänster|miniatyr|232x232px|''Filip Sund på Ängane spelar fiol.'']]
[[Fil:Dalsland-ånimskog-ängane5.jpg|miniatyr|242x242px|''Filip Sunds taxibil vid garaget på Ängane. I bilen Lars-Erik Nordfors, på motorhuven Bengt Nordfors.'']]
[[Fil:Dalsland-Ånimskog-Ängane.jpg|centrerad|miniatyr|242x242px|alt=Maria|''Maria Olsson'']]
Vendlas son Filip, som föddes 1908, växte upp på Ängane och i slutet av 1920-talet, och då bilarna mera allmänt började konkurrera med hästskjutsarna på vägarna startade Filip en taxirörelse, som var en av de första i [[Dalsland/Ånimskog|Ånimskog]]. Under kriget då gengasen ersatte bensinen lade Filip ner sin taxistation och började arbeta i [[Dalsland/Ånimskog/Snäckefabriken|Snäckefabriken]], där han under många år var chaufför på företagets bilar. Filip gifte sig med Ingrid Dahl från [[Dalsland/Nössemark|Nössemark]] 1945 och året därpå föddes dottern Mona, medan sonen Lennart lät vänta på sig till 1954.<ref>Ånimskogs Sockenbok del II, sida 90-92</ref>
<div style="clear: both"></div>
== Källor ==
<references />

Dalsland/Ånimskog/Ängane

2026-03-16T16:03:22Z

Ingto: lagt till bild Maria Olsson

{{NyPlats
| socken = Ånimskog
| landskap = Dalsland
| hemman = Stora Kilane
| namn = Ängane
| knord = 58.849313
| kost = 12.496369
| typ = Gård
}}
[[Fil:Dalsland-ånimskog-ängane.jpg|miniatyr|375x375px]]
Ängane eller Ängarna är en av de äldsta gårdarna söder om [[Dalsland/Ånimskog/Aspelund|Aspelund]]. Kring den gamla dalslandsstugan som endast har genomgått smärre förändringar har det växt upp en modern villa och några sommarstugor. Det äldsta huset daterar sig från mitten av 1850 eller möjligen något decennium tidigare. Jordbruket som kunde bära häst och tre kor, när det var som mest uppodlat, lades ner omkring 1950. Ladugården var belägen sydost om bostadshuset.
[[Fil:Dalsland-ånimskog-ängane3.jpg|vänster|miniatyr|232x232px|''Augusta Sund, Ängane, [[Dalsland/Ånimskog/Stora Kilane|Stora Kilane]].'']]
Olof Karlsson fick fastebrev på Ängane 1873, men det är troligt att han flyttade in med sin hustru och deras två nyfödda barn ett par år tidigare. Familjen har beskrivits i kapitlet [[Dalsland/Ånimskog/Gärdet|Gärdet]]-[[Dalsland/Ånimskog/Brandalen|Brandalen]], och därför förflyttar vi oss några år fram i tiden, till 1889 då familjen Sund tog Ängane i besittning.
[[Fil:Dalsland-ånimskog-ängane2.jpg|miniatyr|240x240px|''Sunds döttrar på Ängane. Fr. v. Vendla och Maria. Bakom, Hilma och Elin.'']]
Mauritz Sund erhöll köpebrev på sin ny förvärvade gård i mars 1890. Han var son till soldaten Jan Petter Jonasson/Sund på [[Dalsland/Ånimskog/Sunnetorpet|Sunnetorpet]] i [[Dalsland/Ånimskog/Salebol|Salebol]], där han föddes 1845. Han gifte sig 1877 med Augusta Karlsdotter från [[Dalsland/Holms|Holms]] socken. De flyttade efter en tid till [[Dalsland/Skållerud/Spången|Spången]] i Köpmannebro, där tre av deras fyra döttrar föddes. Vendla var äldst, född i [[Dalsland/Ånimskog|Ånimskog]] 1878, och sedan följde Maria 1880, Hilma 1883 och Elin 1885.

De fyra döttrarna var ovanligt självständiga och frigjorda för sin tid. De bröt tidigt upp från sin hemtrakt och flyttade till [[Västergötland/Göteborg|Göteborg]], där de skaffade sig arbete och utbildning. Hilma och Elin studerade till barnmorskor. Vendla gick så småningom till sjöss och försörjde sig som restauratris under flera år. Maria tog plats i [[Västergötland/Göteborg|Göteborg]] och trolovade sig med Anders Gustaf Aronsson med vilken hon fick dottern Elsa. Trolovningen bröts dock och Maria gifte sig med Valfrid Olsson 1912. De övertog Ängane sedan Mauritz avlidit året innan. Dock stod dödsboet kvar som ägare till 1932 då Augusta gick ur tiden, och sedan ägde hennes efterlevande gården tills Vendlas son Filip Sund köpte den 1942. Valfrid Olsson var då borta sedan ett par år och Maria flyttade till sin dotter och måg i [[Dalsland/Ånimskog/Nedre Känsbyn|Nedre Känsbyn]].
[[Fil:Dalsland-ånimskog-ängane4.jpg|vänster|miniatyr|232x232px|''Filip Sund på Ängane spelar fiol.'']]
[[Fil:Dalsland-ånimskog-ängane5.jpg|miniatyr|242x242px|''Filip Sunds taxibil vid garaget på Ängane. I bilen Lars-Erik Nordfors, på motorhuven Bengt Nordfors.'']]
[[Fil:Dalsland-Ånimskog-Ängane.jpg|centrerad|miniatyr|242x242px]]
Vendlas son Filip, som föddes 1908, växte upp på Ängane och i slutet av 1920-talet, och då bilarna mera allmänt började konkurrera med hästskjutsarna på vägarna startade Filip en taxirörelse, som var en av de första i [[Dalsland/Ånimskog|Ånimskog]]. Under kriget då gengasen ersatte bensinen lade Filip ner sin taxistation och började arbeta i [[Dalsland/Ånimskog/Snäckefabriken|Snäckefabriken]], där han under många år var chaufför på företagets bilar. Filip gifte sig med Ingrid Dahl från [[Dalsland/Nössemark|Nössemark]] 1945 och året därpå föddes dottern Mona, medan sonen Lennart lät vänta på sig till 1954.<ref>Ånimskogs Sockenbok del II, sida 90-92</ref>
<div style="clear: both"></div>
== Källor ==
<references />

Fil:Dalsland-Ånimskog-Ängane.jpg

2026-03-16T15:54:23Z

Ingto:

Dalsland/Ånimskog/Känsbyn

2026-02-02T15:06:06Z

Ingto:

{{NyPlats
|landskap=Dalsland
|socken=Ånimskog
|namn=Känsbyn
|sortnamn=Känsbyn
|knord=58.867257
|kost=12.493751
|typ=Hemman
}}Här är en karta över Känsbyn[[Fil:Dalsland-ånimskog-känsbyn.jpg|vänster|miniatyr|460x460px]]
<div style="clear:left">
== Övergripande beskrivning ==
Känsbyn omfattar två stamfastigheter som benämns Övre och Nedre Känsbyn. De båda gårdarna som aldrig haft några enskilda namn är belägna i korsningen mellan landsvägen Snäcke - Sandbol och vägen som leder till gårdarna i sydvästra delen av Ånimskog, och genom tiderna har det inneburit att Känsbyn alltid haft ett fördelaktigt läge när det gällt kommunikationer i olika riktningar.

Känsbyn nämns första gången i jordeböckerna 1564, då de båda gårdarna står upptagna som skattetorp. Hur namnet uppkommit är lite dunkelt, men troligen har ordets första led sitt ursprung i fornsvenskans käng, som går tillbaka på isländskans kengr som betyder krök eller krampa, och kan syfta på den skarpa krök som vägen gör när man söderifrån viker in mot väster.

<div style="clear: both">
== Platser som hör till hemmanet ==
{{#ask:
[[ har hemman::Känsbyn]]
[[ har socken::Ånimskog]]
|? har typ =Typ
| mainlabel = Namn
}}
== Källor ==
* Ånimskogs Sockenbok del II, sida 141-142

Dalsland/Ånimskog/Djupslund

2025-11-10T17:28:45Z

Ingto: Textjustering

{{NyPlats
| landskap = Dalsland
| socken = Ånimskog
| namn = Djupslund
| sortnamn=Djupslund
| typ = Hemman
|knord=58.872316
|kost=12.450310
|bild=Fil:Dalsland-Ånimskog-Djupslund-2.jpg
}}
[[File:DjupslundKarta.jpg|thumb|border|left]]
<br />Längst i väster, på gränsen till Tisselskog, ligger
'''Djupslund'''<ref>[[Dalsland/%C3%85nimskog/Sockenbok|Ånimskogs Sockenbok del II]], sidan 163-177</ref>. Knappast någonstans i vår socken
har naturen så fullkomligt utplånat all mänsklig odling som kring den förr så mäktiga gården
med betydande åkerarealer, vidsträckta skogar,
sågverk, kvarn och kraftstation och därtill tolv
underlydande torp.

Idag är det svårt att finna resterna av den
gamla mangårdsbyggnaden, men om man följer kraftledningen söderut från [[Dalsland/Ånimskog/Lilla Djup|Lilla Djups]]
södra ände uppför backen och sedan viker av
till höger och tränger sig in bland en tät ridå av
sly och ytterligare en granskogsplantering hittar man grundstenarna och den raserade spisel-
muren. Inte långt därifrån står visthusboden
kvar, den enda byggnad som envist trotsat tidens tand. Fortfarande står väggarna raka som
soldater i givakt och taket synes vara i gott
skick, även om ingenting har förvarats här på
över femtio år. Hela byggnaden har antagit en
grön ton av en begynnande invasion av mossor
och lavar, eller är det kanske trollen som residerar i den gamla boden och vill omge sig med sin
favoritfärg? Trolsk är också den väldiga tvåarmade asken som vresigt kämpar mot den om-
givande vegetationen för att få luft och ljus. Ett
hundratal meter mot väster kan man finna rester av en ladugårdsbyggnad som tillhörde den
västra gården i Djupslund.Beger man sig ner i den djupa bäckravinen
österut finner man den ruttnande bron som
ledde över bäcken upp mot gården och rester
av dammbyggnaden till kraftstationen.[[Fil:Dalsland-Ånimskog-DjupslundVinterskrud.jpg|vänster|miniatyr|Djupslund i vinterskrud, Östra Stugan]]
Detta är allt som finns kvar av Djupslund
idag, och jag kan inte låta bli att jämföra med
den starkt konstrativa bild som dröjer kvar i
minnet sedan något mer än femtio år, då vi
gjorde skolutflykter till gården, som redan vid
den tiden stod mer eller mindre öde, men då
ändå byggnaderna och dess omgivningar hade
undergått relativt små förändringar sedan århundraden tillbaka.

Vår skolutflykt till Djupslund skedde i början
av juni då naturen stod i sin rikaste prakt, och vi
upplevde vandringen till den mystiska gården
borta i väster som ett spännande äventyr, ty vi
var inte bortskämda med några längre skolresor.
När vi passerat bron och forcerat den sista stigningen som ledde upp mot gårdsbebyggelsen
rastade vi under en väldig ek, där en gammal
kvarnsten var upplagd som bord. Smörgåspaketen och saftflaskorna kom fram, ty vi behövde stärka oss innan själva rundvandringen började.

Den gråa mangårdsbyggnaden, som var en
stor och rymlig dalslandsstuga i två plan med
veranda mot söder, tronade majestätiskt på höjden söder om [[Dalsland/Ånimskog/Djup|Djupsjön]], och i sluttningen ner
mot stranden utbredde sig åkrar och ängar med
hasselbuskage insprängda här och var. Strax öster om boningshuset skar den tidigare omtalade
ravinen djupt ner, och i dess botten gick en liten
älv som ledde från [[Dalsland/Ånimskog/Djup|Djup]] till [[Dalsland/Ånimskog/Bräcketjärnet|Bräcketjärnet]] och
vid Djupslund bildade ett brusande vattenfall
när vattnet hade fritt lopp, men efter kraftstationens tillkomst magasinerades tillflödet av
en stor damm, innan en trätub tämjde vattnet
och ledde det till turbinen vid kraftstationen ett
par hundra meter längre ned.

I ravinens branta sluttning ledde en hylliknande väg söderifrån upp till gården, och
längs vägen och i sluttningen växte väldiga ekar
och andra ädelträd. I söder och väster utbredde
sig stora skogsområden.

Sådan var den bild som fäste sig på våra näthinnor under andra världskrigets slutskede, då
tiden tycktes hålla andan trots att år lades till år
precis som vanligt, men efter kriget, då en allmän optimism gjorde insteg hos både företag
och enskilda människor, började stora avverkningar glesa ut de väldiga barrskogarna, den jättelika högspänningsledningen banade sig väg
rakt över Djupslund och svepte med sig de ärevördiga ekarna, slyet tog överhanden och en het
och kvalmig julidag i början av 1970-talet slog
blixten ner och antände boningshuset och så var
den ”gamla tiden” definitivt lagd till hävderna.

Nu har vi redan hunnit så långt i vår historia
att det är dags att börja från början, men först
några ord om hur platsen fått sitt namn. Djupslund är omnämnt i jordeboken första gången
1582. Namnet är en sammansättning av Djup
och lund där förleden anknyter till sjön [[Dalsland/Ånimskog/Djup|Djup]],
medan ordet ”lund” betecknar ett mindre
lövskogsområde, och lite förenklat kan man
alltså kalla området för ”lövskogen vid [[Dalsland/Ånimskog/Djup|Djup]]”,
och den benämningen beskriver väl de geografiska förhållandena innan skogsavverkningen
och kraftledningen i dess spår skövlade den artrika växtligheten av ädelträd.

1582 stavades namnet Diupzlunden. På
1700-talet skrevs det som Dypslunden, och i
början av 1800-talet fick gårdsnamnet sin nuvarande stavning.
<div style="clear: both">
== Historik ==
Ett av de äldsta dokument där Djupslund nämns
är Kvarnkommissionens protokoll från 1698, där
man också får en inblick i vilken betydelse vat-
tenfallen hade för människors bosättning och utkomst i allmänhet. Ur protokollet kan man utläsa
när det gäller [[Dalsland/Dalbo|Dalbo]] härad och [[Dalsland/Ånimskog|Ånimskogs]]<nowiki/>socken att Hemmanet Diupslund nyttiar å desenskylte ägor en fotqwarn, som alenast drifwes
höst och wår, när floden infaller till allmogens
commoditet, och således efter åboernes egit
begifwande, som hon och intet mer giör skiäl före belades med 1/2 skieppa spannemåhls afgift. Protokollet upptar vidare att ”Salebol skattehemman nyttiar en fotqwarn af samma beskaffenhet som den nästföregående. Och således beswärades med samma skatt nemligen 1/2 skieppa spannemåhl.

Således fanns det två kvarnar i Djupslund
som betjänade gårdarna ända till [[Dalsland-Ånimskog-Ånimmen|Ånimmens]]
stränder. Senare uppfördes också en enbladig
ramsåg som också utnyttjades flitigt av Västsidans bönder.

Hemmanet Djupslund var fram till slutet av
1600-talet uppdelat i mindre enheter, och det
fanns både ägare och brukare. Från 1680 och
till 1700-talets första decennier är dock endast
två ägare nämnda. Det var Olof Persson och
hans hustru Börta Andersson samt Börje
Svensson som var född i [[Dalsland/Ånimskog/Anolfsbyn|Anolfsbyn]] 1660.
Svensson var tydligen en redbar och respektingivande person, ty han utsågs till skattefogde
i [[Dalsland/Ånimskog|Ånimskog]]. Hans hustru var född i [[Dalsland/Ånimskog/Salebol|Salebol]] och
hette Anna Olofsdotter och tillsammans hade
makarna fyra barn, Bryngel, Sven, Marit och
Kerstin. Hustrun hade barnen Anders och Brita
innan hon gifte sig.

Omkring 1730 gick Börje Svensson och hans
maka ur tiden, och under de följande hundra
åren är det endast möjligt att ge en fragmentarisk bild av ägandeförhållandena.
I slutet av 1700-talet står Bryngel Eriksson och
hans hustru Anna Eliasdotter upptagna som
brukare, medan Anders Eriksson och Anders
Hansson betecknas som ägare.

Omkring 1825 blev Sven Eriksson, född 1802
i [[Dalsland/Steneby|Steneby]], ägare till hela Djupslund. Hans hustru hette Maria Svensdotter och i familjen fanns
fyra barn: Anna Kajsa (styvdotter), Erik född
1830, Anders 1835 och Lars Gustaf 1837
I september 1839 köpte Erik Andersson, hans
son Johannes Eriksson och en man vid namn
Bryngel Olsson gemensamt skattehemmanet
Djupslund för 3000 riksdaler.

Erik Andersson föddes i [[Dalsland/Ånimskog/Västra Berg|Västra Berg]] 1784 och
och gifte sig i början av det nya seklet med Maria Andersdotter. Sonen Johannes föddes 1810,
Magnus 1812, Anders 1819, Erik 1821 och Isak
1826. Erik bosatte sig med sin familj i den västra
stugan i Djupslund, som då var den enda manbyggnaden på huvudgården. Johannes, hans
hustru Stina Svensdotter och deras treårige son
Simon flyttade in på [[Dalsland/Ånimskog/Bråtekullen|Bråtekullen]], en mindre
gård, som låg en knapp kilometer öster om
Djupslund.

Emellertid hann Erik Andersson knappast ta
sitt nya hemman i besittning innan han avled,
och i maj 1842 köpte änkan Maria Andersdotter
av sina omyndiga barn samt Johannes Eriksson
och Bryngel Olsson 3/104 mantal av kronoskattehemmanet Djupslund för 633 riksdaler. Under
de närmaste åren tycks således Maria Andersdotter varit huvudägare till gården med tillhörande torp, såg och kvarn.

1850 sålde hon sin del till sonen Erik Eriksson, som då bodde i [[Dalsland/Tisselskog/Högelund|Högelund]], enligt ett köpebrev daterat den 11 maj. 1854 sålde Erik i sin
tur sitt markinnehav till brodern Anders, och
det ursprungliga hemmanet blir nu definitivt
delat i två hemmansdelar med en del i öster
och en del i väster. Vid laga skiftet 1864 kom
den västra delen att benämnas 1:2 och ägdes
av Anders Eriksson, medan den östra delen
fick registersiffran 1:3 och innehades av Johannes Eriksson.

Johannes Eriksson flyttade med sin familj
upp till de ljusare trakterna på höjden ovanför
[[Dalsland/Ånimskog/Djup|Djup]] och uppförde ett nytt boningshus och
ekonomibyggnader strax intill den äldre manbyggnaden 1854. Familjen hade växt betydligt
sedan makarna bosatte sig med sonen Simon på
[[Dalsland/Ånimskog/Bråtekullen|Bråtekullen]] 1839 Lars Gustaf föddes redan
inflyttningsåret, Lena Maja 1842, Fredrika 1844,
Paulus 1846, Carl Magnus 1849 och Otto 1851.

Johannes var en driftig man. Förutom att han
uppförde nya byggnader rustade han upp
kvarnen och sågen och jordbruket blomstrade
under hans ledning. Dessutom var han del-
ägare i slupen ”Josefin” och galeasen ”Gustaf
Adolf” som båda gick i Vänersjöfart. På den
senare fraktskutan var sonen Simon skeppare
under några år, så man kan i viss mån betrakta
Djupslund med dess olika binäringar som ett
familjeföretag.

Det kan vara av intresse att mera detaljerat
följa Djupslunds utveckling under de år då Johannes Erikssons verksamhet var som mest intensiv. I ett brandförsäkringsavtal från 1885 kan
vi avläsa hur byggnationen framskred på gården under en tioårsperiod.
<blockquote>
N:o 1. Boningshus av trä, täckt med chiffer.
Byggt år 1854. 35,5 fot långt, 25 fot brett, 16 fot
högt, bestående av två våningar innehållande 6
rum med 16 fönster, 9 dörrar och fyra eldstäder.
Värderat till 1.300 kronor.

N:o 2. På 60 fots avstånd från N.o 1, en byggnad
av trä, täckt med chiffer, uppförd år 1864, 34,5
fot lång, 14 fot bred, 11 fot hög, innehållande
magasin i två våningar. Redskapshus och vedskjul vid södra gaveln. Värderat till 250 kronor.

N:o 3, På 136 fots avstånd från N:o 2, en bygg-
nad av trä, uppförd 1864, brädfodrad, täckt
med spån och halm, 99 fot lång, 21 fot bred, 10
fot hög, innehållande loge, 2 lador och fähus
med foderskulle. Stall med lada och foderskulle. Värderat till 450 kronor.

N:o 4. På 23 fots avstånd från N:o 3 en byggnad
av trä, uppförd 1864, 16 fot lång, 11 fot bred,
6 fot hög, täckt med halm. Innehållande svinhus och hemlighus.

N:o 5 Ladugård på Stackängen. En byggnad av
trä, uppförd 1868. Brädfodrad, täckt med halm.
41 fot lång, c:a 9 fot hög. Innehållande loge och
2 lador. Värderat till 100 kronor.
</blockquote>
Man kan föreställa sig den livliga verksamhet
som pågick i Djupslund under den senare delen
av 1800-talet. Jordbruket, som utgjorde huvudnäringen, var välskött och förutom vallväxter
odlades vete, havre, råg, korn, lin och potatis
och sammanlagt kunde de båda gårdarna föda
fyra hästar, tio kor, ungdjur och ett antal får och
svin. Nere vid forsen arbetade sågare och mjölnare, i de stora skogarna höggs timmer och på de omgivande torpen odlade man för sitt vinterbehov, när inte man gjorde dagsverken på de båda stora gårdarna, där också pigor och drängar hade sina dagliga sysslor.[[Fil:Dalsland-Ånimskog-DjupslundVästraManbyggnaden.jpg|vänster|miniatyr|Den västra manbyggnaden i Djupslund. Byggnaden är sannolikt från början av 1700-talet.]]På den östra gården rådde av allt att döma en optimistisk stämning under dessa år, men i granngården strax intill var livet inte lika ljust.
Johannes bror Anders dog 1867 och efterlämnade
hustrun Johanna Nilsdotter och fyra barn, Maja
Stina född 1849, Lars Gustav 1851, Sofia Emilia
1857 och Kristina Vilhelmina 1861. Ytterligare en
son, Erik Magnus, var född i familjen, men han
avled redan 1863. Vid mannens frånfälle flyttade
Johanna Nilsdotter till [[Dalsland/Ånimskog/Ulerud|Ulerud]] med sin familj, och
troligen arrenderade Johannes Eriksson sin
svägerskas gård fram till 1880, då hans hustru
Stina Svensdotter avled 70 år gammal.
<div style="clear: both">
En ny fas inleddes nu i familjens liv. Johannes
som var årsbarn med sin hustru, beslöt mätt av
år att överlåta egendomen på sina barn och upprättade följande kontrakt:
<blockquote>
Jag undertecknad upplåter härmed till mina
samtliga barn, all min eganderätt såväl i löst
som fast egendom, som finnes i sterbhuset, efter min aflidna hustru Stina Svensdotter från
Djupslund emot följande undantag: Af hemmanet Djupslund åtages den så kallade
Bråtlyckan som det nu befinnes inom hägnad
med därtill hörande hus.

Hus och hägnad underhålles, all brukning
utföres, ved framskaffas och sönderhugges.

En mindre kammare i stora mansbyggningen
över köket. Häst till nödiga extraresor. 1000 kronor med utgiven revers af samtliga
sterbhusdelegare vilket skall intecknas i var
hemmansdel i Djupslund.

Slupen Josefin. Samt årligen 3 af Djupslund
3 lass hö och 2 dito hafrehalm. 2 tunnor råg, 1/
4 tunna vete, 1/2 tunna korn, 4 tunnor hafre
samt 1 tunna potatis. 1 kappe linfrö sås årligen.

Med ovanstående undantag förklarar jag
mig till alla delar nöjd och afsäger mig härmed
all eganderätt till ovanstående Djupslund.

Djupslund den 9 december 1880

Johannes Eriksson Med hand om pennan

Med ovanstående förklarar vi oss till alla delar nöjda

Dag som tillförne, Simon Johansson, Lena
Maja, Fredrika, Johan Paulus, Karl Magnus och
Otto Johanssöner och döttrar

Sålunda överenskommit som antecknat står
betygas dag som tillförne

JM Nilsson, [[Dalsland/Ånimskog/Västra Berg|V:a Berg]]
A Göransson, [[Dalsland/Ånimskog/Salebol|Salebol]]
</blockquote>

Johannes Eriksson var av gott virke och fick
njuta sitt undantag i sjutton år tills han avled
1897 i en ålder av 87 år.
</div>
1885 skedde en hemmansklyvning av Djupslund 1:3 i 1:4 - 1:7 vilket innebar att Johannes Erikssons barn nu delade upp sitt gemensamma
arv efter föräldrarna. Simon hade flyttat till
[[Dalsland/Ånimskog/Ulerud|Ulerud]] 1882, och det är obekant vilken gottgörelse han fick av syskonen. Fredrika, som redan
1865 gift sig med Karl Olof Olsson i [[Dalsland/Ånimskog/Västra Berg|Västra Berg]],
sålde sin andel till syskonen 1881, och de återstående arvingarna kom nu att erhålla 5/104 mantal var. Fördelningen blev följande: 1:4 tillföll
Paulus Johannesson, 1:5 Lena Maja Johannesson,
1:6 Karl Magnus Johannesson och 1:7 Otto Johannesson. I de handlingar som berör syskonen från
den här tiden och framåt är deras efternamn ändrat till Johansson, och därför kommer de i fortsättningen att namnges i enlighet med sina
namnteckningar.

Vid tiden för för hemmansklyvningen var Paulus sedan ett par år gift med sin kusin Sofia Emilia Andersdotter som efter faderns död 1867 hade
flyttat med sin familj till [[Dalsland/Ånimskog/Ulerud|Ulerud]]. Hon
var således delägare i Djupslund 1:2, och i samband med giftermålet köpte de båda makarna
gården vilken uppgick till 3/52 mantal. Paulus
och hans hustru blev efter hemmansklyvningen
således de största enskilda ägarna i Djupslund.

De nygifta flyttade in den ursprungliga,
västra manbyggnaden, och där kom nio barn att
födas med täta mellanrum. Äldst var Heliodorus, född 1884, Valfrid 1885, Linus 1887,
Fridolf 1889, Filip 1891, Elin 1893, Hilda 1895,
Karl 1897 och David 1899.

Som synes var makarna Johansson rikt välsignade när det gällde barnen, men den ekonomiska situationen tycks omkring sekelskiftet
varit prekär, ty när Paulus dog 1903 lämnade
han ett urarva konkursbo efter sig.

Under 1800-talets sista decennium tycks
Djupslunds blomstringstid ha lidit mot sitt slut.
Utvecklingen hade medfört att hemmanet med
sina resurser av skog, jord och vattenkraft på
grund av sitt läge långt från allfartsvägarna inte
längre hade samma attraktionskraft. Kvarnarna
och sågarna utnyttjades allt mindre, och den begynnande avflyttningen från skogsgårdar och
torp medförde att avsättningen för jordbruksprodukterna minskade.

För Paulus efterlämnade familj betydde konkursen att de var fullständigt utblottade och
utan arvsrättigheter. I februari 1904 hölls auktion, och i kungörelsen till denna framgår att de
efterlevande tvingades avhända sig ”11/104 mtl
af hemmanet Djupslund, hvarå kunna sommar- och vinterfödas 1 häst, 5 st nötkreatur och några
får. Egendomen har goda åbyggnader, vidsträckta skogsmarker, beväxta med med ungskog, samt andel i vattenfall.”

Vidare upptar kungörelsen att djurbesättningen, en häst och tre kor, samt att både inre och
yttre inventarier skall säljas, bl.a. möbler, glas och
porslin, vilket i princip måste ha inneburit att
Sofia Emilia och hennes barn ställdes på bar
backe. Gården ropades in av handlanden Aron
Nilsson i [[Dalsland/Ånimskog/Västra Bräcke|Bräcke]], och det är troligt att han lät
familjen bo kvar, och att de fick hjälp och stöd av
sina släktingar i granngården. Så småningom
flyttade de till [[Dalsland/Ånimskog/Ulerud|Ulerud]], men det är inte klarlagt
när detta skedde.

De som närmast kunde ge en hjälpande hand
var farbrodern Karl Magnus och fastern Maja
Lena som residerade i den östra stugan och som båda var ogifta.

Den yngste brodern, Otto Johansson, gifte sig med Wilhelmina Jansdotter från [[Dalsland/Ånimskog/Hult|Hult]] i
[[Dalsland/Ånimskog|Ånimskog]] 1887, och under några år brukade
de [[Dalsland/Ånimskog/Bråtekullen|Bråtekullen]], men det är svårt att belägga
under vilken period de bodde där. Som vi
minns fick Johannes Eriksson den lilla gården
eller torpet som undantag 1880 och framlevde
sina dagar där till 1897, men eftersom han var
hunnen högt upp i åldern, var det naturligt att
han behövde någon som var behjälplig, och
kanske blev det den unga familjen som tog
hand om bestyren på gården.

Fem barn blev familjen förunnad: Klara 1889,
Hanna 1891, Elfrida 1893, Carl 1898 och Arthur
1902. Möjligheten finns också att Otto med hustru och barn flyttade in på [[Dalsland/Ånimskog/Bråtekullen|Bråtekullen]] först efter faderns död 1897, men hur som helst torde
familjen under sin sista tid i Djupslund ha bott i
den stora stugan uppe på höjden.

Under 1910-talet skedde stora förändringar.
Redan 1907 sålde syskonen en större skogstrakt för avverkning till ett pris av 2.800 kronor. 1913 arrenderade de ut ett område vid älven till Adolf Carlsson och Martin Svensson i
[[Dalsland/Skållerud/Köpmannebro|Köpmannebro]] för anläggning av en flottränna
för timmer.

Otto Johansson gick ur tiden 1914, och tre år
senare avled också Karl Magnus. Maja Lena
levde i ett omtöcknat tillstånd de sista åren och
sällade sig till sina syskon 1921.

Det blev Wilhelmina Johansson som tillsammans med barnen nu kom att styra och ställa i
Djupslund, men troligen hade ingen av dem
några större ambitioner på att driva gården vidare, så när Ivar Setterberg under åren 1918
och 1919 köpte bit för bit av det forna hemmanet och slutligen blev ägare fullt ut, var det
förmodligen till allas belåtenhet, även om det
måste ha känts vemodigt att överge den gamla
släktgården.

Setterberg köpte också den delen som Aron
Nilsson förvärvat 1904 och sedan sålt till sin
bror Adolf Nilsson i [[Dalsland/Ånimskog/Västra Bräcke|Bräcke]].

Setterbergs främsta intresse låg i vattenfallet,
och omkring 1920 lät han bygga en kraftstation
som kunde generera ström till fabriken på
[[Dalsland/Ånimskog/Annenäset|Annenäset]] och utöka den elkraftskapacitet som
redan fanns vid [[Dalsland/Skållerud/Säljedalen|Säljedalen]] sedan 1904.

De sista ättlingarna av den Johannessonska
familjen, som regerat Djupslund i åttio år, skingrades således i början av 1920-talet. Wilhelmina
köpte efter ett par år [[Dalsland/Ånimskog/Karlsberg (Stora Kilane)|Karlsberg]] i [[Dalsland/Ånimskog/Stora Kilane|Stora Kilane]],
dit hon flyttade med döttrarna Klara och Frida.
Hanna gifte sig med Georg Reuter 1919 och flyttade till [[Dalsland/Ånimskog/Nedre Kilane|Nedre Kilane]], där också Carl och Arthur
vistades tidvis.

Carl utbildade sig till skogvaktare, men blev
sedan handlande, kanske inspirerad av brodern
Arthur som omkring 1925 övertog affärsrörelsen i [[Dalsland/Ånimskog/Stora Kilane|Stora Kilane]].

En familjeepok var således till ända i Djupslund, men gården, som trots att den började förfalla, kunde fortfarande ge god bärgning åt en
lantbrukarfamilj, och därför lockades en del arrendatorer att bosätta sig där.[[Fil:Dalsland-Ånimskog-Saxlins1925.jpg|miniatyr|Familjen Saxins framför Djupslund.]]De förste brukaren efter försäljningen var Anders Gustaf Saxin, född 1869 i [[Västmanland/Nora|Nora]] i [[Västmanland/Örebro|Örebro]]
län. Hans hustru hette Augusta och var från
[[Västergötland/Undenäs|Undenäs]] i [[Västergötland/Skaraborg|Skaraborgs]] län och syster till Oskar
Gustavsson, då kraftstationsföreståndare både
i [[Dalsland/Skållerud/Säljedalen|Säljedalen]] och Djupslund. Saxins hade åtta
barn men endast de yngre var med i Djupslund:
Edla och Valdemar föddes i början av 1890-talet, Linnea 1895, Helga 1901, Erik 1906, Ivan
1908, Margit 1909 och Yngve 1912.

Det var under Saxins tid som en del av de
gamla byggnaderna revs på gården, bl.a. den
västra stugan, som var i fallfärdigt skick.

Dottern Linnea var gift med Felix Karlsson,
också han från [[Västmanland/Örebro|Örebro]] län. De båda makarna
kom i början av 1920-talet till [[Dalsland/Ånimskog/Annenäset|Annenäset]] i
[[Dalsland/Ånimskog|Ånimskog]] efter att ha varit bosatta i [[Västergötland/Göteborg|Göteborg]].
En kort tid bodde de också i Djupslund med
sina tre barn, Kurt (1917), Maj-Britt (1918) och
Stig (1920). Sonen Uno föddes 1925.

Makarna Saxins yngsta dotter, Margit, gifte sig
med Tryggve Andersson från [[Dalsland/Edsleskog|Edsleskog]] 1928 och under en kort period brukade de Djupslund, men flyttade snart till [[Dalsland/Vårvik|Vårvik]]. [[Fil:Dalsland-Ånimskog-DjupslundIvanSaxlin.jpg|vänster|miniatyr|Ivan Saxin på hästen Brunte.]]Tryggve Anderssons bror Vendel övertog arrendet i Djupslund på sensommaren 1929
Han var gift med Signe Maria, född Krokström,
och med sig till sitt nya hem hade de barnen
Lilly Linnea, född 1922, Agar Vilhelm 1926 och
Helge 1929. Vendel Andersson och hans familj tycks inte
ha funnit sig tillrätta i Djupslund, ty efter drygt
ett år flyttade de till Fröskog, och lämnade fältet

fritt för Rudolf Kling och hans hustru Hulda Färdig som tog gården i besittning våren 1931.[[Fil:Dalsland-Ånimskog-Djupslubäcken.jpg|vänster|miniatyr|Flottarlag vid Djupslubäcken 1936-1937 Fr. v. Harry Gröning [[Dalsland/Tisselskog|Tisselskog]]. Nils Nilsson [[Dalsland/Ånimskog/Västra Bräcke|V Bräcke]], Georg Ström [[Dalsland/Tisselskog|Tisselskog]], Johan Gröning [[Dalsland/Tisselskog|Tisselskog]], Karl Gustavsson [[Dalsland/Tisselskog|Tisselskog]], David Johansson [[Dalsland/Ånimskog/Ulerud|Ulerud]], Paulus Gröning [[Dalsland/Tisselskog|Tisselskog]] och Sven Gröning [[Dalsland/Tisselskog|Tisselskog]] främst på bilden.]]Rudolf Kling föddes i [[Halland/Svartrå|Svartrå]] i [[Halland]] 1897 och var årsbarn med sin hustru, som hade sina rötter i [[Dalsland/Skållerud|Skållerud]]. De båda makarna hade två
barn, Rolf född 1924 och Edit 1926. Kling hade
en tid haft anställning på [[Dalsland/Ånimskog/Annenäset|Annenäset]], men flyttade senare med familjen till [[Bohuslän]], där han
arbetade inom stenindustrin. Förtjänsterna där
var emellertid dåliga och familjefadern reste
därför till Kanada för att förbättra ekonomin. Vid återkomsten ett par år senare flyttade familjen till Djupslund, där de fick arrendekontrakt
på gården och anskaffade en djurbesättning på
två hästar och fyra kor. Därtill fick Kling deltidsanställning som kraftstationsföreståndare, vilket
innebar att han hade arbete hemmavid under de
perioder då vattenförsörjningen var god, men att
han måste färdas den långa vägen till [[Annenäset]]
för att där arbeta på fabriken och i stenbrotten

under de tider då kraftstationen måste stängas på grund av vattenbrist.[[Fil:Dalsland-Ånimskog-DjupslundSamling1936.jpg|miniatyr|Samling vid husväggen, Djupslund 1936. Fr. v. Rudolf Kling, Nils Nilsson [[Dalsland/Ånimskog/Västra Bräcke|Bräcke]], David Johansson [[Dalsland/Ånimskog/Ulerud|Ulerud]], Erik Gröning [[Dalsland/Tisselskog|Tisselskog]], Svea Gustavsson [[Dalsland/Tisselskog/Ankölserud|Ankölserud]], Hulda Kling med barnen Edit och Rolf och Harry Gröning [[Dalsland/Tisselskog|Tisselskog]].]]Säkerligen var det fascinerande för familjen att leva det fria vildmarksliv som Djupslund hade att erbjuda, med vidsträckta skogar, berg och
sjöar och riklig tillgång på bärställen, jakt och
fiske, men det var på samma gång ett slitsamt
och isolerat liv, och gårdens ensliga läge blev med
åren alltmer uppenbart. Mor Hulda måste gå den
långa vägen till [[Dalsland/Skållerud/Håverud|Håverud]] för att handla, Rudolf
fick vandra till sitt arbete i ur och skor och barnen Rolf och Edit hade en lång och besvärlig väg
till skolan i [[Dalsland/Ånimskog/Salebol|Salebol]], speciellt på senhösten, då
mörkret hann att lägra sig över skogsstigen innan
de hunnit hem. Lägg därtill allt det arbete som
jordbruket fordrade, så förstår man att livet för
familjen i Djupslund inte bara var en idyll, och
kanske var den mödosamma tillvaron en av orsakerna till att familjebanden brast. 1937 skildes
makarna. Rudolf flyttade till [[Dalsland/Ånimskog/Aspelund|Aspelund]] och Hulda och barnen fick ett nytt hem i
trakterna av [[Dalsland/Skållerud/Håverud|Håverud]]. Som epilog kan nämnas att Rudolf Kling
snart övergav [[Dalsland/Ånimskog/Aspelund|Aspelund]] och blev en av pionjärerna vid tunnelbanebygget i [[Södermanland/Stockholm|Stockholm]].

Efter familjen Klings definitiva avflyttning
1938 kom Djupslund att stå öde, med undantag
för kortare perioder då människor kunde få en
tillfällig fristad där, bl.a. Iris von Hofsten och
hennes systrar som tillbringade ett par somrar
på gården med sina hästar.

1947 drog ett gäng skogshuggare in i den
gamla byggnaden anförda av Helge Hermansson
från [[Dalsland/Ånimskog/Nedre Kilane|Nedre Kilane]] som åtagit sig en större skogsavverkning på entreprenad. Helge bodde i
Djupslund under de tre år som avverkningen
varade, vilken också omfattade körning till [[Dalsland/Ånimskog/Lilla Djup|Lilla
Djup]] och sedan flottning till en lastplats på [[Dalsland/Tisselskog|Tisselskogsidan]] i [[Dalsland/Ånimskog/Stora Djup|Stora Djup]]. Under dessa år var det
återigen liv och rörelse kring den gamla gården,
men därefter lägrade sig stillheten över Djupslund och dess omgivningar, och kraftstationens
nedläggning satte definitiv punkt för all verksamhet.

=== Dikter om Djupslund ===
Kvar fanns dock den mystik som alltid präglat gården vid [[Dalsland/Ånimskog/Djup|Djups]] södra ände och många
människor gjorde söndagsutflykter dit sedan
den gamla manbyggnaden blivit öde. En av
dem som då och och då företog en vandring till
Djupslund var Arthur Ottosson, som ju var född
och uppväxt på gården och vars förfäder i hög
grad skapat dess storhetstid. [[Dalsland/Ånimskog/DiktAvArthurOttosson|Arthur skrev en
dikt]] efter ett av sina besök som vemodigt beskriver tidens gång och det förfall som lämnats i dess spår.

I Ottossons dikt spårar man inte bara hur tiden har härjat hans barndomshem, utan också
hur de gångna åren haft en nedbrytande inverkan på honom själv. En betydligt ljusare ton finner man i [[Dalsland/Ånimskog/DiktAvEditFredriksson|Edit Fredrikssons dikt]], där naturupplevelserna i hennes barndom har blivit en källa till glädje som kommer att vara livet ut.

== Torp under Djupslund ==

* [[Dalsland/Ånimskog/Bråtekullen|Bråtekullen]]
* [[Dalsland/Ånimskog/Djupsluängen|Djupsluängen]]
* [[Dalsland/Ånimskog/Kaserna|Kaserna]]
* [[Dalsland/Ånimskog/Minnet|Minnet]]
* [[Dalsland/Ånimskog/Skinnmyren|Skinnmyren]]
* [[Dalsland/Ånimskog/Salebolsmyren|Salebolsmyren]]
* [[Dalsland/Ånimskog/Sundskasen|Sundkasen]]
* [[Dalsland/Ånimskog/Svartvik|Svartvik]]
* [[Dalsland/Ånimskog/Udden (Djupslund)|Udden]]

I skogarna kring Djupslund låg ett dussintal torpställen, varav de flesta var knutna till hemmanet, även om några låg utanför bygränsen. Ett rikt nätverk av stigar band samman de olika boplatserna med Djupslund som den centrala knutpunkten.

[[Dalsland/Ånimskog/Bråtekullen|Bråtekullen]], [[Dalsland/Ånimskog/Skinnmyren|Skinnmyren]] och [[Dalsland/Ånimskog/Salebolsmyren|Salebolsmyren]] var belägna strax öster om bäckfåran mellan [[Dalsland/Ånimskog/Djup|Djup]] och [[Dalsland/Ånimskog/Bräcketjärnet|Bräcketjärnet]], medan [[Dalsland/Ånimskog/Udden (Djupslund)|Udden]], [[Dalsland/Ånimskog/Kaserna|Kaserna]], [[Dalsland/Ånimskog/Sundskasen|Sundskasen]], [[Dalsland/Ånimskog/Minnet|Minnet]], [[Dalsland/Ånimskog/Svartvik|Svartvik]] och [[Dalsland/Ånimskog/Djupsluängen|Djupsluängen]] låg i skogstrakterna mellan [[Dalsland/Ånimskog/Lilla Djup|Lilla]] och [[Dalsland/Ånimskog/Djup|Stora Djup]]. De tre sistnämnda låg strax innanför [[Dalsland/Tisselskog|Tisselskogs]] gräns. I söder låg [[Dalsland/Ånimskog/Stackängen|Stackängen]] och [[Dalsland/Ånimskog/Långängen|Långängen]], men det är ovisst om det funnits torp på dessa områden. På [[Dalsland/Ånimskog/Stackängen|Stackängen]] var dock en lada uppförd för förvaring av vinterfoder.

== Mordet i Djupslund ==
När man färdas kring det lugna och stilla sundet som förbinder [[Dalsland/Ånimskog/Djup|Stora]] och [[Dalsland/Ånimskog/Lilla Djup|Lilla Djup]] är det svårt att föreställa sig att här utspelats ett drama som rymmer så mycket grymhet och brutalitet, ett [[Dalsland/Ånimskog/Mordet i Djupslund|mord skedde i Djupslund 1865]].

== Källor ==
<references />

== Inventeringar ==
=== Mars 2025 ===
{{Inventerad | datum=2025-05}}
Platsen hittad och koordinater bestämda.
<div style="clear: both">
[[Fil:Dalsland-Ånimskog-Djupslund-1.jpg|vänster|miniatyr|400x400px|Inventering av hemmanet Djupslund i [[Dalsland/Ånimskog|Ånimskog]] i mars 2025.]][[Fil:Dalsland-Ånimskog-Djupslund-2.jpg|vänster|miniatyr|400x400px|Inventering av hemmanet Djupslund i [[Dalsland/Ånimskog|Ånimskog]] i mars 2025.]]

Dalsland/Ånimskog/Djupslund

2024-09-08T12:28:27Z

Ingto: Mindre typografisk ändring

{{DISPLAYTITLE:Djupslund}}
{{Platsbox
| socken = Ånimskog
| namn = Djupslund
| sortnamn=Djupslund
| typ = Hemman
}}
[[File:DjupslundKarta.jpg|thumb|border|left]]
''[ Källa: [[Ånimskogs_Sockenbok | Ånimskogs Sockenbok del II, sida 163-177]] ]''<br />Längst i väster, på gränsen till Tisselskog, ligger
'''Djupslund'''. Knappast någonstans i vår socken
har naturen så fullkomligt utplånat all mänsklig odling som kring den förr så mäktiga gården
med betydande åkerarealer, vidsträckta skogar,
sågverk, kvarn och kraftstation och därtill tolv
underlydande torp.

Idag är det svårt att finna resterna av den
gamla mangårdsbyggnaden, men om man följer kraftledningen söderut från Lilla Djups
södra ände uppför backen och sedan viker av
till höger och tränger sig in bland en tät ridå av
sly och ytterligare en granskogsplantering hittar man grundstenarna och den raserade spisel-
muren. Inte långt därifrån står visthusboden
kvar, den enda byggnad som envist trotsat tidens tand. Fortfarande står väggarna raka som
soldater i givakt och taket synes vara i gott
skick, även om ingenting har förvarats här på
över femtio år. Hela byggnaden har antagit en
grön ton av en begynnande invasion av mossor
och lavar, eller är det kanske trollen som residerar i den gamla boden och vill omge sig med sin
favoritfärg? Trolsk är också den väldiga tvåarmade asken som vresigt kämpar mot den om-
givande vegetationen för att få luft och ljus. Ett
hundratal meter mot väster kan man finna rester av en ladugårdsbyggnad som tillhörde den
västra gården i Djupslund.

Beger man sig ner i den djupa bäckravinen
österut finner man den ruttnande bron som
ledde över bäcken upp mot gården och rester
av dammbyggnaden till kraftstationen.
[[Fil:Dalsland-Ånimskog-DjupslundVinterskrud.jpg|vänster|miniatyr|Djupslund i vinterskrud, Östra Stugan]]
Detta är allt som finns kvar av Djupslund
idag, och jag kan inte låta bli att jämföra med
den starkt konstrativa bild som dröjer kvar i
minnet sedan något mer än femtio år, då vi
gjorde skolutflykter till gården, som redan vid
den tiden stod mer eller mindre öde, men då
ändå byggnaderna och dess omgivningar hade
undergått relativt små förändringar sedan århundraden tillbaka.

Vår skolutflykt till Djupslund skedde i början
av juni då naturen stod i sin rikaste prakt, och vi
upplevde vandringen till den mystiska gården
borta i väster som ett spännande äventyr, ty vi
var inte bortskämda med några längre skolresor.
När vi passerat bron och forcerat den sista stigningen som ledde upp mot gårdsbebyggelsen
rastade vi under en väldig ek, där en gammal
kvarnsten var upplagd som bord. Smörgåspaketen och saftflaskorna kom fram, ty vi behövde stärka oss innan själva rundvandringen började.

Den gråa mangårdsbyggnaden, som var en
stor och rymlig dalslandsstuga i två plan med
veranda mot söder, tronade majestätiskt på höjden söder om Djupsjön, och i sluttningen ner
mot stranden utbredde sig åkrar och ängar med
hasselbuskage insprängda här och var. Strax öster om boningshuset skar den tidigare omtalade
ravinen djupt ner, och i dess botten gick en liten
älv som ledde från Djup till Bräcketjärnet och
vid Djupslund bildade ett brusande vattenfall
när vattnet hade fritt lopp, men efter kraftstationens tillkomst magasinerades tillflödet av
en stor damm, innan en trätub tämjde vattnet
och ledde det till turbinen vid kraftstationen ett
par hundra meter längre ned.

I ravinens branta sluttning ledde en hylliknande väg söderifrån upp till gården, och
längs vägen och i sluttningen växte väldiga ekar
och andra ädelträd. I söder och väster utbredde
sig stora skogsområden.

Sådan var den bild som fäste sig på våra näthinnor under andra världskrigets slutskede, då
tiden tycktes hålla andan trots att år lades till år
precis som vanligt, men efter kriget, då en allmän optimism gjorde insteg hos både företag
och enskilda människor, började stora avverkningar glesa ut de väldiga barrskogarna, den jättelika högspänningsledningen banade sig väg
rakt över Djupslund och svepte med sig de ärevördiga ekarna, slyet tog överhanden och en het
och kvalmig julidag i början av 1970-talet slog
blixten ner och antände boningshuset och så var
den ”gamla tiden” definitivt lagd till hävderna.

Nu har vi redan hunnit så långt i vår historia
att det är dags att börja från början, men först
några ord om hur platsen fått sitt namn. Djupslund är omnämnt i jordeboken första gången
1582. Namnet är en sammansättning av Djup
och lund där förleden anknyter till sjön Djup,
medan ordet ”lund” betecknar ett mindre
lövskogsområde, och lite förenklat kan man
alltså kalla området för ”lövskogen vid Djup”,
och den benämningen beskriver väl de geografiska förhållandena innan skogsavverkningen
och kraftledningen i dess spår skövlade den artrika växtligheten av ädelträd.

1582 stavades namnet Diupzlunden. På
1700-talet skrevs det som Dypslunden, och i
början av 1800-talet fick gårdsnamnet sin nuvarande stavning.
<div style="clear: both">
== Historik ==
Ett av de äldsta dokument där Djupslund nämns
är Kvarnkommissionens protokoll från 1698, där
man också får en inblick i vilken betydelse vat-
tenfallen hade för människors bosättning och utkomst i allmänhet. Ur protokollet kan man utläsa
när det gäller Dalbo härad och Ånimskogs
socken att <blockquote>Hemmanet Diupslund nyttiar å des
enskylte ägor en fotqwarn, som alenast drifwes
höst och wår, när floden infaller till allmogens
commoditet, och således efter åboernes egit
begifwande, som hon och intet mer giör skiäl före
belades med 1/2 skieppa spannemåhls afgift.</blockquote>
<div />

Protokollet upptar vidare att <blockquote>”Salebol skattehemman nyttiar en fotqwarn af samma beskaffenhet som den nästföregående. Och således
beswärades med samma skatt nemligen 1/2
skieppa spannemåhl.</blockquote>

Således fanns det två kvarnar i Djupslund
som betjänade gårdarna ända till Ånimmens
stränder. Senare uppfördes också en enbladig
ramsåg som också utnyttjades flitigt av Västsidans bönder.

Hemmanet Djupslund var fram till slutet av
1600-talet uppdelat i mindre enheter, och det
fanns både ägare och brukare. Från 1680 och
till 1700-talets första decennier är dock endast
två ägare nämnda. Det var Olof Persson och
hans hustru Börta Andersson samt Börje
Svensson som var född i Anolfsbyn 1660.
Svensson var tydligen en redbar och respektingivande person, ty han utsågs till skattefogde
i Ånimskog. Hans hustru var född i Salebol och
hette Anna Olofsdotter och tillsammans hade
makarna fyra barn, Bryngel, Sven, Marit och
Kerstin. Hustrun hade barnen Anders och Brita
innan hon gifte sig.

Omkring 1730 gick Börje Svensson och hans
maka ur tiden, och under de följande hundra
åren är det endast möjligt att ge en fragmentarisk bild av ägandeförhållandena.
I slutet av 1700-talet står Bryngel Eriksson och
hans hustru Anna Eliasdotter upptagna som
brukare, medan Anders Eriksson och Anders
Hansson betecknas som ägare.

Omkring 1825 blev Sven Eriksson, född 1802
i Steneby, ägare till hela Djupslund. Hans hustru hette Maria Svensdotter och i familjen fanns
fyra barn: Anna Kajsa (styvdotter), Erik född
1830, Anders 1835 och Lars Gustaf 1837
I september 1839 köpte Erik Andersson, hans
son Johannes Eriksson och en man vid namn
Bryngel Olsson gemensamt skattehemmanet
Djupslund för 3000 riksdaler.

Erik Andersson föddes i Västra Berg 1784 och
och gifte sig i början av det nya seklet med Maria Andersdotter. Sonen Johannes föddes 1810,
Magnus 1812, Anders 1819, Erik 1821 och Isak
1826. Erik bosatte sig med sin familj i den västra
stugan i Djupslund, som då var den enda manbyggnaden på huvudgården. Johannes, hans
hustru Stina Svensdotter och deras treårige son
Simon flyttade in på Bråtekullen, en mindre
gård, som låg en knapp kilometer öster om
Djupslund.

Emellertid hann Erik Andersson knappast ta
sitt nya hemman i besittning innan han avled,
och i maj 1842 köpte änkan Maria Andersdotter
av sina omyndiga barn samt Johannes Eriksson
och Bryngel Olsson 3/104 mantal av kronoskattehemmanet Djupslund för 633 riksdaler. Under
de närmaste åren tycks således Maria Andersdotter varit huvudägare till gården med tillhörande torp, såg och kvarn.

1850 sålde hon sin del till sonen Erik Eriksson, som då bodde i Högelund, enligt ett köpebrev daterat den 11 maj. 1854 sålde Erik i sin
tur sitt markinnehav till brodern Anders, och
det ursprungliga hemmanet blir nu definitivt
delat i två hemmansdelar med en del i öster
och en del i väster. Vid laga skiftet 1864 kom
den västra delen att benämnas 1:2 och ägdes
av Anders Eriksson, medan den östra delen
fick registersiffran 1:3 och innehades av Johannes Eriksson.

Johannes Eriksson flyttade med sin familj
upp till de ljusare trakterna på höjden ovanför
Djup och uppförde ett nytt boningshus och
ekonomibyggnader strax intill den äldre manbyggnaden 1854. Familjen hade växt betydligt
sedan makarna bosatte sig med sonen Simon på
Bråtekullen 1839 Lars Gustaf föddes redan
inflyttningsåret, Lena Maja 1842, Fredrika 1844,
Paulus 1846, Carl Magnus 1849 och Otto 1851.

Johannes var en driftig man. Förutom att han
uppförde nya byggnader rustade han upp
kvarnen och sågen och jordbruket blomstrade
under hans ledning. Dessutom var han del-
ägare i slupen ”Josefin” och galeasen ”Gustaf
Adolf” som båda gick i Vänersjöfart. På den
senare fraktskutan var sonen Simon skeppare
under några år, så man kan i viss mån betrakta
Djupslund med dess olika binäringar som ett
familjeföretag.

Det kan vara av intresse att mera detaljerat
följa Djupslunds utveckling under de år då Johannes Erikssons verksamhet var som mest intensiv. I ett brandförsäkringsavtal från 1885 kan
vi avläsa hur byggnationen framskred på gården under en tioårsperiod.
<blockquote>
N:o 1. Boningshus av trä, täckt med chiffer.
Byggt år 1854. 35,5 fot långt, 25 fot brett, 16 fot
högt, bestående av två våningar innehållande 6
rum med 16 fönster, 9 dörrar och fyra eldstäder.
Värderat till 1.300 kronor.

N:o 2. På 60 fots avstånd från N.o 1, en byggnad
av trä, täckt med chiffer, uppförd år 1864, 34,5
fot lång, 14 fot bred, 11 fot hög, innehållande
magasin i två våningar. Redskapshus och vedskjul vid södra gaveln. Värderat till 250 kronor.

N:o 3, På 136 fots avstånd från N:o 2, en bygg-
nad av trä, uppförd 1864, brädfodrad, täckt
med spån och halm, 99 fot lång, 21 fot bred, 10
fot hög, innehållande loge, 2 lador och fähus
med foderskulle. Stall med lada och foderskulle. Värderat till 450 kronor.

N:o 4. På 23 fots avstånd från N:o 3 en byggnad
av trä, uppförd 1864, 16 fot lång, 11 fot bred,
6 fot hög, täckt med halm. Innehållande svinhus och hemlighus.

N:o 5 Ladugård på Stackängen. En byggnad av
trä, uppförd 1868. Brädfodrad, täckt med halm.
41 fot lång, c:a 9 fot hög. Innehållande loge och
2 lador. Värderat till 100 kronor.
</blockquote>
Man kan föreställa sig den livliga verksamhet
som pågick i Djupslund under den senare delen
av 1800-talet. Jordbruket, som utgjorde huvudnäringen, var välskött och förutom vallväxter
odlades vete, havre, råg, korn, lin och potatis
och sammanlagt kunde de båda gårdarna föda
fyra hästar, tio kor, ungdjur och ett antal får och
svin. Nere vid forsen arbetade sågare och mjöl-
nare, i de stora skogarna höggs timmer och på
de omgivande torpen odlade man för sitt vinterbehov, när inte man gjorde dagsverken på de båda stora gårdarna, där också pigor och drängar hade sina dagliga sysslor.[[Fil:Dalsland-Ånimskog-DjupslundVästraManbyggnaden.jpg|vänster|miniatyr|Den västra manbyggnaden i Djupslund. Byggnaden är sannolikt från början av 1700-talet.]]På den östra gården rådde av allt att döma en optimistisk stämning under dessa år, men i
granngården strax intill var livet inte lika ljust.
Johannes bror Anders dog 1867 och efterlämnade
hustrun Johanna Nilsdotter och fyra barn, Maja
Stina född 1849, Lars Gustav 1851, Sofia Emilia
1857 och Kristina Vilhelmina 1861. Ytterligare en
son, Erik Magnus, var född i familjen, men han
avled redan 1863. Vid mannens frånfälle flyttade
Johanna Nilsdotter till Ulerud med sin familj, och
troligen arrenderade Johannes Eriksson sin
svägerskas gård fram till 1880, då hans hustru
Stina Svensdotter avled 70 år gammal.
<div style="clear: both">
En ny fas inleddes nu i familjens liv. Johannes
som var årsbarn med sin hustru, beslöt mätt av
år att överlåta egendomen på sina barn och upprättade följande kontrakt:
<blockquote>
Jag undertecknad upplåter härmed till mina
samtliga barn, all min eganderätt såväl i löst
som fast egendom, som finnes i sterbhuset, efter min aflidna hustru Stina Svensdotter från
Djupslund emot följande undantag: Af hemmanet Djupslund åtages den så kallade
Bråtlyckan som det nu befinnes inom hägnad
med därtill hörande hus.

Hus och hägnad underhålles, all brukning
utföres, ved framskaffas och sönderhugges.

En mindre kammare i stora mansbyggningen
över köket. Häst till nödiga extraresor. 1000 kronor med utgiven revers af samtliga
sterbhusdelegare vilket skall intecknas i var
hemmansdel i Djupslund.

Slupen Josefin. Samt årligen 3 af Djupslund
3 lass hö och 2 dito hafrehalm. 2 tunnor råg, 1/
4 tunna vete, 1/2 tunna korn, 4 tunnor hafre
samt 1 tunna potatis. 1 kappe linfrö sås årligen.

Med ovanstående undantag förklarar jag
mig till alla delar nöjd och afsäger mig härmed
all eganderätt till ovanstående Djupslund.

Djupslund den 9 december 1880

Johannes Eriksson Med hand om pennan

Med ovanstående förklarar vi oss till alla delar nöjda

Dag som tillförne, Simon Johansson, Lena
Maja, Fredrika, Johan Paulus, Karl Magnus och
Otto Johanssöner och döttrar

Sålunda överenskommit som antecknat står
betygas dag som tillförne

JM Nilsson, V:a Berg
A Göransson, Salebol
</blockquote>

Johannes Eriksson var av gott virke och fick
njuta sitt undantag i sjutton år tills han avled
1897 i en ålder av 87 år.
</div>
1885 skedde en hemmansklyvning av Djupslund 1:3 i 1:4 - 1:7 vilket innebar att Johannes Erikssons barn nu delade upp sitt gemensamma
arv efter föräldrarna. Simon hade flyttat till
Ulerud 1882, och det är obekant vilken gottgörelse han fick av syskonen. Fredrika, som redan
1865 gift sig med Karl Olof Olsson i Västra Berg,
sålde sin andel till syskonen 1881, och de återstående arvingarna kom nu att erhålla 5/104 mantal var. Fördelningen blev följande: 1:4 tillföll
Paulus Johannesson, 1:5 Lena Maja Johannesson,
1:6 Karl Magnus Johannesson och 1:7 Otto Johannesson. I de handlingar som berör syskonen från
den här tiden och framåt är deras efternamn ändrat till Johansson, och därför kommer de i fortsättningen att namnges i enlighet med sina
namnteckningar.

Vid tiden för för hemmansklyvningen var Paulus sedan ett par år gift med sin kusin Sofia Emilia Andersdotter som efter faderns död 1867 hade
flyttat med sin familj till Ulerud (se ovan). Hon
var således delägare i Djupslund 1:2, och i samband med giftermålet köpte de båda makarna
gården vilken uppgick till 3/52 mantal. Paulus
och hans hustru blev efter hemmansklyvningen
således de största enskilda ägarna i Djupslund.

De nygifta flyttade in den ursprungliga,
västra manbyggnaden, och där kom nio barn att
födas med täta mellanrum. Äldst var Heliodorus, född 1884, Valfrid 1885, Linus 1887,
Fridolf 1889, Filip 1891, Elin 1893, Hilda 1895,
Karl 1897 och David 1899.

Som synes var makarna Johansson rikt välsignade när det gällde barnen, men den ekonomiska situationen tycks omkring sekelskiftet
varit prekär, ty när Paulus dog 1903 lämnade
han ett urarva konkursbo efter sig.

Under 1800-talets sista decennium tycks
Djupslunds blomstringstid ha lidit mot sitt slut.
Utvecklingen hade medfört att hemmanet med
sina resurser av skog, jord och vattenkraft på
grund av sitt läge långt från allfartsvägarna inte
längre hade samma attraktionskraft. Kvarnarna
och sågarna utnyttjades allt mindre, och den begynnande avflyttningen från skogsgårdar och
torp medförde att avsättningen för jordbruksprodukterna minskade.

För Paulus efterlämnade familj betydde konkursen att de var fullständigt utblottade och
utan arvsrättigheter. I februari 1904 hölls auktion, och i kungörelsen till denna framgår att de
efterlevande tvingades avhända sig ”11/104 mtl
af hemmanet Djupslund, hvarå kunna sommar- och vinterfödas 1 häst, 5 st nötkreatur och några
får. Egendomen har goda åbyggnader, vidsträckta skogsmarker, beväxta med med ungskog, samt andel i vattenfall.”

Vidare upptar kungörelsen att djurbesättningen, en häst och tre kor, samt att både inre och
yttre inventarier skall säljas, bl.a. möbler, glas och
porslin, vilket i princip måste ha inneburit att
Sofia Emilia och hennes barn ställdes på bar
backe. Gården ropades in av handlanden Aron
Nilsson i Bräcke, och det är troligt att han lät
familjen bo kvar, och att de fick hjälp och stöd av
sina släktingar i granngården. Så småningom
flyttade de till Ulerud, men det är inte klarlagt
när detta skedde.

De som närmast kunde ge en hjälpande hand
var farbrodern Karl Magnus och fastern Maja
Lena som residerade i den östra stugan och som båda var ogifta.

Den yngste brodern, Otto Johansson, gifte sig med Wilhelmina Jansdotter från Hult i
Ånimskog 1887, och under några år brukade
de Bråtekullen, men det är svårt att belägga
under vilken period de bodde där. Som vi
minns fick Johannes Eriksson den lilla gården
eller torpet som undantag 1880 och framlevde
sina dagar där till 1897, men eftersom han var
hunnen högt upp i åldern, var det naturligt att
han behövde någon som var behjälplig, och
kanske blev det den unga familjen som tog
hand om bestyren på gården.

Fem barn blev familjen förunnad: Klara 1889,
Hanna 1891, Elfrida 1893, Carl 1898 och Arthur
1902. Möjligheten finns också att Otto med hustru och barn flyttade in på Bråtekullen först efter faderns död 1897, men hur som helst torde
familjen under sin sista tid i Djupslund ha bott i
den stora stugan uppe på höjden.

Under 1910-talet skedde stora förändringar.
Redan 1907 sålde syskonen en större skogstrakt för avverkning till ett pris av 2.800 kro-
nor. 1913 arrenderade de ut ett område vid älven till Adolf Carlsson och Martin Svensson i
Köpmannebro för anläggning av en flottränna
för timmer.

Otto Johansson gick ur tiden 1914, och tre år
senare avled också Karl Magnus. Maja Lena
levde i ett omtöcknat tillstånd de sista åren och
sällade sig till sina syskon 1921.

Det blev Wilhelmina Johansson som tillsammans med barnen nu kom att styra och ställa i
Djupslund, men troligen hade ingen av dem
några större ambitioner på att driva gården vidare, så när Ivar Setterberg under åren 1918
och 1919 köpte bit för bit av det forna hemmanet och slutligen blev ägare fullt ut, var det
förmodligen till allas belåtenhet, även om det
måste ha känts vemodigt att överge den gamla
släktgården.

Setterberg köpte också den delen som Aron
Nilsson förvärvat 1904 och sedan sålt till sin
bror Adolf Nilsson i Bräcke.

Setterbergs främsta intresse låg i vattenfallet,
och omkring 1920 lät han bygga en kraftstation
som kunde generera ström till fabriken på
Annenäset och utöka den elkraftskapacitet som
redan fanns vid Säljedalen sedan 1904.

De sista ättlingarna av den Johannessonska
familjen, som regerat Djupslund i åttio år, skingrades således i början av 1920-talet. Wilhelmina
köpte efter ett par år Karlsberg i Stora Kilane,
dit hon flyttade med döttrarna Klara och Frida.
Hanna gifte sig med Georg Reuter 1919 och flyttade till Nedre Kilane, där också Carl och Arthur
vistades tidvis.

Carl utbildade sig till skogvaktare, men blev
sedan handlande, kanske inspirerad av brodern
Arthur som omkring 1925 övertog affärsrörelsen i Stora Kilane (se dito).

En familjeepok var således till ända i Djupslund, men gården, som trots att den började förfalla, kunde fortfarande ge god bärgning åt en
lantbrukarfamilj, och därför lockades en del
arrendatorer att bosätta sig där.[[Fil:Dalsland-Ånimskog-Saxlins1925.jpg|miniatyr|Familjen Saxins framför Djupslund.]]De förste brukaren efter försäljningen var
Anders Gustaf Saxin, född 1869 i Nora i Örebro
län. Hans hustru hette Augusta och var från
Undenäs i Skaraborgs län och syster till Oskar
Gustavsson, då kraftstationsföreståndare både
i Säljedalen och Djupslund. Saxins hade åtta
barn men endast de yngre var med i Djupslund:
Edla och Valdemar föddes i början av 1890-talet, Linnea 1895, Helga 1901, Erik 1906, Ivan
1908, Margit 1909 och Yngve 1912.

Det var under Saxins tid som en del av de
gamla byggnaderna revs på gården, bl.a. den
västra stugan, som var i fallfärdigt skick.

Dottern Linnea var gift med Felix Karlsson,
också han från Örebro län. De båda makarna
kom i början av 1920-talet till Annenäset i
Ånimskog efter att ha varit bosatta i Göteborg.
En kort tid bodde de också i Djupslund med
sina tre barn, Kurt (1917), Maj-Britt (1918) och
Stig (1920). Sonen Uno föddes 1925 och kom
under 1980-talet att slå sig ner på Norra Kasen
i Känsbyn.

Makarna Saxins yngsta dotter, Margit, gifte sig
med Tryggve Andersson från Edsleskog 1928 och
under en kort period brukade de Djupslund,
men flyttade snart till Vårvik. [[Fil:Dalsland-Ånimskog-DjupslundIvanSaxlin.jpg|vänster|miniatyr|Ivan Saxin på hästen Brunte.]]I Djupslund föddesderas äldste son Gösta, och senare, när de slagit
sig ner i Edsleskog, föddes flera barn, bl.a. Eivor
som är knuten till Ånimskog, närmare bestämt
till Övre Känsbyn, som sambo med Karl Erik
Larsson.

Tryggve Anderssons bror Vendel övertog
arrendet i Djupslund på sensommaren 1929
Han var gift med Signe Maria, född Krokström,
och med sig till sitt nya hem hade de barnen
Lilly Linnea, född 1922, Agar Vilhelm 1926 och
Helge 1929.

Vendel Andersson och hans familj tycks inte
ha funnit sig tillrätta i Djupslund, ty efter drygt
ett år flyttade de till Fröskog, och lämnade fältet
fritt för Rudolf Kling och hans hustru Hulda
Färdig som tog gården i besittning våren 1931.[[Fil:Dalsland-Ånimskog-Djupslubäcken.jpg|vänster|miniatyr|Flottarlag vid Djupslubäcken 1936-1937 Fr. v. Harry Gröning Tisselskog. Nils Nilsson V Bräcke, Georg Ström Tisselskog, Johan Gröning Tisselskog, Karl Gustavsson Tisselskog, David Johansson Ulerud, Paulus Gröning Tisselskog och Sven Gröning Tissel-skog främst på bilden.]]Rudolf Kling föddes i Svartrå i Halland 1897
och var årsbarn med sin hustru, som hade sina
rötter i Skållerud. De båda makarna hade två
barn, Rolf född 1924 och Edit 1926. Kling hade
en tid haft anställning på Annenäset, men flyttade senare med familjen till Bohuslän, där han
arbetade inom stenindustrin. Förtjänsterna där
var emellertid dåliga och familjefadern reste
därför till Kanada för att förbättra ekonomin.

Vid återkomsten ett par år senare flyttade familjen till Djupslund, där de fick arrendekontrakt
på gården och anskaffade en djurbesättning på
två hästar och fyra kor. Därtill fick Kling deltidsanställning som kraftstationsföreståndare, vilket
innebar att han hade arbete hemmavid under de
perioder då vattenförsörjningen var god, men att
han måste färdas den långa vägen till Annenäset
för att där arbeta på fabriken och i stenbrotten
under de tider då kraftstationen måste stängas på
grund av vattenbrist.[[Fil:Dalsland-Ånimskog-DjupslundSamling1936.jpg|miniatyr|Samling vid husväggen, Djupslund 1936. Fr. v. Rudolf Kling, Nils Nilsson Bräcke, David Johansson Ulerud, Erik Gröning Tisselskog, Svea Gustavsson Ankölserud, Hulda Kling med barnen Edit och Rolf och Harry Gröning Tisselskog.]]Säkerligen var det fascinerande för familjen att
leva det fria vildmarksliv som Djupslund hade
att erbjuda, med vidsträckta skogar, berg och
sjöar och riklig tillgång på bärställen, jakt och
fiske, men det var på samma gång ett slitsamt
och isolerat liv, och gårdens ensliga läge blev med
åren alltmer uppenbart. Mor Hulda måste gå den
långa vägen till Håverud för att handla, Rudolf
fick vandra till sitt arbete i ur och skor och barnen Rolf och Edit hade en lång och besvärlig väg
till skolan i Salebol, speciellt på senhösten, då
mörkret hann att lägra sig över skogsstigen innan
de hunnit hem. Lägg därtill allt det arbete som
jordbruket fordrade, så förstår man att livet för
familjen i Djupslund inte bara var en idyll, och
kanske var den mödosamma tillvaron en av orsakerna till att familjebanden brast. 1937 skildes
makarna. Rudolf flyttade till Aspelund (se Stora
Kilane) och Hulda och barnen fick ett nytt hem i
trakterna av Håverud.

Som epilog kan nämnas att Rudolf Kling
snart övergav Aspelund och blev en av pionjärerna vid tunnelbanebygget i Stockholm. Intressant är också att notera när det gäller Djupslunds sista innevånare att den sägenomspunna
gården och dess omgivningar fortfarande utövar sin dragningskraft på dottern Edit, ty varje
sommar slår hon läger vid sjön Flat inte långt
från sitt barndomshem och fiskar och plockar
bär och lever ett verkligt naturnära liv, där upplevelserna inte sällan sätts på pränt i hennes
poesibok.

Efter familjen Klings definitiva avflyttning
1938 kom Djupslund att stå öde, med undantag
för kortare perioder då människor kunde få en
tillfällig fristad där, bl.a. Iris von Hofsten och
hennes systrar som tillbringade ett par somrar
på gården med sina hästar.

1947 drog ett gäng skogshuggare in i den
gamla byggnaden anförda av Helge Hermansson
från Nedre Kilane som åtagit sig en större skogsavverkning på entreprenad. Helge bodde i
Djupslund under de tre år som avverkningen
varade, vilken också omfattade körning till Lilla
Djup och sedan flottning till en lastplats på Tisselskogsidan i Stora Djup. Under dessa år var det
återigen liv och rörelse kring den gamla gården,
men därefter lägrade sig stillheten över Djupslund och dess omgivningar, och kraftstationens
nedläggning satte definitiv punkt för all verksamhet.

=== Dikter om Djupslund ===
Kvar fanns dock den mystik som alltid präglat gården vid Djups södra ände och många
människor gjorde söndagsutflykter dit sedan
den gamla manbyggnaden blivit öde. En av
dem som då och och då företog en vandring till
Djupslund var Arthur Ottosson, som ju var född
och uppväxt på gården och vars förfäder i hög
grad skapat dess storhetstid. [[Dalsland/Ånimskog/DiktAvArthurOttosson|Arthur skrev en
dikt]] efter ett av sina besök som vemodigt beskriver tidens gång och det förfall som lämnats i
dess spår.

I Ottossons dikt spårar man inte bara hur tiden har härjat hans barndomshem, utan också
hur de gångna åren haft en nedbrytande inverkan på honom själv. En betydligt ljusare ton fin-
ner man i [[Dikt_av_Edit_Fredriksson|Edit Fredrikssons dikt]], där
naturupplevelserna i hennes barndom har blivit
en källa till glädje som kommer att vara livet ut.

== Torp under Djupslund ==
I skogarna kring Djupslund låg ett dussintal torpställen, varav de flesta var knutna till hemmanet, även om några låg utanför bygränsen. Ett rikt nätverk av stigar band samman de olika boplatserna med Djupslund som den centrala knutpunkten.

[[Dalsland/Ånimskog/Bråtekullen|Bråtekullen]], [[Dalsland/Ånimskog/Skinnmyren|Skinnmyren]] och [[Dalsland/Ånimskog/Salebolsmyren|Salebolsmyren]] var belägna strax öster om bäckfåran mellan Djup och Bräcketjärnet, medan [[Dalsland/Ånimskog/Udden (Djupslund)|Udden]], [[Dalsland/Ånimskog/Kaserna|Kaserna]], [[Dalsland/Ånimskog/Sundskasen|Sundskasen]], Minnet, Svartvik och Djupsluängen låg i skogstrakterna mellan Lilla och Stora Djup. De tre sistnämnda låg strax innanför Tisselskogs gräns. I söder låg Stackängen och Långängen, men det är ovisst om det funnits torp på dessa områden. På Stackängen var dock en lada uppförd för förvaring av vinterfoder.

== Mordet i Djupslund ==
När man färdas kring det lugna och stilla sundet som förbinder Stora och Lilla Djup är det svårt att föreställa sig att här utspelats ett drama
som rymmer så mycket grymhet och brutalitet, ett [[Dalsland/Ånimskog/Mordet i Djupslund|mord skedde i Djupslund 186]]5.

Dalsland/Ånimskog/Djupslund

2024-09-08T11:24:20Z

Ingto:

{{DISPLAYTITLE:Djupslund}}
{{Platsbox
| socken = Ånimskog
| namn = Djupslund
| sortnamn=Djupslund
| typ = Hemman
}}
[[File:DjupslundKarta.jpg|thumb|border|left]]
''[ Källa: [[Ånimskogs_Sockenbok | Ånimskogs Sockenbok del II, sida 163-177]] ]''<br />Längst i väster, på gränsen till Tisselskog, ligger
'''Djupslund'''. Knappast någonstans i vår socken
har naturen så fullkomligt utplånat all mänsklig odling som kring den förr så mäktiga gården
med betydande åkerarealer, vidsträckta skogar,
sågverk, kvarn och kraftstation och därtill tolv
underlydande torp.

Idag är det svårt att finna resterna av den
gamla mangårdsbyggnaden, men om man följer kraftledningen söderut från Lilla Djups
södra ände uppför backen och sedan viker av
till höger och tränger sig in bland en tät ridå av
sly och ytterligare en granskogsplantering hittar man grundstenarna och den raserade spisel-
muren. Inte långt därifrån står visthusboden
kvar, den enda byggnad som envist trotsat tidens tand. Fortfarande står väggarna raka som
soldater i givakt och taket synes vara i gott
skick, även om ingenting har förvarats här på
över femtio år. Hela byggnaden har antagit en
grön ton av en begynnande invasion av mossor
och lavar, eller är det kanske trollen som residerar i den gamla boden och vill omge sig med sin
favoritfärg? Trolsk är också den väldiga tvåarmade asken som vresigt kämpar mot den om-
givande vegetationen för att få luft och ljus. Ett
hundratal meter mot väster kan man finna rester av en ladugårdsbyggnad som tillhörde den
västra gården i Djupslund.

Beger man sig ner i den djupa bäckravinen
österut finner man den ruttnande bron som
ledde över bäcken upp mot gården och rester
av dammbyggnaden till kraftstationen.
[[Fil:Dalsland-Ånimskog-DjupslundVinterskrud.jpg|vänster|miniatyr|Djupslund i vinterskrud, Östra Stugan]]
Detta är allt som finns kvar av Djupslund
idag, och jag kan inte låta bli att jämföra med
den starkt konstrativa bild som dröjer kvar i
minnet sedan något mer än femtio år, då vi
gjorde skolutflykter till gården, som redan vid
den tiden stod mer eller mindre öde, men då
ändå byggnaderna och dess omgivningar hade
undergått relativt små förändringar sedan århundraden tillbaka.

Vår skolutflykt till Djupslund skedde i början
av juni då naturen stod i sin rikaste prakt, och vi
upplevde vandringen till den mystiska gården
borta i väster som ett spännande äventyr, ty vi
var inte bortskämda med några längre skolresor.
När vi passerat bron och forcerat den sista stigningen som ledde upp mot gårdsbebyggelsen
rastade vi under en väldig ek, där en gammal
kvarnsten var upplagd som bord. Smörgåspaketen och saftflaskorna kom fram, ty vi behövde stärka oss innan själva rundvandringen började.

Den gråa mangårdsbyggnaden, som var en
stor och rymlig dalslandsstuga i två plan med
veranda mot söder, tronade majestätiskt på höjden söder om Djupsjön, och i sluttningen ner
mot stranden utbredde sig åkrar och ängar med
hasselbuskage insprängda här och var. Strax öster om boningshuset skar den tidigare omtalade
ravinen djupt ner, och i dess botten gick en liten
älv som ledde från Djup till Bräcketjärnet och
vid Djupslund bildade ett brusande vattenfall
när vattnet hade fritt lopp, men efter kraftstationens tillkomst magasinerades tillflödet av
en stor damm, innan en trätub tämjde vattnet
och ledde det till turbinen vid kraftstationen ett
par hundra meter längre ned.

I ravinens branta sluttning ledde en hylliknande väg söderifrån upp till gården, och
längs vägen och i sluttningen växte väldiga ekar
och andra ädelträd. I söder och väster utbredde
sig stora skogsområden.

Sådan var den bild som fäste sig på våra näthinnor under andra världskrigets slutskede, då
tiden tycktes hålla andan trots att år lades till år
precis som vanligt, men efter kriget, då en allmän optimism gjorde insteg hos både företag
och enskilda människor, började stora avverkningar glesa ut de väldiga barrskogarna, den jättelika högspänningsledningen banade sig väg
rakt över Djupslund och svepte med sig de ärevördiga ekarna, slyet tog överhanden och en het
och kvalmig julidag i början av 1970-talet slog
blixten ner och antände boningshuset och så var
den ”gamla tiden” definitivt lagd till hävderna.

Nu har vi redan hunnit så långt i vår historia
att det är dags att börja från början, men först
några ord om hur platsen fått sitt namn. Djupslund är omnämnt i jordeboken första gången
1582. Namnet är en sammansättning av Djup
och lund där förleden anknyter till sjön Djup,
medan ordet ”lund” betecknar ett mindre
lövskogsområde, och lite förenklat kan man
alltså kalla området för ”lövskogen vid Djup”,
och den benämningen beskriver väl de geografiska förhållandena innan skogsavverkningen
och kraftledningen i dess spår skövlade den artrika växtligheten av ädelträd.

1582 stavades namnet Diupzlunden. På
1700-talet skrevs det som Dypslunden, och i
början av 1800-talet fick gårdsnamnet sin nuvarande stavning.
<div style="clear: both">
== Historik ==
Ett av de äldsta dokument där Djupslund nämns
är Kvarnkommissionens protokoll från 1698, där
man också får en inblick i vilken betydelse vat-
tenfallen hade för människors bosättning och utkomst i allmänhet. Ur protokollet kan man utläsa
när det gäller Dalbo härad och Ånimskogs
socken att <blockquote>Hemmanet Diupslund nyttiar å des
enskylte ägor en fotqwarn, som alenast drifwes
höst och wår, när floden infaller till allmogens
commoditet, och således efter åboernes egit
begifwande, som hon och intet mer giör skiäl före
belades med 1/2 skieppa spannemåhls afgift.</blockquote>
<div />

Protokollet upptar vidare att <blockquote>”Salebol skattehemman nyttiar en fotqwarn af samma beskaffenhet som den nästföregående. Och således
beswärades med samma skatt nemligen 1/2
skieppa spannemåhl.</blockquote>

Således fanns det två kvarnar i Djupslund
som betjänade gårdarna ända till Ånimmens
stränder. Senare uppfördes också en enbladig
ramsåg som också utnyttjades flitigt av Västsidans bönder.

Hemmanet Djupslund var fram till slutet av
1600-talet uppdelat i mindre enheter, och det
fanns både ägare och brukare. Från 1680 och
till 1700-talets första decennier är dock endast
två ägare nämnda. Det var Olof Persson och
hans hustru Börta Andersson samt Börje
Svensson som var född i Anolfsbyn 1660.
Svensson var tydligen en redbar och respektingivande person, ty han utsågs till skattefogde
i Ånimskog. Hans hustru var född i Salebol och
hette Anna Olofsdotter och tillsammans hade
makarna fyra barn, Bryngel, Sven, Marit och
Kerstin. Hustrun hade barnen Anders och Brita
innan hon gifte sig.

Omkring 1730 gick Börje Svensson och hans
maka ur tiden, och under de följande hundra
åren är det endast möjligt att ge en fragmentarisk bild av ägandeförhållandena.
I slutet av 1700-talet står Bryngel Eriksson och
hans hustru Anna Eliasdotter upptagna som
brukare, medan Anders Eriksson och Anders
Hansson betecknas som ägare.

Omkring 1825 blev Sven Eriksson, född 1802
i Steneby, ägare till hela Djupslund. Hans hustru hette Maria Svensdotter och i familjen fanns
fyra barn: Anna Kajsa (styvdotter), Erik född
1830, Anders 1835 och Lars Gustaf 1837
I september 1839 köpte Erik Andersson, hans
son Johannes Eriksson och en man vid namn
Bryngel Olsson gemensamt skattehemmanet
Djupslund för 3000 riksdaler.

Erik Andersson föddes i Västra Berg 1784 och
och gifte sig i början av det nya seklet med Maria Andersdotter. Sonen Johannes föddes 1810,
Magnus 1812, Anders 1819, Erik 1821 och Isak
1826. Erik bosatte sig med sin familj i den västra
stugan i Djupslund, som då var den enda manbyggnaden på huvudgården. Johannes, hans
hustru Stina Svensdotter och deras treårige son
Simon flyttade in på Bråtekullen, en mindre
gård, som låg en knapp kilometer öster om
Djupslund.

Emellertid hann Erik Andersson knappast ta
sitt nya hemman i besittning innan han avled,
och i maj 1842 köpte änkan Maria Andersdotter
av sina omyndiga barn samt Johannes Eriksson
och Bryngel Olsson 3/104 mantal av kronoskattehemmanet Djupslund för 633 riksdaler. Under
de närmaste åren tycks således Maria Andersdotter varit huvudägare till gården med tillhörande torp, såg och kvarn.

1850 sålde hon sin del till sonen Erik Eriksson, som då bodde i Högelund, enligt ett köpebrev daterat den 11 maj. 1854 sålde Erik i sin
tur sitt markinnehav till brodern Anders, och
det ursprungliga hemmanet blir nu definitivt
delat i två hemmansdelar med en del i öster
och en del i väster. Vid laga skiftet 1864 kom
den västra delen att benämnas 1:2 och ägdes
av Anders Eriksson, medan den östra delen
fick registersiffran 1:3 och innehades av Johannes Eriksson.

Johannes Eriksson flyttade med sin familj
upp till de ljusare trakterna på höjden ovanför
Djup och uppförde ett nytt boningshus och
ekonomibyggnader strax intill den äldre manbyggnaden 1854. Familjen hade växt betydligt
sedan makarna bosatte sig med sonen Simon på
Bråtekullen 1839 Lars Gustaf föddes redan
inflyttningsåret, Lena Maja 1842, Fredrika 1844,
Paulus 1846, Carl Magnus 1849 och Otto 1851.

Johannes var en driftig man. Förutom att han
uppförde nya byggnader rustade han upp
kvarnen och sågen och jordbruket blomstrade
under hans ledning. Dessutom var han del-
ägare i slupen ”Josefin” och galeasen ”Gustaf
Adolf” som båda gick i Vänersjöfart. På den
senare fraktskutan var sonen Simon skeppare
under några år, så man kan i viss mån betrakta
Djupslund med dess olika binäringar som ett
familjeföretag.

Det kan vara av intresse att mera detaljerat
följa Djupslunds utveckling under de år då Johannes Erikssons verksamhet var som mest intensiv. I ett brandförsäkringsavtal från 1885 kan
vi avläsa hur byggnationen framskred på gården under en tioårsperiod.
<blockquote>
N:o 1. Boningshus av trä, täckt med chiffer.
Byggt år 1854. 35,5 fot långt, 25 fot brett, 16 fot
högt, bestående av två våningar innehållande 6
rum med 16 fönster, 9 dörrar och fyra eldstäder.
Värderat till 1.300 kronor.

N:o 2. På 60 fots avstånd från N.o 1, en byggnad
av trä, täckt med chiffer, uppförd år 1864, 34,5
fot lång, 14 fot bred, 11 fot hög, innehållande
magasin i två våningar. Redskapshus och vedskjul vid södra gaveln. Värderat till 250 kronor.

N:o 3, På 136 fots avstånd från N:o 2, en bygg-
nad av trä, uppförd 1864, brädfodrad, täckt
med spån och halm, 99 fot lång, 21 fot bred, 10
fot hög, innehållande loge, 2 lador och fähus
med foderskulle. Stall med lada och foderskulle. Värderat till 450 kronor.

N:o 4. På 23 fots avstånd från N:o 3 en byggnad
av trä, uppförd 1864, 16 fot lång, 11 fot bred,
6 fot hög, täckt med halm. Innehållande svinhus och hemlighus.

N:o 5 Ladugård på Stackängen. En byggnad av
trä, uppförd 1868. Brädfodrad, täckt med halm.
41 fot lång, c:a 9 fot hög. Innehållande loge och
2 lador. Värderat till 100 kronor.
</blockquote>
Man kan föreställa sig den livliga verksamhet
som pågick i Djupslund under den senare delen
av 1800-talet. Jordbruket, som utgjorde huvudnäringen, var välskött och förutom vallväxter
odlades vete, havre, råg, korn, lin och potatis
och sammanlagt kunde de båda gårdarna föda
fyra hästar, tio kor, ungdjur och ett antal får och
svin. Nere vid forsen arbetade sågare och mjöl-
nare, i de stora skogarna höggs timmer och på
de omgivande torpen odlade man för sitt vinterbehov, när inte man gjorde dagsverken på de
båda stora gårdarna, där också pigor och drängar hade sina dagliga sysslor.[[Fil:Dalsland-Ånimskog-DjupslundVästraManbyggnaden.jpg|vänster|miniatyr|Den västra manbyggnaden i Djupslund. Byggnaden är sannolikt från början av 1700-talet.]]På den östra gården rådde av allt att döma en
optimistisk stämning under dessa år, men i
granngården strax intill var livet inte lika ljust.
Johannes bror Anders dog 1867 och efterlämnade
hustrun Johanna Nilsdotter och fyra barn, Maja
Stina född 1849, Lars Gustav 1851, Sofia Emilia
1857 och Kristina Vilhelmina 1861. Ytterligare en
son, Erik Magnus, var född i familjen, men han
avled redan 1863. Vid mannens frånfälle flyttade
Johanna Nilsdotter till Ulerud med sin familj, och
troligen arrenderade Johannes Eriksson sin
svägerskas gård fram till 1880, då hans hustru
Stina Svensdotter avled 70 år gammal.
<div style="clear: both">
En ny fas inleddes nu i familjens liv. Johannes
som var årsbarn med sin hustru, beslöt mätt av
år att överlåta egendomen på sina barn och upprättade följande kontrakt:
<blockquote>
Jag undertecknad upplåter härmed till mina
samtliga barn, all min eganderätt såväl i löst
som fast egendom, som finnes i sterbhuset, efter min aflidna hustru Stina Svensdotter från
Djupslund emot följande undantag: Af hemmanet Djupslund åtages den så kallade
Bråtlyckan som det nu befinnes inom hägnad
med därtill hörande hus.

Hus och hägnad underhålles, all brukning
utföres, ved framskaffas och sönderhugges.

En mindre kammare i stora mansbyggningen
över köket. Häst till nödiga extraresor. 1000 kronor med utgiven revers af samtliga
sterbhusdelegare vilket skall intecknas i var
hemmansdel i Djupslund.

Slupen Josefin. Samt årligen 3 af Djupslund
3 lass hö och 2 dito hafrehalm. 2 tunnor råg, 1/
4 tunna vete, 1/2 tunna korn, 4 tunnor hafre
samt 1 tunna potatis. 1 kappe linfrö sås årligen.

Med ovanstående undantag förklarar jag
mig till alla delar nöjd och afsäger mig härmed
all eganderätt till ovanstående Djupslund.

Djupslund den 9 december 1880

Johannes Eriksson Med hand om pennan

Med ovanstående förklarar vi oss till alla delar nöjda

Dag som tillförne, Simon Johansson, Lena
Maja, Fredrika, Johan Paulus, Karl Magnus och
Otto Johanssöner och döttrar

Sålunda överenskommit som antecknat står
betygas dag som tillförne

JM Nilsson, V:a Berg
A Göransson, Salebol
</blockquote>

Johannes Eriksson var av gott virke och fick
njuta sitt undantag i sjutton år tills han avled
1897 i en ålder av 87 år.
</div>
1885 skedde en hemmansklyvning av Djupslund 1:3 i 1:4 - 1:7 vilket innebar att Johannes Erikssons barn nu delade upp sitt gemensamma
arv efter föräldrarna. Simon hade flyttat till
Ulerud 1882, och det är obekant vilken gottgörelse han fick av syskonen. Fredrika, som redan
1865 gift sig med Karl Olof Olsson i Västra Berg,
sålde sin andel till syskonen 1881, och de återstående arvingarna kom nu att erhålla 5/104 mantal var. Fördelningen blev följande: 1:4 tillföll
Paulus Johannesson, 1:5 Lena Maja Johannesson,
1:6 Karl Magnus Johannesson och 1:7 Otto Johannesson. I de handlingar som berör syskonen från
den här tiden och framåt är deras efternamn ändrat till Johansson, och därför kommer de i fortsättningen att namnges i enlighet med sina
namnteckningar.

Vid tiden för för hemmansklyvningen var Paulus sedan ett par år gift med sin kusin Sofia Emilia Andersdotter som efter faderns död 1867 hade
flyttat med sin familj till Ulerud (se ovan). Hon
var således delägare i Djupslund 1:2, och i samband med giftermålet köpte de båda makarna
gården vilken uppgick till 3/52 mantal. Paulus
och hans hustru blev efter hemmansklyvningen
således de största enskilda ägarna i Djupslund.

De nygifta flyttade in den ursprungliga,
västra manbyggnaden, och där kom nio barn att
födas med täta mellanrum. Äldst var Heliodorus, född 1884, Valfrid 1885, Linus 1887,
Fridolf 1889, Filip 1891, Elin 1893, Hilda 1895,
Karl 1897 och David 1899.

Som synes var makarna Johansson rikt välsignade när det gällde barnen, men den ekonomiska situationen tycks omkring sekelskiftet
varit prekär, ty när Paulus dog 1903 lämnade
han ett urarva konkursbo efter sig.

Under 1800-talets sista decennium tycks
Djupslunds blomstringstid ha lidit mot sitt slut.
Utvecklingen hade medfört att hemmanet med
sina resurser av skog, jord och vattenkraft på
grund av sitt läge långt från allfartsvägarna inte
längre hade samma attraktionskraft. Kvarnarna
och sågarna utnyttjades allt mindre, och den begynnande avflyttningen från skogsgårdar och
torp medförde att avsättningen för jordbruksprodukterna minskade.

För Paulus efterlämnade familj betydde konkursen att de var fullständigt utblottade och
utan arvsrättigheter. I februari 1904 hölls auktion, och i kungörelsen till denna framgår att de
efterlevande tvingades avhända sig ”11/104 mtl
af hemmanet Djupslund, hvarå kunna sommar- och vinterfödas 1 häst, 5 st nötkreatur och några
får. Egendomen har goda åbyggnader, vidsträckta skogsmarker, beväxta med med ungskog, samt andel i vattenfall.”

Vidare upptar kungörelsen att djurbesättningen, en häst och tre kor, samt att både inre och
yttre inventarier skall säljas, bl.a. möbler, glas och
porslin, vilket i princip måste ha inneburit att
Sofia Emilia och hennes barn ställdes på bar
backe. Gården ropades in av handlanden Aron
Nilsson i Bräcke, och det är troligt att han lät
familjen bo kvar, och att de fick hjälp och stöd av
sina släktingar i granngården. Så småningom
flyttade de till Ulerud, men det är inte klarlagt
när detta skedde.

De som närmast kunde ge en hjälpande hand
var farbrodern Karl Magnus och fastern Maja
Lena som residerade i den östra stugan och som
båda var ogifta.[[Fil:Dalsland-Ånimskog-Djupslund1912.jpg|miniatyr|Djupslund omkring 1912. Otto och ”Mina” Johansson längst till höger i nedre raden. Barnen kallade sig Ottosson. De unga pojkarna är Carl och Arthur. Döttrarna Klara och Frida är också med på fotot.]]Den yngste brodern, Otto Johansson, gifte
sig med Wilhelmina Jansdotter från Hult i
Ånimskog 1887, och under några år brukade
de Bråtekullen, men det är svårt att belägga
under vilken period de bodde där. Som vi
minns fick Johannes Eriksson den lilla gården
eller torpet som undantag 1880 och framlevde
sina dagar där till 1897, men eftersom han var
hunnen högt upp i åldern, var det naturligt att
han behövde någon som var behjälplig, och
kanske blev det den unga familjen som tog
hand om bestyren på gården.

Fem barn blev familjen förunnad: Klara 1889,
Hanna 1891, Elfrida 1893, Carl 1898 och Arthur
1902. Möjligheten finns också att Otto med hustru och barn flyttade in på Bråtekullen först efter faderns död 1897, men hur som helst torde
familjen under sin sista tid i Djupslund ha bott i
den stora stugan uppe på höjden.

Under 1910-talet skedde stora förändringar.
Redan 1907 sålde syskonen en större skogstrakt för avverkning till ett pris av 2.800 kro-
nor. 1913 arrenderade de ut ett område vid älven till Adolf Carlsson och Martin Svensson i
Köpmannebro för anläggning av en flottränna
för timmer.

Otto Johansson gick ur tiden 1914, och tre år
senare avled också Karl Magnus. Maja Lena
levde i ett omtöcknat tillstånd de sista åren och
sällade sig till sina syskon 1921.

Det blev Wilhelmina Johansson som tillsammans med barnen nu kom att styra och ställa i
Djupslund, men troligen hade ingen av dem
några större ambitioner på att driva gården vidare, så när Ivar Setterberg under åren 1918
och 1919 köpte bit för bit av det forna hemmanet och slutligen blev ägare fullt ut, var det
förmodligen till allas belåtenhet, även om det
måste ha känts vemodigt att överge den gamla
släktgården.

Setterberg köpte också den delen som Aron
Nilsson förvärvat 1904 och sedan sålt till sin
bror Adolf Nilsson i Bräcke.

Setterbergs främsta intresse låg i vattenfallet,
och omkring 1920 lät han bygga en kraftstation
som kunde generera ström till fabriken på
Annenäset och utöka den elkraftskapacitet som
redan fanns vid Säljedalen sedan 1904.

De sista ättlingarna av den Johannessonska
familjen, som regerat Djupslund i åttio år, skingrades således i början av 1920-talet. Wilhelmina
köpte efter ett par år Karlsberg i Stora Kilane,
dit hon flyttade med döttrarna Klara och Frida.
Hanna gifte sig med Georg Reuter 1919 och flyttade till Nedre Kilane, där också Carl och Arthur
vistades tidvis.

Carl utbildade sig till skogvaktare, men blev
sedan handlande, kanske inspirerad av brodern
Arthur som omkring 1925 övertog affärsrörelsen i Stora Kilane (se dito).

En familjeepok var således till ända i Djupslund, men gården, som trots att den började förfalla, kunde fortfarande ge god bärgning åt en
lantbrukarfamilj, och därför lockades en del
arrendatorer att bosätta sig där.[[Fil:Dalsland-Ånimskog-Saxlins1925.jpg|miniatyr|Familjen Saxins framför Djupslund.]]De förste brukaren efter försäljningen var
Anders Gustaf Saxin, född 1869 i Nora i Örebro
län. Hans hustru hette Augusta och var från
Undenäs i Skaraborgs län och syster till Oskar
Gustavsson, då kraftstationsföreståndare både
i Säljedalen och Djupslund. Saxins hade åtta
barn men endast de yngre var med i Djupslund:
Edla och Valdemar föddes i början av 1890-talet, Linnea 1895, Helga 1901, Erik 1906, Ivan
1908, Margit 1909 och Yngve 1912.

Det var under Saxins tid som en del av de
gamla byggnaderna revs på gården, bl.a. den
västra stugan, som var i fallfärdigt skick.

Dottern Linnea var gift med Felix Karlsson,
också han från Örebro län. De båda makarna
kom i början av 1920-talet till Annenäset i
Ånimskog efter att ha varit bosatta i Göteborg.
En kort tid bodde de också i Djupslund med
sina tre barn, Kurt (1917), Maj-Britt (1918) och
Stig (1920). Sonen Uno föddes 1925 och kom
under 1980-talet att slå sig ner på Norra Kasen
i Känsbyn.

Makarna Saxins yngsta dotter, Margit, gifte sig
med Tryggve Andersson från Edsleskog 1928 och
under en kort period brukade de Djupslund,
men flyttade snart till Vårvik. [[Fil:Dalsland-Ånimskog-DjupslundIvanSaxlin.jpg|vänster|miniatyr|Ivan Saxin på hästen Brunte.]]I Djupslund föddesderas äldste son Gösta, och senare, när de slagit
sig ner i Edsleskog, föddes flera barn, bl.a. Eivor
som är knuten till Ånimskog, närmare bestämt
till Övre Känsbyn, som sambo med Karl Erik
Larsson.

Tryggve Anderssons bror Vendel övertog
arrendet i Djupslund på sensommaren 1929
Han var gift med Signe Maria, född Krokström,
och med sig till sitt nya hem hade de barnen
Lilly Linnea, född 1922, Agar Vilhelm 1926 och
Helge 1929.

Vendel Andersson och hans familj tycks inte
ha funnit sig tillrätta i Djupslund, ty efter drygt
ett år flyttade de till Fröskog, och lämnade fältet
fritt för Rudolf Kling och hans hustru Hulda
Färdig som tog gården i besittning våren 1931.[[Fil:Dalsland-Ånimskog-Djupslubäcken.jpg|vänster|miniatyr|Flottarlag vid Djupslubäcken 1936-1937 Fr. v. Harry Gröning Tisselskog. Nils Nilsson V Bräcke, Georg Ström Tisselskog, Johan Gröning Tisselskog, Karl Gustavsson Tisselskog, David Johansson Ulerud, Paulus Gröning Tisselskog och Sven Gröning Tissel-skog främst på bilden.]]Rudolf Kling föddes i Svartrå i Halland 1897
och var årsbarn med sin hustru, som hade sina
rötter i Skållerud. De båda makarna hade två
barn, Rolf född 1924 och Edit 1926. Kling hade
en tid haft anställning på Annenäset, men flyttade senare med familjen till Bohuslän, där han
arbetade inom stenindustrin. Förtjänsterna där
var emellertid dåliga och familjefadern reste
därför till Kanada för att förbättra ekonomin.

Vid återkomsten ett par år senare flyttade familjen till Djupslund, där de fick arrendekontrakt
på gården och anskaffade en djurbesättning på
två hästar och fyra kor. Därtill fick Kling deltidsanställning som kraftstationsföreståndare, vilket
innebar att han hade arbete hemmavid under de
perioder då vattenförsörjningen var god, men att
han måste färdas den långa vägen till Annenäset
för att där arbeta på fabriken och i stenbrotten
under de tider då kraftstationen måste stängas på
grund av vattenbrist.[[Fil:Dalsland-Ånimskog-DjupslundSamling1936.jpg|miniatyr|Samling vid husväggen, Djupslund 1936. Fr. v. Rudolf Kling, Nils Nilsson Bräcke, David Johansson Ulerud, Erik Gröning Tisselskog, Svea Gustavsson Ankölserud, Hulda Kling med barnen Edit och Rolf och Harry Gröning Tisselskog.]]Säkerligen var det fascinerande för familjen att
leva det fria vildmarksliv som Djupslund hade
att erbjuda, med vidsträckta skogar, berg och
sjöar och riklig tillgång på bärställen, jakt och
fiske, men det var på samma gång ett slitsamt
och isolerat liv, och gårdens ensliga läge blev med
åren alltmer uppenbart. Mor Hulda måste gå den
långa vägen till Håverud för att handla, Rudolf
fick vandra till sitt arbete i ur och skor och barnen Rolf och Edit hade en lång och besvärlig väg
till skolan i Salebol, speciellt på senhösten, då
mörkret hann att lägra sig över skogsstigen innan
de hunnit hem. Lägg därtill allt det arbete som
jordbruket fordrade, så förstår man att livet för
familjen i Djupslund inte bara var en idyll, och
kanske var den mödosamma tillvaron en av orsakerna till att familjebanden brast. 1937 skildes
makarna. Rudolf flyttade till Aspelund (se Stora
Kilane) och Hulda och barnen fick ett nytt hem i
trakterna av Håverud.

Som epilog kan nämnas att Rudolf Kling
snart övergav Aspelund och blev en av pionjärerna vid tunnelbanebygget i Stockholm. Intressant är också att notera när det gäller Djupslunds sista innevånare att den sägenomspunna
gården och dess omgivningar fortfarande utövar sin dragningskraft på dottern Edit, ty varje
sommar slår hon läger vid sjön Flat inte långt
från sitt barndomshem och fiskar och plockar
bär och lever ett verkligt naturnära liv, där upplevelserna inte sällan sätts på pränt i hennes
poesibok.

Efter familjen Klings definitiva avflyttning
1938 kom Djupslund att stå öde, med undantag
för kortare perioder då människor kunde få en
tillfällig fristad där, bl.a. Iris von Hofsten och
hennes systrar som tillbringade ett par somrar
på gården med sina hästar.

1947 drog ett gäng skogshuggare in i den
gamla byggnaden anförda av Helge Hermansson
från Nedre Kilane som åtagit sig en större skogsavverkning på entreprenad. Helge bodde i
Djupslund under de tre år som avverkningen
varade, vilken också omfattade körning till Lilla
Djup och sedan flottning till en lastplats på Tisselskogsidan i Stora Djup. Under dessa år var det
återigen liv och rörelse kring den gamla gården,
men därefter lägrade sig stillheten över Djupslund och dess omgivningar, och kraftstationens
nedläggning satte definitiv punkt för all verksamhet.

=== Dikter om Djupslund ===
Kvar fanns dock den mystik som alltid präglat gården vid Djups södra ände och många
människor gjorde söndagsutflykter dit sedan
den gamla manbyggnaden blivit öde. En av
dem som då och och då företog en vandring till
Djupslund var Arthur Ottosson, som ju var född
och uppväxt på gården och vars förfäder i hög
grad skapat dess storhetstid. [[Dalsland/Ånimskog/DiktAvArthurOttosson|Arthur skrev en
dikt]] efter ett av sina besök som vemodigt beskriver tidens gång och det förfall som lämnats i
dess spår.

I Ottossons dikt spårar man inte bara hur tiden har härjat hans barndomshem, utan också
hur de gångna åren haft en nedbrytande inverkan på honom själv. En betydligt ljusare ton fin-
ner man i [[Dikt_av_Edit_Fredriksson|Edit Fredrikssons dikt]], där
naturupplevelserna i hennes barndom har blivit
en källa till glädje som kommer att vara livet ut.

== Torp under Djupslund ==
I skogarna kring Djupslund låg ett dussintal torpställen, varav de flesta var knutna till hemmanet, även om några låg utanför bygränsen. Ett rikt nätverk av stigar band samman de olika boplatserna med Djupslund som den centrala knutpunkten.

[[Dalsland/Ånimskog/Bråtekullen|Bråtekullen]], [[Dalsland/Ånimskog/Skinnmyren|Skinnmyren]] och [[Dalsland/Ånimskog/Salebolsmyren|Salebolsmyren]] var belägna strax öster om bäckfåran mellan Djup och Bräcketjärnet, medan [[Dalsland/Ånimskog/Udden (Djupslund)|Udden]], [[Dalsland/Ånimskog/Kaserna|Kaserna]], [[Dalsland/Ånimskog/Sundskasen|Sundskasen]], Minnet, Svartvik och Djupsluängen låg i skogstrakterna mellan Lilla och Stora Djup. De tre sistnämnda låg strax innanför Tisselskogs gräns. I söder låg Stackängen och Långängen, men det är ovisst om det funnits torp på dessa områden. På Stackängen var dock en lada uppförd för förvaring av vinterfoder.

== Mordet i Djupslund ==
När man färdas kring det lugna och stilla sundet som förbinder Stora och Lilla Djup är det svårt att föreställa sig att här utspelats ett drama
som rymmer så mycket grymhet och brutalitet, ett [[Dalsland/Ånimskog/Mordet i Djupslund|mord skedde i Djupslund 186]]5.