Dalsland/Ånimskog/Anolfsbyn 1 17 - Versionshistorik

Sockadm: Bytt mall från SockMall:Plats till NyPlats

2026-02-07T06:18:47Z

Bytt mall från SockMall:Plats till NyPlats

← Äldre version		Versionen från 7 februari 2026 kl. 08.18
Rad 1:		Rad 1:
			{{NyPlats
	{{SockMall:Plats
	\|landskap=Dalsland		\|landskap=Dalsland
	\|socken=Ånimskog		\|socken=Ånimskog

Mikael S: Lagt till länkar.

2025-05-22T15:20:45Z

Lagt till länkar.

Mikael S den 2 maj 2025 kl. 08.57

2025-05-02T08:57:01Z

@@ Rad 1: / Rad 1: @@
 [[Fil:Dalsland-ånimskog-anolfsbyn 1.17.jpg|miniatyr|443x443px]]
 Anolfsbyn 1:17, som aldrig haft något eget namn förutom den identifikation som de olika ägarna gett gården, ligger längst i norr. Boningshuset är lägre och mindre än de renoverade dalslandsstugorna i trakten, och de inredda rummen i övervåningen når inte full takhöjd. Området mellan boningshuset och landsvägen pryds av en välskött trädgård och norr om vägen som leder fram till gården ligger ladugårdslängan i ostvästlig riktning. Åkermarken sträcker sig ända ner till Ånimmen, och ett mindre markområde är beläget väster om landsvägen.
@@ Rad 28: / Rad 38: @@
 När Maja dog klarade sig inte Johanna ensam längre, utan de sista åren togs hon om hand av Frida på Karlsberg, där hon fick en fristad till sin död.
-De sista som bodde på Haget var familjen Fridlund (se Västra Berg), och när de lämnade torpet kring utbrottet av andra världskriget rev de ner byggnaderna och forslade virket till Ryr i Skållerud som blev deras nya boplats.
+De sista som bodde på Haget var familjen Fridlund (se Västra Berg), och när de lämnade torpet kring utbrottet av andra världskriget rev de ner byggnaderna och forslade virket till Ryr i Skållerud som blev deras nya boplats.<ref>Ånimskogs Sockenbok del II, sida 233-235.</ref>

Mikael S: Skapat sidan med OCR-läst text från Sockenboken.

2025-05-02T08:55:20Z

Skapat sidan med OCR-läst text från Sockenboken.

Ny sida

[[Fil:Dalsland-ånimskog-anolfsbyn 1.17.jpg|miniatyr|443x443px]]
Anolfsbyn 1:17, som aldrig haft något eget namn förutom den identifikation som de olika ägarna gett gården, ligger längst i norr. Boningshuset är lägre och mindre än de renoverade dalslandsstugorna i trakten, och de inredda rummen i övervåningen når inte full takhöjd. Området mellan boningshuset och landsvägen pryds av en välskött trädgård och norr om vägen som leder fram till gården ligger ladugårdslängan i ostvästlig riktning. Åkermarken sträcker sig ända ner till Ånimmen, och ett mindre markområde är beläget väster om landsvägen.

HISTORIK

Bebyggelsen uppfördes sannolikt på 1860-talet, men både manbyggnaden och ekonomibyggnaderna har genomgått ett flertal reparationer.

Lars Nilssons äldsta dotter Cajsa, som sedan ett trettiotal år varit gift med Jan Hesselbom, erhöll 1:17 vid hemmansklyvningen och enligt laga skifte blev de skyldiga att utflytta till ny tomtplats, och det var förmodligen Jan och Cajsa som tog de första spadtagen på sitt nya boställe. Man kan förmoda att något av barnen, som nu var vuxna, gav dem en hjälpande hand. Maja föddes 1827, Erik 1832, Johannes 1835 och Sofia 1848.

När Jan Hesselbom dog 1875 hade barnen funnit egna vägar i livet. Maja gifte sig med Lars Bryngelsson och slog sig ner i Kärrsdalen, och där bosatte sig också brodern Erik. Johannes köpte Anolfsbyn 1:6. Sofia födde två utomäktenskapliga barn, innan hon gifte sig med Anders Larsson från Tydje och bosatte sig på Båga.

Två år efter makens död sålde Cajsa Larsdotter Hesselbom gården till Anders Uppström från Västra Korsbyn. Han var född i Upperud 1849. Den nye ägaren kom att inneha sin gård i mer än 60 år och bodde där ensam under hela denna tid, eftersom han livet ut förblev ungkarl. Dock hade han en hushållerska som tog hand om matbestyren och genom årens lopp var det säkert många kvinnor i trakten som uppehöll hushållstjänsten hos Uppström.

När Anders Uppström avled 1938 ärvde hans närmaste släktingar Johan Natanael Larsson (Landälv), Anna Larsson, Anna Julia Karlsson, Karin Eriksson och Karl Larsson (Karl i Näs) egendomen. De sålde den dock ganska omgående till sågverksägarna Bror Hugo Larsson och Waldemar Larsson.
[[Fil:Dalsland-ånimskog-anolfsbyn 1.17(2).jpg|vänster|miniatyr|391x391px|''Kalle på Fammerud murar skorsten på Langfos hus.'']]
De nya ägarna hade en anställd sågare, som hette Ragnar Langfos, och det blev nu han som med sin familj flyttade in på gården. Han och hans hustru Hanna kom från Sunne i Värmland och deras barn var i skolåldern när de bosatte sig i Anolfsbyn. Ann-Marie var äldst, född 1924, Ingemar 1926 och Ulla-Britt 1929 Ragnar Langfos som föddes 1897 kom att verka hela sitt återstående liv i Anolfsbyn. Han köpte gården 1943 och förutom att han brukade egendomen uppförde han ett sågverk på väg ner mot Ånimmen. Detta gav traktens bönder en möjlighet att få sågat virke ur egen skog, och det var otaliga timmerlass som förvandlades till plank och bräder vid Langfos lilla sågverk som drogs av en 25 hästars tändkulemotor med liggande cylinder. Motorns trygga dunkande hördes över hela Anolfsbyn men ibland kunde dunket låta lite ansträngt, och då visste man att Langfos vrenskades med en ovanligt stor stock.
[[Fil:Dalsland-ånimskog-anolfsbyn 1.17(3).jpg|miniatyr|''Ragnar Langfos i sitt sågverk.'']]
Till 1:17 hör också ett markområde som ligger uppe i skogskanten och gränsar till Västra Berg. En gång låg det ett litet torp här som kallades Haget, men som nu är borta sedan flera decennier. Torpet som troligen bebyggdes och uppodlades omkring 1850 bestod av en liten grå stuga och en ladugård med plats för en ko. Säkert hade torpstugan sett ett stort antal människor under sitt tak, men vi ska endast dröja oss kvar vid ett par äldre kvinnor som bodde på det lilla torpet från början av 1900-talet till omkring 1925.

De båda kvinnfolken, som hette Maja och Johanna, var en smula originella och satte färg på bygdens sociala liv eftersom de allt som oftast bröt mot den gängse umgängeskoden och följaktligen florerade det en hel del historier om dem. Enligt uppgift kom de från Tisselskog och hade aldrig varit gifta, men Johanna lär ha haft en son, som dock aldrig besökte Haget.

Maja var äldst av dem, en liten gumma som hade något slags lyte. Hon försörjde sig på att laga nät och spinna ullgarn åt folk i trakten. En dag satt Maja och spann i köket hos Kristina på Berget, när en grannkvinna kom på besök. Denna hade något intressant att berätta och Maja som var sprickfärdig av nyfikenhet spetsade öronen för att urskilja något av samtalet genom bruset från spinnrocken, men hon kunde inte höra vad som sades, och hon tyckte förstås att det var genant att stanna upp och lyssna. Snart blev hon emellertid så uppretad över att hållas utanför denna läckerbit av spännande nyheter att hon började trampa i rent ursinne, och spinnmaskinen förde nu ett sådant oväsen att Kristina bad henne arbeta lite tystare. Då tog hon spinnrocken under armen och gick ut på gården och satte sig att spinna vidare.

Om Maja var expert på att spinna var inte Johanna mindre duktig när det gällde att sticka, och det fina väderkornet för nyheter och skvaller var lika välutvecklat hos båda. Johanna hade dessutom den journalistiska gåvan att på ett dramatiskt sätt dela med sig av sin nyhetsskörd och därför blev hon ofta inbjuden på kaffe och kakor under sina färder som sträckte sig från Kraksbyn i norr till Snäcke i söder.

Emellertid kombinerade hon sin nyhetsförmedling med stickningen, och för att inte förlora någon onödig tid när hon färdades mellan gårdarna hade hon gjort upp ett schema som hon höll till punkt och pricka. Det innebar att om hon hade börjat att sticka på en strumpa hemma på Haget, fortsatte hon att sticka under det hon gick, och då skulle skaftet var klart när hon kom till Känsbyn, vid Ängane skulle hälen vara färdig, och när hon anlände till Snäcke skulle hela strumpan vara fix och färdig.

När Maja dog klarade sig inte Johanna ensam längre, utan de sista åren togs hon om hand av Frida på Karlsberg, där hon fick en fristad till sin död.

De sista som bodde på Haget var familjen Fridlund (se Västra Berg), och när de lämnade torpet kring utbrottet av andra världskriget rev de ner byggnaderna och forslade virket till Ryr i Skållerud som blev deras nya boplats.

← Äldre version		Versionen från 22 maj 2025 kl. 17.20
Rad 10:		Rad 10:

	[[Fil:Dalsland-ånimskog-anolfsbyn 1.17.jpg\|miniatyr\|443x443px]]		[[Fil:Dalsland-ånimskog-anolfsbyn 1.17.jpg\|miniatyr\|443x443px]]
	Anolfsbyn 1:17, som aldrig haft något eget namn förutom den identifikation som de olika ägarna gett gården, ligger längst i norr. Boningshuset är lägre och mindre än de renoverade dalslandsstugorna i trakten, och de inredda rummen i övervåningen når inte full takhöjd. Området mellan boningshuset och landsvägen pryds av en välskött trädgård och norr om vägen som leder fram till gården ligger ladugårdslängan i ostvästlig riktning. Åkermarken sträcker sig ända ner till Ånimmen, och ett mindre markområde är beläget väster om landsvägen.		Anolfsbyn 1:17, som aldrig haft något eget namn förutom den identifikation som de olika ägarna gett gården, ligger längst i norr. Boningshuset är lägre och mindre än de renoverade dalslandsstugorna i trakten, och de inredda rummen i övervåningen når inte full takhöjd. Området mellan boningshuset och landsvägen pryds av en välskött trädgård och norr om vägen som leder fram till gården ligger ladugårdslängan i ostvästlig riktning. Åkermarken sträcker sig ända ner till [[Dalsland-Ånimskog-Ånimmen\|Ånimmen]], och ett mindre markområde är beläget väster om landsvägen.

	HISTORIK		HISTORIK
Rad 18:		Rad 18:
	Lars Nilssons äldsta dotter Cajsa, som sedan ett trettiotal år varit gift med Jan Hesselbom, erhöll 1:17 vid hemmansklyvningen och enligt laga skifte blev de skyldiga att utflytta till ny tomtplats, och det var förmodligen Jan och Cajsa som tog de första spadtagen på sitt nya boställe. Man kan förmoda att något av barnen, som nu var vuxna, gav dem en hjälpande hand. Maja föddes 1827, Erik 1832, Johannes 1835 och Sofia 1848.		Lars Nilssons äldsta dotter Cajsa, som sedan ett trettiotal år varit gift med Jan Hesselbom, erhöll 1:17 vid hemmansklyvningen och enligt laga skifte blev de skyldiga att utflytta till ny tomtplats, och det var förmodligen Jan och Cajsa som tog de första spadtagen på sitt nya boställe. Man kan förmoda att något av barnen, som nu var vuxna, gav dem en hjälpande hand. Maja föddes 1827, Erik 1832, Johannes 1835 och Sofia 1848.

	När Jan Hesselbom dog 1875 hade barnen funnit egna vägar i livet. Maja gifte sig med Lars Bryngelsson och slog sig ner i Kärrsdalen, och där bosatte sig också brodern Erik. Johannes köpte Anolfsbyn 1:6. Sofia födde två utomäktenskapliga barn, innan hon gifte sig med Anders Larsson från Tydje och bosatte sig på Båga.		När Jan Hesselbom dog 1875 hade barnen funnit egna vägar i livet. Maja gifte sig med Lars Bryngelsson och slog sig ner i [[Dalsland/Ånimskog/Kärrsdalen\|Kärrsdalen]], och där bosatte sig också brodern Erik. Johannes köpte [[Dalsland/Ånimskog/Anolfsbyn 1 6\|Anolfsbyn 1:6]]. Sofia födde två utomäktenskapliga barn, innan hon gifte sig med Anders Larsson från [[Dalsland/Tydje\|Tydje]] och bosatte sig på [[Dalsland/Ånimskog/Båga\|Båga]].

	Två år efter makens död sålde Cajsa Larsdotter Hesselbom gården till Anders Uppström från Västra Korsbyn. Han var född i Upperud 1849. Den nye ägaren kom att inneha sin gård i mer än 60 år och bodde där ensam under hela denna tid, eftersom han livet ut förblev ungkarl. Dock hade han en hushållerska som tog hand om matbestyren och genom årens lopp var det säkert många kvinnor i trakten som uppehöll hushållstjänsten hos Uppström.		Två år efter makens död sålde Cajsa Larsdotter Hesselbom gården till Anders Uppström från [[Dalsland/Ånimskog/Västra Korsbyn\|Västra Korsbyn]]. Han var född i [[Dalsland/Skållerud/Upperud\|Upperud]] 1849. Den nye ägaren kom att inneha sin gård i mer än 60 år och bodde där ensam under hela denna tid, eftersom han livet ut förblev ungkarl. Dock hade han en hushållerska som tog hand om matbestyren och genom årens lopp var det säkert många kvinnor i trakten som uppehöll hushållstjänsten hos Uppström.

	När Anders Uppström avled 1938 ärvde hans närmaste släktingar Johan Natanael Larsson (Landälv), Anna Larsson, Anna Julia Karlsson, Karin Eriksson och Karl Larsson (Karl i Näs) egendomen. De sålde den dock ganska omgående till sågverksägarna Bror Hugo Larsson och Waldemar Larsson.		När Anders Uppström avled 1938 ärvde hans närmaste släktingar Johan Natanael Larsson (Landälv), Anna Larsson, Anna Julia Karlsson, Karin Eriksson och Karl Larsson (Karl i [[Dalsland/Ånimskog/Näs\|Näs]]) egendomen. De sålde den dock ganska omgående till sågverksägarna Bror Hugo Larsson och Waldemar Larsson.
	[[Fil:Dalsland-ånimskog-anolfsbyn 1.17(2).jpg\|vänster\|miniatyr\|391x391px\|''Kalle på Fammerud murar skorsten på Langfos hus.'']]		[[Fil:Dalsland-ånimskog-anolfsbyn 1.17(2).jpg\|vänster\|miniatyr\|391x391px\|''Kalle på [[Dalsland/Ånimskog/Fammerud\|Fammerud]] murar skorsten på Langfos hus.'']]
	De nya ägarna hade en anställd sågare, som hette Ragnar Langfos, och det blev nu han som med sin familj flyttade in på gården. Han och hans hustru Hanna kom från Sunne i Värmland och deras barn var i skolåldern när de bosatte sig i Anolfsbyn. Ann-Marie var äldst, född 1924, Ingemar 1926 och Ulla-Britt 1929 Ragnar Langfos som föddes 1897 kom att verka hela sitt återstående liv i Anolfsbyn. Han köpte gården 1943 och förutom att han brukade egendomen uppförde han ett sågverk på väg ner mot Ånimmen. Detta gav traktens bönder en möjlighet att få sågat virke ur egen skog, och det var otaliga timmerlass som förvandlades till plank och bräder vid Langfos lilla sågverk som drogs av en 25 hästars tändkulemotor med liggande cylinder. Motorns trygga dunkande hördes över hela Anolfsbyn men ibland kunde dunket låta lite ansträngt, och då visste man att Langfos vrenskades med en ovanligt stor stock.		De nya ägarna hade en anställd sågare, som hette Ragnar Langfos, och det blev nu han som med sin familj flyttade in på gården. Han och hans hustru Hanna kom från [[Värmland/Sunne\|Sunne]] i [[Värmland]] och deras barn var i skolåldern när de bosatte sig i [[Dalsland/Ånimskog/Anolfsbyn\|Anolfsbyn]]. Ann-Marie var äldst, född 1924, Ingemar 1926 och Ulla-Britt 1929 Ragnar Langfos som föddes 1897 kom att verka hela sitt återstående liv i [[Dalsland/Ånimskog/Anolfsbyn\|Anolfsbyn]]. Han köpte gården 1943 och förutom att han brukade egendomen uppförde han ett sågverk på väg ner mot [[Dalsland-Ånimskog-Ånimmen\|Ånimmen]]. Detta gav traktens bönder en möjlighet att få sågat virke ur egen skog, och det var otaliga timmerlass som förvandlades till plank och bräder vid Langfos lilla sågverk som drogs av en 25 hästars tändkulemotor med liggande cylinder. Motorns trygga dunkande hördes över hela [[Dalsland/Ånimskog/Anolfsbyn\|Anolfsbyn]] men ibland kunde dunket låta lite ansträngt, och då visste man att Langfos vrenskades med en ovanligt stor stock.
	[[Fil:Dalsland-ånimskog-anolfsbyn 1.17(3).jpg\|miniatyr\|''Ragnar Langfos i sitt sågverk.'']]		[[Fil:Dalsland-ånimskog-anolfsbyn 1.17(3).jpg\|miniatyr\|''Ragnar Langfos i sitt sågverk.'']]
	Till 1:17 hör också ett markområde som ligger uppe i skogskanten och gränsar till Västra Berg. En gång låg det ett litet torp här som kallades Haget, men som nu är borta sedan flera decennier. Torpet som troligen bebyggdes och uppodlades omkring 1850 bestod av en liten grå stuga och en ladugård med plats för en ko. Säkert hade torpstugan sett ett stort antal människor under sitt tak, men vi ska endast dröja oss kvar vid ett par äldre kvinnor som bodde på det lilla torpet från början av 1900-talet till omkring 1925.		Till 1:17 hör också ett markområde som ligger uppe i skogskanten och gränsar till [[Dalsland/Ånimskog/Västra Berg\|Västra Berg]]. En gång låg det ett litet torp här som kallades [[Dalsland/Ånimskog/Haget (Anolfsbyn)\|Haget]], men som nu är borta sedan flera decennier. Torpet som troligen bebyggdes och uppodlades omkring 1850 bestod av en liten grå stuga och en ladugård med plats för en ko. Säkert hade torpstugan sett ett stort antal människor under sitt tak, men vi ska endast dröja oss kvar vid ett par äldre kvinnor som bodde på det lilla torpet från början av 1900-talet till omkring 1925.

	De båda kvinnfolken, som hette Maja och Johanna, var en smula originella och satte färg på bygdens sociala liv eftersom de allt som oftast bröt mot den gängse umgängeskoden och följaktligen florerade det en hel del historier om dem. Enligt uppgift kom de från Tisselskog och hade aldrig varit gifta, men Johanna lär ha haft en son, som dock aldrig besökte Haget.		De båda kvinnfolken, som hette Maja och Johanna, var en smula originella och satte färg på bygdens sociala liv eftersom de allt som oftast bröt mot den gängse umgängeskoden och följaktligen florerade det en hel del historier om dem. Enligt uppgift kom de från [[Dalsland/Tisselskog\|Tisselskog]] och hade aldrig varit gifta, men Johanna lär ha haft en son, som dock aldrig besökte [[Dalsland/Ånimskog/Haget (Anolfsbyn)\|Haget]].

	Maja var äldst av dem, en liten gumma som hade något slags lyte. Hon försörjde sig på att laga nät och spinna ullgarn åt folk i trakten. En dag satt Maja och spann i köket hos Kristina på Berget, när en grannkvinna kom på besök. Denna hade något intressant att berätta och Maja som var sprickfärdig av nyfikenhet spetsade öronen för att urskilja något av samtalet genom bruset från spinnrocken, men hon kunde inte höra vad som sades, och hon tyckte förstås att det var genant att stanna upp och lyssna. Snart blev hon emellertid så uppretad över att hållas utanför denna läckerbit av spännande nyheter att hon började trampa i rent ursinne, och spinnmaskinen förde nu ett sådant oväsen att Kristina bad henne arbeta lite tystare. Då tog hon spinnrocken under armen och gick ut på gården och satte sig att spinna vidare.		Maja var äldst av dem, en liten gumma som hade något slags lyte. Hon försörjde sig på att laga nät och spinna ullgarn åt folk i trakten. En dag satt Maja och spann i köket hos Kristina på [[Dalsland/Ånimskog/Berget (Anolfsbyn)\|Berget]], när en grannkvinna kom på besök. Denna hade något intressant att berätta och Maja som var sprickfärdig av nyfikenhet spetsade öronen för att urskilja något av samtalet genom bruset från spinnrocken, men hon kunde inte höra vad som sades, och hon tyckte förstås att det var genant att stanna upp och lyssna. Snart blev hon emellertid så uppretad över att hållas utanför denna läckerbit av spännande nyheter att hon började trampa i rent ursinne, och spinnmaskinen förde nu ett sådant oväsen att Kristina bad henne arbeta lite tystare. Då tog hon spinnrocken under armen och gick ut på gården och satte sig att spinna vidare.

	Om Maja var expert på att spinna var inte Johanna mindre duktig när det gällde att sticka, och det fina väderkornet för nyheter och skvaller var lika välutvecklat hos båda. Johanna hade dessutom den journalistiska gåvan att på ett dramatiskt sätt dela med sig av sin nyhetsskörd och därför blev hon ofta inbjuden på kaffe och kakor under sina färder som sträckte sig från Kraksbyn i norr till Snäcke i söder.		Om Maja var expert på att spinna var inte Johanna mindre duktig när det gällde att sticka, och det fina väderkornet för nyheter och skvaller var lika välutvecklat hos båda. Johanna hade dessutom den journalistiska gåvan att på ett dramatiskt sätt dela med sig av sin nyhetsskörd och därför blev hon ofta inbjuden på kaffe och kakor under sina färder som sträckte sig från [[Dalsland/Ånimskog/Kraksbyn\|Kraksbyn]] i norr till [[Dalsland/Ånimskog/Snäcke\|Snäcke]] i söder.

	Emellertid kombinerade hon sin nyhetsförmedling med stickningen, och för att inte förlora någon onödig tid när hon färdades mellan gårdarna hade hon gjort upp ett schema som hon höll till punkt och pricka. Det innebar att om hon hade börjat att sticka på en strumpa hemma på Haget, fortsatte hon att sticka under det hon gick, och då skulle skaftet var klart när hon kom till Känsbyn, vid Ängane skulle hälen vara färdig, och när hon anlände till Snäcke skulle hela strumpan vara fix och färdig.		Emellertid kombinerade hon sin nyhetsförmedling med stickningen, och för att inte förlora någon onödig tid när hon färdades mellan gårdarna hade hon gjort upp ett schema som hon höll till punkt och pricka. Det innebar att om hon hade börjat att sticka på en strumpa hemma på [[Dalsland/Ånimskog/Haget (Anolfsbyn)\|Haget]], fortsatte hon att sticka under det hon gick, och då skulle skaftet var klart när hon kom till [[Dalsland/Ånimskog/Känsbyn\|Känsbyn]], vid [[Dalsland/Ånimskog/Ängane\|Ängane]] skulle hälen vara färdig, och när hon anlände till [[Dalsland/Ånimskog/Snäcke\|Snäcke]] skulle hela strumpan vara fix och färdig.

	När Maja dog klarade sig inte Johanna ensam längre, utan de sista åren togs hon om hand av Frida på Karlsberg, där hon fick en fristad till sin död.		När Maja dog klarade sig inte Johanna ensam längre, utan de sista åren togs hon om hand av Frida på [[Dalsland/Ånimskog/Karlsberg (Stora Kilane)\|Karlsberg]], där hon fick en fristad till sin död.

	De sista som bodde på Haget var familjen Fridlund ~~(se Västra Berg)~~, och när de lämnade torpet kring utbrottet av andra världskriget rev de ner byggnaderna och forslade virket till Ryr i Skållerud som blev deras nya boplats.<ref>Ånimskogs Sockenbok del II, sida 233-235.</ref>		De sista som bodde på [[Dalsland/Ånimskog/Haget (Anolfsbyn)\|Haget]] var familjen Fridlund, och när de lämnade torpet kring utbrottet av andra världskriget rev de ner byggnaderna och forslade virket till [[Dalsland/Skållerud/Ryr\|Ryr]] i [[Dalsland/Skållerud\|Skållerud]] som blev deras nya boplats.<ref>Ånimskogs Sockenbok del II, sida 233-235.</ref>
	== Källor ==		== Källor ==
	<references />		<references />