Dalsland/Ånimskog/Kraksbyn 1 7 - Versionshistorik

Sockadm: Bytt mall från SockMall:Plats till NyPlats

2026-02-07T06:18:52Z

Bytt mall från SockMall:Plats till NyPlats

← Äldre version		Versionen från 7 februari 2026 kl. 08.18
Rad 1:		Rad 1:
			{{NyPlats
	{{SockMall:Plats
	\|landskap=Dalsland		\|landskap=Dalsland
	\|socken=Ånimskog		\|socken=Ånimskog

Mikael S: Lagt till länkar.

2025-05-26T09:41:42Z

Lagt till länkar.

Mikael S den 7 maj 2025 kl. 15.47

2025-05-07T15:47:59Z

← Äldre version		Versionen från 7 maj 2025 kl. 17.47
Rad 8:		Rad 8:
	\|kost=12.494502		\|kost=12.494502
	}}		}}
			[[Fil:Dalsland-ånimskog-kraksbyn 1.7.jpg\|miniatyr\|400x400px]]


Rad 29:		Rad 30:

	Manbyggnaden på gården var vid den här tiden ganska förfallen och Anders och Johanna tog itu med att reparera och bygga om huset. Tyvärr skulle deras framtidsplaner komma att stäckas. På sensommaren 1873 kallades Anders in på det årliga regementsmötet på Grunnebo hed, och under övningarna ådrog han sig en svår lunginflammation. Han fördes hem och vårdades men återvann aldrig sin fulla hälsa utan dog påföljande sommar.		Manbyggnaden på gården var vid den här tiden ganska förfallen och Anders och Johanna tog itu med att reparera och bygga om huset. Tyvärr skulle deras framtidsplaner komma att stäckas. På sensommaren 1873 kallades Anders in på det årliga regementsmötet på Grunnebo hed, och under övningarna ådrog han sig en svår lunginflammation. Han fördes hem och vårdades men återvann aldrig sin fulla hälsa utan dog påföljande sommar.
			[[Fil:Dalsland-ånimskog-kraksbyn 1.7(2).jpg\|miniatyr\|396x396px\|Den gamla bebyggelsen på Kraksbyn 1:7, nuv. 1:23. Personerna är troligen Johanna Wall och tre av hennes söner Fotot från omkring 1885.]]

	Ödet lade således en tung hand på Johannas axlar detta sorgesamma år, och om hon vid något tillfälle satte sig bland sina barn och lät blicken svepa över deras allvarliga ansikten och begrundade allt som hänt, och hur livet i framtiden skulle gestalta sig, mindes hon säkert den äldsta dottern som föddes 1854, men som inte var med i skaran, eftersom hon hemkallades endast fyra år gammal. Därefter vandrade kanske hennes blick till Lars Gustaf, född 1857, och på vilken hon nu säkert satte stort hopp om hjälp och stöd, därefter på Karl Enok 1860, Kristina 1862, Johan Adin 1864, Anna Sofia 1866, Sven Petter 1869, Erik 1871, och därefter stannade tanken vid det lilla liv som fortfarande låg förborgat i hennes mage och skulle komma som en julens budbärare den 17 december och få namnet Anders Fredrik.		Ödet lade således en tung hand på Johannas axlar detta sorgesamma år, och om hon vid något tillfälle satte sig bland sina barn och lät blicken svepa över deras allvarliga ansikten och begrundade allt som hänt, och hur livet i framtiden skulle gestalta sig, mindes hon säkert den äldsta dottern som föddes 1854, men som inte var med i skaran, eftersom hon hemkallades endast fyra år gammal. Därefter vandrade kanske hennes blick till Lars Gustaf, född 1857, och på vilken hon nu säkert satte stort hopp om hjälp och stöd, därefter på Karl Enok 1860, Kristina 1862, Johan Adin 1864, Anna Sofia 1866, Sven Petter 1869, Erik 1871, och därefter stannade tanken vid det lilla liv som fortfarande låg förborgat i hennes mage och skulle komma som en julens budbärare den 17 december och få namnet Anders Fredrik.

Rad 37:		Rad 38:

	Johannas döttrar stannade i hemlandet och gifte sig med män från grannsocknarna. Gamla Johanna levde ända till sitt 84:de levnadsår och dog 1916. Sina sista år tillbringade hon hos sonen Lars Gustaf.		Johannas döttrar stannade i hemlandet och gifte sig med män från grannsocknarna. Gamla Johanna levde ända till sitt 84:de levnadsår och dog 1916. Sina sista år tillbringade hon hos sonen Lars Gustaf.
			[[Fil:Dalsland-ånimskog-kraksbyn 1.7(4).jpg\|miniatyr\|280x280px\|Sven Wall, Kraksbyn.]]

	Sven Wall kom hem från Amerika 1903 och slog några lovar neråt Stora Kilane, där han fann Nora Karlsdotter på Kilebacken. De gifte sig 1904 och ett par år senare köpte Sven sitt föräldrahem. Här föddes Leander 1905, Erik 1907, Ethel 1909, Augusta (Asta) 1911, Alma 1913 och Hanna 1920.		Sven Wall kom hem från Amerika 1903 och slog några lovar neråt Stora Kilane, där han fann Nora Karlsdotter på Kilebacken. De gifte sig 1904 och ett par år senare köpte Sven sitt föräldrahem. Här föddes Leander 1905, Erik 1907, Ethel 1909, Augusta (Asta) 1911, Alma 1913 och Hanna 1920.

Rad 45:		Rad 46:

	Sven var ganska medtagen efter strapatserna i de nordliga breddgraderna och återvände under en period till Sverige för att återhämta sig men reste ut ännu en gång. Planerna på att hitta guld hade han då skrinlagt och nöjde sig med att tjäna ihop lite mer pengar i Klippiga bergens kolgruvor. Bryntesson fortsatte dock sitt guldletande i Alaska, och efter några år gjorde han tillsammans med ett par kamrater det stora guldfyndet i Nome, som förvandlade honom till "Guldkungen i Svanskog". Om Sven hade varit lite mera besatt av guldsökandet hade också Ånimskog haft sin guldkung, men troligen var han nöjd med livet på sin lilla gård i Kraksbyn, när han senare tänkte tillbaka på de hårda åren i Amerika.		Sven var ganska medtagen efter strapatserna i de nordliga breddgraderna och återvände under en period till Sverige för att återhämta sig men reste ut ännu en gång. Planerna på att hitta guld hade han då skrinlagt och nöjde sig med att tjäna ihop lite mer pengar i Klippiga bergens kolgruvor. Bryntesson fortsatte dock sitt guldletande i Alaska, och efter några år gjorde han tillsammans med ett par kamrater det stora guldfyndet i Nome, som förvandlade honom till "Guldkungen i Svanskog". Om Sven hade varit lite mera besatt av guldsökandet hade också Ånimskog haft sin guldkung, men troligen var han nöjd med livet på sin lilla gård i Kraksbyn, när han senare tänkte tillbaka på de hårda åren i Amerika.
			[[Fil:Dalsland-ånimskog-kraksbyn 1.7(3).jpg\|vänster\|miniatyr\|300x300px\|''Sven Wall med familj.'']]

	Det finns en historia om honom från hans tid som guldgrävare. Vid ett tillfälle kom han i dispyt med några guldletare av den grälsjuka sorten. När de senare på kvällen samlades på baren för att ta en drink beslöt de att ge den sturske svensken en läxa. Sven satt redan i baren med ett glas öl, när ett halvdussin män trängde sig fram till honom och i bryska ordalag och med hotfulla åtbörder uppmanade honom att bjuda var och en på en whisky. Sven vände sig till bartendern och bad om sex glas och en flaska av den eftertraktade drycken, och därefter radade han upp glasen på bardisken och fyllde dem till brädden, varpå han stegade bakom disken, lyfte det första glaset i det han böjde sig fram och tittade den ene av karlarna djupt i ögonen och sa med sin mäktiga och lite bullrande stämma: "Den här är för dig", och sedan tömde han glaset i sin egen strupe. Sedan tog han nästa glas och gjorde likadant med mannen som stod intill, och därefter upprepades proceduren ända tills det sjätte glaset var urdrucket. Sven som nu på något mer än en minut styrkt sig med sex glas whisky lade sina stora nävar på bardisken och avvaktade lugnt den vidare händelseutvecklingen. De nyss så högljudda karlarna, som häpet betraktat svenskens originella sätt att bjuda på ett glas, tappade målföret och lomade iväg från bardisken.		Det finns en historia om honom från hans tid som guldgrävare. Vid ett tillfälle kom han i dispyt med några guldletare av den grälsjuka sorten. När de senare på kvällen samlades på baren för att ta en drink beslöt de att ge den sturske svensken en läxa. Sven satt redan i baren med ett glas öl, när ett halvdussin män trängde sig fram till honom och i bryska ordalag och med hotfulla åtbörder uppmanade honom att bjuda var och en på en whisky. Sven vände sig till bartendern och bad om sex glas och en flaska av den eftertraktade drycken, och därefter radade han upp glasen på bardisken och fyllde dem till brädden, varpå han stegade bakom disken, lyfte det första glaset i det han böjde sig fram och tittade den ene av karlarna djupt i ögonen och sa med sin mäktiga och lite bullrande stämma: "Den här är för dig", och sedan tömde han glaset i sin egen strupe. Sedan tog han nästa glas och gjorde likadant med mannen som stod intill, och därefter upprepades proceduren ända tills det sjätte glaset var urdrucket. Sven som nu på något mer än en minut styrkt sig med sex glas whisky lade sina stora nävar på bardisken och avvaktade lugnt den vidare händelseutvecklingen. De nyss så högljudda karlarna, som häpet betraktat svenskens originella sätt att bjuda på ett glas, tappade målföret och lomade iväg från bardisken.

Mikael S den 7 maj 2025 kl. 15.42

2025-05-07T15:42:04Z

@@ Rad 1: / Rad 1: @@
 I nedfarten från höjderna kring Västra Korsbyn, strax innanför Kraksbyns gräns, ligger gården 1:7 ett hundratal meter väster om vägen. Manbyggnaden som stammar från 1830-talet har genomgått flera förändringar under tidernas lopp och under de senare årtiondena har den tillbyggts och moderniserats genom att fasaden mot söder har försetts med front och balkong vilket ger huset en modern prägel.
@@ Rad 37: / Rad 48: @@
 Det finns en historia om honom från hans tid som guldgrävare. Vid ett tillfälle kom han i dispyt med några guldletare av den grälsjuka sorten. När de senare på kvällen samlades på baren för att ta en drink beslöt de att ge den sturske svensken en läxa. Sven satt redan i baren med ett glas öl, när ett halvdussin män trängde sig fram till honom och i bryska ordalag och med hotfulla åtbörder uppmanade honom att bjuda var och en på en whisky. Sven vände sig till bartendern och bad om sex glas och en flaska av den eftertraktade drycken, och därefter radade han upp glasen på bardisken och fyllde dem till brädden, varpå han stegade bakom disken, lyfte det första glaset i det han böjde sig fram och tittade den ene av karlarna djupt i ögonen och sa med sin mäktiga och lite bullrande stämma: "Den här är för dig", och sedan tömde han glaset i sin egen strupe. Sedan tog han nästa glas och gjorde likadant med mannen som stod intill, och därefter upprepades proceduren ända tills det sjätte glaset var urdrucket. Sven som nu på något mer än en minut styrkt sig med sex glas whisky lade sina stora nävar på bardisken och avvaktade lugnt den vidare händelseutvecklingen. De nyss så högljudda karlarna, som häpet betraktat svenskens originella sätt att bjuda på ett glas, tappade målföret och lomade iväg från bardisken.
-Om händelserna utspann sig i detalj som jag här relaterat vågar jag inte garantera, men mycket tyder på att huvuddragen är sanna, även om historien senare kan ha broderats ut och fått ett mytologiskt skimmer. Här får den emellertid stå som en symbol för dessa fem soldatsöner och alla andra från Ånimskogs västsida, som med mod och okuvlig vilja kämpade sig ur sin fattigdom genom att söka sig till ett främmande land och sedan återkomma för att skapa en tryggad framtid för sig och de sina i hembygden.
+Om händelserna utspann sig i detalj som jag här relaterat vågar jag inte garantera, men mycket tyder på att huvuddragen är sanna, även om historien senare kan ha broderats ut och fått ett mytologiskt skimmer. Här får den emellertid stå som en symbol för dessa fem soldatsöner och alla andra från Ånimskogs västsida, som med mod och okuvlig vilja kämpade sig ur sin fattigdom genom att söka sig till ett främmande land och sedan återkomma för att skapa en tryggad framtid för sig och de sina i hembygden.<ref>Ånimskogs Sockenbok del II, sida 331-334.</ref>

Mikael S: Skapat sidan med OCR-läst text från Sockenboken.

2025-05-04T20:17:03Z

Skapat sidan med OCR-läst text från Sockenboken.

Ny sida

I nedfarten från höjderna kring Västra Korsbyn, strax innanför Kraksbyns gräns, ligger gården 1:7 ett hundratal meter väster om vägen. Manbyggnaden som stammar från 1830-talet har genomgått flera förändringar under tidernas lopp och under de senare årtiondena har den tillbyggts och moderniserats genom att fasaden mot söder har försetts med front och balkong vilket ger huset en modern prägel.

Ladugården med gavel mot vägen har också sitt ursprung från 1830-talet, men liksom boningshuset är det svårt att avgöra om något av det gamla finns kvar efter de genomgripande renoveringar som gjorts under 1900-talets senare del.

Strax norr om stamfastigheten ligger en modern villa med tyrolerbalkong mot söder. Den uppfördes omkring 1980.

Åkermarken, som var av betydande omfattning vid tiden för laga skifte men sedan splittrades upp på flera ägare, ligger norr och väster om gården. På 1950-talet kunde egendomen bära två till tre kor.

HISTORIK

Vid laga skiftesindelningen som tog sin början 1828 stod Jacob Andersson, född 1794 i Känsbyn, som meddelägare med skyldighet att utflytta. Detta tyder på att han vid denna tid bodde i den ursprungliga byn. Han och hustrun Katrina Bryngelsdotter kom till Kraksbyn redan 1816 och samma år föddes sonen Erik. Dottern Maja Lisa lät vänta på sig till 1825 och Johanna till 1831. På 1830-talet är det troligt att Jacob och Katrina började bygga på tomten i backen upp mot Västra Korsbyn. I brandstodsförteckningen från 1845 står Jacob Andersson som ägare av manbyggnad, ladugård, kreatur och gröda.

Det verkar som om olyckan drabbade gården när familjen stod i beredskap att njuta frukterna av ett hårt uppbyggnadsarbete, ty 1846 dog Katrina och därmed lämnades Jacob ensam på gården. Johanna flyttade till Vingnäs och tog tjänst som piga strax efter moderns död, och Maja Lisa hade redan tidigare sökt sig till samma gård. Erik hade varit dräng på olika gårdar sedan 1835, bl.a. i Nedre Kilane och Vingnäs. Han gifte sig 1848 med Halvard Svenssons änka Stina Andersdotter på Halvorskerud. Att barnen lämnade hemmet i så unga år kan tyda på att familjen levde under fattiga förhållanden, men det är en gissning. Inte vet man mycket om hur livet gestaltade sig för änklingen Jacob under de kommande åren. Förmodligen drog han sig fram på sin egendom till sin död 1865.

Under några år verkar det som om gården stått öde, men i början av 1870-talet återvände Johanna till sitt föräldrahem med make och barn. Mycket hade således hänt sedan hon som femtonåring städslades som lillpiga i Vingnäs.

När hon var ett par och tjugo år gifte hon sig med soldaten Anders Svensson Wall. Han var född 1828 i Fröskog, och när han var omkring 25 år gammal skrudade han sig i soldatuniform och blev soldat på Valleruds stom i Vingnäs, och tillsammans med sin hustru fostrade han upp en stor familj. Allteftersom familjen växte blev det alltmer trångt i den lilla soldatstugan, och det föll sig ganska naturligt att makarna tog beslutet att flytta till Johannas barndomshem även om soldatstommen fortfarande var den fasta utgångspunkten för Anders som knekt.

Manbyggnaden på gården var vid den här tiden ganska förfallen och Anders och Johanna tog itu med att reparera och bygga om huset. Tyvärr skulle deras framtidsplaner komma att stäckas. På sensommaren 1873 kallades Anders in på det årliga regementsmötet på Grunnebo hed, och under övningarna ådrog han sig en svår lunginflammation. Han fördes hem och vårdades men återvann aldrig sin fulla hälsa utan dog påföljande sommar.

Ödet lade således en tung hand på Johannas axlar detta sorgesamma år, och om hon vid något tillfälle satte sig bland sina barn och lät blicken svepa över deras allvarliga ansikten och begrundade allt som hänt, och hur livet i framtiden skulle gestalta sig, mindes hon säkert den äldsta dottern som föddes 1854, men som inte var med i skaran, eftersom hon hemkallades endast fyra år gammal. Därefter vandrade kanske hennes blick till Lars Gustaf, född 1857, och på vilken hon nu säkert satte stort hopp om hjälp och stöd, därefter på Karl Enok 1860, Kristina 1862, Johan Adin 1864, Anna Sofia 1866, Sven Petter 1869, Erik 1871, och därefter stannade tanken vid det lilla liv som fortfarande låg förborgat i hennes mage och skulle komma som en julens budbärare den 17 december och få namnet Anders Fredrik.

När Johanna Wall övertog fastigheten hade en 1/128 mantal av ägorna avyttrats till Anders Persson på Sjögärdet och 1876 köpte Maja Lisa Olsdotter Kraksbyn 1:3 och tillika 3/64 mantal av 1:7 Johanna kom således att äga 3/16 mantal vilket motsvarade 3/8 av de forna ägorna.

Det var således ingen stor gård som Johanna nu skulle mätta sina barn på, men enligt utsago var hon en sjusärdeles kvinna, som med hjälp av sina barn redde sig väl, trots att det ibland nog var knapert, och det är knappast att undra på att fem av de sex soldatsönerna sökte sig över till Amerika så fort de blivit vuxna nog att ge sig ut på det stora äventyret. De flesta gav sig av omkring 1890, men under de första åren av 1900-talet återvände de nästan alla, och med sig hade de säkert en sparad slant, ty vid hemkomsten köpte de gårdar runt höjderna vid Västra Korsbyn. Sven köpte föräldrahemmet, Karl Enok förvärvade Korsbyn 1:9, Erik blev hemmansägare på Korsbyn 1:4, medan Johan Adin sökte sig norrut och fann sin lantegendom i Östersbyn i Fröskog. Den ende som blev kvar i det stora landet var Anders Fredrik.

Johannas döttrar stannade i hemlandet och gifte sig med män från grannsocknarna. Gamla Johanna levde ända till sitt 84:de levnadsår och dog 1916. Sina sista år tillbringade hon hos sonen Lars Gustaf.

Sven Wall kom hem från Amerika 1903 och slog några lovar neråt Stora Kilane, där han fann Nora Karlsdotter på Kilebacken. De gifte sig 1904 och ett par år senare köpte Sven sitt föräldrahem. Här föddes Leander 1905, Erik 1907, Ethel 1909, Augusta (Asta) 1911, Alma 1913 och Hanna 1920.

De båda sönerna emigrerade till Amerika, medan döttrarna kom att bosätta sig i grannsocknarna och bilda familjer. Sven hade bara ett år kvar till guldbröllopet med sin Nora när han dog 1953. Hustrun avled 1956.

Sven Wall var en färgstark personlighet och därför kan det vara på sin plats att ge honom lite extra utrymme i vår berättelse. Han utvandrade till Amerika våren 1889 och begav sig till Rock Spring i Wyoming, där han fick arbete i en kolgruva. Hans fyra bröder var också kolgruvearbetare på samma plats, liksom många andra utvandrade svenskar. Dit kom också Jon Bryntesson från Ärtemark, men han hade vidare vyer än att varje dag transporteras ner i gruvmörkret, och en dag invigde han Sven Wall i sina planer att resa till Alaska för att hitta guld. Sven, som liksom Bryntesson också var en kraftkarl och något av en äventyrare, följde med, medan bröderna föredrog att stanna kvar. De båda guldgrävarna hade dock ingen lycka med sig i Alaska utan fick återvända tomhänta.

Sven var ganska medtagen efter strapatserna i de nordliga breddgraderna och återvände under en period till Sverige för att återhämta sig men reste ut ännu en gång. Planerna på att hitta guld hade han då skrinlagt och nöjde sig med att tjäna ihop lite mer pengar i Klippiga bergens kolgruvor. Bryntesson fortsatte dock sitt guldletande i Alaska, och efter några år gjorde han tillsammans med ett par kamrater det stora guldfyndet i Nome, som förvandlade honom till "Guldkungen i Svanskog". Om Sven hade varit lite mera besatt av guldsökandet hade också Ånimskog haft sin guldkung, men troligen var han nöjd med livet på sin lilla gård i Kraksbyn, när han senare tänkte tillbaka på de hårda åren i Amerika.

Det finns en historia om honom från hans tid som guldgrävare. Vid ett tillfälle kom han i dispyt med några guldletare av den grälsjuka sorten. När de senare på kvällen samlades på baren för att ta en drink beslöt de att ge den sturske svensken en läxa. Sven satt redan i baren med ett glas öl, när ett halvdussin män trängde sig fram till honom och i bryska ordalag och med hotfulla åtbörder uppmanade honom att bjuda var och en på en whisky. Sven vände sig till bartendern och bad om sex glas och en flaska av den eftertraktade drycken, och därefter radade han upp glasen på bardisken och fyllde dem till brädden, varpå han stegade bakom disken, lyfte det första glaset i det han böjde sig fram och tittade den ene av karlarna djupt i ögonen och sa med sin mäktiga och lite bullrande stämma: "Den här är för dig", och sedan tömde han glaset i sin egen strupe. Sedan tog han nästa glas och gjorde likadant med mannen som stod intill, och därefter upprepades proceduren ända tills det sjätte glaset var urdrucket. Sven som nu på något mer än en minut styrkt sig med sex glas whisky lade sina stora nävar på bardisken och avvaktade lugnt den vidare händelseutvecklingen. De nyss så högljudda karlarna, som häpet betraktat svenskens originella sätt att bjuda på ett glas, tappade målföret och lomade iväg från bardisken.

Om händelserna utspann sig i detalj som jag här relaterat vågar jag inte garantera, men mycket tyder på att huvuddragen är sanna, även om historien senare kan ha broderats ut och fått ett mytologiskt skimmer. Här får den emellertid stå som en symbol för dessa fem soldatsöner och alla andra från Ånimskogs västsida, som med mod och okuvlig vilja kämpade sig ur sin fattigdom genom att söka sig till ett främmande land och sedan återkomma för att skapa en tryggad framtid för sig och de sina i hembygden.