Sockipedia - Användarbidrag [sv]

Dalsland/Ånimskog/GunnarUngerHembygden1946

2025-10-12T14:07:29Z

Mikael S: Korrekturläst

{{DISPLAYTITLE:Omkring Henriksholm}}
[[Fil:Dalsland-Ånimskog-Hembygden1946Omslag.jpg|287x287px|höger]]
''Dessa minnesbilder från [https://sv.wikipedia.org/wiki/Gunnar_Unger_(amiral) Gunnar Unger] är en artikel ur tidskriften "Hembygden" år 1946, utgiven av Dalslands Fornminnes- och Hembygdsförbund. Artikeltext och bilder är kompletta ur tidskriften, men länkar i texten och noter på slutet är förklaringar och förtydliganden skrivna i Sockipedia.''

''En bild på Gunnar Unger med familj finns i slutet av artikeln, även [[commons:Category:Gunnar_Unger_(admiral)|Wikimedia Commons har en del bilder]].''

__TOC__
<div style="clear: both">
==Omkring Henriksholm==
===Spridda anteckningar och minnesbilder av G. Unger===
[[Fil:Dalsland-Ånimskog-HenriksholmTeckningGerdaPalm.jpg|alt=|miniatyr|Henriksholm. Teckning av Gerda Palm.|vänster]]Den i sjön Ånimmen belägna 3/8 mil långa ö, som i våra dagar är känd under namn av ''Henriksholm'', hette i de s. k. jordeböckerna ända till senare hälften av 1600-talet helt enkelt ''Ön'' i olika variationer: Öen (1541), Önn (1552), Önne (1572), Önna (1590), Ööne (1619), Öhnne (1638) Öhna (1659) och äntligen 1672 Öhne eller Hindrichsholm, varefter sistnämnda namn med sina talrika variationer (ännu så sent som 1825 Hindriksholm) blev det förhärskande.

Ön var i äldre tider uppdelad på två frälsehemman, vartdera räknande ett mantal och benämnda ''Norra'' resp. ''Södra Öen''; först 1825 finner man dem sammanförda under gemensamt nummer, nu omfattande två mantal Henriksholm.

På mitten av 1500-talet kom ön i sin helhet i riksrådet ''Knut Andersson Liljes'' (d. 1546) besittning och gavs i samband härmed säteris karaktär och privilegier. Nästa ägare blev riksrådets son, även han lydande namnet ''Knut'', död som ståthållare på Leckö (1596), samt dottern ''Agneta'' gift med riksrådet ''Ulf Henriksson Snakenborg'' (av Bååtsläkten), vilken sistnämnde vid seklets mitt inträdde som meddelägare av egendomen, vilket bl. a. framgår av den omständigheten, att Knut Liljes d. y. son, ävenledes kristnad til ''Knut'', år 1624 ur egendomen utlöste sin kusin ''Göran Ulfsson Snakenborg''.

Sedan sistnämnda Knut Lilje omkring 1636 ogift gått hädan övergick Öen helt i händerna på enda systern ''Märta'' och dennas make, ''[https://sv.wikipedia.org/wiki/M%C3%A5nesk%C3%B6ld_af_Norge Henrik Pedersson Månesköld av Norge]''. Då denne med all sannolikhet var den förste av egendomens frälse innehavare, som fast bosatte sig på Öen och efter vars frånfälle densamma efter honom uppkallades, skola vi något närmare skärskåda denne märkesman i vår ös historia. Sedan fadern med familj från det danska Halland, överflyttat till det då norska Viken eller Bohuslän, ingick Henrik giftermål med Elisabeth Bagge och kom därigenom i besittning av några jordegendomar, Kaperö på Orust och Åkervik på Tjörn, vilket gav honom anledning att därefter skriva sig Månesköld till Åkervik och Kaperö. Sedan Elisabeth barnlös efter ett kortare äktenskap avlidit trädde Henrik i nytt gifte med här ovan omnämnda ''Märta Lilje'', som i egenskap av ägarinna skrev sig till Hängeleön, men som jämväl i fädernearv bekommit två mantal Öhna. Sedan mannen här fattat tyglarna i sin fasta hand ryckte dessa egendomar upp i första ledet inom sin bygd och blev i samband härmed genom köp under åren 1628-46 utökade med åtskilliga såväl inom Ånimskogs socken belägna hemman såsom St. och L. Bräcke, Tittersrud, St. och L. Mossen, Näs, Krusebol, Hult, Myran, Bollsbyn, Resbyn, Stommen, Ö. Korsbyn och Wingenäs som åtskilliga andra inom Tösse och Tydje socknar. År 1634 erhöll Månesköld för sin före fadern bortgångne son introduktion på svenska riddarhuset under n:r 218. Från början av 1640-talet skrev han sig själv herre till Ökna (i Södermanland) Henriksholm och Hängelö.

Det kan numera anses såsom fastslaget att Henrik Månesköld gick ur tiden antingen 1651 eller senast 1652; för det senare antagandet talar den omständigheten att i Ånimskogs kyrka är uppställt hans begravningsvapen med angivande av daton 10 dec. 1652. Enligt vad fackmän i statens historiska museum vilja hävda bör sagda datum tydas såsom dödsdagen. Att Månesköld ligger begraven under kyrkgolvet i Ånimskog framgår av en skrivelse från konsistoriet i Karlstad av april 1756. Först 1672 angives skeppsmajoren friherre ''Erik Månsson Ulfsparre d. ä''. såsom innehavare av godset. Denne Ulfsparre hade omkring 1655 äktat Henrik Måneskölds enda då levande dotter Elisabeth i hennes andra gifte. Hon var 1:a gången gift med översten Måns Ulfsparre d. 1659. Själv avled Elisabeth 1686.

Med sin första make hade hon sonen ''Erik Ulfsparre'', kapten, död på Henriksholm 1719 och i andra giftet sönerna ''Måns'', kapten, och ''Göran'', löjtnant, vilka båda senare synas ha blivit utlösta ur egendomen 1688. Erik var gift med Anna Soop och är begraven i »Hängelögraven» i Ånimskogs kyrka.

Efter Erik Ulfsparres frånfälle övergick genom köp Henriksholm och Hängelö i händerna på brukspatronen och titulärassessorn ''Elias Linroth'', (adl. ätten 1222) förut innehavare av bland annat Forsbacka bruk någon mil nordväst om Åmål, varest Elis förblev bosatt intill sin död 1722. De båda säteriegendomarna togos då i arv av änkan, ''Anna Maria Dreffensköld'', samt sonen ''Johan Linroth'' titulär hovjunkare, som i sin ordning äktat sitt kusinbarn ''Juliana Simzon'' född på Hängelö 1715. Sedan sistnämnde Johan Linroth år 1752 på Hängelö barnlös gått ur tiden kom modern, Anna Maria Dreffensköld, under några år att stå skriven som ägarinna till, förutom Forsbacka, såväl Henriksholm som Hängelö. Redan 1753 avflyttade hon emellertid till det av maken tidigare förvärvade Nydala i Småland, där hon, omgift med en överste von Mentzer, 90-årig avled år 1761. Dessförinnan hade hon år 1756 lagligen överlåtit de båda säterierna på Juliana Simzon-Linroths make sedan 1753, riksrådet och greven ''Carl Gustaf Löwenhielm''. Denne, som av sin statstjänst var bunden vid huvudstaden, såg sig emellertid ej i stånd att själv lägga handen vid skötseln av dessa sina domäner utan utarrenderade desamma först till sin morfader, jägerifiskalen i Tössebo Anders Wennersten samt, efter dennes frånfälle, till bruksinspektoren Staf, av vilka den förre uppslagit sina bopålar på Henriksholm och den senare på Hängelö. Före sin 1768 inträffade död försålde Löwenhielm de båda säterierna till brukspatronen ''Samuel Thorson'', vilken boende på Hängelö med Staf som förvaltare på Henriksholm i sin ordning år 1778 överlät desamma på ''Dals Bergsocietet'', vars drivande kraft var den kände driftige företagaren friherre ''Gustaf Samuel Hermelin''.

Sistnämnda sammanslutning, som tillkommit i avsikt att tillgodogöra sig malmen i föregivna gruvfyndigheter på orten, funno snart dessa försök vara så förlustbringande att man med största tillfredsställelse använde sig av den möjlighet som år 1792 yppade sig att försälja de båda säterierna, vilka under tiden alltjämt stått under Stafs direkta ledning. Det var den på Vitlanda i Tössö socken bosatte brukspatronen ''Christopher Sahlin'', tillika ägare av Stenarsbyn (Kristinedal) i Fröskog, som nu inköpte desamma utan att dock uppslå sina bopålar på någon av sina nyförvärvade egendomar vilka t. v. sköttes av befallningsmän. Henriksholm överlät han först omkring 1810 på den nygifta dottern Augusta Sahlin och dennas make brukspatron ''Gustaf Wohlfart'', under det att Hängelö i sinom tid tilldelades dottern Sophie gift 2:o med överstelöjtnanten Elias Norlin, varigenom socknens båda säterier äntligen kommit på skilda händer må vara inom samma släkt efter att hava varit med varandra intimt förenade under omkring tre århundraden. År 1844 brusto de sista banden i det att Hängelö då såldes till en brukspatron Jonte Grönqvist, varefter resan utför för detta gamla säteri tog sin början.

Den 15 dec. 1815, som skall hava varit en söndag, bröt elden ut i mangårdsbyggnaden på Henriksholm och som gårdens folk mangrant befann sig i kyrkan mitt emot på fastlandet kunde något effektivt motstånd mot eldens härjningar ej resas utan nedbrann byggnaden i grund. Varest denna varit belägen har ej kunnat utrönas, men troligt är väl att densamma upptagit samma plats, som togs i anspråk för det under de närmast följande åren av Wohlfart uppförda corps de logiet. Detta bestod av en i vanlig herrgårdsstil uppförd tvåvånings rektangulär byggnad; tornet och den vid husets motsatta ända utskjutande paviljonen tillkommo först under nästa ägare, den förmögne göteborgske bankdirektören och grosshandlaren ''Anders Fröding'', vilken efter Wohlfarts död 1851 köpte egendomen och här nedlade stora summor på dess försättande i ståndsmässigt skick. Särskilt vinnlade den nye ägaren sig om att förvandla den södra delen av ön till en den mest idylliska park med pittoreska inslag av grottor och murverk av skilda slag. Allt sedan Henrik Måneskölds dagar hade säkerligen ingen av de följande ägarna i sådan grad ägnat sig åt öns förkovran som Fröding och skall hans namn därför alltid med särskild tacksamhet ihågkommas och äras i Henriksholms annaler.

År 1863 överlät Fröding egendomen på sin måg, majoren vid Västgöta-Dals regemente ''Ferdinand Palm'', tillika innehavare av Forsane i Frändefors socken. Palm var en synnerligen driftig man, som hade många järn i elden och som särskilt intresserade sig för sjösänkningar. För att bliva satt i tillfälle att utföra sin älsklingsplan att urtappa sjön Hästefjorden på södra Dal sökte han i början av 1870-talet att frigöra sig från Henriksholm för att från Forsane få en gynnsammare belägen utgångspunkt för sitt vittomfattande projekt. Egendomen blev alltså utbjuden till salu och bland spekulanterna anmälde sig på sommaren 1874 min fader, då ägare av Häggvikens ångsåg i norra Hälsingland.

Nu några ord om ytterkonturerna till den Ungerska eran. Att ''[https://sv.wikipedia.org/wiki/Adolf_Unger_(politiker) Adolf Unger,]'' som vid denna tid (liksom under de närmast följande fyra decennierna) var djupt engagerad i den norrländska trävaruindustrien, såg sig om efter en egendom i södra Sverige kan ju synas egendomligts men får detta sin förklaring i det förhållande att han, född värmlänning och med större delen av sin släkt koncentrerad till födelsebyggden, hyste en stark längtan efter att få återknyta en närmare förbindelse med därvarande anförvanter och vänner. Efter att hava besett åtskilliga då salubjudna egendomar stod han så på sommaren 1874 i valet mellan det i sydvästra Wärmland belägna bruket Adolfsfors och Henriksholm; att han stannade för det gamla Öhna berodde på dennas utomordentliga naturskönhet och dess avskildhet från de stora stråkvägarna på fastlandet, vilket ju lovade honom en fredlig tillflyktsort mellan de långa och krävande uppehållen uppe i norr för skogsaffärernas vederbörliga tillsyn.[[Fil:Dalsland-Ånimskog-BrukspatronOchFruUnger.jpg|vänster|miniatyr|Brukspatron och fru Unger]]Då min fader sålunda vid angiven tid underskrev köpekontraktet av Henriksholm ingick däri förutom 1/8 Brandserud och 5/14 Galmen - allt på fastlandet - såväl yttre som flertalet inre inventarier, varigenom den nye ägaren bl. a. kom i besittning av praktiskt taget alla de gedigna och stilenliga möbler, som Fröding på sin tid nyanskaffat. En ej ringa del av dessa hava vid familjens slutliga avflyttning fått medfölja och försvara alltjämt väl sin plats i respektive hem. Det rum i huvudstaden i vilket jag i skrivande stund befinner mig är sålunda så gott som fullständigt möblerat med dylika pjäser, bland vilka särskilt märkas ett skrivbord av mahogny (sockerkist) och en björkmöbel signerad »Snickaremästare H. Hammarstrand Lidköping», samtliga tillverkade omkring år 1850. Någon avflyttning till det nya hemmet kom för vår familj, då bestående av, förutom husfadern, dennes tjugofemåriga maka och fyra barn, tre gossar av vilka jag var den näst älsta samt en flicka, ej till stånd förrän på våren 1875 - jag vill minnas att det var i maj månad vi nådde målet efter att bl. a. hava färdats kanalvägen från Stockholm till Vänersborg, vilket för en mor med småbarn torde hava varit en nog så prövande tur.
Allt intill hösten 1882 var familjen sedermera helt bosatt på den fagra ön där barnskaran under tiden utökats med ytterligare två flickor. Sistnämnda år i mars månad, då isen varken bar eller brast, uppstod emellertid en kris, som kom ett sedan en tid tillbaka närt projekt på upprättandet av ett stadsskolhushåll vintertid att mogna och sätta frukt. Då avled nämligen i »strypsjuka<ref group="not">Difteri.</ref>» den sist födda lilla dottern under omständigheter, som på ett handgripligt sätt exemplifierade olägenheten av att tidtals ej vid överhängande behov kunna kommunicera med fastlandet och utnyttja dettas resurser, en naturlig belastning som ofta nog gjordes ännu kännbarare genom husfaderns många och långa vistelser i sitt primära verksamhetsområde uppe i norr. Med hänsyn till önskvärdheten av att vid en blivande förflyttning komma i närmare och bättre kontakt med detta återstod för min far, sedan ett stadshushåll i princip blivit beslutat, knappast annat val än att t. v. förlägga detsamma till huvudstaden, varest det bästa urvalet av skolor för ungdomarna dessutom ju stode till förfogande. På hösten 1882 uppflyttade familjen alltså till huvudstaden, varvid erforderliga möbler m. m. upptransporterades med en förhyrd kanalångare, som intog sin last vid ångbåtsbryggan på Henriksholm och avlämnade densamma på Nybrovikens kaj i Stockholm. Under de tio närmast följande åren tillbringade familjen så vintrarna i Stockholm och somrarna på Henriksholm, med undantag dock för förf. som i och för sin utbildning till sjöofficer från och med 1885 varje sommar deltog i en längre sjöexpedition och på den grund endast en eller annan vecka årligen bereddes tillfälle att vistas i det kära barndomshemmet.[[Fil:Dalsland-Ånimskog-PåFärjan.jpg|vänster|miniatyr|På färjan. 1929.]]Sedan under år 1892 jag själv avlagt officersexamen och avflyttat till Karlskrona och min yngsta bror studentexamen med ty åtföljande inskrivning vid Uppsala universitet blev frågan om en fullständig återflyttning till Henriksholm aktuell - min älsta bror hade då redan lämnat hemmet och de äldre systrarna voro mogna för den vistelse i fransktalande pension, som obönhörligt hörde till den tidens uppfostran för unga damer. Den omständigheten att ännu en syster två år tidigare kommit till världen på Öa utgjorde givetvis intet hinder för en dylik plans realiserande - snarare tvärtom - och på hösten 1892 finna vi alltså familjens kärna helt återbördad till hemmet i Dalsland. Det skulle emellertid nu ej dröja länge förrän de band, som under den gångna tiden knutits med huvudstaden, särskilt på spinnsidan, gjorde sig så starkt gällande att en successiv återförflyttning efter hand dit blev genomförd - ''ce que femme veut, Dieu le veut!''<ref group="not">"Det kvinnan vill, det vill Gud!". Franskt talesätt, [https://fr.wiktionary.org/wiki/ce_que_femme_veut,_Dieu_le_veut se Wikipedia].</ref> Det började så varligt med en tämligen utdragen vistelse på något hotell resp. möblerad våning tills slutligen 1897 man var framme vid förhyrandet av den våning i n:r 10 Engelbrektsgatan, i vilken föräldrarna sedan vintertid kvarbodde intill sin död, som inträffade för min far 1927 och min mor 1930. Återigen stod sålunda under en lång följd av år det vackra stället oanvänt under de långa vintrarna med undantag möjligen för ett eller annat julfirande. Den omständigheten att föräldrarna i samband med min mors 75-åriga födelsedag eller närmare bestämt i aug. 1924 med varm hand överlåtit egendomen på sina bröstarvingar gjorde härutinnan ingen ändring.
Berörda gåvoakt representerade slutpunkten på den 50-åriga regim, som erhållit sin prägel av min faders vidsynta och pietetsfulla behandling av den traditionsrika gården, i vilket hänseende han med fullaste fog kan placeras vid sidan av en Månesköld och en Fröding.

Betecknande för den uppfattning han i egenskap av ägare till en så rar turistattraktion hyste i förhållande till allmänhetens tillträde härtill är den redobogenhet, med vilken han på allt sätt underlättade »besearnas» strandhugg på ön. I stället för att betrakta denna aldrig sinande invasion som en plåga fann han tvärtom en glädje i att kunna dela med sig av den tillfredsställelse, som en vistelse i en naturskön trakt alltid skänker människan och någon olägenhet av detta tillmötesgående kunde aldrig förspörjas. Vad skulle han väl hava sagt om han fått skåda våra dagars tätt placerade plakat »Privat område» och »Förbjudet att landa» - för att nu icke tala om det nät av taggtrådsstängsel; som korsar ön i alla riktningar och härigenom gör en lustvandring därstädes i hög grad försvårad för att icke säga avskräckande.

Henriksholm hör gu`nås ej till de egendomar, på vilka man kan räkna någon säkerställd avkastning, i varje fall ej för den händelse corps de logi, ekonomibyggnader, samfärdsmedel till lands och sjöss, samt trädgårds- och parkanläggningar m. m. skola hållas i fullt ståndsmässigt skick. Då min far aldrig släppte så mycket som en tum på sistnämnda fordran fick han också ikläda sig ej oväsentliga ekonomiska uppoffringar för gårdens besittande i önskat skick, det blev med andra ord honom ett ganska dyrbart sommarnöje. Givetvis hade det därvid uppkomna underskottet väsentligen kunnat reduceras genom en försiktig avverkning av den vackra och på sina håll mycket grova skog som utgjorde öns odisputabelt största materiella tillgång, men härtill kunde ägaren ej förmå sig, utan täckte i stället den uppkomna bristen genom anlitande av längre norrut inom räckhåll varande tillflöden.

De 1924 tillträdande nya ägarna, vilka, efter mina tvenne bröders utlösning och vidtagen avsöndring av öns nordligaste del för yngsta systerns räkning, kommo att utgöras av mig och de två äldre systrarna, ledo å andra sidan ej av dylika hämningar utan läto under de fem nu följande åren skogen genom en måttlig beskattning täcka kostnaderna för ställets hållande i det skick detsamma hade vid övertagandet. Utan överavverkning kunde skogsbeståndet emellertid ej i längden anlitas för att betala fiolerna och då återstod för ägarna - för så vitt de ville behålla egendomen - ej annat än att antingen ur egna kassor tillskjuta erforderliga underhållsmedel eller ock giva efter på kravet på prydlighet och ans. Då vi med hänsyn till kortvarigheten av den tid vi sommartid förunnades tillbringa på Holmen med därav föranledda proportionsvis mycket dryga kostnader, ej ansågo oss försvarade med att tillskjuta de summor som erfordrades för att hålla driften i gång och å andra sidan ej ville se stället förfalla under våra egna ögon beslöto vi oss så, ehuru med svidande hjärta, att försälja egendomen, vilket ock skedde på hösten 1929. Henriksholm hade då varit i familjens ägo i 55 år, ehuru ej helt bebott mer än under en femtedel av denna långa tid.

För min egen del kan jag efter frekvensen av mina uppehåll på ön indela dessa 55 år i tre perioder: 1875-84, 1885-1924 och 1925-29. Mest koncentrerad var självfallet den först nämnda perioden och därnäst den tredje under det att kontinuerliga kommenderingar å våra örlogsfartyg under den andra voro i hög grad hinderliga för några besök sommartid - vintertid kommo ju några sådana ej i fråga. Det var egentligen endast större högtidligheter såsom systrarnas bröllop och därmed jämförliga festligheter som föranledde några kortare besök. På den grund giver en mönstring av uppdykande Henriksholmsminnen från detta avsnitt endast ett mycket magert resultat.

Det är verkligen förvånande huru skarpt vissa episoder resp. personligheter och förhållanden ännu efter sextiofem år och därutöver alltjämt kunna göra sig gällande i minnets skattkammare. Sålunda kan jag alldeles tydligt i detta nu framför mig se såväl gårdens folk som vissa favoritexemplar bland de större husdjuren och hundgårdens innevånare - allt vid 1870-talets slut. Aldrig kan jag sålunda glömma rättaren Edholm, kusken Janne (vid vars begravning i Åmål jag kunde assistera förlidet år), trädgårdsmästaren N. F. Nilsson, statarna Fredrik Johansson (död i Bengtsfors för endast några år sedan) och Karl i »laggåln» jämte dessas talrika avkomma. Lika tydligt ser jag för mig torparna Jon i Nytorp och Gösta i Brandserud (far till lekkamraten Beda på Härskobräckan), som med sina matsäcksväskor på ryggen med solen inställde sig till arbete på gården där de under tungt arbete knogade dagen lång för att först i kvällningen se sig i tillfälle att återvända till hemmet - ett hårt liv i sanning, men aldrig hördes någon klagan från dessa redliga män. Framme på gården arbetade jämväl i tur med torparna gamle August på Önäbben, som jämväl skötte om förekommande slakt, och som extra byggnadsarbetare syntes ofta lille Johannes från Wingenäs och hans något längre kumpan Fredrik. I färjestugan på fastlandet vid Gyltungebyn satt slutligen skomakaren Werner, som mellan halvsulningarna biträdde vid den tämligen tungrodda färjningen.

Lika litet har jag glömt namnen och utseendet på vagnshästarna, den brune Max och den vite Ajax samt mina favoritkossor, den svarta Petronella och den brun-vitrosiga Göthilda. Bland jakthundarna må särskilt erinras om stövaren Treu, som fått medfölja från Helsingland men icke trivdes i de nya förhållandena utan på egen hand sam över sjön och anträdde återfärden till sin hemtrakt; först uppe i norra Värmland blev han med pressens tillhjälp stoppad och returnerad till ägaren.

Lokaliteterna hava visserligen ej fullt så skarpt inristat sig i minnet, men så hava också en hel del av dem undergått avsevärda förändringar. Corps de logiet har sålunda senare fått sitt torn ej så litet höjt varjämte en altan tillkommit över huvudentrén.
Ladugård och arbetsstall hava förflyttats norröver till öns mitt i anslutning till ursprungliga statarebyggnaden Grästuva (av min far omdöpt till Gröntuva), numera arrendatorboställe.[[Fil:Dalsland-Ånimskog-GravplatsenVidHenriksholm.jpg|vänster|miniatyr|Gravplatsen vid Henriksholm]]Så mycket tydligare erinrar jag mig alla enskildheter i den parkanläggning, som upptog öns södra tredjedel och vars mest tilldragande del utgjordes av den vik i öns södra ände som, ursprungligen begåvad med det något prosaiskt klingande namnet Oxviken, av min far tilldelats den mera välklingande benämningen Kristallviken. Hur gärna dröjer icke minnet vid de olika anhalterna i övrigt i denna gudabenådade park såsom Martinas grotta, Döden, Predikstolen, Najadernas grotta, Vindarnas udde m. fl. Ett allvarligare inslag utgjordes av den enskilda begravningsplats, som omkring 1880 blev anlagd i parkens östra segment på en av ståtliga björkar beväxt kulle, vackrare belägenhet låter sig knappast tänka.
Till den del av ön, som här avsetts nämligen den som befann sig syd om linjen mellan corps de logiet och ångbåtsbryggan, släpptes aldrig något kreatur av vad slag det vara månde. Några som helst stängsel förkommo ej heller här lika litet som på andra partier av ön - sådana kunde min far ej fördraga - utan vaktades de betande kreaturen här så gott sig göra lät av vallhjon. Korna voro emellertid ej mer än nätt och jämt fördragna och en vacker dag förbluffade min far omgivningen genom att sätta hela ladugården om ett 20-tal djur på tåget och expediera dem till mellersta Helsingland, en åtgärd, som ej minst med hänsyn till den så ömtåliga gödselfrågan, givetvis efter hand blev i huvudsak återtagen. I samband med nämnda kraftåtgärd lade han även igen den nordligast belägna åkerjorden omfattande c:a trettio tunnland eller praktiskt taget en tredjedel av egendomens öppna jord. På en stor del av detta område växer nu en vacker björk- och granskog, snart mogen för avverkning, under det att återstoden blivit en utmärkt betesplats.

Öns kommunikationer med fastlandet var ett ömtåligt kapitel så till vida som de så länge sjön gick isfri måste ske färj- eller båtledes. Och gamla Ånimmen var ej alltid så nådig i synnerhet på senhösten och förvintern. Jag erinrar mig exempelvis hurusom vi på hemresa från en julfest hos en av grannarna sent på kvällen en trettondagsafton med två vagnar och fyra hästar på färjan under sydvästlig storm råkade ut för den malören att kättingen sprang och färjan började barka i väg mot Strömmenhållet. Men dess bättre stannade den västra kättingtampen ombord så att vi under någon villervalla kunde draga oss i land på rätta sidan. Båtförbindelsen med kyrklandet var ej heller alldeles ograverad och då isen varken bar eller brast måste den ju helt inställas. En nära kontakt upprätthölls med det 2 1/2 mil avlägsna Åmål dit otaliga skjutsar expedierades omväxlande i hushållsangelägenheter eller för att gästa där bosatta släktingar, i första rummet min farfars bror, den gamle överstelöjtnanten Bernt Unger och hans väna maka Regina, f. Löwenhielm, samt Bernts syster Ulla, änka efter prosten ''E. Tegnér'', samtliga bosatta i det hus (det s. k. Piltzka) som min fader övertagit av en annan farbror, prosten Anders på Stavnäs. Denne hade i sin ordning ämnat huset till änkesäte för sin maka, men som hon före honom gick ur tiden, kom ju denna plan att av sig självt förfalla. Ibland utsträcktes resorna i norr till släktingarna Gillgren på Tollebol och Martin på Odenstad jämte vännerna Renström på Kolsäter samt i söder till brukspatron A. R. Jansson på Upperud, som så länge han levde kom att stå i ett mycket nära och högt skattat vänskapsförbund med både gammal och ung på Henriksholm.

Den närmaste traktens grannar och umgängesvänner mot slutet av 1870 talet utgjordes av en familj Hedlund samt fru och fröken Palmerantz på Gyltungebyn, änkefru Wobhlfart, f. Kobb, med trenne ogifta döttrar på Ånskog, f.d. bruksförvaltaren T. Wohlfart och tvenne damer Dalman på Snäcke samt kompanichefen för Tössbo kompani kaptenen Bergman på militiebostället Myran. Denne senare, som anlagt sin moders släktnamn, var son till den kyrkoherde Lindbäck i Silbodal, vilken under förebärande av altruistiska skäl med gift i nattvardsvinet avdagatagit minst ett halvt dussin av sina församlingsbor varför han ock 1865 hade dömts till döden men gått rättvisan i förväg genom att hänga sig i Karlstads cellfängelse. Ehuru i det närmaste tjugo år förflutit efter denna uppskakande tragedi frodades alltjämt pratet om densamma och erhöll ytterligare stimulans då Bergmans broder, som under bibehållet fädernenamn som officer tjänade vid flottan, gästade sina anförvanter på Myran. Den skugga som sålunda fallit på familjen hindrade i varje fall icke mig att 9-årig fattas av en livlig böjelse för en jämnårig dotter i huset, den första flamman uti en ganska aktningsvärd rad. När klockorna i Ånskogskyrkans gamla ärevördiga stapel en stilla vårafton ringde över min hjärtans kär framkallade detta också de bittraste saknadens känslor i ett gossehjärta, som kändes som om det ville brista. Och senast innevarande år har den Bergmanska familjegraven invid södra kyrkomuren fått emottaga besök av en minnesgod åldring, som aldrig kunnat förgäta sin första förälskelse, - lilla Anna.

Församlingens herde vid denna tid, en bondson från trakten vid namn Björén, var ofta gäst på Holmen, särskilt vid söndagsmiddagen efter slutad gudstjänst. Vid denna voro vi ofta tillstädes, då alltid sittande i den s. k. herrskapsbänken till höger i koret, vilken nu för tiden i regel av någon för mig okänd anledning står tom - sällan har jag i mitt omväxlande liv blivit så uttittad som då jag för några år sedan traditionsenligt under pågående högmässa där intagit plats! Antagligen begick jag härigenom ett grovt brott mot gällande kyrkoordning. Är bänken månne reserverad för kyrkorådets medlemmar - vad vet jag. Björéns livsföring företedde senare vissa irrationella drag, som ledde till en öppen brytning med en övervägande del av församlingens medlemmar, däribland Henriksholmarna, med den påföljd att allt umgänge på det hållet upphörde.

Med de yngre Hedlundarna på Gyltungebyn umgingos vi ungdomar ganska livligt, särskilt om vintrarna då isen lagt sig och vi lättast kunde nå varandra på stålskodd - eller rättare sagt träskodd - fot. Vid familjen H:s avflyttning försvunno dessa våra lekkamrater alldeles ur sikte, men fick jag långt senare under oväntade förhållanden en påminnelse om den med mig jämnåriga Elvira. Härmed förhöll sig så att jag vid mitt besök som fartygschef på Fylgia i New York julen 1919 en dag erhöll en biljett från Elvira, då liksom nu innehavarinna av en större skandinavisk platsanskaffningsbyrå därstädes, med förfrågan om jag var densamme som 40 år tidigare skrinnat med henne på Ånimmens blanka is. Sedan jag bejakat detta och anknytningen sålunda var gjord hedrade mig min gamla lekkamrat med ett besök ombord, varvid vi vid en animerad lunch på tu man hand språkade om gamla tider - och en hel del annat.

Likaså försvunno damerna Wohlfart från min horisont, men fick jag egendomligt nog i andra hand en hälsning just i år under ett uppehåll på Björkebäck från en av dem, Hilma, vilken i änkestånd efter sin make, ingenjören Undén, numera är bosatt på Kinnekulle. Från stenbrotten därstädes hade nämligen på uppdrag av fru Danielsen f. Wohlfart och kusinbarn till Hilma, till Ånimskog sänts ett par montörer för att renovera den Wohlfartska familjegraven på därvarande kyrkogård och ifrågavarande funktionärer voro under några veckor mina medgäster på nämnda pensionat och dessa var det som förmedlade kontakten oss emellan. I förbigående må här påpekas hurusom Hilmas fader, kaptenen Casper, var född på Henriksholm såsom son till brukspatronen Gustaf W. och dennas maka f. Sahlin, liksom även den på Snäcke bosatte brodern, fru Danielsens farfar.

Det adliga inslaget blanda församlingens s. k. överklass representerade förutom fröknarna Dalman familjen Bäfverfeldt på Lilla Bräcke. Av någon anledning plägade vår familj ej umgänge med detta herrskap lika litet som med Askenstedts på Stora Bräcke; så mycket livligare lära förbindelserna mellan Bräckefolken hava varit. Med den högt ansedde kyrkvärden P. Eliasson i Hult underhöll däremot min far de livligaste förbindelser. Bland bondepamparna i övrigt märktes kyrkvärden i Salebol och häradsdomaren i Bollsbyn båda självmedvetna och inflytelserika män.

Vad som alldeles särskilt har förmåga att fästa sig i ett barns minne är å ena sidan skildringar av grövre brottmål och å andra sidan uppståndna kontakter med döden, särskilt då denna är uppkommen genom olyckshändelse av ett eller annat slag. Jag skall här anföra ett exempel från vardera kategorien - de stå alltjämt lika livligt inristade i mitt medvetande.

Bland mera tillfälliga arbetare på gården befann sig en viss Lille-Manne från Mossen. Denne plägade att berätta hurusom han en vinterdag på en skogsväg uppåt Tydjehållet mött en där i trakten bosatt småbonde(?) gemenligen kallad Socker-Kalle, vilken framför sig sköt en med granris övertäckt kälke. Vid passerandet tyckte sig Manne observera hur en mansarm stack fram ur riset på kälkens ena sida samt att tillhörande hand släpade efter kälken i snön. När han kort därpå erfor att en kringvandrande judisk gårdfarihandlare i de dagarna blivit spårlöst borta efter att senast hava observerats i lag med [[Dalsland/Tydje/Socker-Kalle en mördare|Socker-Kalle]] uppstod hos honom starka misstankar om att denne senare bringat sin kumpan om livet och han underlät ej att kläda dessa sina misstankar i ord. Några andra vittnesmål voro ej för handen, men Mannes var dock av så allvarlig beskaffenhet att det tvivelsutan borde ha varit bindande, så vida det icke råkat förhålla sig så att han såsom mindre utvecklad på förståndets vägnar förklarats ej vara vittnesgill. Socker-Kalle gick på sitt enständiga nekande alltså fri, men så länge han levde vilade omgivningens misstanke på honom och det var alltid med en känsla av rysning vi barn på våra ofta återkommande resor till Åmål passerade det Socker-Kalle tillhöriga hus, där gårdfarihandlaren antogs hava blivit offer för ett bakhåll. Och efter oss hava våra efterkommande i två led lika förhäxade stirrat på den tack vare sina dystra minnen så fascinerande byggnaden.

En vintermorgon kom någon av gårdens folk och meddelade min far att man i sundet mellan ön och Slättudden utanför den s. k. Halla, observerat en person ligga fastfrusen i en isvak, invid vilken stod en övergiven kälke. Tillgängligt manfolk skyndade genast till platsen och i eftertruppen befann sig - givetvis utan tillstånd - jag, fylld av fruktan och nyfikenhet. Då man fått den drunknade, eller kanske rättare sagt ihjälfrusne, i land befanns det vara en av våra grannar, den välsituerade bonden August i Säbyn, som här uppenbarligen gått ner sig men på grund av sin fetma ej gått till botten utan blivit kvarliggande i vaken utan att kunna taga sig upp ur densamma. I djupet hade däremot försvunnit en honom ledsagande son som nu rätt snart »socknades» upp. August hade föregående afton isledes anträtt färden till Henriksholm för att i någon angelägenhet rådgöra med »pattron» och därvid låtit sonen skjuta sig på kälke. Den på grund av strömförhållandena i berörda sund alltid osäkra isen hade vid olycksstället givit vika och den falska Ran beskärts ytterligare tvenne offer. De drunknades nödrop lära ha hörts ända uppe vid Tittersrud, men ej ägnats någon uppmärksamhet. Bilden av arbetet på isen för att få de drunknade i land och därmed sammanhängande omständigheter går aldrig ur mitt minne. Och jag passerar aldrig Halla utan att tycka mig se det uppbåd av stegar, plankor och trossar m. m. som vid detta makabra tillfälle belamrade isen där utanför.

Om jag så avslutar detta avsnitt med ett konstaterande av att vi barn voro mycket enkelt uppfostrade och strängt avskilda från denna världens ondska under extra tillsyn av informator resp. guvernant är tiden väl mogen för att fastslå att vår första tid i huvudstaden visst icke formade sig till den dans på rosor vi i vår lantliga enfald föreställt oss. Mottagandet i de ungdomskretsar, i vilka vi genom bosättning i ett av de s. k. de Champska husen vid Johannis och inträde i vederbörande skolor, par force des choses blevo inlemmade, var ej uteslutande välvilligt mot oss kuriösa lantlollor. En av anledningarna härtill, och måhända den allra känsligaste, var förbunden med vår - och särskilt pojkarnas - iögonenfallande rustika yttre utrustning. Märk väl att vi under den första tiden uppträdde i gråa vadmalskostymer, sydda av skräddare Resberg i Bolet och våra klackjärnsförsedda högskaftade smorlädersstövlar voro av färjkarlen-skomakaren Werners solida men föga eleganta tillverkning. Och ej ringa sensation väckte vi vid omklädsel till gymnastik genom total avsaknad av onämnbara, en brist som först efter många tårfyllda vädjanden blev avhjälpt, visserligen endast medelst hemsydda lärftsditon med knytband nedtill - men ändå! Den gången hemgick alltså veklighetens anda med segern. Då jag kort därpå antogs som extra kadett voro emellertid de pinande klädbekymren sin kos då all personell utrustning reglerades genom tjänstliga föreskrifter. Och den som var glad var jag!

Vi äro nu framme vid året 1885, efter vilken tid jag endast mera sällan blev satt i tillfälle att vistas på Henriksholm. Vid inträdet i det yrke, som nu skulle bliva mitt under de kommande 50 åren, blev jag rekommenderad att iakttaga trenne fundamentala levnadsregler: Håll käft, Vet hut och Spy aldrig till lovart! Av dessa anvisningar har jag emellertid gudnås endast rättat mig efter den senaste, vilket varit mig så mycket lättare som jag aldrig varit sjösjuk.

Från den nu följande tiden och fram till 1924 bevarar jag, av tidigare angiven anledning, endast sporadiskt uppdykande minnen och intryck, av vilka de starkaste voro förbundna med större familjehögtider såsom mina tre systrars bröllop, föräldrarnas silver- och guldbröllop resp. 1892 och 1917 samt min mors sjuttio- och sjuttiofemårsdagar.[[Fil:Dalsland-Ånimskog-VigselPåTerassen.jpg|miniatyr|Vigsel på terrassen 1894]]Min älsta systers vigsel förrättades en vacker sommardag 1894 av domprosten Rosell från Göteborg (gift med brudens faster) på terrassen syd om boningshuset i närvaro av bl. a. åttio inbjudna gäster, av vilka dock ett större antal voro inkvarterade hos våra grannar. Själv var jag vicevärd för den kontingent, som inlogerats på Rud och att här ej skulle uppstå någon brist på varor hade jag nogsamt i god tid dragit en mer eller mindre maskerad försorg om - det fanns ju källare att hämta ur och dylika att tillgå för lagring. Rätt festligt var det då nattbåten med en
[Fil:Vigsel på terrassen 1894]
avdelning av Västgötadalingarnas musikkår ombord i den ljusa julinatten ångade runt på Ånimmens vatten för att distribuera de expatrierade bröllopsgästerna. Festligheterna pågingo i dagarna tre och vid galamiddagen, som serverades under ett tält på den till husets västra vägg anslutna terrassen höllos sju mer eller mindre ordrika anföranden, men så hade också min far den glädjen att vid sitt bord se samtliga sina då levande sex syskon jämte dessas äkta hälfter. Se det var ett bröllop det!

[[Fil:Dalsland-Ånimskog-DenUngerskaGårdenÅmål.jpg|miniatyr|Den Ungerska gården, "Söderbergsgården", i Åmål.]]De nygifta slogo sig till i den gamla Ungerska gården i Åmål, vilken på den grund nu några decennier framåt i tiden även benämnes den Söderbergska. Vad kallas den månne nu?[[Fil:Dalsland-Ånimskog-AvfärdMedSekyr.jpg|miniatyr|Avfärd med Sekyr från bröllopet 1901]]När min näst älsta syster år 1901 en gudomlig septemberdag bortgiftes ägde detta å andra sidan rum under mycket enkla former. Nu sammanvigdes kontrahenterna av pastor Wahlbäck från Åmål i tornrummet under det att den åtföljande middagen serverades i den angränsande stora salongen för den trängsta familjekretsen. Att lille Wahlbäck var en smula konfunderad må ej förtänkas honom då det ju ej var snutet ur näsan att i en hast komponera en vigsel där den ena parten var av katolsk trosbekännelse och dessutom ej förstod många ord av vårt välklingande språk.
[[Fil:Dalsland-Ånimskog-PåVägTillKyrkbröllop.jpg|miniatyr|På väg till kyrkbröllop 1910]]Vid min yngsta systers bröllop i juli 1910 gick det åter livligare till, ej minst med hänsyn till att det manliga inslaget då i övervägande grad utgjordes av unga kavalleriofficerare, vilka ju icke pläga vara så bortkomna då det gäller att storma kvinnliga fästen. För säkerhets skull lades nattetid en våt grav mellan dem och de sköna i det att de besporrade herrarna under några korta timmar då bereddes tillfälle att återhämta sig i de tältsängar, som för sådant ändamål blivit uppställda i skolhuset på andra sidan sjön. Vigseln förrättades denna gång i den med blommor vackert Smyckade sockenkyrkan och officiant var församlingens egen kyrkoherde.
Om övriga bemärkelsedagars firande är ej mycket att orda med undantag för den senast begångna eller min mors 75-årsdag, som inföll på den 17 aug. 1924. I samband med denna förklarade nämligen föräldrarna sig ämna med varm hand till sina bröstarvingar som gåva överlämna Henriksholm »på det att dessa måtte beredas tillfälle att, i synnerhet sommartid, i det kommande njuta av den vederkvickelse en vistelse på denna natursköna egendom måste hos envar lämna».[[Fil:Dalsland-Ånimskog-HenriksholmFöreTornet.jpg|vänster|miniatyr|Henriksholm före tornets påbyggnad]]»Mellem slagene» gjorde jag förstås en och annan kort visit på Holmen med utnyttjande av de inskränkta ledigheter från tjänsten, som uppstodo särskilt efter avslutade sommarexpeditioner på höstsidan och passade detta så mycket bättre som det ju då var jakttid så att jag kunde gå i skogen med bössa på arm, vilket för mig alltid varit en stor lockelse. De mest uppskattade jaktutflykterna voro de som anordnades under samverkan med Axel Jansson på Upperud till Bu uddar med omnejd, där villebrådsstammen var riklig och terrängen lättjagad. Men även i hemtrakten gingo dreven och det var på den tiden ej så noga med rågångarna som i våra dagar. Eller gjordes också utflykter till de natursköna omgivningarna, tidigare pr båt men senare nästan uteslutande[[Fil:Dalsland-Ånimskog-HembygdenSörknatten.jpg|miniatyr|Sörknatten, traktens högsta berg.]]billedes för att icke tala om de flitiga besöken på vår egen Sörknatt, dit man begav sig rodd- och fotledes.
[[Fil:Dalsland-Ånimskog-AvfärdMedSekyr.jpg|miniatyr|Avfärd med Sekyr från bröllopet 1901]]Från Kristianstad hade redan på 1890-talet inköpts och på järnväg hitfraktats en ångslup av järn med stående för träeldning apterad ångpanna, som av någon hittills outredd anledning erhöll det något missledande namnet »Sekyr». Säker var den nämligen alls icke då den å ena sidan var utrustad med ett omfångsrikt plåttak, som vid starka vindstötar meddelade båten krängningsvinklar av högst betänklig storlek och å andra sidan erbjöd föga säkerhet för att icke den gamla sällan eller alls icke kontrollerade pannan en vacker dag skulle gå i luften. Dess bättre gick allting lyckligt och Sekyr blev så småningom ett vida känt original bland båtar, trafikerande Dalslands kanal jämte angränsande vatten. Att den särskilt på Ånimmen fick en lika omfattande som olikartad användning ligger i sakens natur: än drogs det mosor, än släpades gäddrag och än bar det i väg till ett besök hos vännerna kring Upperudshöljen.
Men så kom bilismens tid och med den en öppen Dodge, som tog loven av gamle Sekyr då det blev frågan om att turista. Nu ställdes färden oftast till Linheden eller bygden runt Laxsjön, men under stundom utsträcktes den även till hinsidan Värmlandsgränsen åt ena hållet och »Gôr-Dal» åt andra hållet. Så nog lärde man sig känna norra hälften av grevskapet Dal på sina fem fingrar. Fast man endast var tillfällig gäst.

På gården hade den gamla stamtruppen bland underhavande efter hand försvunnit och delvis ersatts med nya, som jag ej lärde känna med undantag dock för den jättestarke Hilmer, som emellertid endast mera tillfälligt gav en handräckning när så erfordrades. Det är mig ett nöje att vid mina regelbundet återkommande besök i den gamla hemtrakten återuppliva bekantskapen med Hilmer, numera välbeställd rättare på Lilla Bräcke.[[Fil:Dalsland-Ånimskog-FrånTrampen.jpg|vänster|miniatyr|Från trampen med utsikt över sjön åt öster]]Sedan skomakare Werner i början av 1900-talet utbytt Henriksholmsfärjan mot den som trafikerar Acheron, inryckte på hans därigenom ledigblivna plats en sockenbo, som under återstående del av den Ungerska regimen skulle komma att stå i allra närmaste kontakt med dem »där framme»: f. d. stamsoldaten vid Tössbo kompani Anton Blixt. Denne var en man helt efter gamle »pattrons» sinne - rask, arbetsam och väl kunnig på alla ett lanthushålls områden. Med en naturlig mekanisk begåvning förenade han särskild färdighet i hus- och båtbyggnad, murning samt smide, men var väl bevandrad även i många andra stycken. Också blev den mångkunnige mannen en mycket anlitad med-arbetare vid utformandet av principalens projekter av allehanda slag. Min far var nämligen också ett stycke mekanikus och hade god tid att syssla med exploaterandet av sina funderingar på hithörande område sedan han på en arrendator överlåtit jordbruket, vid huvudgården endast behållande några kor samt ett par vagnshästar, som numera voro vita och lydde namnen Aramis och Mazurka.
[[Fil:Dalsland-Ånimskog-Näckrosdammen.jpg|miniatyr|Näckrosdammen]]Det förtjänar måhända nämnas att den framdeles så ryktbare målaren Hesselbom på 1890-talet under längre tider vistades på Henriksholm för utarbetande av de avbildningar i olja härifrån som min fader i understödjande syfte av honom beställt. Gnistan tycktes emellertid då ännu ej hava befruktat hans geni, ty de i familjens ägo alltjämt befintliga resultaten av denna hans penselföring äro lindrigast sagt föga medryckande.
Rörande grannarna är från föreliggande tidsperiod här ej annat att anföra än att Ånskog, som länge nog sovit en slags Törnrosas sömn en vacker dag i början av 1890-talet väcktes till liv sedan en av Trollhättans industrimagnater vid namn Stridsberg tillhandlat sig egendomen för att användas som ett sorts sommarnöje för en talrik familj med starkt kvinnligt inslag. Det umgänge, som nu uppstod mellan ungdomarna här och på Henriksholm föreställer jag mig hava varit livligt nog, men som det var helt sommarbetonat hade jag beklagligtvis ingen som helst del däri. Den Stridsbergska sejouren blev f. ö. helt kort och torde ej hava omfattat mer än ett par år. Med den vördnadsvärde kyrkvärden Eliasson i Hult, tidvis ägare av såväl Ånskog som Gyltungebyn, uppehöll min far alltjämt de hjärtligaste förbindelser.

De gamla släktingarna i Åmål gingo tyngda av år till en bättre värld. Men in i det sista kom den gamle överstelöjtnant Bernt ut till Holmen för att på den tämligen lättskjutna Slättudden nedlägga en intet ont anande jösse; jag vill minnas att han var en bra bit över de åttio då han sista gången kunde höja sitt allstotrop<ref group="not">Oklart vad författaren menar med ordet ''allstotrop''.</ref> därstädes.

Nya vänner hade å andra sidan förvärvats i familjen Halling på Håverud, vilket visat sig som en oskattbar tillgång under långa tider och till dag som är. Vi återkomma härtill i nästa avsnitt.

Sin månhet om församlingens intresse hade min far ådagalagt på flerahanda sätt. Ett av de mest talande bevisen härför utgör den donation av Lilla Bräcke för användning såsom ålderdomshem, som han på sin tid gjorde, med det uttryckliga förbehåll, märk väl, att det för framtiden skulle vara organiserat som självhushåll. Skulle någon ändring göras härutinnan går donationen ur socknens händer.

Om minnet i någon mera oväsentlig detalj i ovanstående skildring svikit författaren må det vara en sjuttiofemåring ursäktat!

[[Fil:Dalsland-Ånimskog-DenStoraKlättereken.jpg|vänster|miniatyr|Den stora klättereken]]Då jag den 9 juni 1925 såsom fullmäktig för den kvarstående ägaretrion anlände till Henriksholm för att åtminstone nominellt, fatta tyglarna därstädes, anträffade jag bland annat smått och gott på »kontoret» en gammal journal, som av exteriören att döma tillkommit väl ett femtiotal år tidigare, men av någon anledning ej blivit utnyttjad annat än i vad rörde de allra första sidorna, som medelst ett raskt snitt avlägsnades på det att journalen i det kommande skulle kunna tjäna som loggbok över upplevelserna inom den på ön samlade familjekretsen, vartill vi återkomma. Hushållet kom att omfatta ett 20-tal medlemmar tillhörande tre generationer med en högsta individuell åldersskillnad av 65 år, så att någon monotonie i livet därstädes kunde knappast behöva uppstå. Det är givet att sammanförandet av kusiner och sysslingar, som måhända eljes ej kommit i närmare beröring med varandra, på sätt som här skedde, var såväl roande som framför allt stärkande för släktkänslan. Många yrken voro representerade på den manliga sidan: läkare, officerare, jurister, läroverkslärare, ja t. o. m. flygare av engelsk nationalitet, så förutsättningarna funnos för livliga och många gånger lärorika diskussioner inom olika områden. Om enighet härutinnan ej alltid var för handen var densamma å andra sidan så mycket större då det exempelvis gällde att lura de mångbeprisade Ånimmsaborrarna eller vid ordnandet av kvällens bridgebord.[[Fil:Dalsland-Ånimskog-UtsiktFrånSödraTerrassen.jpg|miniatyr|Utsikt från södra terrassen med Sörknatten i bakgrunden. På stenbordet den treåriga Gunilla af Burén. Foto 1929]]Vi njöto m. a. o. av ett angenämt och sorgfritt liv på vår vackra ö, vilket emellertid ej hindrade oss, och i synnerhet ungdomarna, att göra täta strandhugg på fastlandet och aldrig har väl färjan gjort så täta turer som nu. F.ö. levde ju Sekyr alltjämt så utflykter på sjön med denne trotjänare saknades ingalunda på programmet. Umgänget var särskilt koncentrerat till »vännerna i norr», släktingarna Berggren i Säffle, och »vännerna i syd» disponentfamiljen Halling på Håverud, till vilkas gästfria hem täta turer gjordes. Och det var alltid med stor saknad vi om hösten drogo åstad lämnande bl. a. en dignande fruktträdgård och utsökta svampmarker bakom oss. För min egen del hade jag i förbigående sagt vid denna tid upphört att segla till sjöss och erhållit en sådan kommendering i land, som medgav längre uppehåll på Holmen.
Som till mina uppgifter hörde att övervaka den varje vinter återkommande skogsavverkningen, medförde detta att jag även vid sagda årstid kom att vistas en eller annan vecka på ön, vilket även hade sina behag, särskilt då isen låg spegelblank. Som min förtroendeman och ledare av skogsarbetet hade jag dess bättre tillgång till den redlige tusenkonstnären Anton Blixt, som i samarbete med sina raska söner här såsom alltid gjorde väl skäl för sig. Skogsprodukterna avyttrades till grannen på Gyltungebyn, numera K. Nordström, sedan denne av sin svärfar, kyrkvärden Eliasson, övertagit gården - en uteslutande angenäm bekantskap. Sonen Ivar, i vars gästfria hem jag senare tillbringat så mången god dag, hade då ännu ej kommit i skottlinjen.

När jag nu till sist övergår till att något belysa arten av de sysselsättningar, som höllo oss fångna under våra oförgätliga sommarvistelser på Henriksholm under det tredje eller sista skedet utnyttjar jag för detta ändamål vår flitigt förda »loggbok» och har vid valet av brottstycken härur stannat vid de poetiska utgjutelser av ställets bard, min älsta son. som här nedan återgivas.

Ett ankomstkväde. 
Lördagen den åttonde varm och skön
sågs på lastbil Ungrar trenne
ibland packning och ilänne
skaka fram på väg mot Ön.
Ljusgrön låg den, solbelyst
nyss av vårens ande kysst.
Gudskelov vi tänkte alla
att vi än den vår kan kalla.
Degerman i marken sprängde;
Skeva vilt med ögat blängde,
kalvens klöv i båsvägg dängde*)
och ett ljuvligt matos trängde
till oss ut inifrån köket
med vår Anna upp i stöket.
Efter maten börja livet
Pappa först, det var ju givet
fiskdon fram och ut på sjön
för att tala om för djuren
att friden slut är i naturen.
Sedan gingo vi runt ön
härjande och brännande.
Klockan 10 la sig troppen
trött utav allt rännande,
mellan lakanen och kroppen
lades på moders ordination
en filt för att hindra lunginflammation.
*) Kalven vi döpt till Alexander VI. Hoppas till namne vi valde den rätte.
[[Fil:Dalsland-Ånimskog-LusthusetHenriksholm.jpg|ingen|miniatyr|Lusthuset - Teckning av Gerda Palm]]

Invigning av det, nu renoverade lusthuset. 
Ärade damer och herrar! I alla församlade gäster!
Lämnen er mat en sekund, släppen ert fat för en stund.
Visserligen jag vet att skåltal är fasan vid fester,
och ju längre de är, desto vildare plär
hungriga ögon sig rikta på hopen av kallnande rester.
Ögonblick givas likväl, då det kan sägas med skäl
att endast tal och bland talen blott verstal kan göra
rättvisa full åt de ord, nu riktas till söder från nord.
Vågen I vekliga gäster från Sunnandal höra
vad sig här tilldragit har ända sedan hednadar.
Dryckjom och svalg, ja dobbel och svir har du skådat, o lusthus
syner du aldrig förgat av blod och kärlek och hat.
Vad här har skett utav brott i det månbleka höstljus
skulle nog ge er en chock, så det för örat slog lock.
I, som leven i konstlad komfort i fabrikernas närhet
vana att varmvatten få, vana vid båtar som gå,
föga I Åsar likna de åsar i grymhet och särhet
som genom stenkast i sjön till denna ö lagt grund.
Hava vi ändock för hårt Er bedömt mina ärade gäster
visa oss då vad Ni kan, kämpa mot oss som en man.
Ty när på Holmia Henrici en sommarnatt åter det fest är
tvekamp skall stånda som förr i dryck inom gästfri dörr.
Ej skall fädernas andar oss ömka vid bägare tömda.
Dränken sorgerna gömda, fatten glasen de glömda
höjom en skål för vårt festföremål, vårt vackra lusthus på kullen
må det evigt bestå emot mullen!

Kantat vid slaskledningens högtidliga invigning. 
Vem minns ej forna dagars id
då hästens vilda språng
vid slasketunnans hädanglid
till kuskens öra bragt en gång
ett ljud av svanesång.*) 
Ett fjärran eko från en tid
då människans och djurets strid
ej syntes rå och vrång
ty nu en kamp vid skvalp av slask
tycks hövas blott patrask. 
Nu spränger man med dynamit
ur klippans hårda barm
ett dike med av rör en tarm
och leder slasken dit. 
En tid, ack, så modern och ny
har låtit poesin i kampens gny
till minnets drömland fly.
Och dock hur värdig var den gest
som faster A. bestod
då vid vår slasks invigningsfest
den första hinken med dess rest
hon slog i slaskens flod. 
Och Degerman, dess byggeman
helt rörd tog mot vårt tack.
Han sprängt så mycket som man kan
till tack en kask han drack.
*) Vid tunnans bortkörande med anlitande av häst hade helt nyligen hänt att hela ekipaget gått ikull och körsvennen därvid ådragit sig en del kontusioner.

Sommaren 1927 
Ej så snart skall denna sommar glömmas
som nu bleknar bort i höstens töcken
och i lyrans tecken skall dess id i helg och söcken
skildras att av framtids oväld dömas.
För att börja med den yttre glansen
har man målat om båd båt- och badhus
renoverat ut och in vårt vackra lusthus
samt sist, men icke minst det hus man vänder svansen.
Nya stolar eller hellre pånyttfödda
ha, det länder främst vår kommendör till heder,
samlats hop från viloplatser strödda
så nu kan minst 18 nya gäster sitta neder.
Tvenne täckare av tak ha tätat
flera dar från morgonen till natten,
ej på länge vi med kärl i näven letat
efter läckor där det rinner vatten.
Tennisplan till slut har gått sin renässans till mötes
och blir nog i engelsk klass med åren
blott den även under vintern skötes,
så man hittar platsen där den låg på våren.
Ej mer de älskande behöva tveka
vid foten av Martinas grottas trappa
ty den har Gustav Pettersson fått lappa,
fritt man nu där kan ljuva lekar leka.
Ack, främling, länge var din lott en hård en;
från landsvägen man skymtade knappt gården,
som doldes bak en rad av alar höga,
men nu, sen dessa tagits bort, så står den
i all sin vita prakt inför ditt tjusta öga.
Den gamla mossbelupna häcken utav hagtorn,
som så länge varit skyddad utav traditionen
har till slut fått gå, sen den moderna tonen
låtit skönheten bliva huvudfaktorn.
För att ge mera glättighet åt hushållsstöket
man nya mattor utav kork har lagt i köket.
En ko att beta gräs och gödsel göra
och med sin feta mjölk vår gom förföra
har inköpts för trehundrade riksdaler
av Svensson som för kalla mynt mer fal är.
När du vill lära känna dina fäders vanor
sök ej på boklig kunskaps skilda banor,
nej samla hellre vad de efterlämnat
av verktyg, husgeråd och prydnadssaker
du vinner säkert lättare det mål du ämnat.
Den tanken kommendören uti våras
lät bliva verklighet och alla gamla saker
vars bruk och ursprung kunde spåras
till forna dar, i tornet blevo sammanförda
till ett museum för den hembygd, som vi vörda.
Se där de verk, som under sommarn utförts,
vårt varma tack till den som gått i täten
förutan vilken intet av dom slutförts,
pappa Gunnar — som i alla veten.
Må nästa sommar, så i arbete som nöje
ta lärdomar av dennas sorg och löje
och släkt som kommer aldrig glömma vården
av Henriksholm, den kära gamla gården.
[[Fil:Dalsland-Ånimskog-GunnarUngermedFamilj.jpg|ingen|miniatyr|Författaren, konteramiral G. Unger, med familj vid ett besök 1921.]]

Avskedshälsning. 
Vad kan väl sättas högre än en lycklig barndomstid
vad är väl mer förtjänt att leva kvar i minnet?
Vad bjuder en familj mer än ett samliv i frid
i skötet av en ljuv natur, så frisk för barnasinnet.
Vi glömma aldrig Henriksholm, dess allvar och lekar,
dess båthus, brygga och allé, dess susande ekar,
den klara sjön, som plaskar dovt vid foten av kullen,
Martinas grottas solnedgång, Kristallvikens glitter
en disig augustinatt med doft av hem ur mullen.
Ibland det värker så i hjärtat — man drömmer att man sitter
på lusthuskullens ås och blickar bort i natten
mot söder ovan skuggorna på månbeglänsta vatten.
O hem, o hem, var finns väl ord som giva sinnet fritt
och lindra smärtan — dock så ljuv, att vara det så nära,
man älskar högst, och ej förstår, men likväl kallar sitt.
Men varför giva ord åt tankar, svåra nog att bära
alltnog vi syskon visa vill, att vi av Er fått lära
att kärleken till hem och land är mänskans största ära.
Mottagen denna bok av barnens egen hand
och låt den länka samman ej blott våra minnen
från Henriksholm vår barndoms sagoland,
men låt den knyta mellan oss och er ett band
sådana vi voro då, med unga ljusa sinnen.

Dec. 1945.
==Källor==
* Tidskriften "Hembygden", år 1946, sidan 3-37. Utgiven av Dalslands Fornminnes- och Hembygdsförbund.
==Noter==
<references group="not"/>

Dalsland/Ånimskog/Snäcke Kanal

2025-08-14T08:10:38Z

Mikael S:

{{NyPlats
| namn = Snäcke kanal
| socken = Ånimskog
| landskap = Dalsland
| hemman = Snäcke
| typ = Kanal
| knord =
| kost =
}}Snäcke kanal är en biled till Dalslands kanal, då man kan säja att denna led börjar omedelbart nedanför slussen i Snäcke, i det vatten ovanför Köpmannebro som så att säga utgör startplats också för de sjöfarande som via Upperud kan tänkas fara ända in i Norge. Snäcke kanal, tillsammans med Dalslands kanal, ger oss alltså möjlighet att fara från Ärrsjön till Stora Le, vilken sjö som bekant har en vik in i Norge till det lilla samhället Otteid.<ref>Ånimskogs Sockenbok del I, sida 313.</ref>

=== Kanalens företrädare ===
Kontraktsprosten And. Lignell har i sin klassiska "Beskrivning öfver Grevskapet Dal" del I s. 314 liksom läroverksadjunkt Anders Edestam i Dalslands Fornminnes- och Hembygdsförbunds Årsskrift Hembygden 1958 s. 87 beskrivit Snäcke kanals föregångare.

Brukspatron Nils Koch, som grundade Billingsfors (privilegiebrev 18 maj 1738) och Gustavsfors Järnbruk, räknade ut, att man skulle kunna förkorta landsvägstransporterna av tackjärn från Värmland till hälften med en vattenled från Hensbyn vid Ärrsjön till Vänern.

1742 lät Koch utföra sprängningar och upprensningar i Vingnäs ström - den korta strömfåran mellan sjöarna Ärrsjön och Ånimmen, där nivåskillnaden var 1,5 m. Här måste en sluss anläggas och tack vare en vidlyftig process om denna finns en del uppgifter.

Denna tvist mellan överstelöjtnant Johan von Mentzer , Västeråda, Mellerud, och brukspatron Nils Kock, angående Ånimmens utlopp vid Snäcke pågick under åren 1746-1749.

Domen, som avkunnades den 5 maj 1749, gick von Mentzer emot i huvudfrågan. Rätten ansåg inte, att slussverket var olagligt uppfört, och von Mentzers anspråk på skadestånd ogillades. För att han ej i framtiden skulle få skäl till klagan, ålades emellertid hans motpart att minska höjden av slussdammarna så mycket, att de kunde anses motsvara den ursprungliga kvarndammens höjd, samt att utsläppa så mycket vatten som tillflöt Ånimmen innan slussarna inrättades.

Efter detta förföll kanalen sannolikt inom kort. Åtminstone finns inga uppgifter om dess vidare öden. Det är möjligt att verkställandet av domen 1749 fick till följd att slussen vid Vingnäs blev oanvändbar. I varje fall började den nye ägaren på Billingsfors, Leonard Magnus Uggla, att hämta tackjärnet vid Tössebäcken, som fallet var under brukets första tid.

I Snäcke fanns en såg på 1700-talet.

[[Fil:Dalsland-ånimskog-snäckekanal6.jpg|miniatyr|395x395px|Inloppet till Snäcke sluss från Ånimmensidan.]]För järnfrakternas skull lät bruksägaren Mauritz Sahlin på gemensam bekostnad med Lennartsfors och Gustafsfors bruksbolag vid Strömmen mellan Ärrsjön och Ånimmen år 1842 anlägga "ett slussverk av träd" med 1,5 m djup. I samband med slussbygget fördjupades kanalen två fot, samt anlades över edet vid Snäcked mellan Ånimmen och Östebosjön en "rallbana" av gängse typ med hästar som dragare, sedan överstelöjtnant C P Hällström först hade undersökt möjligheten av en kanalanläggning 1826.

Intyg för byggandet Strömmens sluss lyder:<blockquote>Undertecknad Chr. Sahlin, som från år 1856 intill år 1900 varit egare af Lisefors Bruk, får härmed på begäran intyga, att under åren 1841 och 1842 vid Strömmen mellan sjöarne Ånimmen och Ärran byggts en sluss för framförande af båtar till 4 fots djupgående, samt att denna sluss blef användt särskildt för framforsling af varor till och från Lisefors Bruk, Christinedals samt Lennartsfors och Gustafsfors Bruk.

''Kristinedal den 13 okt. 1902.''

''Chr. Sahlin"''</blockquote>Därmed var en transportled öppnad till Köpmannebro vid Vänern. Kostnaden blev 12 000 Rdr bco. På denna farled transporterades årligen omkring 10 000 skeppund brukstillverkningar. De bästa plankorna från Skåpafors togs på kanalen för att ej skadas vid flottning i Upperudsälven.

Om den ursprungliga planen med sluss vid Snäcke hade utförts skulle kostnaden ha blivit 60 000 Rdr.

1857 talas om "Ärrans kanal".

I mitten av 1860-talet omtalas slussen som "förfallen och obrukbar".

Bolagsordning fastställdes den 15 mars 1872.<ref>Ånimskogs Sockenbok del I, sida 313-315.</ref>

=== Byggandet av Snäcke kanal ===
Den 24 april 1872 upprättades kontrakt mellan kapten Ferd. Palm, lantbrukaren Th. Wohlfart, kyrkovärd A. Nilsson, landstingsman N. F. Eriksson och lantbrukaren J. M. Nilsson å ena sidan och Kongl. Styrelsen för Allmänna Väg- och Vattenbyggnader å andra sidan om byggandet av kanal och sluss, som skulle vara färdiga till 15 april 1874, enligt Lilljehööks plan och kostnadsförslag. Enligt paragraf 5 skulle till arbetet "företrädesvis der sig göra låter, användas tjenst- och sysslolösa personer".

1872 bearbetades enligt en uppgift "sidofarled till Dalslands kanal-linie" medelst bergssprängning.

Under åren 1872-1874 byggdes slussen vid Snäcke. Största tillåtna dimensioner för fartyg blev: längd 21 m, bredd 4 m och djupgående 1,9 m. <ref>Ånimskogs Sockenbok del I, sida 315.</ref>
[[Fil:Dalsland-ånimskog-snäckekanal.jpg|centrerad|miniatyr|579x579px]]

=== Kanalen under 1800-talet ===
[[Fil:Dalsland-ånimskog-snäckekanal2.jpg|miniatyr|427x427px|Arbeten vid Strömmens sluss, utsikt mot Ånimmen. Namn på 4 man. 1. Petter Bryngelsson, 2. Gustav Ryhr, 3. Adolf King, 4. Gustav Karlsson.]]
Den 12 februari 1873 framhöll löjtnanten vid Väg- och Vattenbyggnadscorpsen P. Laurell från Munkedal önskvärdheten att djupet i kanalen ökades till sju fot, då det visat sig att för Dalslands kanal (där segeldjupet endast var 5-5 1/2 fot) kunde bärighetsförmågan på 7 fots djup ökas högst avsevärt. Dessutom hade Köpmannebroslussen större segeldjup än övriga slussar i Dalslands kanal. Den ökade kostnaden för denna fördjupning beräknades till 3 500 Rdr rmt. Å andra sidan beräknades en besparing av 1 300 Rdr genom uteslutandet av en murad recess vid slusshuvudet. Skillnaden i kostnad skulle alltså endast bli 2 200 Rdr. Detta godkändes av K.Maj:t den 12 april 1873.

Det finns en stor färglagd karta över "Förslag till några ifrågasatta ändringar uti slussen via Canalen vid Snäcke på Dals Land" år 1873 av P. A. Laurell. Gillad av Kongl. Styrelsen för Allmänna Väg- och Vattenbyggnader den 12 april 1873. '''Otto Modig/Gustaf Nerman.'''

Den 15 september 1874 uppläts kanalen för allmän trafik. Invigningsturen på Snäcke kanal i september 1874 gjorde last- och passagerarbåten "Öster-Silen" av Sillerud i Värmland, som var byggd 1871 av ek och fur på järnspant i Upperud. Hon hade en längd av 21,76 m, bredd 4,03 m och ett djupgående av 1,80 m, en dräktighet av 35 registerton och en maskinstyrka på 32 ind hkr. Enligt 1873 års skeppslista anges hästkraftsstyrkan till 8 och dräktigheten till 5,5 nyläster. År 1883 omnamnades hon till "Håfverud"och förbyggdes 1887, 1891 och 1909. År 1873 var O Weinberg befälhavare och T Wikland huvudredare.

Virkesflottar, s.k. mosor, fick ej vara längre än 70 fot, 12 fot breda och 5 fot djupgående.

Snäcke Nya Kanal A/B inropade å exekutiv auktion den 22 januari 1879 Snäcke Kanal med tillhörande jordområde, byggnader och inventarier.

Den 16 januari 1884 inställde sig synerätten bestående av häradsdomarna N J Eriksson, Bollsbyn och Anders J. Jönsson, Stora Bodom samt nämdeman C. J. Larsson, Korsbyn, på anmodan av C. Carlsson i Hängelserud i egenskap av ägare och arrendator för Strömma kvarn för att syna och besiktiga kanalen. De tre betrodda männen konstaterade, att det fanns tre dammluckor och en genomslagsränna, som var 96 fot lång. Virke kunde löst flottas genom två av dammluckorna men med stort besvär.

Vattenståndet var bestämt och reglerat 1 maj alla år. Kvarnägaren led skada genom flottning av virke efter midsommar på grund av vattenbrist, enär kvarnen gick med "underfall eller under driftskraft". Kostnaden för förrättningen var 23 kr.

Det finns två kartor över Snäcke sluss upprättade 1880 av Fredr. Hultén.

Kamrer för kanalbolaget var i många år Karl Wiljamsson.

Lisefors bruk vid Knarrebysjön, som erhållit privilegier som manufakturverk den 14 mars 1876, hade sitt namn efter Christoffer Sahlins maka. Det hade egen masugn under åren 1863- 1891, omdöptes till Fengersfors år 1901, sedan den nye ägaren direktör Johan Fenger-Krog i Göteborg år 1899 övertagit bruket.

Mellan Fengersfors bruk och Ärrsjön fraktades godset på fabrikens egen tre km långa, smalspåriga järnväg.<ref>Ånimskogs Sockenbok del I, sida 315-316.</ref>

=== Kanalen under 1900-talet ===
Mellan Ånimmen och Ärrsjön byggdes en ny sluss 1902-1904 av Fengersfors bruk, som var kanalens största trafikant.

Trafikchefen C. I. Magnell hade först upprättat ett förslag till farled mellan sjöarna Ärren och Ånimmen till en kostnad av 26 615 kr, men styrelsen för Allm. Väg- och Vattenbyggnader hade anmodat distriktsingenjören, kapten E. M. Öhman att uppgöra ett nytt, fullständigt förslag. Detta är daterat den 3 juni 1900 och beräknades kosta 53 500.

Styrelsen ansåg att strömmen vid sidan av den föreslagna slussen borde vidgas, så att vid vår- och höstflod ej en besvärlig strömsättning skulle uppstå vid nordvästra ändan, och beviljade den 21 nov. 1901 statsbidrag med 35 900 kr eller 2/3 av den beräknade kostnaden. Styrelsen skriver ovanligt fritt och förnuftigt att "kostnaden ej är större än att den motsvarar kostnaden för en eller annan mil bygdeväg".

A. Larsson, som var ägare till strömfallet vid Snäcke, anmälde hinder på grund av vattenförlust vid slussning, men styrelsen ansåg detta vara överdrivet.

Den 6 november 1902 hölls laga syn av vattendraget av major Theodor Helleberg med gode männen Aug. Låftman, Billingsfors och ingenjör C. P. Carlsson, Dingelvik.

En ny fångdamm byggdes nedanför Strömmens sluss 1903 och 1904.
[[Fil:Dalsland-ånimskog-snäckekanal8.jpg|miniatyr|416x416px|Slussvaktarbostaden vid Strömmen 1995. I bakgrunden Kingebolsstranden.]]
Det fanns flera förslag om var slussen i Strömmen skulle förläggas. En annan vik i sjön var också aktuell.

I Åmålsposten utgiven 21/11, 1904 står det:<blockquote>"Den 18 dennes vid 11-tiden hördes man och man emellan det jublande uppropet: "Nu är ångbåten här", hvilket spred sig som en löpeld öfver hela nejden, och snart strömmade en ansenlig skara skådelystna ned till sjön för att med hvarjehanda ärebetygelser välkomna de vid Kristinedals nya brygga då för första gången samtidigt förtöjda ångaren "Peder", galeasen "Karl" och en lastpråm. I omkring 20 år har detta önskvärda företag - en sluss vid Strömmen - varit allvarligt påtänkt."</blockquote>Vattendraget mellan sjöarna blev allmän farled enligt Kungl. Kammarkollegiets utslag den 22 februari 1906. Vattendraget är dock ej allmän flottled.

Nikolaus Johansson i Salebol, som var revisor i Kanalbolaget, hade i slutet av 1800-talet en galeas med namnet "Carl", som gick med 100 ton ved från Fröskog till Göteborg. Skutan såldes vid sekelskiftet till en vedhandlare i Fröskog.

Snäcke kanal, som fortfarande på 1900-talet var ett eget bolag, ägdes till 12/14 av Fengersfors bruk. Lantbrukare Karl Nicolausen, Salebol hade sedan gammalt andelar.

Enligt "Taxa å avgifter för trafiken å Snäcke kanal", som gällde från 15/12 1941 till 31/12 1945, kostade båt, rodd 20 öre, forte piano 1:- st, ekollon 5 öre/100 kg och paket av okänt innehåll under 10 kg 3 öre.

Under sommarhalvåret trafikerades kanalen i många år av "bakladdaren" ångfartyget "Fengersfors" (ex "Buterud") med en besättning av fem till sex man och en kocka. "Fengersfors" var byggd 1886 i Torskog vid Göta älv av ek och fur på järnspant, längd 22 m, bredd 3,96 m, djupgående 1,8 m, 36 registerton, 40 HK. En av dess befälhavare var sjökapten Wilhelm Andersson, Köpmannebro. Lasten var "papper ned och kol upp". På vintern fick man köra till Tösse station, på vägar som vanligen var mycket dåliga.

I april 1955 lämnade Stellan Jakobssons Ingeniörsbyrå i Göteborg ett utlåtande för Fengersfors Bruks AB om Strömmens sluss samt lagligheten av anläggningen och den vid slussdammen tillämpade dämningen.
[[Fil:Dalsland-ånimskog-snäckekanal7.jpg|miniatyr|416x416px|Strömmens sluss 1995. Mot Ånimmen. Nedre porten öppen. Stighöjd 1,5 meter. I bakgrunden, Ropareberget.]]
1961 måste Strömmens sluss repareras, då slussportarna hade ruttnat.

1962 byggdes slussportarna i Snäcke om, vilket kostade ca 20 000 kr. Detta gjorde bolaget konkursmässigt. För att rädda fortbeståndet arrenderade Fengersfors bruk rörelsen och tog förlusten. Kanalbolaget fick betala fällbron vid Snäcke, som blev mycket dyrbar.

Fengersfors bruk upphörde 1963 med sjötransporterna. Detta år gick Snäcke kanal med en förlust av 519 kr.

Den 16/10 1963 fastställde Kungl. Sjöfartstyrelsen en ny kanaltaxa att gälla för åren 1964-1966.

5000 ton kvarts fraktades 1964 från Bergverken i Fröskog vid norra ändan av Ärrsjön till Vargön och Trollhättan för produktion av kiseljärn och kiselmangan. Hilding Carlsson i Köpmannebro seglade på denna trad i över 30 år. Svenska Silikaverken hade en egen s.k. spårlös järnvägsstation i Ånimskog.

På 1960-talet gick "Balder", "Idog", byggd 1880 i Kristinehamn och en meter för lång för Dalslands kanal, "John" (ex galeasen "Hildur" byggd 1908 ), "Lindö," "Monica", "Sonja" och "Sune" genom slussarna och fick betala 2,5 öre per kg. Som mest var det åtta för kanalen specialbyggda lastbåtar som fraktade kvarts.

År 1964 berättade slussvakten i Strömmen, Dalslands äldsta sluss, Egon Bryngelsson, att det ännu fanns några sidopålar och plank i botten kvar av den forna träslussen. Strömmens sluss har en höjdskillnad av 0,9-1,75 m och är något lägre än Snäcke sluss, vilket medför, att det är lättare att slussa större fartyg.

Slussvakten Alvar Karlsson vid Snäcke hade 1964 - 275 kr/mån.

Sex kanalskeppare i Dalsland köpte i juni 1968 Snäcke kanal för 75.000 kronor. Därmed blev de ägare till den led på vilken de skeppade kvarts till Vargön. Köpet omfattade också de två slussarna mellan sjön Ånimmen och Östebosjön samt mellan sjön Ärran och Ånimmen.

Snäcke sluss mellan Ånimmen och Östebosjön hade på 1960-talet dimensionerna: längd: 29,7- 32,65 m, bredd: 4,16 m, djup: 1,80-2,08 m. Höjdskillnaden varierade mellan 1,80 - 2,70 m.

År 1970 fraktades 40 000 ton kvarts på Snäcke kanal. Då hade besättningarna på fartygen skurits ned från sex till två man. Av de sex kanalägarna kvarstod tre, när kvartsfrakterna minskade för att upphöra hösten 1971.

Den 17/1 1975 meddelar Värmlands Folkblad under rubriken "Behövs Snäcke kanal?", att kanalbolaget år 1972 hade begärt att få stänga kanalen. Regeringen vidarebefordrade ärendet till Länsstyrelsen i Älvsborgs län för utredning och yttrande.
[[Fil:Dalsland-ånimskog-snäckekanal3.jpg|miniatyr|433x433px|Slussvakten Egon Bryngelsson vid en slussport.]]
Men ännu 1975 fanns ett fartyg i trafik på Ånimmen. Därom har Owe Tollesby berättat i Nya Wermlands Tidningen den 5/9. Han var själv tillstädes, när kanalens kanske sista båt slussades ut. Det var lastbåten "Katrin", som efter att ha tagit in 50 ton korn vid Henriksholm - ön i Ånimmen - avseglade med Hugo Bengtsson som skeppare.

"Katrin" var byggd på Götaverken 1901 för Upperuds valskvarn. Hon hade ursprungligen ångmaskin. Den byttes ut på 1940-talet och ersattes med en 160 hästars Nohab diesel. Fartyget bytte därefter ägare och gick då först för Silikaverken i Snäcke för att sedan tillhöra Katrinefors pappersbruk 1955. År 1970 övertogs hon av Mariestads hamnstyrelse för att tjänstgöra som t.f. isbrytare i väntan på en ny. När denna levererades blev "Katrin" ännu en gång utbjuden till salu. Med ägarförändringarna följde namnändringar. Hennes första namn var "Elida", det andra "Silika" och från 1975 "Katrin".

Snäcke kanal ägdes 1977 av Lars Steen.

Slussarna var 1978 så dåligt underhållna, att de riskerade att rasa ihop. Ingen nyttotrafik förekommer och all trafik med fritidsbåtar är enligt länsstyrelsens beslut förbjuden.

Snäcke kanal är totalt ca 17,37 km lång och ligger vackert inbäddad i grönska på sommarhalvåret och kan varmt rekommenderas för paddling. Den bearbetade delen är bara 118 m. De förenade sjöarnas totala yta är 22 kvadratkm.
[[Fil:Dalsland-ånimskog-snäckekanal4.jpg|vänster|miniatyr|239x239px|Slussvakten vid Strömmens sluss, Egon Bryngelsson]]

I Ånimskogs sockenbok återges en förkortad version av Yngve Rollofs framställning av slussverksamheten:<blockquote>I journaler från Strömmens sluss under 1940- talet kan vi se att den [bild]

Avgift för kvartslaster var detta år "4 öre per ton + 20 %" avgiften för 80 ton utgör då 3,20 + 64 öre = 3,84.

Som synes var slussintäkterna för dec 1945, 105,35 kr.

Vad slussvaktarlönen var - ja.

Rollof säger att Alvar Karlsson i Snäcke hade 275 kr i mån 1964 - det säger något om nivån.

Men det ålåg slussvakten att hjälpa folk alla tider på dygnet - alla dagar om året.

Det var nog mera arbetsamt vid Dalslands kanal, i Mustadsfors och Långed t ex, än vid Snäcke kanal där slussarna Snäcke och Strömmen låg nära slutet på farleden.

I Dalslands kanal kom båtar, ofta mitt i natten, som skulle till relativt långt bort liggande platser där man väntade på godset - jäktet är inte direkt nyuppfunnet.

Det berättas om en man, som 1924 - 25 for på Ånimmen och Ärr för Fengersfors bruk - med båten "John"- att han sov bara på söndagarna. Han var nämligen religiös, - men för övrigt var han i gång från måndag morron till lördag kväll så länge seglationen varade. I regel var han ensam på båten - men i gott sällskap med det bästa kaffe som stod att få.<ref>Ånimskogs Sockenbok del I, sida 316-319.</ref>

</blockquote>

=== Tidningsartiklar om Snäcke kanal ===
Följande 5 notiser är utdraget ur samma artikel i PD 3/11 1983:<blockquote>SNÄCKE KANAL ILLA UTE.

De dåliga slussarna och dammbyggnaderna vid Snäcke och Strömmen i Snäcke kanal har länge varit en följetong. Som tidigare nämnts byggdes kanalen 1872-74 och öppnades för trafik sistnämnda år. 1968 köpte några skeppare kanalbolaget och dessa sålde i sin tur kanalbolaget till direktör Lars Steen i Mellerud 1972 för 85 000 kr. Då hade Snäcke kanal för länge sedan upphört att vara en fraktled av betydelse och Lars Steen begärde att få lägga ned kanaldriften, eftersom slussarna var i bedrövligt skick.

STÄNGNING OCH VITE.

Kanalen stängdes för trafik 1978 av länsstyrelsen som ansåg den trafikfarlig. Bristande underhåll av slussarna och anläggningarna gjorde att länsstyrelsen ett år senare ålade ägaren att mot ett vite av 100 000 kronor rusta upp kanalen.

Men ingenting hände. Dalslands Kanal AB började visa intresse att förvärva kanalbolaget men den begärda köpesumman på en halv miljon kronor låg långt över det möjligas gräns.

MÅNGA TURER.

Efter många turer och stor köpslagan kom man fram till en uppgörelse 1982, där köpesumman fastslogs till 350 000 kronor, varvid Västsvenska Fritidsstiftelsen bidrog med 200 000 kronor, Åmåls och Melleruds kommuner med tillsammans 148 000 kronor och 2 000 kronor från köparen Dalslands Kanal AB.

STATLIGA PENGAR.

Idag ägs alltså Snäcke kanal av Dalslands Kanal AB, som vid denna tiden hade att skaffa fram de pengar, som behövdes för att rusta upp de båda slussarna och undanröja den olycksrisk, som sedan länge förelåg. Den kostnadskalkyl över reparationsarbetet som gjordes slutade på 1,8 miljoner kronor i 1983 års priser och kanalbolagets styrelse uppdrog åt styrelsens ordförande landshövding Göte Fridh och VD Åke E Gunnarsson att kontakta berörd statlig myndighet samt AMS för att få fram pengar.

STORA SKADOR.

"Utredaren Pia Dahlbom konstaterade stora skador på de båda slussarnas portar liksom tillhörande dammar. Det var ju inga nyheter utan hade konstaterats sedan många år tillbaka. Enligt utredningen bör nästan allt rivas och ersättas med nytt material.

I utredarens förslag till åtgärder ingår för Strömmen nya slussportar med stålram, skrotning av bergssidan i slussen, ny damm, räcken kring slussen, ny gångbrygga och landgångar samt en stege ner i slussen.

Vidare måste en ny väg anläggas till slussen för att dessa arbeten skall kunna utföras. Den nuvarande vägen är brant och kurvig och tillåter inte transport av tunga arbetsmaskiner. Sluss och damm måste torrläggas för att möjliggöra reparationerna.

I Snäcke måste man byta ut portar och porttröskel, mekanisera port - och lucköppning, laga stenskoningen, byta gångbryggan, sätta upp räcken mot bruket och en stege ner i slussen. Här kan man få fram maskinerna eftersom tillfartsvägarna är breda.

Arbetet bör delas upp i fyra etapper. Slussen i Snäcke bör åtgärdas först, därefter byggs ny väg till Strömmens sluss, varefter man bygger ny damm och slutligen åtgärdar Strömmens sluss. Om man kunde börja med slussen i Snäcke våren 1984 skulle den kunna stå klar till sommaren.

Arbetet med dammen och slussen i Strömmen tar längre tid. Först måste vägarbetet klaras av. Därefter dammen och sist slussen. Arbetet bör utföras vid lågt vattenstånd, alltså inte på våren.

Utredningen innehåller också en detaljerad arbetsbeskrivning och sammantaget har kanalbolaget genom Pia Dahlbom fått det mesta av förberedelsearbetet genomfört."</blockquote>

Ur PD 11/10 1984:<blockquote>SLUSSPORTARNA FÖRSTÄRKTES I NOV. 1983.

Kanalbolaget meddelar att slussportarna vid Strömmen och Snäcke i Snäcke kanal förstärkts med s k sättär i avvaktan på statliga pengar för en genomgripande reparation av de skraltiga slussportarna. Genom åtgärden räknar kanalbolaget med att värsta hotet för ett vattengenombrott är avvärjt men förstärkningen är endast temporär.

Den här metoden med grova plankor framför slussportarna används, när man behöver lyfta upp slussportarna för reparation, omtalar kanalbolagets VD Åke E Gunnarsson för PD. Vi har fört upp vår begäran om statliga medel för en omfattande reparation av slussarna, slussportarna och andra detaljer för Snäcke kanal på departementsnivå och i avvaktan på ett besked från departementet genomförde vi den här förstärkningen för ett par veckor sedan.

MILJONSATSNING PÅ SNÄCKE KANAL, OKT 1984.

"Nästa år får Dalsland ytterligare en turistattraktion.

Då slås portarna, i ordets rätta bemärkelse, upp för en ny båtled som mycket väl kan bli ett fint komplement till Dalslands kanal.

Det gäller, som säkert många räknat ut, Snäcke kanal.

Här pågår just nu upprustning av slussportar och dammar och det är ett efterlängtat arbete som nu utförs, inte minst bland befolkningen runt de sjöar, Ånimmen och Ärrsjön, som berörs."</blockquote>
[[Fil:Dalsland-ånimskog-snäckekanal5.jpg|miniatyr|324x324px|Slussvakten Bernt Qvist 1995, öppnar lucka på nedre slussporten i Strömmens sluss.]]
För Strömmens sluss kan nämnas att följande arbeten utfördes:

* förvittrade delar av slussmurarna bilades ner, resten injicerades för att täta läckor
* gjöt ett stöd - och tätningskonstruktion på utsidan om slussmuren
* byggde en separat damm vid sidan om slussen, med 5 luckor, som tillsammans kan släppa ut 12 kbm per sekund. Det brukar räcka även vid de värsta höstregn
* byggde helt nya slussportar med bärande delar i stål, de gamla portarna var av träbalks-konstruktion
* byggde två stycken väntbryggor, en ovanför och en nedanför slussen

Medan övriga slussar i Dalslands kanal, utom Buterud men även Snäcke, fick elmotorer för manövrering av luckor och portar så behölls Strömmen som manuellt manövrerad - mycket för att bevara mesta möjliga av den atmosfär som det gamla sättet att arbeta medför.

Med båt går det numera att, via Dalslands kanals vattensystem, också ta sig in i Snäcke kanal och sedan upp i Ånimmen och Ärrsjön.

Det är med statliga AMS-pengar, 2,6 miljoner, som upprustningen skett och de kom i grevens tid. Året därpå, 1985, fanns inga möjligheter att få AMS-bidrag för sådana här arbeten.

Ur PD 29/6 1985:<blockquote>SNÄCKE KANAL ÄR ÅTERINVIGD.

"Dagen som kanalbåtsturisterna gått och väntat på hade äntligen kommit. Torsdagen den 27 juni 1985 återinvigdes Snäcke kanal - öppning för allmänheten blir på måndag, den 1 juli.

"Jungfruresan" gjordes med båten "Dalsland" och en samling speciellt inbjudna gäster torsdag eftermiddag från Håverud. Efter dryga 17 kilometer, på Snäcke kanal, nådde man slutmålet Fröskog.

Nu kan man kanske säga att kanaläventyret förts lyckligt i hamn, även om det hunnit rinna mycket vatten under broarna och igenom de trasiga slussportarna innan allt var klart.</blockquote><ref>Ånimskogs Sockenbok del I, sida 319-322.</ref>

== Källor ==
<references />

Dalsland/Ånimskog/Snäcke Kanal

2025-08-14T08:08:13Z

Mikael S:

{{NyPlats
| namn = Snäcke kanal
| socken = Ånimskog
| landskap = Dalsland
| hemman = Snäcke
| typ = Kanal
| knord =
| kost =
}}

[[Fil:Dalsland-ånimskog-snäckekanal6.jpg|miniatyr|395x395px|Inloppet till Snäcke sluss från Ånimmensidan.]]
Snäcke kanal är en biled till Dalslands kanal, då man kan säja att denna led börjar omedelbart nedanför slussen i Snäcke, i det vatten ovanför Köpmannebro som så att säga utgör startplats också för de sjöfarande som via Upperud kan tänkas fara ända in i Norge. Snäcke kanal, tillsammans med Dalslands kanal, ger oss alltså möjlighet att fara från Ärrsjön till Stora Le, vilken sjö som bekant har en vik in i Norge till det lilla samhället Otteid.<ref>Ånimskogs Sockenbok del I, sida 313.</ref>

=== Kanalens företrädare ===
Kontraktsprosten And. Lignell har i sin klassiska "Beskrivning öfver Grevskapet Dal" del I s. 314 liksom läroverksadjunkt Anders Edestam i Dalslands Fornminnes- och Hembygdsförbunds Årsskrift Hembygden 1958 s. 87 beskrivit Snäcke kanals föregångare.

Brukspatron Nils Koch, som grundade Billingsfors (privilegiebrev 18 maj 1738) och Gustavsfors Järnbruk, räknade ut, att man skulle kunna förkorta landsvägstransporterna av tackjärn från Värmland till hälften med en vattenled från Hensbyn vid Ärrsjön till Vänern.

1742 lät Koch utföra sprängningar och upprensningar i Vingnäs ström - den korta strömfåran mellan sjöarna Ärrsjön och Ånimmen, där nivåskillnaden var 1,5 m. Här måste en sluss anläggas och tack vare en vidlyftig process om denna finns en del uppgifter.

Denna tvist mellan överstelöjtnant Johan von Mentzer , Västeråda, Mellerud, och brukspatron Nils Kock, angående Ånimmens utlopp vid Snäcke pågick under åren 1746-1749.

Domen, som avkunnades den 5 maj 1749, gick von Mentzer emot i huvudfrågan. Rätten ansåg inte, att slussverket var olagligt uppfört, och von Mentzers anspråk på skadestånd ogillades. För att han ej i framtiden skulle få skäl till klagan, ålades emellertid hans motpart att minska höjden av slussdammarna så mycket, att de kunde anses motsvara den ursprungliga kvarndammens höjd, samt att utsläppa så mycket vatten som tillflöt Ånimmen innan slussarna inrättades.

Efter detta förföll kanalen sannolikt inom kort. Åtminstone finns inga uppgifter om dess vidare öden. Det är möjligt att verkställandet av domen 1749 fick till följd att slussen vid Vingnäs blev oanvändbar. I varje fall började den nye ägaren på Billingsfors, Leonard Magnus Uggla, att hämta tackjärnet vid Tössebäcken, som fallet var under brukets första tid.

I Snäcke fanns en såg på 1700-talet.

För järnfrakternas skull lät bruksägaren Mauritz Sahlin på gemensam bekostnad med Lennartsfors och Gustafsfors bruksbolag vid Strömmen mellan Ärrsjön och Ånimmen år 1842 anlägga "ett slussverk av träd" med 1,5 m djup. I samband med slussbygget fördjupades kanalen två fot, samt anlades över edet vid Snäcked mellan Ånimmen och Östebosjön en "rallbana" av gängse typ med hästar som dragare, sedan överstelöjtnant C P Hällström först hade undersökt möjligheten av en kanalanläggning 1826.

Intyg för byggandet Strömmens sluss lyder:<blockquote>Undertecknad Chr. Sahlin, som från år 1856 intill år 1900 varit egare af Lisefors Bruk, får härmed på begäran intyga, att under åren 1841 och 1842 vid Strömmen mellan sjöarne Ånimmen och Ärran byggts en sluss för framförande af båtar till 4 fots djupgående, samt att denna sluss blef användt särskildt för framforsling af varor till och från Lisefors Bruk, Christinedals samt Lennartsfors och Gustafsfors Bruk.

''Kristinedal den 13 okt. 1902.''

''Chr. Sahlin"''</blockquote>Därmed var en transportled öppnad till Köpmannebro vid Vänern. Kostnaden blev 12 000 Rdr bco. På denna farled transporterades årligen omkring 10 000 skeppund brukstillverkningar. De bästa plankorna från Skåpafors togs på kanalen för att ej skadas vid flottning i Upperudsälven.

Om den ursprungliga planen med sluss vid Snäcke hade utförts skulle kostnaden ha blivit 60 000 Rdr.

1857 talas om "Ärrans kanal".

I mitten av 1860-talet omtalas slussen som "förfallen och obrukbar".

Bolagsordning fastställdes den 15 mars 1872.<ref>Ånimskogs Sockenbok del I, sida 313-315.</ref>

=== Byggandet av Snäcke kanal ===
Den 24 april 1872 upprättades kontrakt mellan kapten Ferd. Palm, lantbrukaren Th. Wohlfart, kyrkovärd A. Nilsson, landstingsman N. F. Eriksson och lantbrukaren J. M. Nilsson å ena sidan och Kongl. Styrelsen för Allmänna Väg- och Vattenbyggnader å andra sidan om byggandet av kanal och sluss, som skulle vara färdiga till 15 april 1874, enligt Lilljehööks plan och kostnadsförslag. Enligt paragraf 5 skulle till arbetet "företrädesvis der sig göra låter, användas tjenst- och sysslolösa personer".

1872 bearbetades enligt en uppgift "sidofarled till Dalslands kanal-linie" medelst bergssprängning.

Under åren 1872-1874 byggdes slussen vid Snäcke. Största tillåtna dimensioner för fartyg blev: längd 21 m, bredd 4 m och djupgående 1,9 m. <ref>Ånimskogs Sockenbok del I, sida 315.</ref>
[[Fil:Dalsland-ånimskog-snäckekanal.jpg|centrerad|miniatyr|579x579px]]

=== Kanalen under 1800-talet ===
[[Fil:Dalsland-ånimskog-snäckekanal2.jpg|miniatyr|427x427px|Arbeten vid Strömmens sluss, utsikt mot Ånimmen. Namn på 4 man. 1. Petter Bryngelsson, 2. Gustav Ryhr, 3. Adolf King, 4. Gustav Karlsson.]]
Den 12 februari 1873 framhöll löjtnanten vid Väg- och Vattenbyggnadscorpsen P. Laurell från Munkedal önskvärdheten att djupet i kanalen ökades till sju fot, då det visat sig att för Dalslands kanal (där segeldjupet endast var 5-5 1/2 fot) kunde bärighetsförmågan på 7 fots djup ökas högst avsevärt. Dessutom hade Köpmannebroslussen större segeldjup än övriga slussar i Dalslands kanal. Den ökade kostnaden för denna fördjupning beräknades till 3 500 Rdr rmt. Å andra sidan beräknades en besparing av 1 300 Rdr genom uteslutandet av en murad recess vid slusshuvudet. Skillnaden i kostnad skulle alltså endast bli 2 200 Rdr. Detta godkändes av K.Maj:t den 12 april 1873.

Det finns en stor färglagd karta över "Förslag till några ifrågasatta ändringar uti slussen via Canalen vid Snäcke på Dals Land" år 1873 av P. A. Laurell. Gillad av Kongl. Styrelsen för Allmänna Väg- och Vattenbyggnader den 12 april 1873. '''Otto Modig/Gustaf Nerman.'''

Den 15 september 1874 uppläts kanalen för allmän trafik. Invigningsturen på Snäcke kanal i september 1874 gjorde last- och passagerarbåten "Öster-Silen" av Sillerud i Värmland, som var byggd 1871 av ek och fur på järnspant i Upperud. Hon hade en längd av 21,76 m, bredd 4,03 m och ett djupgående av 1,80 m, en dräktighet av 35 registerton och en maskinstyrka på 32 ind hkr. Enligt 1873 års skeppslista anges hästkraftsstyrkan till 8 och dräktigheten till 5,5 nyläster. År 1883 omnamnades hon till "Håfverud"och förbyggdes 1887, 1891 och 1909. År 1873 var O Weinberg befälhavare och T Wikland huvudredare.

Virkesflottar, s.k. mosor, fick ej vara längre än 70 fot, 12 fot breda och 5 fot djupgående.

Snäcke Nya Kanal A/B inropade å exekutiv auktion den 22 januari 1879 Snäcke Kanal med tillhörande jordområde, byggnader och inventarier.

Den 16 januari 1884 inställde sig synerätten bestående av häradsdomarna N J Eriksson, Bollsbyn och Anders J. Jönsson, Stora Bodom samt nämdeman C. J. Larsson, Korsbyn, på anmodan av C. Carlsson i Hängelserud i egenskap av ägare och arrendator för Strömma kvarn för att syna och besiktiga kanalen. De tre betrodda männen konstaterade, att det fanns tre dammluckor och en genomslagsränna, som var 96 fot lång. Virke kunde löst flottas genom två av dammluckorna men med stort besvär.

Vattenståndet var bestämt och reglerat 1 maj alla år. Kvarnägaren led skada genom flottning av virke efter midsommar på grund av vattenbrist, enär kvarnen gick med "underfall eller under driftskraft". Kostnaden för förrättningen var 23 kr.

Det finns två kartor över Snäcke sluss upprättade 1880 av Fredr. Hultén.

Kamrer för kanalbolaget var i många år Karl Wiljamsson.

Lisefors bruk vid Knarrebysjön, som erhållit privilegier som manufakturverk den 14 mars 1876, hade sitt namn efter Christoffer Sahlins maka. Det hade egen masugn under åren 1863- 1891, omdöptes till Fengersfors år 1901, sedan den nye ägaren direktör Johan Fenger-Krog i Göteborg år 1899 övertagit bruket.

Mellan Fengersfors bruk och Ärrsjön fraktades godset på fabrikens egen tre km långa, smalspåriga järnväg.<ref>Ånimskogs Sockenbok del I, sida 315-316.</ref>

=== Kanalen under 1900-talet ===
Mellan Ånimmen och Ärrsjön byggdes en ny sluss 1902-1904 av Fengersfors bruk, som var kanalens största trafikant.

Trafikchefen C. I. Magnell hade först upprättat ett förslag till farled mellan sjöarna Ärren och Ånimmen till en kostnad av 26 615 kr, men styrelsen för Allm. Väg- och Vattenbyggnader hade anmodat distriktsingenjören, kapten E. M. Öhman att uppgöra ett nytt, fullständigt förslag. Detta är daterat den 3 juni 1900 och beräknades kosta 53 500.

Styrelsen ansåg att strömmen vid sidan av den föreslagna slussen borde vidgas, så att vid vår- och höstflod ej en besvärlig strömsättning skulle uppstå vid nordvästra ändan, och beviljade den 21 nov. 1901 statsbidrag med 35 900 kr eller 2/3 av den beräknade kostnaden. Styrelsen skriver ovanligt fritt och förnuftigt att "kostnaden ej är större än att den motsvarar kostnaden för en eller annan mil bygdeväg".

A. Larsson, som var ägare till strömfallet vid Snäcke, anmälde hinder på grund av vattenförlust vid slussning, men styrelsen ansåg detta vara överdrivet.

Den 6 november 1902 hölls laga syn av vattendraget av major Theodor Helleberg med gode männen Aug. Låftman, Billingsfors och ingenjör C. P. Carlsson, Dingelvik.

En ny fångdamm byggdes nedanför Strömmens sluss 1903 och 1904.
[[Fil:Dalsland-ånimskog-snäckekanal8.jpg|miniatyr|416x416px|Slussvaktarbostaden vid Strömmen 1995. I bakgrunden Kingebolsstranden.]]
Det fanns flera förslag om var slussen i Strömmen skulle förläggas. En annan vik i sjön var också aktuell.

I Åmålsposten utgiven 21/11, 1904 står det:<blockquote>"Den 18 dennes vid 11-tiden hördes man och man emellan det jublande uppropet: "Nu är ångbåten här", hvilket spred sig som en löpeld öfver hela nejden, och snart strömmade en ansenlig skara skådelystna ned till sjön för att med hvarjehanda ärebetygelser välkomna de vid Kristinedals nya brygga då för första gången samtidigt förtöjda ångaren "Peder", galeasen "Karl" och en lastpråm. I omkring 20 år har detta önskvärda företag - en sluss vid Strömmen - varit allvarligt påtänkt."</blockquote>Vattendraget mellan sjöarna blev allmän farled enligt Kungl. Kammarkollegiets utslag den 22 februari 1906. Vattendraget är dock ej allmän flottled.

Nikolaus Johansson i Salebol, som var revisor i Kanalbolaget, hade i slutet av 1800-talet en galeas med namnet "Carl", som gick med 100 ton ved från Fröskog till Göteborg. Skutan såldes vid sekelskiftet till en vedhandlare i Fröskog.

Snäcke kanal, som fortfarande på 1900-talet var ett eget bolag, ägdes till 12/14 av Fengersfors bruk. Lantbrukare Karl Nicolausen, Salebol hade sedan gammalt andelar.

Enligt "Taxa å avgifter för trafiken å Snäcke kanal", som gällde från 15/12 1941 till 31/12 1945, kostade båt, rodd 20 öre, forte piano 1:- st, ekollon 5 öre/100 kg och paket av okänt innehåll under 10 kg 3 öre.

Under sommarhalvåret trafikerades kanalen i många år av "bakladdaren" ångfartyget "Fengersfors" (ex "Buterud") med en besättning av fem till sex man och en kocka. "Fengersfors" var byggd 1886 i Torskog vid Göta älv av ek och fur på järnspant, längd 22 m, bredd 3,96 m, djupgående 1,8 m, 36 registerton, 40 HK. En av dess befälhavare var sjökapten Wilhelm Andersson, Köpmannebro. Lasten var "papper ned och kol upp". På vintern fick man köra till Tösse station, på vägar som vanligen var mycket dåliga.

I april 1955 lämnade Stellan Jakobssons Ingeniörsbyrå i Göteborg ett utlåtande för Fengersfors Bruks AB om Strömmens sluss samt lagligheten av anläggningen och den vid slussdammen tillämpade dämningen.
[[Fil:Dalsland-ånimskog-snäckekanal7.jpg|miniatyr|416x416px|Strömmens sluss 1995. Mot Ånimmen. Nedre porten öppen. Stighöjd 1,5 meter. I bakgrunden, Ropareberget.]]
1961 måste Strömmens sluss repareras, då slussportarna hade ruttnat.

1962 byggdes slussportarna i Snäcke om, vilket kostade ca 20 000 kr. Detta gjorde bolaget konkursmässigt. För att rädda fortbeståndet arrenderade Fengersfors bruk rörelsen och tog förlusten. Kanalbolaget fick betala fällbron vid Snäcke, som blev mycket dyrbar.

Fengersfors bruk upphörde 1963 med sjötransporterna. Detta år gick Snäcke kanal med en förlust av 519 kr.

Den 16/10 1963 fastställde Kungl. Sjöfartstyrelsen en ny kanaltaxa att gälla för åren 1964-1966.

5000 ton kvarts fraktades 1964 från Bergverken i Fröskog vid norra ändan av Ärrsjön till Vargön och Trollhättan för produktion av kiseljärn och kiselmangan. Hilding Carlsson i Köpmannebro seglade på denna trad i över 30 år. Svenska Silikaverken hade en egen s.k. spårlös järnvägsstation i Ånimskog.

På 1960-talet gick "Balder", "Idog", byggd 1880 i Kristinehamn och en meter för lång för Dalslands kanal, "John" (ex galeasen "Hildur" byggd 1908 ), "Lindö," "Monica", "Sonja" och "Sune" genom slussarna och fick betala 2,5 öre per kg. Som mest var det åtta för kanalen specialbyggda lastbåtar som fraktade kvarts.

År 1964 berättade slussvakten i Strömmen, Dalslands äldsta sluss, Egon Bryngelsson, att det ännu fanns några sidopålar och plank i botten kvar av den forna träslussen. Strömmens sluss har en höjdskillnad av 0,9-1,75 m och är något lägre än Snäcke sluss, vilket medför, att det är lättare att slussa större fartyg.

Slussvakten Alvar Karlsson vid Snäcke hade 1964 - 275 kr/mån.

Sex kanalskeppare i Dalsland köpte i juni 1968 Snäcke kanal för 75.000 kronor. Därmed blev de ägare till den led på vilken de skeppade kvarts till Vargön. Köpet omfattade också de två slussarna mellan sjön Ånimmen och Östebosjön samt mellan sjön Ärran och Ånimmen.

Snäcke sluss mellan Ånimmen och Östebosjön hade på 1960-talet dimensionerna: längd: 29,7- 32,65 m, bredd: 4,16 m, djup: 1,80-2,08 m. Höjdskillnaden varierade mellan 1,80 - 2,70 m.

År 1970 fraktades 40 000 ton kvarts på Snäcke kanal. Då hade besättningarna på fartygen skurits ned från sex till två man. Av de sex kanalägarna kvarstod tre, när kvartsfrakterna minskade för att upphöra hösten 1971.

Den 17/1 1975 meddelar Värmlands Folkblad under rubriken "Behövs Snäcke kanal?", att kanalbolaget år 1972 hade begärt att få stänga kanalen. Regeringen vidarebefordrade ärendet till Länsstyrelsen i Älvsborgs län för utredning och yttrande.
[[Fil:Dalsland-ånimskog-snäckekanal3.jpg|miniatyr|433x433px|Slussvakten Egon Bryngelsson vid en slussport.]]
Men ännu 1975 fanns ett fartyg i trafik på Ånimmen. Därom har Owe Tollesby berättat i Nya Wermlands Tidningen den 5/9. Han var själv tillstädes, när kanalens kanske sista båt slussades ut. Det var lastbåten "Katrin", som efter att ha tagit in 50 ton korn vid Henriksholm - ön i Ånimmen - avseglade med Hugo Bengtsson som skeppare.

"Katrin" var byggd på Götaverken 1901 för Upperuds valskvarn. Hon hade ursprungligen ångmaskin. Den byttes ut på 1940-talet och ersattes med en 160 hästars Nohab diesel. Fartyget bytte därefter ägare och gick då först för Silikaverken i Snäcke för att sedan tillhöra Katrinefors pappersbruk 1955. År 1970 övertogs hon av Mariestads hamnstyrelse för att tjänstgöra som t.f. isbrytare i väntan på en ny. När denna levererades blev "Katrin" ännu en gång utbjuden till salu. Med ägarförändringarna följde namnändringar. Hennes första namn var "Elida", det andra "Silika" och från 1975 "Katrin".

Snäcke kanal ägdes 1977 av Lars Steen.

Slussarna var 1978 så dåligt underhållna, att de riskerade att rasa ihop. Ingen nyttotrafik förekommer och all trafik med fritidsbåtar är enligt länsstyrelsens beslut förbjuden.

Snäcke kanal är totalt ca 17,37 km lång och ligger vackert inbäddad i grönska på sommarhalvåret och kan varmt rekommenderas för paddling. Den bearbetade delen är bara 118 m. De förenade sjöarnas totala yta är 22 kvadratkm.
[[Fil:Dalsland-ånimskog-snäckekanal4.jpg|vänster|miniatyr|239x239px|Slussvakten vid Strömmens sluss, Egon Bryngelsson]]

I Ånimskogs sockenbok återges en förkortad version av Yngve Rollofs framställning av slussverksamheten:<blockquote>I journaler från Strömmens sluss under 1940- talet kan vi se att den [bild]

Avgift för kvartslaster var detta år "4 öre per ton + 20 %" avgiften för 80 ton utgör då 3,20 + 64 öre = 3,84.

Som synes var slussintäkterna för dec 1945, 105,35 kr.

Vad slussvaktarlönen var - ja.

Rollof säger att Alvar Karlsson i Snäcke hade 275 kr i mån 1964 - det säger något om nivån.

Men det ålåg slussvakten att hjälpa folk alla tider på dygnet - alla dagar om året.

Det var nog mera arbetsamt vid Dalslands kanal, i Mustadsfors och Långed t ex, än vid Snäcke kanal där slussarna Snäcke och Strömmen låg nära slutet på farleden.

I Dalslands kanal kom båtar, ofta mitt i natten, som skulle till relativt långt bort liggande platser där man väntade på godset - jäktet är inte direkt nyuppfunnet.

Det berättas om en man, som 1924 - 25 for på Ånimmen och Ärr för Fengersfors bruk - med båten "John"- att han sov bara på söndagarna. Han var nämligen religiös, - men för övrigt var han i gång från måndag morron till lördag kväll så länge seglationen varade. I regel var han ensam på båten - men i gott sällskap med det bästa kaffe som stod att få.<ref>Ånimskogs Sockenbok del I, sida 316-319.</ref>

</blockquote>

=== Tidningsartiklar om Snäcke kanal ===
Följande 5 notiser är utdraget ur samma artikel i PD 3/11 1983:<blockquote>SNÄCKE KANAL ILLA UTE.

De dåliga slussarna och dammbyggnaderna vid Snäcke och Strömmen i Snäcke kanal har länge varit en följetong. Som tidigare nämnts byggdes kanalen 1872-74 och öppnades för trafik sistnämnda år. 1968 köpte några skeppare kanalbolaget och dessa sålde i sin tur kanalbolaget till direktör Lars Steen i Mellerud 1972 för 85 000 kr. Då hade Snäcke kanal för länge sedan upphört att vara en fraktled av betydelse och Lars Steen begärde att få lägga ned kanaldriften, eftersom slussarna var i bedrövligt skick.

STÄNGNING OCH VITE.

Kanalen stängdes för trafik 1978 av länsstyrelsen som ansåg den trafikfarlig. Bristande underhåll av slussarna och anläggningarna gjorde att länsstyrelsen ett år senare ålade ägaren att mot ett vite av 100 000 kronor rusta upp kanalen.

Men ingenting hände. Dalslands Kanal AB började visa intresse att förvärva kanalbolaget men den begärda köpesumman på en halv miljon kronor låg långt över det möjligas gräns.

MÅNGA TURER.

Efter många turer och stor köpslagan kom man fram till en uppgörelse 1982, där köpesumman fastslogs till 350 000 kronor, varvid Västsvenska Fritidsstiftelsen bidrog med 200 000 kronor, Åmåls och Melleruds kommuner med tillsammans 148 000 kronor och 2 000 kronor från köparen Dalslands Kanal AB.

STATLIGA PENGAR.

Idag ägs alltså Snäcke kanal av Dalslands Kanal AB, som vid denna tiden hade att skaffa fram de pengar, som behövdes för att rusta upp de båda slussarna och undanröja den olycksrisk, som sedan länge förelåg. Den kostnadskalkyl över reparationsarbetet som gjordes slutade på 1,8 miljoner kronor i 1983 års priser och kanalbolagets styrelse uppdrog åt styrelsens ordförande landshövding Göte Fridh och VD Åke E Gunnarsson att kontakta berörd statlig myndighet samt AMS för att få fram pengar.

STORA SKADOR.

"Utredaren Pia Dahlbom konstaterade stora skador på de båda slussarnas portar liksom tillhörande dammar. Det var ju inga nyheter utan hade konstaterats sedan många år tillbaka. Enligt utredningen bör nästan allt rivas och ersättas med nytt material.

I utredarens förslag till åtgärder ingår för Strömmen nya slussportar med stålram, skrotning av bergssidan i slussen, ny damm, räcken kring slussen, ny gångbrygga och landgångar samt en stege ner i slussen.

Vidare måste en ny väg anläggas till slussen för att dessa arbeten skall kunna utföras. Den nuvarande vägen är brant och kurvig och tillåter inte transport av tunga arbetsmaskiner. Sluss och damm måste torrläggas för att möjliggöra reparationerna.

I Snäcke måste man byta ut portar och porttröskel, mekanisera port - och lucköppning, laga stenskoningen, byta gångbryggan, sätta upp räcken mot bruket och en stege ner i slussen. Här kan man få fram maskinerna eftersom tillfartsvägarna är breda.

Arbetet bör delas upp i fyra etapper. Slussen i Snäcke bör åtgärdas först, därefter byggs ny väg till Strömmens sluss, varefter man bygger ny damm och slutligen åtgärdar Strömmens sluss. Om man kunde börja med slussen i Snäcke våren 1984 skulle den kunna stå klar till sommaren.

Arbetet med dammen och slussen i Strömmen tar längre tid. Först måste vägarbetet klaras av. Därefter dammen och sist slussen. Arbetet bör utföras vid lågt vattenstånd, alltså inte på våren.

Utredningen innehåller också en detaljerad arbetsbeskrivning och sammantaget har kanalbolaget genom Pia Dahlbom fått det mesta av förberedelsearbetet genomfört."</blockquote>

Ur PD 11/10 1984:<blockquote>SLUSSPORTARNA FÖRSTÄRKTES I NOV. 1983.

Kanalbolaget meddelar att slussportarna vid Strömmen och Snäcke i Snäcke kanal förstärkts med s k sättär i avvaktan på statliga pengar för en genomgripande reparation av de skraltiga slussportarna. Genom åtgärden räknar kanalbolaget med att värsta hotet för ett vattengenombrott är avvärjt men förstärkningen är endast temporär.

Den här metoden med grova plankor framför slussportarna används, när man behöver lyfta upp slussportarna för reparation, omtalar kanalbolagets VD Åke E Gunnarsson för PD. Vi har fört upp vår begäran om statliga medel för en omfattande reparation av slussarna, slussportarna och andra detaljer för Snäcke kanal på departementsnivå och i avvaktan på ett besked från departementet genomförde vi den här förstärkningen för ett par veckor sedan.

MILJONSATSNING PÅ SNÄCKE KANAL, OKT 1984.

"Nästa år får Dalsland ytterligare en turistattraktion.

Då slås portarna, i ordets rätta bemärkelse, upp för en ny båtled som mycket väl kan bli ett fint komplement till Dalslands kanal.

Det gäller, som säkert många räknat ut, Snäcke kanal.

Här pågår just nu upprustning av slussportar och dammar och det är ett efterlängtat arbete som nu utförs, inte minst bland befolkningen runt de sjöar, Ånimmen och Ärrsjön, som berörs."</blockquote>
[[Fil:Dalsland-ånimskog-snäckekanal5.jpg|miniatyr|324x324px|Slussvakten Bernt Qvist 1995, öppnar lucka på nedre slussporten i Strömmens sluss.]]
För Strömmens sluss kan nämnas att följande arbeten utfördes:

* förvittrade delar av slussmurarna bilades ner, resten injicerades för att täta läckor
* gjöt ett stöd - och tätningskonstruktion på utsidan om slussmuren
* byggde en separat damm vid sidan om slussen, med 5 luckor, som tillsammans kan släppa ut 12 kbm per sekund. Det brukar räcka även vid de värsta höstregn
* byggde helt nya slussportar med bärande delar i stål, de gamla portarna var av träbalks-konstruktion
* byggde två stycken väntbryggor, en ovanför och en nedanför slussen

Medan övriga slussar i Dalslands kanal, utom Buterud men även Snäcke, fick elmotorer för manövrering av luckor och portar så behölls Strömmen som manuellt manövrerad - mycket för att bevara mesta möjliga av den atmosfär som det gamla sättet att arbeta medför.

Med båt går det numera att, via Dalslands kanals vattensystem, också ta sig in i Snäcke kanal och sedan upp i Ånimmen och Ärrsjön.

Det är med statliga AMS-pengar, 2,6 miljoner, som upprustningen skett och de kom i grevens tid. Året därpå, 1985, fanns inga möjligheter att få AMS-bidrag för sådana här arbeten.

Ur PD 29/6 1985:<blockquote>SNÄCKE KANAL ÄR ÅTERINVIGD.

"Dagen som kanalbåtsturisterna gått och väntat på hade äntligen kommit. Torsdagen den 27 juni 1985 återinvigdes Snäcke kanal - öppning för allmänheten blir på måndag, den 1 juli.

"Jungfruresan" gjordes med båten "Dalsland" och en samling speciellt inbjudna gäster torsdag eftermiddag från Håverud. Efter dryga 17 kilometer, på Snäcke kanal, nådde man slutmålet Fröskog.

Nu kan man kanske säga att kanaläventyret förts lyckligt i hamn, även om det hunnit rinna mycket vatten under broarna och igenom de trasiga slussportarna innan allt var klart.</blockquote><ref>Ånimskogs Sockenbok del I, sida 319-322.</ref>

== Källor ==
<references />

Dalsland/Ånimskog/Snäcke Kanal

2025-08-13T13:42:03Z

Mikael S:

[[Fil:Dalsland-ånimskog-snäckekanal6.jpg|miniatyr|395x395px|Inloppet till Snäcke sluss från Ånimmensidan.]]
Snäcke kanal är en biled till Dalslands kanal, då man kan säja att denna led börjar omedelbart nedanför slussen i Snäcke, i det vatten ovanför Köpmannebro som så att säga utgör startplats också för de sjöfarande som via Upperud kan tänkas fara ända in i Norge. Snäcke kanal, tillsammans med Dalslands kanal, ger oss alltså möjlighet att fara från Ärrsjön till Stora Le, vilken sjö som bekant har en vik in i Norge till det lilla samhället Otteid.<ref>Ånimskogs Sockenbok del I, sida 313.</ref>

=== Kanalens företrädare ===
Kontraktsprosten And. Lignell har i sin klassiska "Beskrivning öfver Grevskapet Dal" del I s. 314 liksom läroverksadjunkt Anders Edestam i Dalslands Fornminnes- och Hembygdsförbunds Årsskrift Hembygden 1958 s. 87 beskrivit Snäcke kanals föregångare.

Brukspatron Nils Koch, som grundade Billingsfors (privilegiebrev 18 maj 1738) och Gustavsfors Järnbruk, räknade ut, att man skulle kunna förkorta landsvägstransporterna av tackjärn från Värmland till hälften med en vattenled från Hensbyn vid Ärrsjön till Vänern.

1742 lät Koch utföra sprängningar och upprensningar i Vingnäs ström - den korta strömfåran mellan sjöarna Ärrsjön och Ånimmen, där nivåskillnaden var 1,5 m. Här måste en sluss anläggas och tack vare en vidlyftig process om denna finns en del uppgifter.

Denna tvist mellan överstelöjtnant Johan von Mentzer , Västeråda, Mellerud, och brukspatron Nils Kock, angående Ånimmens utlopp vid Snäcke pågick under åren 1746-1749.

Domen, som avkunnades den 5 maj 1749, gick von Mentzer emot i huvudfrågan. Rätten ansåg inte, att slussverket var olagligt uppfört, och von Mentzers anspråk på skadestånd ogillades. För att han ej i framtiden skulle få skäl till klagan, ålades emellertid hans motpart att minska höjden av slussdammarna så mycket, att de kunde anses motsvara den ursprungliga kvarndammens höjd, samt att utsläppa så mycket vatten som tillflöt Ånimmen innan slussarna inrättades.

Efter detta förföll kanalen sannolikt inom kort. Åtminstone finns inga uppgifter om dess vidare öden. Det är möjligt att verkställandet av domen 1749 fick till följd att slussen vid Vingnäs blev oanvändbar. I varje fall började den nye ägaren på Billingsfors, Leonard Magnus Uggla, att hämta tackjärnet vid Tössebäcken, som fallet var under brukets första tid.

I Snäcke fanns en såg på 1700-talet.

För järnfrakternas skull lät bruksägaren Mauritz Sahlin på gemensam bekostnad med Lennartsfors och Gustafsfors bruksbolag vid Strömmen mellan Ärrsjön och Ånimmen år 1842 anlägga "ett slussverk av träd" med 1,5 m djup. I samband med slussbygget fördjupades kanalen två fot, samt anlades över edet vid Snäcked mellan Ånimmen och Östebosjön en "rallbana" av gängse typ med hästar som dragare, sedan överstelöjtnant C P Hällström först hade undersökt möjligheten av en kanalanläggning 1826.

Intyg för byggandet Strömmens sluss lyder:<blockquote>Undertecknad Chr. Sahlin, som från år 1856 intill år 1900 varit egare af Lisefors Bruk, får härmed på begäran intyga, att under åren 1841 och 1842 vid Strömmen mellan sjöarne Ånimmen och Ärran byggts en sluss för framförande af båtar till 4 fots djupgående, samt att denna sluss blef användt särskildt för framforsling af varor till och från Lisefors Bruk, Christinedals samt Lennartsfors och Gustafsfors Bruk.

''Kristinedal den 13 okt. 1902.''

''Chr. Sahlin"''</blockquote>Därmed var en transportled öppnad till Köpmannebro vid Vänern. Kostnaden blev 12 000 Rdr bco. På denna farled transporterades årligen omkring 10 000 skeppund brukstillverkningar. De bästa plankorna från Skåpafors togs på kanalen för att ej skadas vid flottning i Upperudsälven.

Om den ursprungliga planen med sluss vid Snäcke hade utförts skulle kostnaden ha blivit 60 000 Rdr.

1857 talas om "Ärrans kanal".

I mitten av 1860-talet omtalas slussen som "förfallen och obrukbar".

Bolagsordning fastställdes den 15 mars 1872.<ref>Ånimskogs Sockenbok del I, sida 313-315.</ref>

=== Byggandet av Snäcke kanal ===
Den 24 april 1872 upprättades kontrakt mellan kapten Ferd. Palm, lantbrukaren Th. Wohlfart, kyrkovärd A. Nilsson, landstingsman N. F. Eriksson och lantbrukaren J. M. Nilsson å ena sidan och Kongl. Styrelsen för Allmänna Väg- och Vattenbyggnader å andra sidan om byggandet av kanal och sluss, som skulle vara färdiga till 15 april 1874, enligt Lilljehööks plan och kostnadsförslag. Enligt paragraf 5 skulle till arbetet "företrädesvis der sig göra låter, användas tjenst- och sysslolösa personer".

1872 bearbetades enligt en uppgift "sidofarled till Dalslands kanal-linie" medelst bergssprängning.

Under åren 1872-1874 byggdes slussen vid Snäcke. Största tillåtna dimensioner för fartyg blev: längd 21 m, bredd 4 m och djupgående 1,9 m. <ref>Ånimskogs Sockenbok del I, sida 315.</ref>
[[Fil:Dalsland-ånimskog-snäckekanal.jpg|centrerad|miniatyr|579x579px]]

=== Kanalen under 1800-talet ===
[[Fil:Dalsland-ånimskog-snäckekanal2.jpg|miniatyr|427x427px|Arbeten vid Strömmens sluss, utsikt mot Ånimmen. Namn på 4 man. 1. Petter Bryngelsson, 2. Gustav Ryhr, 3. Adolf King, 4. Gustav Karlsson.]]
Den 12 februari 1873 framhöll löjtnanten vid Väg- och Vattenbyggnadscorpsen P. Laurell från Munkedal önskvärdheten att djupet i kanalen ökades till sju fot, då det visat sig att för Dalslands kanal (där segeldjupet endast var 5-5 1/2 fot) kunde bärighetsförmågan på 7 fots djup ökas högst avsevärt. Dessutom hade Köpmannebroslussen större segeldjup än övriga slussar i Dalslands kanal. Den ökade kostnaden för denna fördjupning beräknades till 3 500 Rdr rmt. Å andra sidan beräknades en besparing av 1 300 Rdr genom uteslutandet av en murad recess vid slusshuvudet. Skillnaden i kostnad skulle alltså endast bli 2 200 Rdr. Detta godkändes av K.Maj:t den 12 april 1873.

Det finns en stor färglagd karta över "Förslag till några ifrågasatta ändringar uti slussen via Canalen vid Snäcke på Dals Land" år 1873 av P. A. Laurell. Gillad av Kongl. Styrelsen för Allmänna Väg- och Vattenbyggnader den 12 april 1873. '''Otto Modig/Gustaf Nerman.'''

Den 15 september 1874 uppläts kanalen för allmän trafik. Invigningsturen på Snäcke kanal i september 1874 gjorde last- och passagerarbåten "Öster-Silen" av Sillerud i Värmland, som var byggd 1871 av ek och fur på järnspant i Upperud. Hon hade en längd av 21,76 m, bredd 4,03 m och ett djupgående av 1,80 m, en dräktighet av 35 registerton och en maskinstyrka på 32 ind hkr. Enligt 1873 års skeppslista anges hästkraftsstyrkan till 8 och dräktigheten till 5,5 nyläster. År 1883 omnamnades hon till "Håfverud"och förbyggdes 1887, 1891 och 1909. År 1873 var O Weinberg befälhavare och T Wikland huvudredare.

Virkesflottar, s.k. mosor, fick ej vara längre än 70 fot, 12 fot breda och 5 fot djupgående.

Snäcke Nya Kanal A/B inropade å exekutiv auktion den 22 januari 1879 Snäcke Kanal med tillhörande jordområde, byggnader och inventarier.

Den 16 januari 1884 inställde sig synerätten bestående av häradsdomarna N J Eriksson, Bollsbyn och Anders J. Jönsson, Stora Bodom samt nämdeman C. J. Larsson, Korsbyn, på anmodan av C. Carlsson i Hängelserud i egenskap av ägare och arrendator för Strömma kvarn för att syna och besiktiga kanalen. De tre betrodda männen konstaterade, att det fanns tre dammluckor och en genomslagsränna, som var 96 fot lång. Virke kunde löst flottas genom två av dammluckorna men med stort besvär.

Vattenståndet var bestämt och reglerat 1 maj alla år. Kvarnägaren led skada genom flottning av virke efter midsommar på grund av vattenbrist, enär kvarnen gick med "underfall eller under driftskraft". Kostnaden för förrättningen var 23 kr.

Det finns två kartor över Snäcke sluss upprättade 1880 av Fredr. Hultén.

Kamrer för kanalbolaget var i många år Karl Wiljamsson.

Lisefors bruk vid Knarrebysjön, som erhållit privilegier som manufakturverk den 14 mars 1876, hade sitt namn efter Christoffer Sahlins maka. Det hade egen masugn under åren 1863- 1891, omdöptes till Fengersfors år 1901, sedan den nye ägaren direktör Johan Fenger-Krog i Göteborg år 1899 övertagit bruket.

Mellan Fengersfors bruk och Ärrsjön fraktades godset på fabrikens egen tre km långa, smalspåriga järnväg.<ref>Ånimskogs Sockenbok del I, sida 315-316.</ref>

=== Kanalen under 1900-talet ===
Mellan Ånimmen och Ärrsjön byggdes en ny sluss 1902-1904 av Fengersfors bruk, som var kanalens största trafikant.

Trafikchefen C. I. Magnell hade först upprättat ett förslag till farled mellan sjöarna Ärren och Ånimmen till en kostnad av 26 615 kr, men styrelsen för Allm. Väg- och Vattenbyggnader hade anmodat distriktsingenjören, kapten E. M. Öhman att uppgöra ett nytt, fullständigt förslag. Detta är daterat den 3 juni 1900 och beräknades kosta 53 500.

Styrelsen ansåg att strömmen vid sidan av den föreslagna slussen borde vidgas, så att vid vår- och höstflod ej en besvärlig strömsättning skulle uppstå vid nordvästra ändan, och beviljade den 21 nov. 1901 statsbidrag med 35 900 kr eller 2/3 av den beräknade kostnaden. Styrelsen skriver ovanligt fritt och förnuftigt att "kostnaden ej är större än att den motsvarar kostnaden för en eller annan mil bygdeväg".

A. Larsson, som var ägare till strömfallet vid Snäcke, anmälde hinder på grund av vattenförlust vid slussning, men styrelsen ansåg detta vara överdrivet.

Den 6 november 1902 hölls laga syn av vattendraget av major Theodor Helleberg med gode männen Aug. Låftman, Billingsfors och ingenjör C. P. Carlsson, Dingelvik.

En ny fångdamm byggdes nedanför Strömmens sluss 1903 och 1904.
[[Fil:Dalsland-ånimskog-snäckekanal8.jpg|miniatyr|416x416px|Slussvaktarbostaden vid Strömmen 1995. I bakgrunden Kingebolsstranden.]]
Det fanns flera förslag om var slussen i Strömmen skulle förläggas. En annan vik i sjön var också aktuell.

I Åmålsposten utgiven 21/11, 1904 står det:<blockquote>"Den 18 dennes vid 11-tiden hördes man och man emellan det jublande uppropet: "Nu är ångbåten här", hvilket spred sig som en löpeld öfver hela nejden, och snart strömmade en ansenlig skara skådelystna ned till sjön för att med hvarjehanda ärebetygelser välkomna de vid Kristinedals nya brygga då för första gången samtidigt förtöjda ångaren "Peder", galeasen "Karl" och en lastpråm. I omkring 20 år har detta önskvärda företag - en sluss vid Strömmen - varit allvarligt påtänkt."</blockquote>Vattendraget mellan sjöarna blev allmän farled enligt Kungl. Kammarkollegiets utslag den 22 februari 1906. Vattendraget är dock ej allmän flottled.

Nikolaus Johansson i Salebol, som var revisor i Kanalbolaget, hade i slutet av 1800-talet en galeas med namnet "Carl", som gick med 100 ton ved från Fröskog till Göteborg. Skutan såldes vid sekelskiftet till en vedhandlare i Fröskog.

Snäcke kanal, som fortfarande på 1900-talet var ett eget bolag, ägdes till 12/14 av Fengersfors bruk. Lantbrukare Karl Nicolausen, Salebol hade sedan gammalt andelar.

Enligt "Taxa å avgifter för trafiken å Snäcke kanal", som gällde från 15/12 1941 till 31/12 1945, kostade båt, rodd 20 öre, forte piano 1:- st, ekollon 5 öre/100 kg och paket av okänt innehåll under 10 kg 3 öre.

Under sommarhalvåret trafikerades kanalen i många år av "bakladdaren" ångfartyget "Fengersfors" (ex "Buterud") med en besättning av fem till sex man och en kocka. "Fengersfors" var byggd 1886 i Torskog vid Göta älv av ek och fur på järnspant, längd 22 m, bredd 3,96 m, djupgående 1,8 m, 36 registerton, 40 HK. En av dess befälhavare var sjökapten Wilhelm Andersson, Köpmannebro. Lasten var "papper ned och kol upp". På vintern fick man köra till Tösse station, på vägar som vanligen var mycket dåliga.

I april 1955 lämnade Stellan Jakobssons Ingeniörsbyrå i Göteborg ett utlåtande för Fengersfors Bruks AB om Strömmens sluss samt lagligheten av anläggningen och den vid slussdammen tillämpade dämningen.
[[Fil:Dalsland-ånimskog-snäckekanal7.jpg|miniatyr|416x416px|Strömmens sluss 1995. Mot Ånimmen. Nedre porten öppen. Stighöjd 1,5 meter. I bakgrunden, Ropareberget.]]
1961 måste Strömmens sluss repareras, då slussportarna hade ruttnat.

1962 byggdes slussportarna i Snäcke om, vilket kostade ca 20 000 kr. Detta gjorde bolaget konkursmässigt. För att rädda fortbeståndet arrenderade Fengersfors bruk rörelsen och tog förlusten. Kanalbolaget fick betala fällbron vid Snäcke, som blev mycket dyrbar.

Fengersfors bruk upphörde 1963 med sjötransporterna. Detta år gick Snäcke kanal med en förlust av 519 kr.

Den 16/10 1963 fastställde Kungl. Sjöfartstyrelsen en ny kanaltaxa att gälla för åren 1964-1966.

5000 ton kvarts fraktades 1964 från Bergverken i Fröskog vid norra ändan av Ärrsjön till Vargön och Trollhättan för produktion av kiseljärn och kiselmangan. Hilding Carlsson i Köpmannebro seglade på denna trad i över 30 år. Svenska Silikaverken hade en egen s.k. spårlös järnvägsstation i Ånimskog.

På 1960-talet gick "Balder", "Idog", byggd 1880 i Kristinehamn och en meter för lång för Dalslands kanal, "John" (ex galeasen "Hildur" byggd 1908 ), "Lindö," "Monica", "Sonja" och "Sune" genom slussarna och fick betala 2,5 öre per kg. Som mest var det åtta för kanalen specialbyggda lastbåtar som fraktade kvarts.

År 1964 berättade slussvakten i Strömmen, Dalslands äldsta sluss, Egon Bryngelsson, att det ännu fanns några sidopålar och plank i botten kvar av den forna träslussen. Strömmens sluss har en höjdskillnad av 0,9-1,75 m och är något lägre än Snäcke sluss, vilket medför, att det är lättare att slussa större fartyg.

Slussvakten Alvar Karlsson vid Snäcke hade 1964 - 275 kr/mån.

Sex kanalskeppare i Dalsland köpte i juni 1968 Snäcke kanal för 75.000 kronor. Därmed blev de ägare till den led på vilken de skeppade kvarts till Vargön. Köpet omfattade också de två slussarna mellan sjön Ånimmen och Östebosjön samt mellan sjön Ärran och Ånimmen.

Snäcke sluss mellan Ånimmen och Östebosjön hade på 1960-talet dimensionerna: längd: 29,7- 32,65 m, bredd: 4,16 m, djup: 1,80-2,08 m. Höjdskillnaden varierade mellan 1,80 - 2,70 m.

År 1970 fraktades 40 000 ton kvarts på Snäcke kanal. Då hade besättningarna på fartygen skurits ned från sex till två man. Av de sex kanalägarna kvarstod tre, när kvartsfrakterna minskade för att upphöra hösten 1971.

Den 17/1 1975 meddelar Värmlands Folkblad under rubriken "Behövs Snäcke kanal?", att kanalbolaget år 1972 hade begärt att få stänga kanalen. Regeringen vidarebefordrade ärendet till Länsstyrelsen i Älvsborgs län för utredning och yttrande.
[[Fil:Dalsland-ånimskog-snäckekanal3.jpg|miniatyr|433x433px|Slussvakten Egon Bryngelsson vid en slussport.]]
Men ännu 1975 fanns ett fartyg i trafik på Ånimmen. Därom har Owe Tollesby berättat i Nya Wermlands Tidningen den 5/9. Han var själv tillstädes, när kanalens kanske sista båt slussades ut. Det var lastbåten "Katrin", som efter att ha tagit in 50 ton korn vid Henriksholm - ön i Ånimmen - avseglade med Hugo Bengtsson som skeppare.

"Katrin" var byggd på Götaverken 1901 för Upperuds valskvarn. Hon hade ursprungligen ångmaskin. Den byttes ut på 1940-talet och ersattes med en 160 hästars Nohab diesel. Fartyget bytte därefter ägare och gick då först för Silikaverken i Snäcke för att sedan tillhöra Katrinefors pappersbruk 1955. År 1970 övertogs hon av Mariestads hamnstyrelse för att tjänstgöra som t.f. isbrytare i väntan på en ny. När denna levererades blev "Katrin" ännu en gång utbjuden till salu. Med ägarförändringarna följde namnändringar. Hennes första namn var "Elida", det andra "Silika" och från 1975 "Katrin".

Snäcke kanal ägdes 1977 av Lars Steen.

Slussarna var 1978 så dåligt underhållna, att de riskerade att rasa ihop. Ingen nyttotrafik förekommer och all trafik med fritidsbåtar är enligt länsstyrelsens beslut förbjuden.

Snäcke kanal är totalt ca 17,37 km lång och ligger vackert inbäddad i grönska på sommarhalvåret och kan varmt rekommenderas för paddling. Den bearbetade delen är bara 118 m. De förenade sjöarnas totala yta är 22 kvadratkm.
[[Fil:Dalsland-ånimskog-snäckekanal4.jpg|vänster|miniatyr|239x239px|Slussvakten vid Strömmens sluss, Egon Bryngelsson]]

I Ånimskogs sockenbok återges en förkortad version av Yngve Rollofs framställning av slussverksamheten:<blockquote>I journaler från Strömmens sluss under 1940- talet kan vi se att den [bild]

Avgift för kvartslaster var detta år "4 öre per ton + 20 %" avgiften för 80 ton utgör då 3,20 + 64 öre = 3,84.

Som synes var slussintäkterna för dec 1945, 105,35 kr.

Vad slussvaktarlönen var - ja.

Rollof säger att Alvar Karlsson i Snäcke hade 275 kr i mån 1964 - det säger något om nivån.

Men det ålåg slussvakten att hjälpa folk alla tider på dygnet - alla dagar om året.

Det var nog mera arbetsamt vid Dalslands kanal, i Mustadsfors och Långed t ex, än vid Snäcke kanal där slussarna Snäcke och Strömmen låg nära slutet på farleden.

I Dalslands kanal kom båtar, ofta mitt i natten, som skulle till relativt långt bort liggande platser där man väntade på godset - jäktet är inte direkt nyuppfunnet.

Det berättas om en man, som 1924 - 25 for på Ånimmen och Ärr för Fengersfors bruk - med båten "John"- att han sov bara på söndagarna. Han var nämligen religiös, - men för övrigt var han i gång från måndag morron till lördag kväll så länge seglationen varade. I regel var han ensam på båten - men i gott sällskap med det bästa kaffe som stod att få.<ref>Ånimskogs Sockenbok del I, sida 316-319.</ref>

</blockquote>

=== Tidningsartiklar om Snäcke kanal ===
Följande 5 notiser är utdraget ur samma artikel i PD 3/11 1983:<blockquote>SNÄCKE KANAL ILLA UTE.

De dåliga slussarna och dammbyggnaderna vid Snäcke och Strömmen i Snäcke kanal har länge varit en följetong. Som tidigare nämnts byggdes kanalen 1872-74 och öppnades för trafik sistnämnda år. 1968 köpte några skeppare kanalbolaget och dessa sålde i sin tur kanalbolaget till direktör Lars Steen i Mellerud 1972 för 85 000 kr. Då hade Snäcke kanal för länge sedan upphört att vara en fraktled av betydelse och Lars Steen begärde att få lägga ned kanaldriften, eftersom slussarna var i bedrövligt skick.

STÄNGNING OCH VITE.

Kanalen stängdes för trafik 1978 av länsstyrelsen som ansåg den trafikfarlig. Bristande underhåll av slussarna och anläggningarna gjorde att länsstyrelsen ett år senare ålade ägaren att mot ett vite av 100 000 kronor rusta upp kanalen.

Men ingenting hände. Dalslands Kanal AB började visa intresse att förvärva kanalbolaget men den begärda köpesumman på en halv miljon kronor låg långt över det möjligas gräns.

MÅNGA TURER.

Efter många turer och stor köpslagan kom man fram till en uppgörelse 1982, där köpesumman fastslogs till 350 000 kronor, varvid Västsvenska Fritidsstiftelsen bidrog med 200 000 kronor, Åmåls och Melleruds kommuner med tillsammans 148 000 kronor och 2 000 kronor från köparen Dalslands Kanal AB.

STATLIGA PENGAR.

Idag ägs alltså Snäcke kanal av Dalslands Kanal AB, som vid denna tiden hade att skaffa fram de pengar, som behövdes för att rusta upp de båda slussarna och undanröja den olycksrisk, som sedan länge förelåg. Den kostnadskalkyl över reparationsarbetet som gjordes slutade på 1,8 miljoner kronor i 1983 års priser och kanalbolagets styrelse uppdrog åt styrelsens ordförande landshövding Göte Fridh och VD Åke E Gunnarsson att kontakta berörd statlig myndighet samt AMS för att få fram pengar.

STORA SKADOR.

"Utredaren Pia Dahlbom konstaterade stora skador på de båda slussarnas portar liksom tillhörande dammar. Det var ju inga nyheter utan hade konstaterats sedan många år tillbaka. Enligt utredningen bör nästan allt rivas och ersättas med nytt material.

I utredarens förslag till åtgärder ingår för Strömmen nya slussportar med stålram, skrotning av bergssidan i slussen, ny damm, räcken kring slussen, ny gångbrygga och landgångar samt en stege ner i slussen.

Vidare måste en ny väg anläggas till slussen för att dessa arbeten skall kunna utföras. Den nuvarande vägen är brant och kurvig och tillåter inte transport av tunga arbetsmaskiner. Sluss och damm måste torrläggas för att möjliggöra reparationerna.

I Snäcke måste man byta ut portar och porttröskel, mekanisera port - och lucköppning, laga stenskoningen, byta gångbryggan, sätta upp räcken mot bruket och en stege ner i slussen. Här kan man få fram maskinerna eftersom tillfartsvägarna är breda.

Arbetet bör delas upp i fyra etapper. Slussen i Snäcke bör åtgärdas först, därefter byggs ny väg till Strömmens sluss, varefter man bygger ny damm och slutligen åtgärdar Strömmens sluss. Om man kunde börja med slussen i Snäcke våren 1984 skulle den kunna stå klar till sommaren.

Arbetet med dammen och slussen i Strömmen tar längre tid. Först måste vägarbetet klaras av. Därefter dammen och sist slussen. Arbetet bör utföras vid lågt vattenstånd, alltså inte på våren.

Utredningen innehåller också en detaljerad arbetsbeskrivning och sammantaget har kanalbolaget genom Pia Dahlbom fått det mesta av förberedelsearbetet genomfört."</blockquote>

Ur PD 11/10 1984:<blockquote>SLUSSPORTARNA FÖRSTÄRKTES I NOV. 1983.

Kanalbolaget meddelar att slussportarna vid Strömmen och Snäcke i Snäcke kanal förstärkts med s k sättär i avvaktan på statliga pengar för en genomgripande reparation av de skraltiga slussportarna. Genom åtgärden räknar kanalbolaget med att värsta hotet för ett vattengenombrott är avvärjt men förstärkningen är endast temporär.

Den här metoden med grova plankor framför slussportarna används, när man behöver lyfta upp slussportarna för reparation, omtalar kanalbolagets VD Åke E Gunnarsson för PD. Vi har fört upp vår begäran om statliga medel för en omfattande reparation av slussarna, slussportarna och andra detaljer för Snäcke kanal på departementsnivå och i avvaktan på ett besked från departementet genomförde vi den här förstärkningen för ett par veckor sedan.

MILJONSATSNING PÅ SNÄCKE KANAL, OKT 1984.

"Nästa år får Dalsland ytterligare en turistattraktion.

Då slås portarna, i ordets rätta bemärkelse, upp för en ny båtled som mycket väl kan bli ett fint komplement till Dalslands kanal.

Det gäller, som säkert många räknat ut, Snäcke kanal.

Här pågår just nu upprustning av slussportar och dammar och det är ett efterlängtat arbete som nu utförs, inte minst bland befolkningen runt de sjöar, Ånimmen och Ärrsjön, som berörs."</blockquote>
[[Fil:Dalsland-ånimskog-snäckekanal5.jpg|miniatyr|324x324px|Slussvakten Bernt Qvist 1995, öppnar lucka på nedre slussporten i Strömmens sluss.]]
För Strömmens sluss kan nämnas att följande arbeten utfördes:

* förvittrade delar av slussmurarna bilades ner, resten injicerades för att täta läckor
* gjöt ett stöd - och tätningskonstruktion på utsidan om slussmuren
* byggde en separat damm vid sidan om slussen, med 5 luckor, som tillsammans kan släppa ut 12 kbm per sekund. Det brukar räcka även vid de värsta höstregn
* byggde helt nya slussportar med bärande delar i stål, de gamla portarna var av träbalks-konstruktion
* byggde två stycken väntbryggor, en ovanför och en nedanför slussen

Medan övriga slussar i Dalslands kanal, utom Buterud men även Snäcke, fick elmotorer för manövrering av luckor och portar så behölls Strömmen som manuellt manövrerad - mycket för att bevara mesta möjliga av den atmosfär som det gamla sättet att arbeta medför.

Med båt går det numera att, via Dalslands kanals vattensystem, också ta sig in i Snäcke kanal och sedan upp i Ånimmen och Ärrsjön.

Det är med statliga AMS-pengar, 2,6 miljoner, som upprustningen skett och de kom i grevens tid. Året därpå, 1985, fanns inga möjligheter att få AMS-bidrag för sådana här arbeten.

Ur PD 29/6 1985:<blockquote>SNÄCKE KANAL ÄR ÅTERINVIGD.

"Dagen som kanalbåtsturisterna gått och väntat på hade äntligen kommit. Torsdagen den 27 juni 1985 återinvigdes Snäcke kanal - öppning för allmänheten blir på måndag, den 1 juli.

"Jungfruresan" gjordes med båten "Dalsland" och en samling speciellt inbjudna gäster torsdag eftermiddag från Håverud. Efter dryga 17 kilometer, på Snäcke kanal, nådde man slutmålet Fröskog.

Nu kan man kanske säga att kanaläventyret förts lyckligt i hamn, även om det hunnit rinna mycket vatten under broarna och igenom de trasiga slussportarna innan allt var klart.</blockquote><ref>Ånimskogs Sockenbok del I, sida 319-322.</ref>

== Källor ==
<references />

Fil:Dalsland-ånimskog-snäckekanal8.jpg

2025-08-13T13:39:16Z

Mikael S:

Slussvaktarbostaden vid Strömmen 1995.
I bakgrunden Kingebolsstranden.

Fil:Dalsland-ånimskog-snäckekanal7.jpg

2025-08-13T13:36:30Z

Mikael S:

Strömmens sluss 1995. Mot Ånimmen. Nedre porten öppen. Stighöjd 1,5 meter. I bakgrunden, Ropareberget.

Fil:Dalsland-ånimskog-snäckekanal6.jpg

2025-08-13T13:35:33Z

Mikael S:

Inloppet till Snäcke sluss från Ånimmensidan.

Fil:Dalsland-ånimskog-snäckekanal5.jpg

2025-08-13T13:32:50Z

Mikael S:

Slussvakten Bernt Qvist 1995, öppnar lucka på nedre slussporten i Strömmens sluss.

Fil:Dalsland-ånimskog-snäckekanal4.jpg

2025-08-13T13:29:39Z

Mikael S:

Slussvakten vid Strömmens sluss, Egon Bryngelsson

Fil:Dalsland-ånimskog-snäckekanal3.jpg

2025-08-13T13:28:04Z

Mikael S:

Slussvakten Egon Bryngelsson vid en slussport.

Fil:Dalsland-ånimskog-snäckekanal2.jpg

2025-08-13T13:26:05Z

Mikael S:

Arbeten vid Strömmens sluss, utsikt mot Ånimmen.
Namn på 4 man. 1. Petter Bryngelsson, 2. Gustav Ryhr, 3. Adolf King, 4. Gustav Karlsson.

Fil:Dalsland-ånimskog-snäckekanal.jpg

2025-08-13T13:24:19Z

Mikael S:

Snäcke kanal aktiebolag

Dalsland/Ånimskog/Snäcke Kanal

2025-08-13T09:56:33Z

Mikael S:

Snäcke kanal är en biled till Dalslands kanal, då man kan säja att denna led börjar omedelbart nedanför slussen i Snäcke, i det vatten ovanför Köpmannebro som så att säga utgör startplats också för de sjöfarande som via Upperud kan tänkas fara ända in i Norge. Snäcke kanal, tillsammans med Dalslands kanal, ger oss alltså möjlighet att fara från Ärrsjön till Stora Le, vilken sjö som bekant har en vik in i Norge till det lilla samhället Otteid.<ref>Ånimskogs Sockenbok del I, sida 313.</ref>

=== Kanalens företrädare ===
Kontraktsprosten And. Lignell har i sin klassiska "Beskrivning öfver Grevskapet Dal" del I s. 314 liksom läroverksadjunkt Anders Edestam i Dalslands Fornminnes- och Hembygdsförbunds Årsskrift Hembygden 1958 s. 87 beskrivit Snäcke kanals föregångare.

Brukspatron Nils Koch, som grundade Billingsfors (privilegiebrev 18 maj 1738) och Gustavsfors Järnbruk, räknade ut, att man skulle kunna förkorta landsvägstransporterna av tackjärn från Värmland till hälften med en vattenled från Hensbyn vid Ärrsjön till Vänern.

1742 lät Koch utföra sprängningar och upprensningar i Vingnäs ström - den korta strömfåran mellan sjöarna Ärrsjön och Ånimmen, där nivåskillnaden var 1,5 m. Här måste en sluss anläggas och tack vare en vidlyftig process om denna finns en del uppgifter.

Denna tvist mellan överstelöjtnant Johan von Mentzer , Västeråda, Mellerud, och brukspatron Nils Kock, angående Ånimmens utlopp vid Snäcke pågick under åren 1746-1749.

Domen, som avkunnades den 5 maj 1749, gick von Mentzer emot i huvudfrågan. Rätten ansåg inte, att slussverket var olagligt uppfört, och von Mentzers anspråk på skadestånd ogillades. För att han ej i framtiden skulle få skäl till klagan, ålades emellertid hans motpart att minska höjden av slussdammarna så mycket, att de kunde anses motsvara den ursprungliga kvarndammens höjd, samt att utsläppa så mycket vatten som tillflöt Ånimmen innan slussarna inrättades.

Efter detta förföll kanalen sannolikt inom kort. Åtminstone finns inga uppgifter om dess vidare öden. Det är möjligt att verkställandet av domen 1749 fick till följd att slussen vid Vingnäs blev oanvändbar. I varje fall började den nye ägaren på Billingsfors, Leonard Magnus Uggla, att hämta tackjärnet vid Tössebäcken, som fallet var under brukets första tid.

I Snäcke fanns en såg på 1700-talet.

För järnfrakternas skull lät bruksägaren Mauritz Sahlin på gemensam bekostnad med Lennartsfors och Gustafsfors bruksbolag vid Strömmen mellan Ärrsjön och Ånimmen år 1842 anlägga "ett slussverk av träd" med 1,5 m djup. I samband med slussbygget fördjupades kanalen två fot, samt anlades över edet vid Snäcked mellan Ånimmen och Östebosjön en "rallbana" av gängse typ med hästar som dragare, sedan överstelöjtnant C P Hällström först hade undersökt möjligheten av en kanalanläggning 1826.

Intyg för byggandet Strömmens sluss lyder:<blockquote>Undertecknad Chr. Sahlin, som från år 1856 intill år 1900 varit egare af Lisefors Bruk, får härmed på begäran intyga, att under åren 1841 och 1842 vid Strömmen mellan sjöarne Ånimmen och Ärran byggts en sluss för framförande af båtar till 4 fots djupgående, samt att denna sluss blef användt särskildt för framforsling af varor till och från Lisefors Bruk, Christinedals samt Lennartsfors och Gustafsfors Bruk.

''Kristinedal den 13 okt. 1902.''

''Chr. Sahlin".''</blockquote>Därmed var en transportled öppnad till Köpmannebro vid Vänern. Kostnaden blev 12 000 Rdr bco. På denna farled transporterades årligen omkring 10 000 skeppund brukstillverkningar. De bästa plankorna från Skåpafors togs på kanalen för att ej skadas vid flottning i Upperudsälven.

Om den ursprungliga planen med sluss vid Snäcke hade utförts skulle kostnaden ha blivit 60 000 Rdr.

1857 talas om "Ärrans kanal".

I mitten av 1860-talet omtalas slussen som "förfallen och obrukbar".

Bolagsordning fastställdes den 15 mars 1872.<ref>Ånimskogs Sockenbok del I, sida 313-315.</ref>

=== Byggandet av Snäcke kanal ===
Den 24 april 1872 upprättades kontrakt mellan kapten Ferd. Palm, lantbrukaren Th. Wohlfart, kyrkovärd A. Nilsson, landstingsman N. F. Eriksson och lantbrukaren J. M. Nilsson å ena sidan och Kongl. Styrelsen för Allmänna Väg- och Vattenbyggnader å andra sidan om byggandet av kanal och sluss, som skulle vara färdiga till 15 april 1874, enligt Lilljehööks plan och kostnadsförslag. Enligt paragraf 5 skulle till arbetet "företrädesvis der sig göra låter, användas tjenst- och sysslolösa personer".

1872 bearbetades enligt en uppgift "sidofarled till Dalslands kanal-linie" medelst bergssprängning.

Under åren 1872-1874 byggdes slussen vid Snäcke. Största tillåtna dimensioner för fartyg blev: längd 21 m, bredd 4 m och djupgående 1,9 m. <ref>Ånimskogs Sockenbok del I, sida 315.</ref>

=== Kanalen under 1800-talet ===
Den 12 februari 1873 framhöll löjtnanten vid Väg- och Vattenbyggnadscorpsen P. Laurell från Munkedal önskvärdheten att djupet i kanalen ökades till sju fot, då det visat sig att för Dalslands kanal (där segeldjupet endast var 5-5 1/2 fot) kunde bärighetsförmågan på 7 fots djup ökas högst avsevärt. Dessutom hade Köpmannebroslussen större segeldjup än övriga slussar i Dalslands kanal. Den ökade kostnaden för denna fördjupning beräknades till 3 500 Rdr rmt. Å andra sidan beräknades en besparing av 1 300 Rdr genom uteslutandet av en murad recess vid slusshuvudet. Skillnaden i kostnad skulle alltså endast bli 2 200 Rdr. Detta godkändes av K.Maj:t den 12 april 1873.

Det finns en stor färglagd karta över "Förslag till några ifrågasatta ändringar uti slussen via Canalen vid Snäcke på Dals Land" år 1873 av P. A. Laurell. Gillad av Kongl. Styrelsen för Allmänna Väg- och Vattenbyggnader den 12 april 1873. '''Otto Modig/Gustaf Nerman.'''

Den 15 september 1874 uppläts kanalen för allmän trafik. Invigningsturen på Snäcke kanal i september 1874 gjorde last- och passagerarbåten "Öster-Silen" av Sillerud i Värmland, som var byggd 1871 av ek och fur på järnspant i Upperud. Hon hade en längd av 21,76 m, bredd 4,03 m och ett djupgående av 1,80 m, en dräktighet av 35 registerton och en maskinstyrka på 32 ind hkr. Enligt 1873 års skeppslista anges hästkraftsstyrkan till 8 och dräktigheten till 5,5 nyläster. År 1883 omnamnades hon till "Håfverud"och förbyggdes 1887, 1891 och 1909. År 1873 var O Weinberg befälhavare och T Wikland huvudredare.

Virkesflottar, s.k. mosor, fick ej vara längre än 70 fot, 12 fot breda och 5 fot djupgående.

Snäcke Nya Kanal A/B inropade å exekutiv auktion den 22 januari 1879 Snäcke Kanal med tillhörande jordområde, byggnader och inventarier.

Den 16 januari 1884 inställde sig synerätten bestående av häradsdomarna N J Eriksson, Bollsbyn och Anders J. Jönsson, Stora Bodom samt nämdeman C. J. Larsson, Korsbyn, på anmodan av C. Carlsson i Hängelserud i egenskap av ägare och arrendator för Strömma kvarn för att syna och besiktiga kanalen. De tre betrodda männen konstaterade, att det fanns tre dammluckor och en genomslagsränna, som var 96 fot lång. Virke kunde löst flottas genom två av dammluckorna men med stort besvär.

Vattenståndet var bestämt och reglerat 1 maj alla år. Kvarnägaren led skada genom flottning av virke efter midsommar på grund av vattenbrist, enär kvarnen gick med "underfall eller under driftskraft". Kostnaden för förrättningen var 23 kr.

Det finns två kartor över Snäcke sluss upprättade 1880 av Fredr. Hultén.

Kamrer för kanalbolaget var i många år Karl Wiljamsson.

Lisefors bruk vid Knarrebysjön, som erhållit privilegier som manufakturverk den 14 mars 1876, hade sitt namn efter Christoffer Sahlins maka. Det hade egen masugn under åren 1863- 1891, omdöptes till Fengersfors år 1901, sedan den nye ägaren direktör Johan Fenger-Krog i Göteborg år 1899 övertagit bruket.

Mellan Fengersfors bruk och Ärrsjön fraktades godset på fabrikens egen tre km långa, smalspåriga järnväg.<ref>Ånimskogs Sockenbok del I, sida 315-316.</ref>

=== Kanalen under 1900-talet ===
Mellan Ånimmen och Ärrsjön byggdes en ny sluss 1902-1904 av Fengersfors bruk, som var kanalens största trafikant.

Trafikchefen C. I. Magnell hade först upprättat ett förslag till farled mellan sjöarna Ärren och Ånimmen till en kostnad av 26 615 kr, men styrelsen för Allm. Väg- och Vattenbyggnader hade anmodat distriktsingenjören, kapten E. M. Öhman att uppgöra ett nytt, fullständigt förslag. Detta är daterat den 3 juni 1900 och beräknades kosta 53 500.

Styrelsen ansåg att strömmen vid sidan av den föreslagna slussen borde vidgas, så att vid vår- och höstflod ej en besvärlig strömsättning skulle uppstå vid nordvästra ändan, och beviljade den 21 nov. 1901 statsbidrag med 35 900 kr eller 2/3 av den beräknade kostnaden. Styrelsen skriver ovanligt fritt och förnuftigt att "kostnaden ej är större än att den motsvarar kostnaden för en eller annan mil bygdeväg".

A. Larsson, som var ägare till strömfallet vid Snäcke, anmälde hinder på grund av vattenförlust vid slussning, men styrelsen ansåg detta vara överdrivet.

Den 6 november 1902 hölls laga syn av vattendraget av major Theodor Helleberg med gode männen Aug. Låftman, Billingsfors och ingenjör C. P. Carlsson, Dingelvik.

En ny fångdamm byggdes nedanför Strömmens sluss 1903 och 1904.

Det fanns flera förslag om var slussen i Strömmen skulle förläggas. En annan vik i sjön var också aktuell.

I Åmålsposten utgiven 21/11, 1904 står det:<blockquote>"Den 18 dennes vid 11-tiden hördes man och man emellan det jublande uppropet: "Nu är ångbåten här", hvilket spred sig som en löpeld öfver hela nejden, och snart strömmade en ansenlig skara skådelystna ned till sjön för att med hvarjehanda ärebetygelser välkomna de vid Kristinedals nya brygga då för första gången samtidigt förtöjda ångaren "Peder", galeasen "Karl" och en lastpråm. I omkring 20 år har detta önskvärda företag - en sluss vid Strömmen - varit allvarligt påtänkt."</blockquote>Vattendraget mellan sjöarna blev allmän farled enligt Kungl. Kammarkollegiets utslag den 22 februari 1906. Vattendraget är dock ej allmän flottled.

Nikolaus Johansson i Salebol, som var revisor i Kanalbolaget, hade i slutet av 1800-talet en galeas med namnet "Carl", som gick med 100 ton ved från Fröskog till Göteborg. Skutan såldes vid sekelskiftet till en vedhandlare i Fröskog.

Snäcke kanal, som fortfarande på 1900-talet var ett eget bolag, ägdes till 12/14 av Fengersfors bruk. Lantbrukare Karl Nicolausen, Salebol hade sedan gammalt andelar.

Enligt "Taxa å avgifter för trafiken å Snäcke kanal", som gällde från 15/12 1941 till 31/12 1945, kostade båt, rodd 20 öre, forte piano 1:- st, ekollon 5 öre/100 kg och paket av okänt innehåll under 10 kg 3 öre.

Under sommarhalvåret trafikerades kanalen i många år av "bakladdaren" ångfartyget "Fengersfors" (ex "Buterud") med en besättning av fem till sex man och en kocka. "Fengersfors" var byggd 1886 i Torskog vid Göta älv av ek och fur på järnspant, längd 22 m, bredd 3,96 m, djupgående 1,8 m, 36 registerton, 40 HK. En av dess befälhavare var sjökapten Wilhelm Andersson, Köpmannebro. Lasten var "papper ned och kol upp". På vintern fick man köra till Tösse station, på vägar som vanligen var mycket dåliga.

I april 1955 lämnade Stellan Jakobssons Ingeniörsbyrå i Göteborg ett utlåtande för Fengersfors Bruks AB om Strömmens sluss samt lagligheten av anläggningen och den vid slussdammen tillämpade dämningen.

1961 måste Strömmens sluss repareras, då slussportarna hade ruttnat.

1962 byggdes slussportarna i Snäcke om, vilket kostade ca 20 000 kr. Detta gjorde bolaget konkursmässigt. För att rädda fortbeståndet arrenderade Fengersfors bruk rörelsen och tog förlusten. Kanalbolaget fick betala fällbron vid Snäcke, som blev mycket dyrbar.

Fengersfors bruk upphörde 1963 med sjötransporterna. Detta år gick Snäcke kanal med en förlust av 519 kr.

Den 16/10 1963 fastställde Kungl. Sjöfartstyrelsen en ny kanaltaxa att gälla för åren 1964-1966.

5000 ton kvarts fraktades 1964 från Bergverken i Fröskog vid norra ändan av Ärrsjön till Vargön och Trollhättan för produktion av kiseljärn och kiselmangan. Hilding Carlsson i Köpmannebro seglade på denna trad i över 30 år. Svenska Silikaverken hade en egen s.k. spårlös järnvägsstation i Ånimskog.

På 1960-talet gick "Balder", "Idog", byggd 1880 i Kristinehamn och en meter för lång för Dalslands kanal, "John" (ex galeasen "Hildur" byggd 1908 ), "Lindö," "Monica", "Sonja" och "Sune" genom slussarna och fick betala 2,5 öre per kg. Som mest var det åtta för kanalen specialbyggda lastbåtar som fraktade kvarts.

År 1964 berättade slussvakten i Strömmen, Dalslands äldsta sluss, Egon Bryngelsson, att det ännu fanns några sidopålar och plank i botten kvar av den forna träslussen. Strömmens sluss har en höjdskillnad av 0,9-1,75 m och är något lägre än Snäcke sluss, vilket medför, att det är lättare att slussa större fartyg.

Slussvakten Alvar Karlsson vid Snäcke hade 1964 - 275 kr/mån.

Sex kanalskeppare i Dalsland köpte i juni 1968 Snäcke kanal för 75.000 kronor. Därmed blev de ägare till den led på vilken de skeppade kvarts till Vargön. Köpet omfattade också de två slussarna mellan sjön Ånimmen och Östebosjön samt mellan sjön Ärran och Ånimmen.

Snäcke sluss mellan Ånimmen och Östebosjön hade på 1960-talet dimensionerna: längd: 29,7- 32,65 m, bredd: 4,16 m, djup: 1,80-2,08 m. Höjdskillnaden varierade mellan 1,80 - 2,70 m.

År 1970 fraktades 40 000 ton kvarts på Snäcke kanal. Då hade besättningarna på fartygen skurits ned från sex till två man. Av de sex kanalägarna kvarstod tre, när kvartsfrakterna minskade för att upphöra hösten 1971.

Den 17/1 1975 meddelar Värmlands Folkblad under rubriken "Behövs Snäcke kanal?", att kanalbolaget år 1972 hade begärt att få stänga kanalen. Regeringen vidarebefordrade ärendet till Länsstyrelsen i Älvsborgs län för utredning och yttrande.

Men ännu 1975 fanns ett fartyg i trafik på Ånimmen. Därom har Owe Tollesby berättat i Nya Wermlands Tidningen den 5/9. Han var själv tillstädes, när kanalens kanske sista båt slussades ut. Det var lastbåten "Katrin", som efter att ha tagit in 50 ton korn vid Henriksholm - ön i Ånimmen - avseglade med Hugo Bengtsson som skeppare.

"Katrin" var byggd på Götaverken 1901 för Upperuds valskvarn. Hon hade ursprungligen ångmaskin. Den byttes ut på 1940-talet och ersattes med en 160 hästars Nohab diesel. Fartyget bytte därefter ägare och gick då först för Silikaverken i Snäcke för att sedan tillhöra Katrinefors pappersbruk 1955. År 1970 övertogs hon av Mariestads hamnstyrelse för att tjänstgöra som t.f. isbrytare i väntan på en ny. När denna levererades blev "Katrin" ännu en gång utbjuden till salu. Med ägarförändringarna följde namnändringar. Hennes första namn var "Elida", det andra "Silika" och från 1975 "Katrin".

Snäcke kanal ägdes 1977 av Lars Steen.

Slussarna var 1978 så dåligt underhållna, att de riskerade att rasa ihop. Ingen nyttotrafik förekommer och all trafik med fritidsbåtar är enligt länsstyrelsens beslut förbjuden.

Snäcke kanal är totalt ca 17,37 km lång och ligger vackert inbäddad i grönska på sommarhalvåret och kan varmt rekommenderas för paddling. Den bearbetade delen är bara 118 m. De förenade sjöarnas totala yta är 22 kvadratkm.

I Ånimskogs sockenbok återges en förkortad version av Yngve Rollofs framställning av slussverksamheten:<blockquote>I journaler från Strömmens sluss under 1940- talet kan vi se att den [bild]

Avgift för kvartslaster var detta år "4 öre per ton + 20 %" avgiften för 80 ton utgör då 3,20 + 64 öre = 3,84.

Som synes var slussintäkterna för dec 1945, 105,35 kr.

Vad slussvaktarlönen var - ja.

Rollof säger att Alvar Karlsson i Snäcke hade 275 kr i mån 1964 - det säger något om nivån.

Men det ålåg slussvakten att hjälpa folk alla tider på dygnet - alla dagar om året.

Det var nog mera arbetsamt vid Dalslands kanal, i Mustadsfors och Långed t ex, än vid Snäcke kanal där slussarna Snäcke och Strömmen låg nära slutet på farleden.

I Dalslands kanal kom båtar, ofta mitt i natten, som skulle till relativt långt bort liggande platser där man väntade på godset - jäktet är inte direkt nyuppfunnet.

Det berättas om en man, som 1924 - 25 for på Ånimmen och Ärr för Fengersfors bruk - med båten "John"- att han sov bara på söndagarna. Han var nämligen religiös, - men för övrigt var han i gång från måndag morron till lördag kväll så länge seglationen varade. I regel var han ensam på båten - men i gott sällskap med det bästa kaffe som stod att få.<ref>Ånimskogs Sockenbok del I, sida 316-319.</ref>

</blockquote>

=== Tidningsartiklar om Snäcke kanal ===
Följande 5 notiser är utdraget ur samma artikel i PD 3/11 1983:<blockquote>SNÄCKE KANAL ILLA UTE.

De dåliga slussarna och dammbyggnaderna vid Snäcke och Strömmen i Snäcke kanal har länge varit en följetong. Som tidigare nämnts byggdes kanalen 1872-74 och öppnades för trafik sistnämnda år. 1968 köpte några skeppare kanalbolaget och dessa sålde i sin tur kanalbolaget till direktör Lars Steen i Mellerud 1972 för 85 000 kr. Då hade Snäcke kanal för länge sedan upphört att vara en fraktled av betydelse och Lars Steen begärde att få lägga ned kanaldriften, eftersom slussarna var i bedrövligt skick.

STÄNGNING OCH VITE.

Kanalen stängdes för trafik 1978 av länsstyrelsen som ansåg den trafikfarlig. Bristande underhåll av slussarna och anläggningarna gjorde att länsstyrelsen ett år senare ålade ägaren att mot ett vite av 100 000 kronor rusta upp kanalen.

Men ingenting hände. Dalslands Kanal AB började visa intresse att förvärva kanalbolaget men den begärda köpesumman på en halv miljon kronor låg långt över det möjligas gräns.

MÅNGA TURER.

Efter många turer och stor köpslagan kom man fram till en uppgörelse 1982, där köpesumman fastslogs till 350 000 kronor, varvid Västsvenska Fritidsstiftelsen bidrog med 200 000 kronor, Åmåls och Melleruds kommuner med tillsammans 148 000 kronor och 2 000 kronor från köparen Dalslands Kanal AB.

STATLIGA PENGAR.

Idag ägs alltså Snäcke kanal av Dalslands Kanal AB, som vid denna tiden hade att skaffa fram de pengar, som behövdes för att rusta upp de båda slussarna och undanröja den olycksrisk, som sedan länge förelåg. Den kostnadskalkyl över reparationsarbetet som gjordes slutade på 1,8 miljoner kronor i 1983 års priser och kanalbolagets styrelse uppdrog åt styrelsens ordförande landshövding Göte Fridh och VD Åke E Gunnarsson att kontakta berörd statlig myndighet samt AMS för att få fram pengar.

STORA SKADOR.

"Utredaren Pia Dahlbom konstaterade stora skador på de båda slussarnas portar liksom tillhörande dammar. Det var ju inga nyheter utan hade konstaterats sedan många år tillbaka. Enligt utredningen bör nästan allt rivas och ersättas med nytt material.

I utredarens förslag till åtgärder ingår för Strömmen nya slussportar med stålram, skrotning av bergssidan i slussen, ny damm, räcken kring slussen, ny gångbrygga och landgångar samt en stege ner i slussen.

Vidare måste en ny väg anläggas till slussen för att dessa arbeten skall kunna utföras. Den nuvarande vägen är brant och kurvig och tillåter inte transport av tunga arbetsmaskiner. Sluss och damm måste torrläggas för att möjliggöra reparationerna.

I Snäcke måste man byta ut portar och porttröskel, mekanisera port - och lucköppning, laga stenskoningen, byta gångbryggan, sätta upp räcken mot bruket och en stege ner i slussen. Här kan man få fram maskinerna eftersom tillfartsvägarna är breda.

Arbetet bör delas upp i fyra etapper. Slussen i Snäcke bör åtgärdas först, därefter byggs ny väg till Strömmens sluss, varefter man bygger ny damm och slutligen åtgärdar Strömmens sluss. Om man kunde börja med slussen i Snäcke våren 1984 skulle den kunna stå klar till sommaren.

Arbetet med dammen och slussen i Strömmen tar längre tid. Först måste vägarbetet klaras av. Därefter dammen och sist slussen. Arbetet bör utföras vid lågt vattenstånd, alltså inte på våren.

Utredningen innehåller också en detaljerad arbetsbeskrivning och sammantaget har kanalbolaget genom Pia Dahlbom fått det mesta av förberedelsearbetet genomfört."</blockquote>
Ur PD 11/10 1984:<blockquote>SLUSSPORTARNA FÖRSTÄRKTES I NOV. 1983.

Kanalbolaget meddelar att slussportarna vid Strömmen och Snäcke i Snäcke kanal förstärkts med s k sättär i avvaktan på statliga pengar för en genomgripande reparation av de skraltiga slussportarna. Genom åtgärden räknar kanalbolaget med att värsta hotet för ett vattengenombrott är avvärjt men förstärkningen är endast temporär.

Den här metoden med grova plankor framför slussportarna används, när man behöver lyfta upp slussportarna för reparation, omtalar kanalbolagets VD Åke E Gunnarsson för PD. Vi har fört upp vår begäran om statliga medel för en omfattande reparation av slussarna, slussportarna och andra detaljer för Snäcke kanal på departementsnivå och i avvaktan på ett besked från departementet genomförde vi den här förstärkningen för ett par veckor sedan.

MILJONSATSNING PÅ SNÄCKE KANAL, OKT 1984.

"Nästa år får Dalsland ytterligare en turistattraktion.

Då slås portarna, i ordets rätta bemärkelse, upp för en ny båtled som mycket väl kan bli ett fint komplement till Dalslands kanal.

Det gäller, som säkert många räknat ut, Snäcke kanal.

Här pågår just nu upprustning av slussportar och dammar och det är ett efterlängtat arbete som nu utförs, inte minst bland befolkningen runt de sjöar, Ånimmen och Ärrsjön, som berörs."</blockquote>

För Strömmens sluss kan nämnas att följande arbeten utfördes:

* förvittrade delar av slussmurarna bilades ner, resten injicerades för att täta läckor
* gjöt ett stöd - och tätningskonstruktion på utsidan om slussmuren
* byggde en separat damm vid sidan om slussen, med 5 luckor, som tillsammans kan släppa ut 12 kbm per sekund. Det brukar räcka även vid de värsta höstregn
* byggde helt nya slussportar med bärande delar i stål, de gamla portarna var av träbalks-konstruktion
* byggde två stycken väntbryggor, en ovanför och en nedanför slussen

Medan övriga slussar i Dalslands kanal, utom Buterud men även Snäcke, fick elmotorer för manövrering av luckor och portar så behölls Strömmen som manuellt manövrerad - mycket för att bevara mesta möjliga av den atmosfär som det gamla sättet att arbeta medför.

Med båt går det numera att, via Dalslands kanals vattensystem, också ta sig in i Snäcke kanal och sedan upp i Ånimmen och Ärrsjön.

Det är med statliga AMS-pengar, 2,6 miljoner, som upprustningen skett och de kom i grevens tid. Året därpå, 1985, fanns inga möjligheter att få AMS-bidrag för sådana här arbeten.

Ur PD 29/6 1985:<blockquote>SNÄCKE KANAL ÄR ÅTERINVIGD.

"Dagen som kanalbåtsturisterna gått och väntat på hade äntligen kommit. Torsdagen den 27 juni 1985 återinvigdes Snäcke kanal - öppning för allmänheten blir på måndag, den 1 juli.

"Jungfruresan" gjordes med båten "Dalsland" och en samling speciellt inbjudna gäster torsdag eftermiddag från Håverud. Efter dryga 17 kilometer, på Snäcke kanal, nådde man slutmålet Fröskog.

Nu kan man kanske säga att kanaläventyret förts lyckligt i hamn, även om det hunnit rinna mycket vatten under broarna och igenom de trasiga slussportarna innan allt var klart.</blockquote><ref>Ånimskogs Sockenbok del I, sida 319-322.</ref>

== Källor ==
<references />

Dalsland/Ånimskog/Snäcke Kanal

2025-08-13T09:50:54Z

Mikael S:

Snäcke kanal är en biled till Dalslands kanal, då man kan säja att denna led börjar omedelbart nedanför slussen i Snäcke, i det vatten ovanför Köpmannebro som så att säga utgör startplats också för de sjöfarande som via Upperud kan tänkas fara ända in i Norge. Snäcke kanal, tillsammans med Dalslands kanal, ger oss alltså möjlighet att fara från Ärrsjön till Stora Le, vilken sjö som bekant har en vik in i Norge till det lilla samhället Otteid.<ref>Ånimskogs Sockenbok del I, sida 313.</ref>

=== Kanalens företrädare ===
Kontraktsprosten And. Lignell har i sin klassiska "Beskrivning öfver Grevskapet Dal" del I s. 314 liksom läroverksadjunkt Anders Edestam i Dalslands Fornminnes- och Hembygdsförbunds Årsskrift Hembygden 1958 s. 87 beskrivit Snäcke kanals föregångare.

Brukspatron Nils Koch, som grundade Billingsfors (privilegiebrev 18 maj 1738) och Gustavsfors Järnbruk, räknade ut, att man skulle kunna förkorta landsvägstransporterna av tackjärn från Värmland till hälften med en vattenled från Hensbyn vid Ärrsjön till Vänern.

1742 lät Koch utföra sprängningar och upprensningar i Vingnäs ström - den korta strömfåran mellan sjöarna Ärrsjön och Ånimmen, där nivåskillnaden var 1,5 m. Här måste en sluss anläggas och tack vare en vidlyftig process om denna finns en del uppgifter.

Denna tvist mellan överstelöjtnant Johan von Mentzer , Västeråda, Mellerud, och brukspatron Nils Kock, angående Ånimmens utlopp vid Snäcke pågick under åren 1746-1749.

Domen, som avkunnades den 5 maj 1749, gick von Mentzer emot i huvudfrågan. Rätten ansåg inte, att slussverket var olagligt uppfört, och von Mentzers anspråk på skadestånd ogillades. För att han ej i framtiden skulle få skäl till klagan, ålades emellertid hans motpart att minska höjden av slussdammarna så mycket, att de kunde anses motsvara den ursprungliga kvarndammens höjd, samt att utsläppa så mycket vatten som tillflöt Ånimmen innan slussarna inrättades.

Efter detta förföll kanalen sannolikt inom kort. Åtminstone finns inga uppgifter om dess vidare öden. Det är möjligt att verkställandet av domen 1749 fick till följd att slussen vid Vingnäs blev oanvändbar. I varje fall började den nye ägaren på Billingsfors, Leonard Magnus Uggla, att hämta tackjärnet vid Tössebäcken, som fallet var under brukets första tid.

I Snäcke fanns en såg på 1700-talet.

För järnfrakternas skull lät bruksägaren Mauritz Sahlin på gemensam bekostnad med Lennartsfors och Gustafsfors bruksbolag vid Strömmen mellan Ärrsjön och Ånimmen år 1842 anlägga "ett slussverk av träd" med 1,5 m djup. I samband med slussbygget fördjupades kanalen två fot, samt anlades över edet vid Snäcked mellan Ånimmen och Östebosjön en "rallbana" av gängse typ med hästar som dragare, sedan överstelöjtnant C P Hällström först hade undersökt möjligheten av en kanalanläggning 1826.

Intyg för byggandet Strömmens sluss lyder:<blockquote>Undertecknad Chr. Sahlin, som från år 1856 intill år 1900 varit egare af Lisefors Bruk, får härmed på begäran intyga, att under åren 1841 och 1842 vid Strömmen mellan sjöarne Ånimmen och Ärran byggts en sluss för framförande af båtar till 4 fots djupgående, samt att denna sluss blef användt särskildt för framforsling af varor till och från Lisefors Bruk, Christinedals samt Lennartsfors och Gustafsfors Bruk.

''Kristinedal den 13 okt. 1902.''

''Chr. Sahlin".''</blockquote>Därmed var en transportled öppnad till Köpmannebro vid Vänern. Kostnaden blev 12 000 Rdr bco. På denna farled transporterades årligen omkring 10 000 skeppund brukstillverkningar. De bästa plankorna från Skåpafors togs på kanalen för att ej skadas vid flottning i Upperudsälven.

Om den ursprungliga planen med sluss vid Snäcke hade utförts skulle kostnaden ha blivit 60 000 Rdr.

1857 talas om "Ärrans kanal".

I mitten av 1860-talet omtalas slussen som "förfallen och obrukbar".

Bolagsordning fastställdes den 15 mars 1872.<ref>Ånimskogs Sockenbok del I, sida 313-315.</ref>

=== Byggandet av Snäcke kanal ===
Den 24 april 1872 upprättades kontrakt mellan kapten Ferd. Palm, lantbrukaren Th. Wohlfart, kyrkovärd A. Nilsson, landstingsman N. F. Eriksson och lantbrukaren J. M. Nilsson å ena sidan och Kongl. Styrelsen för Allmänna Väg- och Vattenbyggnader å andra sidan om byggandet av kanal och sluss, som skulle vara färdiga till 15 april 1874, enligt Lilljehööks plan och kostnadsförslag. Enligt paragraf 5 skulle till arbetet "företrädesvis der sig göra låter, användas tjenst- och sysslolösa personer".

1872 bearbetades enligt en uppgift "sidofarled till Dalslands kanal-linie" medelst bergssprängning.

Under åren 1872-1874 byggdes slussen vid Snäcke. Största tillåtna dimensioner för fartyg blev: längd 21 m, bredd 4 m och djupgående 1,9 m. <ref>Ånimskogs Sockenbok del I, sida 315.</ref>

Den 12 februari 1873 framhöll löjtnanten vid Väg- och Vattenbyggnadscorpsen P. Laurell från Munkedal önskvärdheten att djupet i kanalen ökades till sju fot, då det visat sig att för Dalslands kanal (där segeldjupet endast var 5-5 1/2 fot) kunde bärighetsförmågan på 7 fots djup ökas högst avsevärt. Dessutom hade Köpmannebroslussen större segeldjup än övriga slussar i Dalslands kanal. Den ökade kostnaden för denna fördjupning beräknades till 3 500 Rdr rmt. Å andra sidan beräknades en besparing av 1 300 Rdr genom uteslutandet av en murad recess vid slusshuvudet. Skillnaden i kostnad skulle alltså endast bli 2 200 Rdr. Detta godkändes av K.Maj:t den 12 april 1873.

Det finns en stor färglagd karta över "Förslag till några ifrågasatta ändringar uti slussen via Canalen vid Snäcke på Dals Land" år 1873 av P. A. Laurell. Gillad av Kongl. Styrelsen för Allmänna Väg- och Vattenbyggnader den 12 april 1873. '''Otto Modig/Gustaf Nerman.'''

Den 15 september 1874 uppläts kanalen för allmän trafik. Invigningsturen på Snäcke kanal i september 1874 gjorde last- och passagerarbåten "Öster-Silen" av Sillerud i Värmland, som var byggd 1871 av ek och fur på järnspant i Upperud. Hon hade en längd av 21,76 m, bredd 4,03 m och ett djupgående av 1,80 m, en dräktighet av 35 registerton och en maskinstyrka på 32 ind hkr. Enligt 1873 års skeppslista anges hästkraftsstyrkan till 8 och dräktigheten till 5,5 nyläster. År 1883 omnamnades hon till "Håfverud"och förbyggdes 1887, 1891 och 1909. År 1873 var O Weinberg befälhavare och T Wikland huvudredare.

Virkesflottar, s.k. mosor, fick ej vara längre än 70 fot, 12 fot breda och 5 fot djupgående.

Snäcke Nya Kanal A/B inropade å exekutiv auktion den 22 januari 1879 Snäcke Kanal med tillhörande jordområde, byggnader och inventarier.

Den 16 januari 1884 inställde sig synerätten bestående av häradsdomarna N J Eriksson, Bollsbyn och Anders J. Jönsson, Stora Bodom samt nämdeman C. J. Larsson, Korsbyn, på anmodan av C. Carlsson i Hängelserud i egenskap av ägare och arrendator för Strömma kvarn för att syna och besiktiga kanalen. De tre betrodda männen konstaterade, att det fanns tre dammluckor och en genomslagsränna, som var 96 fot lång. Virke kunde löst flottas genom två av dammluckorna men med stort besvär.

Vattenståndet var bestämt och reglerat 1 maj alla år. Kvarnägaren led skada genom flottning av virke efter midsommar på grund av vattenbrist, enär kvarnen gick med "underfall eller under driftskraft". Kostnaden för förrättningen var 23 kr.

Det finns två kartor över Snäcke sluss upprättade 1880 av Fredr. Hultén.

Kamrer för kanalbolaget var i många år Karl Wiljamsson.

Lisefors bruk vid Knarrebysjön, som erhållit privilegier som manufakturverk den 14 mars 1876, hade sitt namn efter Christoffer Sahlins maka. Det hade egen masugn under åren 1863- 1891, omdöptes till Fengersfors år 1901, sedan den nye ägaren direktör Johan Fenger-Krog i Göteborg år 1899 övertagit bruket.

Mellan Fengersfors bruk och Ärrsjön fraktades godset på fabrikens egen tre km långa, smalspåriga järnväg.

Mellan Ånimmen och Ärrsjön byggdes en ny sluss 1902-1904 av Fengersfors bruk, som var kanalens största trafikant.

Trafikchefen C. I. Magnell hade först upprättat ett förslag till farled mellan sjöarna Ärren och Ånimmen till en kostnad av 26 615 kr, men styrelsen för Allm. Väg- och Vattenbyggnader hade anmodat distriktsingenjören, kapten E. M. Öhman att uppgöra ett nytt, fullständigt förslag. Detta är daterat den 3 juni 1900 och beräknades kosta 53 500.

Styrelsen ansåg att strömmen vid sidan av den föreslagna slussen borde vidgas, så att vid vår- och höstflod ej en besvärlig strömsättning skulle uppstå vid nordvästra ändan, och beviljade den 21 nov. 1901 statsbidrag med 35 900 kr eller 2/3 av den beräknade kostnaden. Styrelsen skriver ovanligt fritt och förnuftigt att "kostnaden ej är större än att den motsvarar kostnaden för en eller annan mil bygdeväg".

A. Larsson, som var ägare till strömfallet vid Snäcke, anmälde hinder på grund av vattenförlust vid slussning, men styrelsen ansåg detta vara överdrivet.

Den 6 november 1902 hölls laga syn av vattendraget av major Theodor Helleberg med gode männen Aug. Låftman, Billingsfors och ingenjör C. P. Carlsson, Dingelvik.

En ny fångdamm byggdes nedanför Strömmens sluss 1903 och 1904.

Det fanns flera förslag om var slussen i Strömmen skulle förläggas. En annan vik i sjön var också aktuell.

I Åmålsposten utgiven 21/11, 1904 står det:<blockquote>"Den 18 dennes vid 11-tiden hördes man och man emellan det jublande uppropet: "Nu är ångbåten här", hvilket spred sig som en löpeld öfver hela nejden, och snart strömmade en ansenlig skara skådelystna ned till sjön för att med hvarjehanda ärebetygelser välkomna de vid Kristinedals nya brygga då för första gången samtidigt förtöjda ångaren "Peder", galeasen "Karl" och en lastpråm. I omkring 20 år har detta önskvärda företag - en sluss vid Strömmen - varit allvarligt påtänkt."</blockquote>Vattendraget mellan sjöarna blev allmän farled enligt Kungl. Kammarkollegiets utslag den 22 februari 1906. Vattendraget är dock ej allmän flottled.

Nikolaus Johansson i Salebol, som var revisor i Kanalbolaget, hade i slutet av 1800-talet en galeas med namnet "Carl", som gick med 100 ton ved från Fröskog till Göteborg. Skutan såldes vid sekelskiftet till en vedhandlare i Fröskog.

Snäcke kanal, som fortfarande på 1900-talet var ett eget bolag, ägdes till 12/14 av Fengersfors bruk. Lantbrukare Karl Nicolausen, Salebol hade sedan gammalt andelar.

Enligt "Taxa å avgifter för trafiken å Snäcke kanal", som gällde från 15/12 1941 till 31/12 1945, kostade båt, rodd 20 öre, forte piano 1:- st, ekollon 5 öre/100 kg och paket av okänt innehåll under 10 kg 3 öre.

Under sommarhalvåret trafikerades kanalen i många år av "bakladdaren" ångfartyget "Fengersfors" (ex "Buterud") med en besättning av fem till sex man och en kocka. "Fengersfors" var byggd 1886 i Torskog vid Göta älv av ek och fur på järnspant, längd 22 m, bredd 3,96 m, djupgående 1,8 m, 36 registerton, 40 HK. En av dess befälhavare var sjökapten Wilhelm Andersson, Köpmannebro. Lasten var "papper ned och kol upp". På vintern fick man köra till Tösse station, på vägar som vanligen var mycket dåliga.

I april 1955 lämnade Stellan Jakobssons Ingeniörsbyrå i Göteborg ett utlåtande för Fengersfors Bruks AB om Strömmens sluss samt lagligheten av anläggningen och den vid slussdammen tillämpade dämningen.

1961 måste Strömmens sluss repareras, då slussportarna hade ruttnat.

1962 byggdes slussportarna i Snäcke om, vilket kostade ca 20 000 kr. Detta gjorde bolaget konkursmässigt. För att rädda fortbeståndet arrenderade Fengersfors bruk rörelsen och tog förlusten. Kanalbolaget fick betala fällbron vid Snäcke, som blev mycket dyrbar.

Fengersfors bruk upphörde 1963 med sjötransporterna. Detta år gick Snäcke kanal med en förlust av 519 kr.

Den 16/10 1963 fastställde Kungl. Sjöfartstyrelsen en ny kanaltaxa att gälla för åren 1964-1966.

5000 ton kvarts fraktades 1964 från Bergverken i Fröskog vid norra ändan av Ärrsjön till Vargön och Trollhättan för produktion av kiseljärn och kiselmangan. Hilding Carlsson i Köpmannebro seglade på denna trad i över 30 år. Svenska Silikaverken hade en egen s.k. spårlös järnvägsstation i Ånimskog.

På 1960-talet gick "Balder", "Idog", byggd 1880 i Kristinehamn och en meter för lång för Dalslands kanal, "John" (ex galeasen "Hildur" byggd 1908 ), "Lindö," "Monica", "Sonja" och "Sune" genom slussarna och fick betala 2,5 öre per kg. Som mest var det åtta för kanalen specialbyggda lastbåtar som fraktade kvarts.

År 1964 berättade slussvakten i Strömmen, Dalslands äldsta sluss, Egon Bryngelsson, att det ännu fanns några sidopålar och plank i botten kvar av den forna träslussen. Strömmens sluss har en höjdskillnad av 0,9-1,75 m och är något lägre än Snäcke sluss, vilket medför, att det är lättare att slussa större fartyg.

Slussvakten Alvar Karlsson vid Snäcke hade 1964 - 275 kr/mån.

Sex kanalskeppare i Dalsland köpte i juni 1968 Snäcke kanal för 75.000 kronor. Därmed blev de ägare till den led på vilken de skeppade kvarts till Vargön. Köpet omfattade också de två slussarna mellan sjön Ånimmen och Östebosjön samt mellan sjön Ärran och Ånimmen.

Snäcke sluss mellan Ånimmen och Östebosjön hade på 1960-talet dimensionerna: längd: 29,7- 32,65 m, bredd: 4,16 m, djup: 1,80-2,08 m. Höjdskillnaden varierade mellan 1,80 - 2,70 m.

År 1970 fraktades 40 000 ton kvarts på Snäcke kanal. Då hade besättningarna på fartygen skurits ned från sex till två man. Av de sex kanalägarna kvarstod tre, när kvartsfrakterna minskade för att upphöra hösten 1971.

Den 17/1 1975 meddelar Värmlands Folkblad under rubriken "Behövs Snäcke kanal?", att kanalbolaget år 1972 hade begärt att få stänga kanalen. Regeringen vidarebefordrade ärendet till Länsstyrelsen i Älvsborgs län för utredning och yttrande.

Men ännu 1975 fanns ett fartyg i trafik på Ånimmen. Därom har Owe Tollesby berättat i Nya Wermlands Tidningen den 5/9. Han var själv tillstädes, när kanalens kanske sista båt slussades ut. Det var lastbåten "Katrin", som efter att ha tagit in 50 ton korn vid Henriksholm - ön i Ånimmen - avseglade med Hugo Bengtsson som skeppare.

"Katrin" var byggd på Götaverken 1901 för Upperuds valskvarn. Hon hade ursprungligen ångmaskin. Den byttes ut på 1940-talet och ersattes med en 160 hästars Nohab diesel. Fartyget bytte därefter ägare och gick då först för Silikaverken i Snäcke för att sedan tillhöra Katrinefors pappersbruk 1955. År 1970 övertogs hon av Mariestads hamnstyrelse för att tjänstgöra som t.f. isbrytare i väntan på en ny. När denna levererades blev "Katrin" ännu en gång utbjuden till salu. Med ägarförändringarna följde namnändringar. Hennes första namn var "Elida", det andra "Silika" och från 1975 "Katrin".

Snäcke kanal ägdes 1977 av Lars Steen.

Slussarna var 1978 så dåligt underhållna, att de riskerade att rasa ihop. Ingen nyttotrafik förekommer och all trafik med fritidsbåtar är enligt länsstyrelsens beslut förbjuden.

Snäcke kanal är totalt ca 17,37 km lång och ligger vackert inbäddad i grönska på sommarhalvåret och kan varmt rekommenderas för paddling. Den bearbetade delen är bara 118 m. De förenade sjöarnas totala yta är 22 kvadratkm.

I Ånimskogs sockenbok återges en förkortad version av Yngve Rollofs framställning av slussverksamheten:<blockquote>I journaler från Strömmens sluss under 1940- talet kan vi se att den [bild]

Avgift för kvartslaster var detta år "4 öre per ton + 20 %" avgiften för 80 ton utgör då 3,20 + 64 öre = 3,84.

Som synes var slussintäkterna för dec 1945, 105,35 kr.

Vad slussvaktarlönen var - ja.

Rollof säger att Alvar Karlsson i Snäcke hade 275 kr i mån 1964 - det säger något om nivån.

Men det ålåg slussvakten att hjälpa folk alla tider på dygnet - alla dagar om året.

Det var nog mera arbetsamt vid Dalslands kanal, i Mustadsfors och Långed t ex, än vid Snäcke kanal där slussarna Snäcke och Strömmen låg nära slutet på farleden.

I Dalslands kanal kom båtar, ofta mitt i natten, som skulle till relativt långt bort liggande platser där man väntade på godset - jäktet är inte direkt nyuppfunnet.

Det berättas om en man, som 1924 - 25 for på Ånimmen och Ärr för Fengersfors bruk - med båten "John"- att han sov bara på söndagarna. Han var nämligen religiös, - men för övrigt var han i gång från måndag morron till lördag kväll så länge seglationen varade. I regel var han ensam på båten - men i gott sällskap med det bästa kaffe som stod att få.

</blockquote>Följande 5 notiser är utdraget ur samma artikel i PD 3/11 1983:<blockquote>SNÄCKE KANAL ILLA UTE.

De dåliga slussarna och dammbyggnaderna vid Snäcke och Strömmen i Snäcke kanal har länge varit en följetong. Som tidigare nämnts byggdes kanalen 1872-74 och öppnades för trafik sistnämnda år. 1968 köpte några skeppare kanalbolaget och dessa sålde i sin tur kanalbolaget till direktör Lars Steen i Mellerud 1972 för 85 000 kr. Då hade Snäcke kanal för länge sedan upphört att vara en fraktled av betydelse och Lars Steen begärde att få lägga ned kanaldriften, eftersom slussarna var i bedrövligt skick.

STÄNGNING OCH VITE.

Kanalen stängdes för trafik 1978 av länsstyrelsen som ansåg den trafikfarlig. Bristande underhåll av slussarna och anläggningarna gjorde att länsstyrelsen ett år senare ålade ägaren att mot ett vite av 100 000 kronor rusta upp kanalen.

Men ingenting hände. Dalslands Kanal AB började visa intresse att förvärva kanalbolaget men den begärda köpesumman på en halv miljon kronor låg långt över det möjligas gräns.

MÅNGA TURER.

Efter många turer och stor köpslagan kom man fram till en uppgörelse 1982, där köpesumman fastslogs till 350 000 kronor, varvid Västsvenska Fritidsstiftelsen bidrog med 200 000 kronor, Åmåls och Melleruds kommuner med tillsammans 148 000 kronor och 2 000 kronor från köparen Dalslands Kanal AB.

STATLIGA PENGAR.

Idag ägs alltså Snäcke kanal av Dalslands Kanal AB, som vid denna tiden hade att skaffa fram de pengar, som behövdes för att rusta upp de båda slussarna och undanröja den olycksrisk, som sedan länge förelåg. Den kostnadskalkyl över reparationsarbetet som gjordes slutade på 1,8 miljoner kronor i 1983 års priser och kanalbolagets styrelse uppdrog åt styrelsens ordförande landshövding Göte Fridh och VD Åke E Gunnarsson att kontakta berörd statlig myndighet samt AMS för att få fram pengar.

STORA SKADOR.

"Utredaren Pia Dahlbom konstaterade stora skador på de båda slussarnas portar liksom tillhörande dammar. Det var ju inga nyheter utan hade konstaterats sedan många år tillbaka. Enligt utredningen bör nästan allt rivas och ersättas med nytt material.

I utredarens förslag till åtgärder ingår för Strömmen nya slussportar med stålram, skrotning av bergssidan i slussen, ny damm, räcken kring slussen, ny gångbrygga och landgångar samt en stege ner i slussen.

Vidare måste en ny väg anläggas till slussen för att dessa arbeten skall kunna utföras. Den nuvarande vägen är brant och kurvig och tillåter inte transport av tunga arbetsmaskiner. Sluss och damm måste torrläggas för att möjliggöra reparationerna.

I Snäcke måste man byta ut portar och porttröskel, mekanisera port - och lucköppning, laga stenskoningen, byta gångbryggan, sätta upp räcken mot bruket och en stege ner i slussen. Här kan man få fram maskinerna eftersom tillfartsvägarna är breda.

Arbetet bör delas upp i fyra etapper. Slussen i Snäcke bör åtgärdas först, därefter byggs ny väg till Strömmens sluss, varefter man bygger ny damm och slutligen åtgärdar Strömmens sluss. Om man kunde börja med slussen i Snäcke våren 1984 skulle den kunna stå klar till sommaren.

Arbetet med dammen och slussen i Strömmen tar längre tid. Först måste vägarbetet klaras av. Därefter dammen och sist slussen. Arbetet bör utföras vid lågt vattenstånd, alltså inte på våren.

Utredningen innehåller också en detaljerad arbetsbeskrivning och sammantaget har kanalbolaget genom Pia Dahlbom fått det mesta av förberedelsearbetet genomfört."</blockquote>

Ur PD 11/10 1984:<blockquote>SLUSSPORTARNA FÖRSTÄRKTES I NOV. 1983.

Kanalbolaget meddelar att slussportarna vid Strömmen och Snäcke i Snäcke kanal förstärkts med s k sättär i avvaktan på statliga pengar för en genomgripande reparation av de skraltiga slussportarna. Genom åtgärden räknar kanalbolaget med att värsta hotet för ett vattengenombrott är avvärjt men förstärkningen är endast temporär.

Den här metoden med grova plankor framför slussportarna används, när man behöver lyfta upp slussportarna för reparation, omtalar kanalbolagets VD Åke E Gunnarsson för PD. Vi har fört upp vår begäran om statliga medel för en omfattande reparation av slussarna, slussportarna och andra detaljer för Snäcke kanal på departementsnivå och i avvaktan på ett besked från departementet genomförde vi den här förstärkningen för ett par veckor sedan.</blockquote><blockquote>MILJONSATSNING PÅ SNÄCKE KANAL, OKT 1984.

"Nästa år får Dalsland ytterligare en turistattraktion.

Då slås portarna, i ordets rätta bemärkelse, upp för en ny båtled som mycket väl kan bli ett fint komplement till Dalslands kanal.

Det gäller, som säkert många räknat ut, Snäcke kanal.

Här pågår just nu upprustning av slussportar och dammar och det är ett efterlängtat arbete som nu utförs, inte minst bland befolkningen runt de sjöar, Ånimmen och Ärrsjön, som berörs."</blockquote>

För Strömmens sluss kan nämnas att följande arbeten utfördes:

* förvittrade delar av slussmurarna bilades ner, resten injicerades för att täta läckor
* gjöt ett stöd - och tätningskonstruktion på utsidan om slussmuren
* byggde en separat damm vid sidan om slussen, med 5 luckor, som tillsammans kan släppa ut 12 kbm per sekund. Det brukar räcka även vid de värsta höstregn
* byggde helt nya slussportar med bärande delar i stål, de gamla portarna var av träbalks-konstruktion
* byggde två stycken väntbryggor, en ovanför och en nedanför slussen

Medan övriga slussar i Dalslands kanal, utom Buterud men även Snäcke, fick elmotorer för manövrering av luckor och portar så behölls Strömmen som manuellt manövrerad - mycket för att bevara mesta möjliga av den atmosfär som det gamla sättet att arbeta medför.

Med båt går det numera att, via Dalslands kanals vattensystem, också ta sig in i Snäcke kanal och sedan upp i Ånimmen och Ärrsjön.

Det är med statliga AMS-pengar, 2,6 miljoner, som upprustningen skett och de kom i grevens tid. Året därpå, 1985, fanns inga möjligheter att få AMS-bidrag för sådana här arbeten.

Ur PD 29/6 1985:<blockquote>SNÄCKE KANAL ÄR ÅTERINVIGD.

"Dagen som kanalbåtsturisterna gått och väntat på hade äntligen kommit. Torsdagen den 27 juni 1985 återinvigdes Snäcke kanal - öppning för allmänheten blir på måndag, den 1 juli.

"Jungfruresan" gjordes med båten "Dalsland" och en samling speciellt inbjudna gäster torsdag eftermiddag från Håverud. Efter dryga 17 kilometer, på Snäcke kanal, nådde man slutmålet Fröskog.

Nu kan man kanske säga att kanaläventyret förts lyckligt i hamn, även om det hunnit rinna mycket vatten under broarna och igenom de trasiga slussportarna innan allt var klart.

1995 den 27 juni är det 10 år sedan Snäcke kanal återinvigdes."</blockquote>

== Källor ==
<references />

Dalsland/Ånimskog/Snäcke Kanal

2025-08-13T09:46:08Z

Mikael S: Skapat sidan med OCR-läst text från Sockenboken.

Snäcke kanal är en biled till Dalslands kanal, då man kan säja att denna led börjar omedelbart nedanför slussen i Snäcke, i det vatten ovanför Köpmannebro som så att säga utgör startplats också för de sjöfarande som via Upperud kan tänkas fara ända in i Norge. Snäcke kanal, tillsammans med Dalslands kanal, ger oss alltså möjlighet att fara från Ärrsjön till Stora Le, vilken sjö som bekant har en vik in i Norge till det lilla samhället Otteid.

=== Kanalens företrädare ===
Kontraktsprosten And. Lignell har i sin klassiska "Beskrivning öfver Grevskapet Dal" del I s. 314 liksom läroverksadjunkt Anders Edestam i Dalslands Fornminnes- och Hembygdsförbunds Årsskrift Hembygden 1958 s. 87 beskrivit Snäcke kanals föregångare.

Brukspatron Nils Koch, som grundade Billingsfors (privilegiebrev 18 maj 1738) och Gustavsfors Järnbruk, räknade ut, att man skulle kunna förkorta landsvägstransporterna av tackjärn från Värmland till hälften med en vattenled från Hensbyn vid Ärrsjön till Vänern.

1742 lät Koch utföra sprängningar och upprensningar i Vingnäs ström - den korta strömfåran mellan sjöarna Ärrsjön och Ånimmen, där nivåskillnaden var 1,5 m. Här måste en sluss anläggas och tack vare en vidlyftig process om denna finns en del uppgifter.

Denna tvist mellan överstelöjtnant Johan von Mentzer , Västeråda, Mellerud, och brukspatron Nils Kock, angående Ånimmens utlopp vid Snäcke pågick under åren 1746-1749.

Domen, som avkunnades den 5 maj 1749, gick von Mentzer emot i huvudfrågan. Rätten ansåg inte, att slussverket var olagligt uppfört, och von Mentzers anspråk på skadestånd ogillades. För att han ej i framtiden skulle få skäl till klagan, ålades emellertid hans motpart att minska höjden av slussdammarna så mycket, att de kunde anses motsvara den ursprungliga kvarndammens höjd, samt att utsläppa så mycket vatten som tillflöt Ånimmen innan slussarna inrättades.

Efter detta förföll kanalen sannolikt inom kort. Åtminstone finns inga uppgifter om dess vidare öden. Det är möjligt att verkställandet av domen 1749 fick till följd att slussen vid Vingnäs blev oanvändbar. I varje fall började den nye ägaren på Billingsfors, Leonard Magnus Uggla, att hämta tackjärnet vid Tössebäcken, som fallet var under brukets första tid.

I Snäcke fanns en såg på 1700-talet.

För järnfrakternas skull lät bruksägaren Mauritz Sahlin på gemensam bekostnad med Lennartsfors och Gustafsfors bruksbolag vid Strömmen mellan Ärrsjön och Ånimmen år 1842 anlägga "ett slussverk av träd" med 1,5 m djup. I samband med slussbygget fördjupades kanalen två fot, samt anlades över edet vid Snäcked mellan Ånimmen och Östebosjön en "rallbana" av gängse typ med hästar som dragare, sedan överstelöjtnant C P Hällström först hade undersökt möjligheten av en kanalanläggning 1826.

Intyg för byggandet Strömmens sluss lyder:<blockquote>Undertecknad Chr. Sahlin, som från år 1856 intill år 1900 varit egare af Lisefors Bruk, får härmed på begäran intyga, att under åren 1841 och 1842 vid Strömmen mellan sjöarne Ånimmen och Ärran byggts en sluss för framförande af båtar till 4 fots djupgående, samt att denna sluss blef användt särskildt för framforsling af varor till och från Lisefors Bruk, Christinedals samt Lennartsfors och Gustafsfors Bruk.

''Kristinedal den 13 okt. 1902.''

''Chr. Sahlin".''</blockquote>Därmed var en transportled öppnad till Köpmannebro vid Vänern. Kostnaden blev 12 000 Rdr bco. På denna farled transporterades årligen omkring 10 000 skeppund brukstillverkningar. De bästa plankorna från Skåpafors togs på kanalen för att ej skadas vid flottning i Upperudsälven.

Om den ursprungliga planen med sluss vid Snäcke hade utförts skulle kostnaden ha blivit 60 000 Rdr.

1857 talas om "Ärrans kanal".

I mitten av 1860-talet omtalas slussen som "förfallen och obrukbar".

Bolagsordning fastställdes den 15 mars 1872.

=== Byggandet av Snäcke kanal ===
Den 24 april 1872 upprättades kontrakt mellan kapten Ferd. Palm, lantbrukaren Th. Wohlfart, kyrkovärd A. Nilsson, landstingsman N. F. Eriksson och lantbrukaren J. M. Nilsson å ena sidan och Kongl. Styrelsen för Allmänna Väg- och Vattenbyggnader å andra sidan om byggandet av kanal och sluss, som skulle vara färdiga till 15 april 1874, enligt Lilljehööks plan och kostnadsförslag. Enligt paragraf 5 skulle till arbetet "företrädesvis der sig göra låter, användas tjenst- och sysslolösa personer".

1872 bearbetades enligt en uppgift "sidofarled till Dalslands kanal-linie" medelst bergssprängning.

Under åren 1872-1874 byggdes slussen vid Snäcke. Största tillåtna dimensioner för fartyg blev: längd 21 m, bredd 4 m och djupgående 1,9 m.

Den 12 februari 1873 framhöll löjtnanten vid Väg- och Vattenbyggnadscorpsen P. Laurell från Munkedal önskvärdheten att djupet i kanalen ökades till sju fot, då det visat sig att för Dalslands kanal (där segeldjupet endast var 5-5 1/2 fot) kunde bärighetsförmågan på 7 fots djup ökas högst avsevärt. Dessutom hade Köpmannebroslussen större segeldjup än övriga slussar i Dalslands kanal. Den ökade kostnaden för denna fördjupning beräknades till 3 500 Rdr rmt. Å andra sidan beräknades en besparing av 1 300 Rdr genom uteslutandet av en murad recess vid slusshuvudet. Skillnaden i kostnad skulle alltså endast bli 2 200 Rdr. Detta godkändes av K.Maj:t den 12 april 1873.

Det finns en stor färglagd karta över "Förslag till några ifrågasatta ändringar uti slussen via Canalen vid Snäcke på Dals Land" år 1873 av P. A. Laurell. Gillad av Kongl. Styrelsen för Allmänna Väg- och Vattenbyggnader den 12 april 1873. '''Otto Modig/Gustaf Nerman.'''

Den 15 september 1874 uppläts kanalen för allmän trafik. Invigningsturen på Snäcke kanal i september 1874 gjorde last- och passagerarbåten "Öster-Silen" av Sillerud i Värmland, som var byggd 1871 av ek och fur på järnspant i Upperud. Hon hade en längd av 21,76 m, bredd 4,03 m och ett djupgående av 1,80 m, en dräktighet av 35 registerton och en maskinstyrka på 32 ind hkr. Enligt 1873 års skeppslista anges hästkraftsstyrkan till 8 och dräktigheten till 5,5 nyläster. År 1883 omnamnades hon till "Håfverud"och förbyggdes 1887, 1891 och 1909. År 1873 var O Weinberg befälhavare och T Wikland huvudredare.

Virkesflottar, s.k. mosor, fick ej vara längre än 70 fot, 12 fot breda och 5 fot djupgående.

Snäcke Nya Kanal A/B inropade å exekutiv auktion den 22 januari 1879 Snäcke Kanal med tillhörande jordområde, byggnader och inventarier.

Den 16 januari 1884 inställde sig synerätten bestående av häradsdomarna N J Eriksson, Bollsbyn och Anders J. Jönsson, Stora Bodom samt nämdeman C. J. Larsson, Korsbyn, på anmodan av C. Carlsson i Hängelserud i egenskap av ägare och arrendator för Strömma kvarn för att syna och besiktiga kanalen. De tre betrodda männen konstaterade, att det fanns tre dammluckor och en genomslagsränna, som var 96 fot lång. Virke kunde löst flottas genom två av dammluckorna men med stort besvär.

Vattenståndet var bestämt och reglerat 1 maj alla år. Kvarnägaren led skada genom flottning av virke efter midsommar på grund av vattenbrist, enär kvarnen gick med "underfall eller under driftskraft". Kostnaden för förrättningen var 23 kr.

Det finns två kartor över Snäcke sluss upprättade 1880 av Fredr. Hultén.

Kamrer för kanalbolaget var i många år Karl Wiljamsson.

Lisefors bruk vid Knarrebysjön, som erhållit privilegier som manufakturverk den 14 mars 1876, hade sitt namn efter Christoffer Sahlins maka. Det hade egen masugn under åren 1863- 1891, omdöptes till Fengersfors år 1901, sedan den nye ägaren direktör Johan Fenger-Krog i Göteborg år 1899 övertagit bruket.

Mellan Fengersfors bruk och Ärrsjön fraktades godset på fabrikens egen tre km långa, smalspåriga järnväg.

Mellan Ånimmen och Ärrsjön byggdes en ny sluss 1902-1904 av Fengersfors bruk, som var kanalens största trafikant.

Trafikchefen C. I. Magnell hade först upprättat ett förslag till farled mellan sjöarna Ärren och Ånimmen till en kostnad av 26 615 kr, men styrelsen för Allm. Väg- och Vattenbyggnader hade anmodat distriktsingenjören, kapten E. M. Öhman att uppgöra ett nytt, fullständigt förslag. Detta är daterat den 3 juni 1900 och beräknades kosta 53 500.

Styrelsen ansåg att strömmen vid sidan av den föreslagna slussen borde vidgas, så att vid vår- och höstflod ej en besvärlig strömsättning skulle uppstå vid nordvästra ändan, och beviljade den 21 nov. 1901 statsbidrag med 35 900 kr eller 2/3 av den beräknade kostnaden. Styrelsen skriver ovanligt fritt och förnuftigt att "kostnaden ej är större än att den motsvarar kostnaden för en eller annan mil bygdeväg".

A. Larsson, som var ägare till strömfallet vid Snäcke, anmälde hinder på grund av vattenförlust vid slussning, men styrelsen ansåg detta vara överdrivet.

Den 6 november 1902 hölls laga syn av vattendraget av major Theodor Helleberg med gode männen Aug. Låftman, Billingsfors och ingenjör C. P. Carlsson, Dingelvik.

En ny fångdamm byggdes nedanför Strömmens sluss 1903 och 1904.

Det fanns flera förslag om var slussen i Strömmen skulle förläggas. En annan vik i sjön var också aktuell.

I Åmålsposten utgiven 21/11, 1904 står det:<blockquote>"Den 18 dennes vid 11-tiden hördes man och man emellan det jublande uppropet: "Nu är ångbåten här", hvilket spred sig som en löpeld öfver hela nejden, och snart strömmade en ansenlig skara skådelystna ned till sjön för att med hvarjehanda ärebetygelser välkomna de vid Kristinedals nya brygga då för första gången samtidigt förtöjda ångaren "Peder", galeasen "Karl" och en lastpråm. I omkring 20 år har detta önskvärda företag - en sluss vid Strömmen - varit allvarligt påtänkt."</blockquote>Vattendraget mellan sjöarna blev allmän farled enligt Kungl. Kammarkollegiets utslag den 22 februari 1906. Vattendraget är dock ej allmän flottled.

Nikolaus Johansson i Salebol, som var revisor i Kanalbolaget, hade i slutet av 1800-talet en galeas med namnet "Carl", som gick med 100 ton ved från Fröskog till Göteborg. Skutan såldes vid sekelskiftet till en vedhandlare i Fröskog.

Snäcke kanal, som fortfarande på 1900-talet var ett eget bolag, ägdes till 12/14 av Fengersfors bruk. Lantbrukare Karl Nicolausen, Salebol hade sedan gammalt andelar.

Enligt "Taxa å avgifter för trafiken å Snäcke kanal", som gällde från 15/12 1941 till 31/12 1945, kostade båt, rodd 20 öre, forte piano 1:- st, ekollon 5 öre/100 kg och paket av okänt innehåll under 10 kg 3 öre.

Under sommarhalvåret trafikerades kanalen i många år av "bakladdaren" ångfartyget "Fengersfors" (ex "Buterud") med en besättning av fem till sex man och en kocka. "Fengersfors" var byggd 1886 i Torskog vid Göta älv av ek och fur på järnspant, längd 22 m, bredd 3,96 m, djupgående 1,8 m, 36 registerton, 40 HK. En av dess befälhavare var sjökapten Wilhelm Andersson, Köpmannebro. Lasten var "papper ned och kol upp". På vintern fick man köra till Tösse station, på vägar som vanligen var mycket dåliga.

I april 1955 lämnade Stellan Jakobssons Ingeniörsbyrå i Göteborg ett utlåtande för Fengersfors Bruks AB om Strömmens sluss samt lagligheten av anläggningen och den vid slussdammen tillämpade dämningen.

1961 måste Strömmens sluss repareras, då slussportarna hade ruttnat.

1962 byggdes slussportarna i Snäcke om, vilket kostade ca 20 000 kr. Detta gjorde bolaget konkursmässigt. För att rädda fortbeståndet arrenderade Fengersfors bruk rörelsen och tog förlusten. Kanalbolaget fick betala fällbron vid Snäcke, som blev mycket dyrbar.

Fengersfors bruk upphörde 1963 med sjötransporterna. Detta år gick Snäcke kanal med en förlust av 519 kr.

Den 16/10 1963 fastställde Kungl. Sjöfartstyrelsen en ny kanaltaxa att gälla för åren 1964-1966.

5000 ton kvarts fraktades 1964 från Bergverken i Fröskog vid norra ändan av Ärrsjön till Vargön och Trollhättan för produktion av kiseljärn och kiselmangan. Hilding Carlsson i Köpmannebro seglade på denna trad i över 30 år. Svenska Silikaverken hade en egen s.k. spårlös järnvägsstation i Ånimskog.

På 1960-talet gick "Balder", "Idog", byggd 1880 i Kristinehamn och en meter för lång för Dalslands kanal, "John" (ex galeasen "Hildur" byggd 1908 ), "Lindö," "Monica", "Sonja" och "Sune" genom slussarna och fick betala 2,5 öre per kg. Som mest var det åtta för kanalen specialbyggda lastbåtar som fraktade kvarts.

År 1964 berättade slussvakten i Strömmen, Dalslands äldsta sluss, Egon Bryngelsson, att det ännu fanns några sidopålar och plank i botten kvar av den forna träslussen. Strömmens sluss har en höjdskillnad av 0,9-1,75 m och är något lägre än Snäcke sluss, vilket medför, att det är lättare att slussa större fartyg.

Slussvakten Alvar Karlsson vid Snäcke hade 1964 - 275 kr/mån.

Sex kanalskeppare i Dalsland köpte i juni 1968 Snäcke kanal för 75.000 kronor. Därmed blev de ägare till den led på vilken de skeppade kvarts till Vargön. Köpet omfattade också de två slussarna mellan sjön Ånimmen och Östebosjön samt mellan sjön Ärran och Ånimmen.

Snäcke sluss mellan Ånimmen och Östebosjön hade på 1960-talet dimensionerna: längd: 29,7- 32,65 m, bredd: 4,16 m, djup: 1,80-2,08 m. Höjdskillnaden varierade mellan 1,80 - 2,70 m.

År 1970 fraktades 40 000 ton kvarts på Snäcke kanal. Då hade besättningarna på fartygen skurits ned från sex till två man. Av de sex kanalägarna kvarstod tre, när kvartsfrakterna minskade för att upphöra hösten 1971.

Den 17/1 1975 meddelar Värmlands Folkblad under rubriken "Behövs Snäcke kanal?", att kanalbolaget år 1972 hade begärt att få stänga kanalen. Regeringen vidarebefordrade ärendet till Länsstyrelsen i Älvsborgs län för utredning och yttrande.

Men ännu 1975 fanns ett fartyg i trafik på Ånimmen. Därom har Owe Tollesby berättat i Nya Wermlands Tidningen den 5/9. Han var själv tillstädes, när kanalens kanske sista båt slussades ut. Det var lastbåten "Katrin", som efter att ha tagit in 50 ton korn vid Henriksholm - ön i Ånimmen - avseglade med Hugo Bengtsson som skeppare.

"Katrin" var byggd på Götaverken 1901 för Upperuds valskvarn. Hon hade ursprungligen ångmaskin. Den byttes ut på 1940-talet och ersattes med en 160 hästars Nohab diesel. Fartyget bytte därefter ägare och gick då först för Silikaverken i Snäcke för att sedan tillhöra Katrinefors pappersbruk 1955. År 1970 övertogs hon av Mariestads hamnstyrelse för att tjänstgöra som t.f. isbrytare i väntan på en ny. När denna levererades blev "Katrin" ännu en gång utbjuden till salu. Med ägarförändringarna följde namnändringar. Hennes första namn var "Elida", det andra "Silika" och från 1975 "Katrin".

Snäcke kanal ägdes 1977 av Lars Steen.

Slussarna var 1978 så dåligt underhållna, att de riskerade att rasa ihop. Ingen nyttotrafik förekommer och all trafik med fritidsbåtar är enligt länsstyrelsens beslut förbjuden.

Snäcke kanal är totalt ca 17,37 km lång och ligger vackert inbäddad i grönska på sommarhalvåret och kan varmt rekommenderas för paddling. Den bearbetade delen är bara 118 m. De förenade sjöarnas totala yta är 22 kvadratkm.

I Ånimskogs sockenbok återges en förkortad version av Yngve Rollofs framställning av slussverksamheten:<blockquote>I journaler från Strömmens sluss under 1940- talet kan vi se att den [bild]

Avgift för kvartslaster var detta år "4 öre per ton + 20 %" avgiften för 80 ton utgör då 3,20 + 64 öre = 3,84.

Som synes var slussintäkterna för dec 1945, 105,35 kr.

Vad slussvaktarlönen var - ja.

Rollof säger att Alvar Karlsson i Snäcke hade 275 kr i mån 1964 - det säger något om nivån.

Men det ålåg slussvakten att hjälpa folk alla tider på dygnet - alla dagar om året.

Det var nog mera arbetsamt vid Dalslands kanal, i Mustadsfors och Långed t ex, än vid Snäcke kanal där slussarna Snäcke och Strömmen låg nära slutet på farleden.

I Dalslands kanal kom båtar, ofta mitt i natten, som skulle till relativt långt bort liggande platser där man väntade på godset - jäktet är inte direkt nyuppfunnet.

Det berättas om en man, som 1924 - 25 for på Ånimmen och Ärr för Fengersfors bruk - med båten "John"- att han sov bara på söndagarna. Han var nämligen religiös, - men för övrigt var han i gång från måndag morron till lördag kväll så länge seglationen varade. I regel var han ensam på båten - men i gott sällskap med det bästa kaffe som stod att få.

</blockquote>Följande 5 notiser är utdraget ur samma artikel i PD 3/11 1983:<blockquote>SNÄCKE KANAL ILLA UTE.

De dåliga slussarna och dammbyggnaderna vid Snäcke och Strömmen i Snäcke kanal har länge varit en följetong. Som tidigare nämnts byggdes kanalen 1872-74 och öppnades för trafik sistnämnda år. 1968 köpte några skeppare kanalbolaget och dessa sålde i sin tur kanalbolaget till direktör Lars Steen i Mellerud 1972 för 85 000 kr. Då hade Snäcke kanal för länge sedan upphört att vara en fraktled av betydelse och Lars Steen begärde att få lägga ned kanaldriften, eftersom slussarna var i bedrövligt skick.

STÄNGNING OCH VITE.

Kanalen stängdes för trafik 1978 av länsstyrelsen som ansåg den trafikfarlig. Bristande underhåll av slussarna och anläggningarna gjorde att länsstyrelsen ett år senare ålade ägaren att mot ett vite av 100 000 kronor rusta upp kanalen.

Men ingenting hände. Dalslands Kanal AB började visa intresse att förvärva kanalbolaget men den begärda köpesumman på en halv miljon kronor låg långt över det möjligas gräns.

MÅNGA TURER.

Efter många turer och stor köpslagan kom man fram till en uppgörelse 1982, där köpesumman fastslogs till 350 000 kronor, varvid Västsvenska Fritidsstiftelsen bidrog med 200 000 kronor, Åmåls och Melleruds kommuner med tillsammans 148 000 kronor och 2 000 kronor från köparen Dalslands Kanal AB.

STATLIGA PENGAR.

Idag ägs alltså Snäcke kanal av Dalslands Kanal AB, som vid denna tiden hade att skaffa fram de pengar, som behövdes för att rusta upp de båda slussarna och undanröja den olycksrisk, som sedan länge förelåg. Den kostnadskalkyl över reparationsarbetet som gjordes slutade på 1,8 miljoner kronor i 1983 års priser och kanalbolagets styrelse uppdrog åt styrelsens ordförande landshövding Göte Fridh och VD Åke E Gunnarsson att kontakta berörd statlig myndighet samt AMS för att få fram pengar.

STORA SKADOR.

"Utredaren Pia Dahlbom konstaterade stora skador på de båda slussarnas portar liksom tillhörande dammar. Det var ju inga nyheter utan hade konstaterats sedan många år tillbaka. Enligt utredningen bör nästan allt rivas och ersättas med nytt material.

I utredarens förslag till åtgärder ingår för Strömmen nya slussportar med stålram, skrotning av bergssidan i slussen, ny damm, räcken kring slussen, ny gångbrygga och landgångar samt en stege ner i slussen.

Vidare måste en ny väg anläggas till slussen för att dessa arbeten skall kunna utföras. Den nuvarande vägen är brant och kurvig och tillåter inte transport av tunga arbetsmaskiner. Sluss och damm måste torrläggas för att möjliggöra reparationerna.

I Snäcke måste man byta ut portar och porttröskel, mekanisera port - och lucköppning, laga stenskoningen, byta gångbryggan, sätta upp räcken mot bruket och en stege ner i slussen. Här kan man få fram maskinerna eftersom tillfartsvägarna är breda.

Arbetet bör delas upp i fyra etapper. Slussen i Snäcke bör åtgärdas först, därefter byggs ny väg till Strömmens sluss, varefter man bygger ny damm och slutligen åtgärdar Strömmens sluss. Om man kunde börja med slussen i Snäcke våren 1984 skulle den kunna stå klar till sommaren.

Arbetet med dammen och slussen i Strömmen tar längre tid. Först måste vägarbetet klaras av. Därefter dammen och sist slussen. Arbetet bör utföras vid lågt vattenstånd, alltså inte på våren.

Utredningen innehåller också en detaljerad arbetsbeskrivning och sammantaget har kanalbolaget genom Pia Dahlbom fått det mesta av förberedelsearbetet genomfört."</blockquote>

Ur PD 11/10 1984:<blockquote>SLUSSPORTARNA FÖRSTÄRKTES I NOV. 1983.

Kanalbolaget meddelar att slussportarna vid Strömmen och Snäcke i Snäcke kanal förstärkts med s k sättär i avvaktan på statliga pengar för en genomgripande reparation av de skraltiga slussportarna. Genom åtgärden räknar kanalbolaget med att värsta hotet för ett vattengenombrott är avvärjt men förstärkningen är endast temporär.

Den här metoden med grova plankor framför slussportarna används, när man behöver lyfta upp slussportarna för reparation, omtalar kanalbolagets VD Åke E Gunnarsson för PD. Vi har fört upp vår begäran om statliga medel för en omfattande reparation av slussarna, slussportarna och andra detaljer för Snäcke kanal på departementsnivå och i avvaktan på ett besked från departementet genomförde vi den här förstärkningen för ett par veckor sedan.</blockquote><blockquote>MILJONSATSNING PÅ SNÄCKE KANAL, OKT 1984.

"Nästa år får Dalsland ytterligare en turistattraktion.

Då slås portarna, i ordets rätta bemärkelse, upp för en ny båtled som mycket väl kan bli ett fint komplement till Dalslands kanal.

Det gäller, som säkert många räknat ut, Snäcke kanal.

Här pågår just nu upprustning av slussportar och dammar och det är ett efterlängtat arbete som nu utförs, inte minst bland befolkningen runt de sjöar, Ånimmen och Ärrsjön, som berörs."</blockquote>

För Strömmens sluss kan nämnas att följande arbeten utfördes:

* förvittrade delar av slussmurarna bilades ner, resten injicerades för att täta läckor
* gjöt ett stöd - och tätningskonstruktion på utsidan om slussmuren
* byggde en separat damm vid sidan om slussen, med 5 luckor, som tillsammans kan släppa ut 12 kbm per sekund. Det brukar räcka även vid de värsta höstregn
* byggde helt nya slussportar med bärande delar i stål, de gamla portarna var av träbalks-konstruktion
* byggde två stycken väntbryggor, en ovanför och en nedanför slussen

Medan övriga slussar i Dalslands kanal, utom Buterud men även Snäcke, fick elmotorer för manövrering av luckor och portar så behölls Strömmen som manuellt manövrerad - mycket för att bevara mesta möjliga av den atmosfär som det gamla sättet att arbeta medför.

Med båt går det numera att, via Dalslands kanals vattensystem, också ta sig in i Snäcke kanal och sedan upp i Ånimmen och Ärrsjön.

Det är med statliga AMS-pengar, 2,6 miljoner, som upprustningen skett och de kom i grevens tid. Året därpå, 1985, fanns inga möjligheter att få AMS-bidrag för sådana här arbeten.

Ur PD 29/6 1985:<blockquote>SNÄCKE KANAL ÄR ÅTERINVIGD.

"Dagen som kanalbåtsturisterna gått och väntat på hade äntligen kommit. Torsdagen den 27 juni 1985 återinvigdes Snäcke kanal - öppning för allmänheten blir på måndag, den 1 juli.

"Jungfruresan" gjordes med båten "Dalsland" och en samling speciellt inbjudna gäster torsdag eftermiddag från Håverud. Efter dryga 17 kilometer, på Snäcke kanal, nådde man slutmålet Fröskog.

Nu kan man kanske säga att kanaläventyret förts lyckligt i hamn, även om det hunnit rinna mycket vatten under broarna och igenom de trasiga slussportarna innan allt var klart.

1995 den 27 juni är det 10 år sedan Snäcke kanal återinvigdes."</blockquote>

Dalsland/Ånimskog/Fornlämningar i Ånimskog

2025-07-29T19:16:27Z

Mikael S: Lagt till lista på fyndorter.

Att i vår hembygds åkrar och ängar söka spår som vittnar om människors liv och verksamhet under förhistorisk tid är en hel vetenskap och kräver skickliga arkeologers tränade blick för att finna de ofta obetydliga och diffusa tecknen. Medeltida odling, det sista seklets jordhunger och nyodlingsiver samt inte minst gravplundrare, har tyvärr förorsakat obotliga skador på sådant som skulle kunnat fördjupa vår kunskap om det som en gång funnits, långt före den medeltida historiebild som vi ändå vet något mera om.

Känt är emellertid att jägar- och fiskarfolk, efter den mäktiga inlandsisens avsmältning för omkring 12000 år och några årtusenden senare när landhöjningen gjort Vänern till ett stor innanhav, drog norrut utmed dalgångar och stränder i ständig jakt efter byten av fisk och vilt. Att de orörda nejderna utmed Vänern och de långsträckta sjöarna inom vårt nuvarande landskap, tidigt rymde människor som där blivit mer eller mindre fast bofasta är också väl belagt. En stark bevisning för detta är Hästefjordsfynden i Frändefors - något av de större i landet. Detta sträcker sig omkring 8000 år tillbaka i tiden - en aktningsvärd tidsrymd.

FRÅN VILKEN TID ÄR FORNFYNDEN?
[[Fil:Dalsland-ånimskog-fornlämningar.jpg|miniatyr|316x316px|''Utgrävningen av hällkistan, sept 1974.'']]
I arkeologiska sammanställningar finns kännetecken för olika tidsepoker och inte minst om tidiga bebyggares seder och bruk när det bland annat gällde gravskick samt dess redskap. Under arbeten på åker och äng, har under sista århundradet många jordfynd av stenyxor, pilspetsar och sländor gjorts och det var inte ovanligt att en stenyxa eller slända fastnade på en "harvetinn". När bönderna kring sekelskiftet och även senare gick efter plog och harv gjordes ofta dessa fynd medan däremot dagens lantbrukare - som sitter högt på stora traktorer - sällan får uppleva sådana händelser. Än i dag är det emellertid många av oss som frågar sig hur gamla dessa fornfynd är och hur de använts samt hur levnadsförhållandena var för dem som en gång brukade dem. Det finns därför anledning att här ge en bakgrund.

VARM VAR TIDEN

Efter något årtusende från den mäktiga inlandsisens avsmältning - som gjorde ett uppehåll inom vårt nuvarande landskap under ca 800 år och med sträckning över Dals Ed, Ödskölt, Mellerud och till Hjortens Udde vid Vänern - blev det under den s k Ancylustiden (7000 -3000 f Kr) en varm och torr period med ymnig växtlighet. Skogar och sjöar gav också rikligt utbyte för de grupper av jägarfolk som under denna tid - äldre stenåldern - drog fram utmed vattendragen men som emellertid ger få fornfynd.
[[Fil:Dalsland-ånimskog-fornlämningar2.jpg|vänster|miniatyr|''Utgrävningen av hällkistan. Fr.v. Karin Rex Svensson, Clary Andersson, Adolf Roth och Ole Bjerke.'']]
Även den så kallade Litorinatiden för drygt 6000 år sedan, gav goda möjligheter till rik fångst i t ex Vänern, som genom landhöjningen blivit avskild från havet. Det är från denna tid man kan finna jordfynd av väner- eller lihultsyxor, förfärdigade av diabas som finns i mängd vid Hälleberg. De verkligt stora ansamlingarna av stenverktyg från denna tid är de rika Hästefjordsfynden. Men eftersom människorna bakom dessa fynd var jägar- och vandringsfolk och allt efter som familjegrupperna blev större, drog de efterhand norrut efter Vänerns stränder och landskapets insjöar och inte minst Ånimmen.

ETT HÅRDARE KLIMAT FÖLJDE

Efter att våra förfäder eller föregångare under något årtusende levt under gynnsamma klimatförhållanden började medeltemperaturen efterhand sjunka, med varma somrar och allt kallare vintrar som följd. Vi är nu inne i det man allmänt brukar kalla yngre stenåldern, alltså tiden mellan 4000 till 1500 år före Kristi födelse.

Det var under denna tidsrymd - även den lång i vår historieuppfattning - som en märkbar förändring kom att ske ute i bygderna. Från att det tidiga jägarfolket i allmänhet vandrade omkring, började man nu på små åkerlyckor odla säd och även tämja och hålla boskap för mjölk och köttproduktion. Därmed kunde eller behövde inte människorna längre flytta omkring i någon större utsträckning utan det uppstod ett allt mera permanent boende.

MÄKTIGA GRAVAR VITTNA

Det är under den äldre stenåldern, men kanske ännu mera under den yngre stenåldern och fram emot 1500 år f Kr som man började begrava sina anförvanter i gravar, så mäktiga att vi i dag måste imponeras och undra över hur människorna - utan maskinell utrustning - kunde skapa dem. I t ex Bohuslän återfinns av dessa megalitgravar de stora dösena medan det inom Dalsland och Ånimskog var hällkistan som blev den mest vanliga begravningsformen. Vi är nu framme vid slutet av den äldre stenåldern eller omkring 4000 år - även detta en aktningsvärd tidsrymd.
[[Fil:Dalsland-ånimskog-fornlämningar3.jpg|miniatyr|''Utgrävningen av hällkistan.'']]
Dessa hällkistor har funnits lite varstans i vårt landskap men många av dem har sannolikt blivit "broposter", källartak och flera av dem ligger sannolikt inmurade i våra tidiga medeltida kyrkor eller dess kyrkogårdsmurar.

HÄLLKISTAN - EN IMPONERANDE SKAPELSE

Norr om Ånimskogs kyrka och på hemmanet Byn eller Ånimskogs gård ligger en av dessa märkliga skapelser, formad och uppförd under en grå forntid på krönet av en bergås på östra sidan av Ånimmen och med ett bredvidliggande brant stup, som kan minna om ättestupan.

Eftersom hällkistan efter hand blivit svårt raserad, blev den åren 1973-74 undersökt och rekonstruerad. Det som blev av särskilt stort värde, var möjligheten för skolbarn och vuxna i Ånimskog att följa detta arbete, något som sannolikt för många kom att väcka ett bestående intresse för det förhistoriska i denna bygd. Ofta är fynden vid dessa fornhistoriska utgrävningar sparsamma men i ovan nämnda hällkista fann man bl a ett antal keramikskärvor samt pilspetsar och även en spjutspets, de sistnämnda av flinta.

Ur Lindebergs fornminnesfond erhölls medel för att finansiera och ansvarig för detta omfattande arbete var arkeolog Karin Rex Svensson vid Länsmuseet i Vänersborg.

SKÅLGROPAR

Inom Ånimskog finns på ett antal berg- och stenhällar många skål- eller offergropar, även kallade älvkvarnar. De är större i antalet än i de övriga socknarna i landskapet och många av dem har upptäckts under senare års inventeringar. Eftersom de i allmänhet är små och dessutom grunda, har man genom åren tydligt förmärkt att nutidens miljöförstöring även tär på dessa - såsom fallet är med hällristningarna.

Det finns stark sägenflora knuten kring dessa små gropar vilka ofta ligger i anslutning till åkermark och som många gånger inte uppmärksammats - fastän man genom åren vandrar fram över dem.

Att de har med offer att göra är ingen tvekan om och känt är också att människor långt fram i tiden t ex lagt småpengar i dem för att skydda sig mot sjukdomar eller andra faror som kunde hota under en tid med mycken vidskepelse. Under förhistorisk tid och bronsåldern antar man att blod och fett var det offer som ströks i dessa älvkvarnar för att därmed blidka makterna.

Vid fornminnesregistret från 1960-talet upptages för Ånimskog 166 nummer, men vid Riksantikvarieämbetets senaste inventering 1988-89 har det tillkommit ca 40 nya fornminneslokaler därav många skålgropar men även olika typer av gravformer.
[[Fil:Dalsland-ånimskog-fornlämningar4.jpg|miniatyr|''Utgrävningen av hällkistan. Främst Daniel Högfeldt, Vingnäs, nästa Villy Högberg, Åmål samt Gunnar Jansson, Tösse.'']]
METALL GAV MÖJLIGHET ATT FORMA

De många fynd som finns från stenåldern är i allmänhet enkla bruksföremål men när bronsen - en legering av koppar och tenn - från söder blivit allt mer vanlig i Norden, kunde människors konstnärliga ådra få större möjlighet att utvecklas än när sten, flinta och diabas kom till användning. Även dessa föremål kan emellertid vittna om konstnärlig känsla såsom fallet är med de ofta skickligt formade dolkarna av flinta.

Sten och flinta är ett beständigt material medan bronsföremålen ofta tagit skada och gått förlorade. Annat material som kom till användning var trä och ben. Keramik började nu också bli allt mera vanligt, något som kan ses som kärl för de gåvor som inte sällan återfinns vid utgrävningar av forntida gravar.

JÄRNÅLDERN VAR KRÄVANDE

Det var inte bara att järnet är ett hårt material utan den tid vi brukar kalla järnåldern, alltså de närmaste århundradena kring Kristi födelse, blev också en strävsam och plågsam tid för våra förfäder att leva och verka uti. Det försämrade klimatet hade fortsatt genom en lång tidsålder och många generationer av den obrutna kedjan av våra förfäder, något som starkt förändrade deras livsvillkor eftersom det blivit allt kallare och klimatet allt fuktigare. Det blev därmed också vanskligare att odla säd och även att få vinterfoder åt boskapen.

När det gäller Ånimskogs socken har arkeologerna uppmärksammat, att i denna socken "som förefaller ha kontinuitet från senneolitikum (yngre stenåldern) till bronsålder och delvis in i äldre järnålder, saknas helt gravfält av den gängse yngre järnålderstypen, dvs stereotypa gravfält av högar och övertorvade stensättningar. Detta kan tolkas som att socknen, kanske med några få undantag, legat öde under yngre järnåldern och inte på allvar koloniserats igen förrän under tidig medeltid". Järnåldern var utan tvekan en hård och krävande tidsrymd för våra förfäder!<ref>Ånimskogs Sockenbok del I, sida 35-38.</ref>

=== Fyndorter i Ånimskog ===

* [[Dalsland/Ånimskog/Aneberg/Fornlämningar|Aneberg]]
* [[Dalsland/Ånimskog/Anolfsbyn/Fornlämningar|Anolfsbyn]]
* [[Dalsland/Ånimskog/Yttre Bodane/Fornlämningar|Yttre Bodane]]
* [[Dalsland/Ånimskog/Östra Bodane/Fornlämningar|Östra Bodane]]
* [[Dalsland/Ånimskog/Bolet/Fornlämningar|Bolet]]
* [[Dalsland/Ånimskog/Bollsbyn/Fornlämningar|Bollsbyn]]
* [[Dalsland/Ånimskog/Byn/Fornlämningar|Byn (Ånimskogs Gård)]]
* [[Dalsland/Ånimskog/Dalen (Lunden)/Fornlämningar|Dalen (Lunden)]]
* [[Dalsland/Ånimskog/Djupslund/Fornlämningar|Djupslund]]
* [[Dalsland/Ånimskog/Gyltungebyn/Fornlämningar|Gyltungebyn]]
* [[Dalsland/Ånimskog/Hemmingsbol/Fornlämningar|Hemmingsbol]]
* [[Dalsland/Ånimskog/Henriksholm/Fornlämningar|Henriksholm]]
* [[Dalsland/Ånimskog/Hult/Fornlämningar|Hult]]
* [[Dalsland/Ånimskog/Hängele/Fornlämningar|Hängele]]
* [[Dalsland/Ånimskog/Nedre Kilane/Fornlämningar|Nedre Kilane]]
* [[Dalsland/Ånimskog/Kingebol/Fornlämningar|Kingebol]]
* [[Dalsland/Ånimskog/Västra Korsbyn/Fornlämningar|Västra Korsbyn]]
* [[Dalsland/Ånimskog/Östra Korsbyn/Fornlämningar|Östra Korsbyn]]
* [[Dalsland/Ånimskog/Krusebol/Fornlämningar|Krusebol]]
* [[Dalsland/Ånimskog/Listetorp/Fornlämningar|Listetorp]]
* [[Dalsland/Ånimskog/Lågan/Fornlämningar|Lågan]]
* [[Dalsland/Ånimskog/Lilla Mossen/Fornlämningar|Lilla Mossen]]
* [[Dalsland/Ånimskog/Stora Mossen/Fornlämningar|Stora Mossen]]
* [[Dalsland/Ånimskog/Myran/Fornlämningar|Myran]]
* [[Dalsland/Ånimskog/Näs/Fornlämningar|Näs]]
* [[Dalsland/Ånimskog/Orrebol/Fornlämningar|Orrebol]]
* [[Dalsland/Ånimskog/Ressbyn/Fornlämningar|Ressbyn]]
* [[Dalsland/Ånimskog/Skållebyn/Fornlämningar|Skållebyn]]
* [[Dalsland/Ånimskog/Slobol/Fornlämningar|Slobol]]
* [[Dalsland/Ånimskog/Spånsbol/Fornlämningar|Spånsbol]]
* [[Dalsland/Ånimskog/Säbyn/Fornlämningar|Säbyn]]
* [[Dalsland/Ånimskog/Säljebyn/Fornlämningar|Säljebyn]]
* [[Dalsland/Ånimskog/Torp/Fornlämningar|Torp]]
* [[Dalsland/Ånimskog/Vassviken/Fornlämningar|Vassviken]]
* [[Dalsland/Ånimskog/Viken/Fornlämningar|Viken]]
* [[Dalsland/Ånimskog/Vingnäs/Fornlämningar|Vingnäs]]
* [[Dalsland/Ånimskog/Västergården/Fornlämningar|Västergården]]
* [[Dalsland/Ånimskog/ÅnimskogsStom/Fornlämningar|Ånimskogs Stom]]
* [[Dalsland/Ånimskog/Årbol/Fornlämningar|Årbol]]
* [[Dalsland/Ånimskog/Äskekärr/Fornlämningar|Äskekärr]]

== Källor ==
<references />

Dalsland/Ånimskog/Östra Korsbyn/Fornlämningar

2025-07-29T18:32:53Z

Mikael S:

{{NyPlats
| namn = Fornlämningar i Östra Korsbyn
| socken = Ånimskog
| landskap = Dalsland
| hemman = Östra Korsbyn
| typ = Fornlämning
| knord = 58.887524
| kost = 12.592573
}}
På hemmansdelen 2:1 ägor, återfinns en rund stensättning eller forngrav och av 8 m diameter men ganska låg och beväxt med bl. a. enbuskar. I en fast häll ses också sju älvkvarnar, i två grupper om tre respektive fyra gropar med en diameter av 4 - 7 cm och ganska grunda.<ref>Ånimskogs Sockenbok del I, sida 43.</ref>

== Källor ==
<references />

== Länkar ==
[https://pub.raa.se/visa/objekt/lamning/f1902bba-50ed-4d01-a29f-e85215e4c5fb Fornsök (Riksantikvarieämbetet)]

Dalsland/Ånimskog/Byn/Fornlämningar

2025-07-29T18:18:22Z

Mikael S:

{{NyPlats
| namn = Fornlämningar vid Byn (Ånimskogs Gård)
| socken = Ånimskog
| landskap = Dalsland
| hemman = Byn
| typ = Fornlämning
| knord = 58.894738
| kost = 12.547613
}}
Flera stensättningar finns bevarade inom detta hemman. En av stensättningarna har en diameter om 10 m, en annan om 8 m och en tredje mellan 5-6 m i diameter. Stensättningar om 6 m i diameter, en om 5-6 m i diameter och en om 7 m i diameter finns också på hemmanets marker. En boplats kan också antas ha funnits på markerna eftersom fynd av kvartsavslag har gjorts. Även ses rester av den gamla Byns tomter där man kan skönja husgrunder och rester av smedjan. En sten, som sannolikt varit rest men nu kullfallen, kan också ses. Den har beskrivits av Thure Langer, men då som en rest sten.

Även under hemmanet Byn finns offergropar bestående av åtta stycken i en fast häll.<ref>Ånimskogs Sockenbok del I, sida 38.</ref>

== Källor ==
<references />

== Länkar ==
[https://pub.raa.se/visa/objekt/lamning/7f1d3569-9f8a-4c37-87fc-ab3a9c5aa1fe Fornsök (Riksantikvarieämbetet)]

Dalsland/Ånimskog/Byn/Fornlämningar

2025-07-29T18:18:09Z

Mikael S:

{{NyPlats
| namn = Fornlämningar vid Byn (Ånimskogs Gård)
| socken = Ånimskog
| landskap = Dalsland
| hemman = Byn (Ånimskogs Gård)
| typ = Fornlämning
| knord = 58.894738
| kost = 12.547613
}}
Flera stensättningar finns bevarade inom detta hemman. En av stensättningarna har en diameter om 10 m, en annan om 8 m och en tredje mellan 5-6 m i diameter. Stensättningar om 6 m i diameter, en om 5-6 m i diameter och en om 7 m i diameter finns också på hemmanets marker. En boplats kan också antas ha funnits på markerna eftersom fynd av kvartsavslag har gjorts. Även ses rester av den gamla Byns tomter där man kan skönja husgrunder och rester av smedjan. En sten, som sannolikt varit rest men nu kullfallen, kan också ses. Den har beskrivits av Thure Langer, men då som en rest sten.

Även under hemmanet Byn finns offergropar bestående av åtta stycken i en fast häll.<ref>Ånimskogs Sockenbok del I, sida 38.</ref>

== Källor ==
<references />

== Länkar ==
[https://pub.raa.se/visa/objekt/lamning/7f1d3569-9f8a-4c37-87fc-ab3a9c5aa1fe Fornsök (Riksantikvarieämbetet)]

Dalsland/Ånimskog/Byn/Fornlämningar

2025-07-29T18:15:20Z

Mikael S: Skapat sidan med OCR-läst text från Sockenboken.

Flera stensättningar finns bevarade inom detta hemman. En av stensättningarna har en diameter om 10 m, en annan om 8 m och en tredje mellan 5-6 m i diameter. Stensättningar om 6 m i diameter, en om 5-6 m i diameter och en om 7 m i diameter finns också på hemmanets marker. En boplats kan också antas ha funnits på markerna eftersom fynd av kvartsavslag har gjorts. Även ses rester av den gamla Byns tomter där man kan skönja husgrunder och rester av smedjan. En sten, som sannolikt varit rest men nu kullfallen, kan också ses. Den har beskrivits av Thure Langer, men då som en rest sten.

Även under hemmanet Byn finns offergropar bestående av åtta stycken i en fast häll.

Dalsland/Ånimskog/Dalen (Lunden)/Fornlämningar

2025-07-29T18:10:42Z

Mikael S:

{{NyPlats
| namn = Fornlämningar vid Dalen (Lunden)
| socken = Ånimskog
| landskap = Dalsland
| hemman = Ånskolund
| typ = Fornlämning
| knord = 58.856558
| kost = 12.523852
}}
På krönet av en smal, brant bergsrygg och på hemmansdelen 1:2, ligger ett röse om ca 12 m i diameter och 1 m hög. Också detta röse eller forngrav är noggrant undersökt av skattsökare, något som redan Thure Langer uppmärksammade 1904. På samma egendom ligger något som kan liknas vid domarring och rapporterat som sådan av G. F. Hesselbom 1962. På hemmansdelen 1:4 ligger ett röse om 9 m i diameter och även detta är "brandskattat" eller undersökt.<ref>Ånimskogs Sockenbok del I, sida 48.</ref>

== Källor ==
<references />

== Länkar ==
[https://pub.raa.se/visa/objekt/lamning/1450e786-848b-401b-8cbe-645016992778 Fornsök (Riksantikvarieämbetet)]

Dalsland/Ånimskog/Dalen (Lunden)/Fornlämningar

2025-07-29T18:07:12Z

Mikael S:

{{NyPlats
| namn = Fornlämningar vid Dalen (Lunden)
| socken = Ånimskog
| landskap = Dalsland
| hemman = Dalen (Lunden)
| typ = Fornlämning
| knord = 58.856558
| kost = 12.523852
}}
På krönet av en smal, brant bergsrygg och på hemmansdelen 1:2, ligger ett röse om ca 12 m i diameter och 1 m hög. Också detta röse eller forngrav är noggrant undersökt av skattsökare, något som redan Thure Langer uppmärksammade 1904. På samma egendom ligger något som kan liknas vid domarring och rapporterat som sådan av G. F. Hesselbom 1962. På hemmansdelen 1:4 ligger ett röse om 9 m i diameter och även detta är "brandskattat" eller undersökt.<ref>Ånimskogs Sockenbok del I, sida 48.</ref>

== Källor ==
<references />

== Länkar ==
[https://pub.raa.se/visa/objekt/lamning/1450e786-848b-401b-8cbe-645016992778 Fornsök (Riksantikvarieämbetet)]

Dalsland/Ånimskog/Dalen (Lunden)/Fornlämningar

2025-07-29T18:05:16Z

Mikael S: Skapat sidan med OCR-läst text från Sockenboken.

På krönet av en smal, brant bergsrygg och på hemmansdelen 1:2, ligger ett röse om ca 12 m i diameter och 1 m hög. Också detta röse eller forngrav är noggrant undersökt av skattsökare, något som redan Thure Langer uppmärksammade 1904. På samma egendom ligger något som kan liknas vid domarring och rapporterat som sådan av G. F. Hesselbom 1962. På hemmansdelen 1:4 ligger ett röse om 9 m i diameter och även detta är "brandskattat" eller undersökt.

Dalsland/Ånimskog/Äskekärr/Fornlämningar

2025-07-29T17:59:08Z

Mikael S:

{{NyPlats
| namn = Fornlämningar i Äskekärr
| socken = Ånimskog
| landskap = Dalsland
| hemman = Äskekärr
| typ = Fornlämning
| knord = 58.821266
| kost = 12.534200
}}
Några fornfynd har inte gjorts inom detta hemman, även om flera odlingsrösen kan ses. På SGUs karta finns ett röse markerat, men det kan syfta på något av ovannämnda odlingsrösen.<ref>Ånimskogs Sockenbok del I, sida 48.</ref>

== Källor ==
<references />

== Länkar ==
[https://pub.raa.se/visa/objekt/lamning/28aef650-1a13-4b0b-ba94-60828b198254 Fornsök (Riksantikvarieämbetet)]

Dalsland/Ånimskog/Äskekärr/Fornlämningar

2025-07-29T17:57:20Z

Mikael S: Skapat sidan med OCR-läst text från Sockenboken.

Några fornfynd har inte gjorts inom detta hemman, även om flera odlingsrösen kan ses. På SGUs karta finns ett röse markerat, men det kan syfta på något av ovannämnda odlingsrösen.

Dalsland/Ånimskog/Årbol/Fornlämningar

2025-07-29T17:54:49Z

Mikael S:

{{NyPlats
| namn = Fornlämningar i Årbol
| socken = Ånimskog
| landskap = Dalsland
| hemman = Årbol
| typ = Fornlämning
| knord = 58.842644
| kost = 12.545230
}}
Några fornlämningar av typen gravar eller stensättningar återfinns inte på Årbols marker men däremot flera älvkvarnar eller offergropar. På en svag sluttning mot söder av berg- och moränmark och i närheten av bebyggelse ses i en fast häll åtta älvkvarnar av den vanliga storleken, 5 cm i diameter och med ett djup på knappt en centimeter. På en annan fast häll finns två fördjupningar som kan ses som offergropar medan andra fördjupningar i samma häll är mera tveksamma.<ref>Ånimskogs Sockenbok del I, sida 48.</ref>

== Källor ==
<references />

== Länkar ==
[https://pub.raa.se/visa/objekt/lamning/2c7bccfd-9b7c-4b43-a2f1-ce39944ab53c Fornsök (Riksantikvarieämbetet)]

Dalsland/Ånimskog/Årbol/Fornlämningar

2025-07-29T17:51:29Z

Mikael S: Skapat sidan med OCR-läst text från Sockenboken.

Några fornlämningar av typen gravar eller stensättningar återfinns inte på Årbols marker men däremot flera älvkvarnar eller offergropar. På en svag sluttning mot söder av berg- och moränmark och i närheten av bebyggelse ses i en fast häll åtta älvkvarnar av den vanliga storleken, 5 cm i diameter och med ett djup på knappt en centimeter. På en annan fast häll finns två fördjupningar som kan ses som offergropar medan andra fördjupningar i samma häll är mera tveksamma.

Dalsland/Ånimskog/Ånimskogs Stom/Fornlämningar

2025-07-29T17:49:43Z

Mikael S:

{{NyPlats
| namn = Fornlämningar vid Ånimskogs Stom
| socken = Ånimskog
| landskap = Dalsland
| hemman = Ånimskogs Stom
| typ = Fornlämning
| knord = 58.890747
| kost = 12.545135
}}
Detta hemman, som blev tilldelat kyrkan och dess stom eller egendom är utan tvekan en äldre bygemenskap inom den sockenbildning som fick bära namnet Ånimskog, socknen kring sjön Ånimmen. En äldre tänkbar boplats har blivit noterad, inte minst på grund av de fynd av kvartsbitar som bär spår av avslag efter mänsklig bearbetning. En senare tomtplats och som von Sneidern nämner 1854 men som blivit övergiven, kan också ses på hemmanets marker.

På krönet av en flack berg- och moränhöjd och i hagmark ligger tre stensättningar, två mindre och oregelbundna och en något större om 5-6 m i diameter men alla svåra att avgränsa på grund av sin låghet och övertorvning. Deras läge i topografin tyder på att det har varit forngravar. På norra delen av krönet av en bergrygg och i skogsmark ligger en annan stensättning, rund och av en diameter av ca 6 m men låg och övermossad. På grund av att den blivit kraftigt urplockad är det svårt att avgöra hur stor graven ursprungligen varit. Något som tyder på att människor i en grå forntid vistats inom området vittnar också de offergropar som kan ses på två olika fasta hällar.<ref>Ånimskogs Sockenbok del I, sida 47-48.</ref>

== Källor ==
<references />

== Länkar ==
[https://pub.raa.se/visa/objekt/lamning/84dd9982-240a-43a8-b91a-973222045995 Fornsök (Riksantikvarieämbetet)]

Dalsland/Ånimskog/Ånimskogs Stom/Fornlämningar

2025-07-29T17:46:49Z

Mikael S: Skapat sidan med OCR-läst text från Sockenboken.

Detta hemman, som blev tilldelat kyrkan och dess stom eller egendom är utan tvekan en äldre bygemenskap inom den sockenbildning som fick bära namnet Ånimskog, socknen kring sjön Ånimmen. En äldre tänkbar boplats har blivit noterad, inte minst på grund av de fynd av kvartsbitar som bär spår av avslag efter mänsklig bearbetning. En senare tomtplats och som von Sneidern nämner 1854 men som blivit övergiven, kan också ses på hemmanets marker.

På krönet av en flack berg- och moränhöjd och i hagmark ligger tre stensättningar, två mindre och oregelbundna och en något större om 5-6 m i diameter men alla svåra att avgränsa på grund av sin låghet och övertorvning. Deras läge i topografin tyder på att det har varit forngravar. På norra delen av krönet av en bergrygg och i skogsmark ligger en annan stensättning, rund och av en diameter av ca 6 m men låg och övermossad. På grund av att den blivit kraftigt urplockad är det svårt att avgöra hur stor graven ursprungligen varit. Något som tyder på att människor i en grå forntid vistats inom området vittnar också de offergropar som kan ses på två olika fasta hällar.

Dalsland/Ånimskog/Västergården/Fornlämningar

2025-07-28T20:27:47Z

Mikael S:

{{NyPlats
| namn = Fornlämningar vid Västergården
| socken = Ånimskog
| landskap = Dalsland
| hemman = Västergården
| typ = Fornlämning
| knord = 58.870298
| kost = 12.591481
}}
På krönet av en smal bergsrygg och i skogsmark under hemmansdelen 1:1 ligger flera gravhögar med en diameter av ca 7 m men låga och i dessa ses också gropar som vittnar om plundring. En ganska stor stensättning om 10 m i diameter och drygt en halv meter i höjd ses på en liten bergshöjd.

Ute på Rotöarna och på en smal bergsrygg ligger en rund stensättning med en diameter av 6 m.

Ett annat större röse eller forngrav ligger nord väst på Rotöarna och detta nämner Anders Lignell 1850 och Th. Langer 1904. Det har en diameter av 7 m och har en höjd över 1 m. I gränsen mellan Väster gården 1:1 och Hemmingsbol 1:1 ligger i rund hög av skärvsten och med en diameter av 6 m.<ref>Ånimskogs Sockenbok del I, sida 47.</ref>

== Källor ==
<references />

== Länkar ==
[https://pub.raa.se/visa/objekt/lamning/5ca89b5f-477e-48f1-9aac-f3173c3f9810 Fornsök (Riksantikvarieämbetet)]

Dalsland/Ånimskog/Västergården/Fornlämningar

2025-07-28T20:23:58Z

Mikael S: Skapat sidan med OCR-läst text från Sockenboken.

På krönet av en smal bergsrygg och i skogsmark under hemmansdelen 1:1 ligger flera gravhögar med en diameter av ca 7 m men låga och i dessa ses också gropar som vittnar om plundring. En ganska stor stensättning om 10 m i diameter och drygt en halv meter i höjd ses på en liten bergshöjd.

Ute på Rotöarna och på en smal bergsrygg ligger en rund stensättning med en diameter av 6 m.

Ett annat större röse eller forngrav ligger nord väst på Rotöarna och detta nämner Anders Lignell 1850 och Th. Langer 1904. Det har en diameter av 7 m och har en höjd över 1 m. I gränsen mellan Väster gården 1:1 och Hemmingsbol 1:1 ligger i rund hög av skärvsten och med en diameter av 6 m.

Dalsland/Ånimskog/Viken/Fornlämningar

2025-07-28T20:19:22Z

Mikael S:

{{NyPlats
| namn = Fornlämningar på Viken
| socken = Ånimskog
| landskap = Dalsland
| hemman = Viken
| typ = Fornlämning
| knord = 58.837816
| kost = 12.566872
}}
Fornborgar finns inom Ånimskog socken och en ligger på Vikens ägor och i skogsmark. Den har en diameter av ca 100 m och ligger på krönet av en bergsrygg med branta sluttningar mot norr, väster och öster medan det mot söder ligger en stenmur av ca 30 m i längd och mellan 1 till 3 m i bredd och knappt en halv meter i höjd.
[[Fil:Dalsland-ånimskog-fornlämningar8.jpg|vänster|miniatyr|''Rester av fornborgen på Viken 1990.'']]
Rester av ett röse ligger vid kanten av en brant bergsrygg och i skogsmark samt har en diameter mellan 7-8 m och över 1 m i höjd. Mot väster är det urplockat, en skadegörelse av mänsklig hand. Både Anders Lignell och Thure Langer hade sett och noterat denna forngrav.

D. A. Christoffersson fann på åkermark mellan branta bergssidor, en stenyxa av diabas något över 16 cm lång, 6 cm bred och 4,5 cm bred och av en ålderdomlig typ, lik lihultsyxan. På en avsats mot väster av en bergsrygg och i skogsmark, samt på en plats som utpekats av Alf Wijk, Yttre Bodane, gjordes i en håla och under några klipphällar ett fynd av 28 notsänken av täljsten. Det är kanske inte osannolikt att det suttit på en not, men att noten för länge sedan är förruttnad och att sänkena blivit kvar. Gruvhål kan också ses under detta hemman.<ref>Ånimskogs Sockenbok del I, sida 46-47.</ref>

== Källor ==
<references />

== Länkar ==
[https://pub.raa.se/visa/objekt/lamning/aedb2066-96d3-409c-9051-59486b136efa Fornsök (Riksantikvarieämbetet)]

Fil:Dalsland-ånimskog-fornlämningar8.jpg

2025-07-28T20:17:56Z

Mikael S:

Rester av fornborgen på
Viken 1990.

Dalsland/Ånimskog/Vingnäs/Fornlämningar

2025-07-28T20:15:50Z

Mikael S:

{{NyPlats
| namn = Fornlämningar i Vingnäs
| socken = Ånimskog
| landskap = Dalsland
| hemman = Vingnäs
| typ = Fornlämning
| knord = 58.904707
| kost = 12.515405
}}
Några fasta fornfynd är inte kända inom detta hemman, men däremot har fynd gjorts av trindyxa och skafthålsyxa samt en del av skafthålsyxa. Dessa fynd är gjorda framme vid gården och vid en myr som kallas Mellanmyra. En gravgrupp ses på Vingnäsudden.<ref>Ånimskogs Sockenbok del I, sida 47.</ref>

== Källor ==
<references />

== Länkar ==
[https://pub.raa.se/visa/objekt/lamning/5be6f31d-aa89-4a0b-932b-d1f0ecb4bc86 Fornsök (Riksantikvarieämbetet)]

Dalsland/Ånimskog/Vingnäs/Fornlämningar

2025-07-28T20:14:35Z

Mikael S: Skapat sidan med OCR-läst text från Sockenboken.

Några fasta fornfynd är inte kända inom detta hemman, men däremot har fynd gjorts av trindyxa och skafthålsyxa samt en del av skafthålsyxa. Dessa fynd är gjorda framme vid gården och vid en myr som kallas Mellanmyra. En gravgrupp ses på Vingnäsudden.

Dalsland/Ånimskog/Viken/Fornlämningar

2025-07-28T20:09:52Z

Mikael S:

{{NyPlats
| namn = Fornlämningar i Viken
| socken = Ånimskog
| landskap = Dalsland
| hemman = Viken
| typ = Fornlämning
| knord = 58.837816
| kost = 12.566872
}}
Fornborgar finns inom Ånimskog socken och en ligger på Vikens ägor och i skogsmark. Den har en diameter av ca 100 m och ligger på krönet av en bergsrygg med branta sluttningar mot norr, väster och öster medan det mot söder ligger en stenmur av ca 30 m i längd och mellan 1 till 3 m i bredd och knappt en halv meter i höjd.

Rester av ett röse ligger vid kanten av en brant bergsrygg och i skogsmark samt har en diameter mellan 7-8 m och över 1 m i höjd. Mot väster är det urplockat, en skadegörelse av mänsklig hand. Både Anders Lignell och Thure Langer hade sett och noterat denna forngrav.

D. A. Christoffersson fann på åkermark mellan branta bergssidor, en stenyxa av diabas något över 16 cm lång, 6 cm bred och 4,5 cm bred och av en ålderdomlig typ, lik lihultsyxan. På en avsats mot väster av en bergsrygg och i skogsmark, samt på en plats som utpekats av Alf Wijk, Yttre Bodane, gjordes i en håla och under några klipphällar ett fynd av 28 notsänken av täljsten. Det är kanske inte osannolikt att det suttit på en not, men att noten för länge sedan är förruttnad och att sänkena blivit kvar. Gruvhål kan också ses under detta hemman.<ref>Ånimskogs Sockenbok del I, sida 46-47.</ref>

== Källor ==
<references />

== Länkar ==
[https://pub.raa.se/visa/objekt/lamning/aedb2066-96d3-409c-9051-59486b136efa Fornsök (Riksantikvarieämbetet)]

Dalsland/Ånimskog/Viken/Fornlämningar

2025-07-28T20:07:07Z

Mikael S: Skapat sidan med OCR-läst text från Sockenboken.

Fornborgar finns inom Ånimskog socken och en ligger på Vikens ägor och i skogsmark. Den har en diameter av ca 100 m och ligger på krönet av en bergsrygg med branta sluttningar mot norr, väster och öster medan det mot söder ligger en stenmur av ca 30 m i längd och mellan 1 till 3 m i bredd och knappt en halv meter i höjd.

Rester av ett röse ligger vid kanten av en brant bergsrygg och i skogsmark samt har en diameter mellan 7-8 m och över 1 m i höjd. Mot väster är det urplockat, en skadegörelse av mänsklig hand. Både Anders Lignell och Thure Langer hade sett och noterat denna forngrav.

D. A. Christoffersson fann på åkermark mellan branta bergssidor, en stenyxa av diabas något över 16 cm lång, 6 cm bred och 4,5 cm bred och av en ålderdomlig typ, lik lihultsyxan. På en avsats mot väster av en bergsrygg och i skogsmark, samt på en plats som utpekats av Alf Wijk, Yttre Bodane, gjordes i en håla och under några klipphällar ett fynd av 28 notsänken av täljsten. Det är kanske inte osannolikt att det suttit på en not, men att noten för länge sedan är förruttnad och att sänkena blivit kvar. Gruvhål kan också ses under detta hemman.

Dalsland/Ånimskog/Vassviken/Fornlämningar

2025-07-28T19:59:20Z

Mikael S:

{{NyPlats
| namn = Fornlämningar i Vassviken
| socken = Ånimskog
| landskap = Dalsland
| hemman = Vassviken
| typ = Fornlämning
| knord = 58.864426
| kost = 12.604221
}}
I en kraftledningsgata och på krönet av en mindre bergsrygg och i skogsmark ligger två stensättningar eller gravar - som är åtskilligt äldre än fornborgen - och där den ena av dem har en diameter i 4 m och ganska grund medan den andra har samma diameter men kan anses som rester av en forntida grav. I samma kraftledningsgata ligger också en annan stensättning eller grav, även den 4 m i diameter och låg men ganska väl bevarad. På en bergklack i skogen och på hemmansdelen 1:2 ligger resterna av en stensättning och med en diameter mellan 4-5 m samt låg och övermossad.

Vid närheten och på hemmansdelen 1:11 och vid en punkt där två kraftledningar möts och på krönet av berg ligger resterna av en oregelbunden stensättning om 8 x 6 m samt hårt plundrad eller urplockad och därmed illa åtgången. På hemmansdelen 1:8 och i närheten av en kraftledningsgata ligger på en mindre bergklack resterna av ett större röse med en diameter av 10-12 m och ca 1 m högt samt beväxt med tallar och enar. En stensättning ses också på hemmansdelen 1:8, 1:9 om ca 6 m i diameter vars fyllning ligger utkastad utanför graven. En större forngrav om ca 9 m i diameter men låg och övermossad ses på krönet av en flack häll på en bergshöjd och i skogsmark.

På krönet av en brant bergsrygg ligger resterna av en stensättning eller grav som också den är mycket ur- och omplockad. Även flera gruvhål ses på Vassvikens marker.<ref>Ånimskogs Sockenbok del I, sida 46.</ref>

== Källor ==
<references />

== Länkar ==
[https://pub.raa.se/visa/objekt/lamning/5aaa7571-655e-4083-be7f-11cd89ba5ba2 Fornsök (Riksantikvarieämbetet)]

Dalsland/Ånimskog/Vassviken/Fornlämningar

2025-07-28T19:54:32Z

Mikael S: Skapat sidan med OCR-läst text från Sockenboken.

I en kraftledningsgata och på krönet av en mindre bergsrygg och i skogsmark ligger två stensättningar eller gravar - som är åtskilligt äldre än fornborgen - och där den ena av dem har en diameter i 4 m och ganska grund medan den andra har samma diameter men kan anses som rester av en forntida grav. I samma kraftledningsgata ligger också en annan stensättning eller grav, även den 4 m i diameter och låg men ganska väl bevarad. På en bergklack i skogen och på hemmansdelen 1:2 ligger resterna av en stensättning och med en diameter mellan 4-5 m samt låg och övermossad.

Vid närheten och på hemmansdelen 1:11 och vid en punkt där två kraftledningar möts och på krönet av berg ligger resterna av en oregelbunden stensättning om 8 x 6 m samt hårt plundrad eller urplockad och därmed illa åtgången. På hemmansdelen 1:8 och i närheten av en kraftledningsgata ligger på en mindre bergklack resterna av ett större röse med en diameter av 10-12 m och ca 1 m högt samt beväxt med tallar och enar. En stensättning ses också på hemmansdelen 1:8, 1:9 om ca 6 m i diameter vars fyllning ligger utkastad utanför graven. En större forngrav om ca 9 m i diameter men låg och övermossad ses på krönet av en flack häll på en bergshöjd och i skogsmark.

På krönet av en brant bergsrygg ligger resterna av en stensättning eller grav som också den är mycket ur- och omplockad. Även flera gruvhål ses på Vassvikens marker.

Dalsland/Ånimskog/Torp/Fornlämningar

2025-07-28T19:48:40Z

Mikael S:

{{NyPlats
| namn = Fornlämningar vid Torp
| socken = Ånimskog
| landskap = Dalsland
| hemman = Torp
| typ = Fornlämning
| knord = 58.864426
| kost = 12.604221
}}
Under hemmansdelen 1:1 och på Rotöarna ligger ett antal rösen eller forngravar. En större stensättning med en diameter av 9 m och med en höjd av en halv meter har en grop i mitten som tyder på plundring. En annan stensättning har en diameter om 6 m och även den har en grop i mitten. En mindre grav om 3,5 m kan också ses inom området.

På samma hemmansdel ligger ett annat röse, runt och om 5 m i diameter samt liggande på ett krön och i skogsmark med gles tallskog. På södra delen av en flack smal bergsrygg och i granskog ligger ett röse om 9 m i diameter och drygt 1 m högt. Men röset har varit ganska mycket omplockat. Av fornfynd inom he mansdelen kan nämnas en s. k. lihultsyxa vilket tyder på att människor tidigt drog fram utmed vänerstranden i Ånimskog, långt innan ovannämnda rösen kom till.<ref>Ånimskogs Sockenbok del I, sida 45-46.</ref>

== Källor ==
<references />

== Länkar ==
[https://pub.raa.se/visa/objekt/lamning/5aaa7571-655e-4083-be7f-11cd89ba5ba2 Fornsök (Riksantikvarieämbetet)]

Dalsland/Ånimskog/Torp/Fornlämningar

2025-07-28T19:43:58Z

Mikael S: Skapat sidan med OCR-läst text från Sockenboken.

Under hemmansdelen 1:1 och på Rotöarna ligger ett antal rösen eller forngravar. En större stensättning med en diameter av 9 m och med en höjd av en halv meter har en grop i mitten som tyder på plundring. En annan stensättning har en diameter om 6 m och även den har en grop i mitten. En mindre grav om 3,5 m kan också ses inom området.

På samma hemmansdel ligger ett annat röse, runt och om 5 m i diameter samt liggande på ett krön och i skogsmark med gles tallskog. På södra delen av en flack smal bergsrygg och i granskog ligger ett röse om 9 m i diameter och drygt 1 m högt. Men röset har varit ganska mycket omplockat. Av fornfynd inom he mansdelen kan nämnas en s. k. lihultsyxa vilket tyder på att människor tidigt drog fram utmed vänerstranden i Ånimskog, långt innan ovannämnda rösen kom till.

Dalsland/Ånimskog/Säljebyn/Fornlämningar

2025-07-28T19:38:37Z

Mikael S:

{{NyPlats
| namn = Fornlämningar i Säljebyn
| socken = Ånimskog
| landskap = Dalsland
| hemman = Säljebyn
| typ = Fornlämning
| knord = 58.837536
| kost = 12.526128
}}
På hemmansdelen 1:15 i Säljebyn kan på en fast häll ses 15 älvkvarnar eller offergropar varav hälften är större och djupare än vad som brukar vara fallet när det gäller de andra förekomsterna inom socknen. Det finns dock en uppgift att vissa av dem - sannolikt de större - skulle knackats ut omkring 1930.<ref>Ånimskogs Sockenbok del I, sida 45.</ref>

== Källor ==
<references />

== Länkar ==
[https://pub.raa.se/visa/objekt/lamning/ed81f2b2-bd7c-45ee-acd1-c26acebe3b60 Fornsök (Riksantikvarieämbetet)]

Dalsland/Ånimskog/Säljebyn/Fornlämningar

2025-07-28T19:33:18Z

Mikael S: Skapat sidan med OCR-läst text från Sockenboken.

På hemmansdelen 1:15 i Säljebyn kan på en fast häll ses 15 älvkvarnar eller offergropar varav hälften är större och djupare än vad som brukar vara fallet när det gäller de andra förekomsterna inom socknen. Det finns dock en uppgift att vissa av dem - sannolikt de större - skulle knackats ut omkring 1930.

Dalsland/Ånimskog/Säbyn/Fornlämningar

2025-07-27T14:59:48Z

Mikael S:

{{NyPlats
| namn = Fornlämningar i Säbyn
| socken = Ånimskog
| landskap = Dalsland
| hemman = Säbyn
| typ = Fornlämning
| knord = 58.929648
| kost = 12.530852
}}
Enligt Anders Lignell skulle det 1850 funnits en hällkista på en åker norr om gården. Vid senare tiders besiktning har man bara kunnat finna eventuella spår av en häll - men i en ladugårdsgrund anses det finnas flera hällar!<ref>Ånimskogs Sockenbok del I, sida 45.</ref>

== Källor ==
<references />

== Länkar ==
[https://pub.raa.se/visa/objekt/lamning/d4c1fdd5-b4e0-4d5a-8069-187572a3d805 Fornsök (Riksantikvarieämbetet)]

Dalsland/Ånimskog/Säbyn/Fornlämningar

2025-07-27T14:57:13Z

Mikael S: Skapat sidan med OCR-läst text från Sockenboken.

Enligt Anders Lignell skulle det 1850 funnits en hällkista på en åker norr om gården. Vid senare tiders besiktning har man bara kunnat finna eventuella spår av en häll - men i en ladugårdsgrund anses det finnas flera hällar!

Dalsland/Ånimskog/Spånsbol/Fornlämningar

2025-07-27T14:55:03Z

Mikael S:

{{NyPlats
| namn = Fornlämningar i Spånsbol
| socken = Ånimskog
| landskap = Dalsland
| hemman = Spånsbol
| typ = Fornlämning
| knord = 58.878404
| kost = 12.591559
}}
På denna egendom, i dag borta, ses älvkvarnar.<ref>Ånimskogs Sockenbok del I, sida 45.</ref>

== Källor ==
<references />

== Länkar ==
[https://pub.raa.se/visa/objekt/lamning/849437e7-f36c-4839-95fb-594c25984e76 Fornsök (Riksantikvarieämbetet)]

Dalsland/Ånimskog/Spånsbol/Fornlämningar

2025-07-27T14:52:45Z

Mikael S: Skapat sidan med OCR-läst text från Sockenboken.

På denna egendom, i dag borta, ses älvkvarnar.

Dalsland/Ånimskog/Slobol/Fornlämningar

2025-07-27T14:50:45Z

Mikael S:

{{NyPlats
| namn = Fornlämningar i Slobol
| socken = Ånimskog
| landskap = Dalsland
| hemman = Slobol
| typ = Fornlämning
| knord = 58.854378
| kost = 12.552792
}}
Hemmanet har varit boplats långt innan det fick namnet Slobol, därom vittnar ett för en boplats lämpat söderläge och där man gjort fynd av bl. a. skörbränd sten och en härd med kol och sot. På en slät, fin häll i närheten ses fem offergropar, även detta ett bevis för forntidsmänniskors närvaro. På hemmanets marker fann Arthur Stam i Yttre Bodane en sländtrissa, något som berättar om kvinnors arbete.

På hemmansdelen 1:12-14 och på krönet av en bergsrygg ligger en stensättning och på en annan bergsrygg ses två stensättningar eller gravar, en om ca 5 m i diameter och den andra av samma storlek men båda låga och övermossade.

På krön och avsatser mot väster av en bergshöjd ligger 5 rösen eller fomgravar, ett större med 9 m i diameter och ca 1 m hög men med en grop i mitten som tyder på plundring samt fyra mindre rösen om ca 5 m i diameter samt övermossade. Även här var Th. Langer och gjorda sina noteringar 1904. På krönet av en större bergshöjd ligger också en rund stensättning om ca 4 m i diameter men ganska låg. Vid kanten av en bergshöjd ligger resterna av ett röse, som ursprungligen var stort och om ca 10 m i diameter.<ref>Ånimskogs Sockenbok del I, sida 45.</ref>

== Källor ==
<references />

== Länkar ==
[https://pub.raa.se/visa/objekt/lamning/aefed25a-68e4-411d-b432-9117eef9f92a Fornsök (Riksantikvarieämbetet)]

Dalsland/Ånimskog/Slobol/Fornlämningar

2025-07-27T14:50:28Z

Mikael S:

{{NyPlats
| namn = Fornlämningar i Slobol
| socken = Ånimskog
| landskap = Dalsland
| hemman = Solbol
| typ = Fornlämning
| knord = 58.854378
| kost = 12.552792
}}
Hemmanet har varit boplats långt innan det fick namnet Slobol, därom vittnar ett för en boplats lämpat söderläge och där man gjort fynd av bl. a. skörbränd sten och en härd med kol och sot. På en slät, fin häll i närheten ses fem offergropar, även detta ett bevis för forntidsmänniskors närvaro. På hemmanets marker fann Arthur Stam i Yttre Bodane en sländtrissa, något som berättar om kvinnors arbete.

På hemmansdelen 1:12-14 och på krönet av en bergsrygg ligger en stensättning och på en annan bergsrygg ses två stensättningar eller gravar, en om ca 5 m i diameter och den andra av samma storlek men båda låga och övermossade.

På krön och avsatser mot väster av en bergshöjd ligger 5 rösen eller fomgravar, ett större med 9 m i diameter och ca 1 m hög men med en grop i mitten som tyder på plundring samt fyra mindre rösen om ca 5 m i diameter samt övermossade. Även här var Th. Langer och gjorda sina noteringar 1904. På krönet av en större bergshöjd ligger också en rund stensättning om ca 4 m i diameter men ganska låg. Vid kanten av en bergshöjd ligger resterna av ett röse, som ursprungligen var stort och om ca 10 m i diameter.<ref>Ånimskogs Sockenbok del I, sida 45.</ref>

== Källor ==
<references />

== Länkar ==
[https://pub.raa.se/visa/objekt/lamning/aefed25a-68e4-411d-b432-9117eef9f92a Fornsök (Riksantikvarieämbetet)]

Dalsland/Ånimskog/Slobol/Fornlämningar

2025-07-27T14:49:42Z

Mikael S:

{{NyPlats
| namn = Fornlämningar i Anolfsbyn
| socken = Ånimskog
| landskap = Dalsland
| hemman = Anolfsbyn
| typ = Fornlämning
| knord = 58.854378
| kost = 12.552792
}}
Hemmanet har varit boplats långt innan det fick namnet Slobol, därom vittnar ett för en boplats lämpat söderläge och där man gjort fynd av bl. a. skörbränd sten och en härd med kol och sot. På en slät, fin häll i närheten ses fem offergropar, även detta ett bevis för forntidsmänniskors närvaro. På hemmanets marker fann Arthur Stam i Yttre Bodane en sländtrissa, något som berättar om kvinnors arbete.

På hemmansdelen 1:12-14 och på krönet av en bergsrygg ligger en stensättning och på en annan bergsrygg ses två stensättningar eller gravar, en om ca 5 m i diameter och den andra av samma storlek men båda låga och övermossade.

På krön och avsatser mot väster av en bergshöjd ligger 5 rösen eller fomgravar, ett större med 9 m i diameter och ca 1 m hög men med en grop i mitten som tyder på plundring samt fyra mindre rösen om ca 5 m i diameter samt övermossade. Även här var Th. Langer och gjorda sina noteringar 1904. På krönet av en större bergshöjd ligger också en rund stensättning om ca 4 m i diameter men ganska låg. Vid kanten av en bergshöjd ligger resterna av ett röse, som ursprungligen var stort och om ca 10 m i diameter.<ref>Ånimskogs Sockenbok del I, sida 45.</ref>

== Källor ==
<references />

== Länkar ==
[https://pub.raa.se/visa/objekt/lamning/aefed25a-68e4-411d-b432-9117eef9f92a Fornsök (Riksantikvarieämbetet)]