Dalsland/Tydje/Fiskenäring - Versionshistorik

Jano den 7 juli 2026 kl. 16.09

2026-07-07T16:09:54Z

← Äldre version		Versionen från 7 juli 2026 kl. 18.09
Rad 1:		Rad 1:
	<p style="text-indent:6em;">		<p style="text-indent:6em;"> <ref>{{TorpruinerÅmål\| \|omrade=Tydje}}</ref>
	För bönderna och torparna utefter Vänerkusten var fisket en stor tillgång. För torparna var det den säkraste möjligheten att hålla svälten från dörren, då de små torplyckorna inte gav någon större avkastning. I Tydjeån mellan Forsnäs och utloppet i Vänern vid Slädekärr förekom s.k. malegårdar. En V-formad fast träkonstruktion, som ofta hade ett V mot strömmen och ett V med strömmen. I änden av V var en öppning med slider på sidorna. Här anbringades en strut av bundet garn. 2-3 sådana kunde sättas uppå varandra, beroende på vattendjupet. Dessa kunde under dec/jan, då laken lekte, ge fångster på hundratals kilo. På våren användes malegårdarna för gäddfiske. Även sutare och annan s.k. vitfisk kunde fångas i dessa. Längre ut i vikarna användes med fördel lakestrutar. Dessa fästes vid nerslagna pålar. Rätt placerade gav de under lakens lekperiod stora fångster.		För bönderna och torparna utefter Vänerkusten var fisket en stor tillgång. För torparna var det den säkraste möjligheten att hålla svälten från dörren, då de små torplyckorna inte gav någon större avkastning. I Tydjeån mellan Forsnäs och utloppet i Vänern vid Slädekärr förekom s.k. malegårdar. En V-formad fast träkonstruktion, som ofta hade ett V mot strömmen och ett V med strömmen. I änden av V var en öppning med slider på sidorna. Här anbringades en strut av bundet garn. 2-3 sådana kunde sättas uppå varandra, beroende på vattendjupet. Dessa kunde under dec/jan, då laken lekte, ge fångster på hundratals kilo. På våren användes malegårdarna för gäddfiske. Även sutare och annan s.k. vitfisk kunde fångas i dessa. Längre ut i vikarna användes med fördel lakestrutar. Dessa fästes vid nerslagna pålar. Rätt placerade gav de under lakens lekperiod stora fångster.
	[[Fil:Dalsland-Tydje-Fiske 2.jpg\|centrerad\|miniatyr\|436x436px\|Modell av Malegård, tillverkad av Börje Anderssoni Slädekärr 1995]]		[[Fil:Dalsland-Tydje-Fiske 2.jpg\|centrerad\|miniatyr\|436x436px\|Modell av Malegård, tillverkad av Börje Anderssoni Slädekärr 1995]]

Jano den 7 juli 2026 kl. 16.07

2026-07-07T16:07:37Z

@@ Rad 3: / Rad 3: @@
 [[Fil:Dalsland-Tydje-Fiske 2.jpg|centrerad|miniatyr|436x436px|Modell av Malegård, tillverkad av Börje Anderssoni Slädekärr 1995]]
 <p style="text-indent:6em;">
 [[Fil:Dalsland-Tydje-Fiske.jpg|centrerad|miniatyr|366x366px|Adolf Larsson iGubberönningen. Foto taget

Jano den 7 juli 2026 kl. 16.01

2026-07-07T16:01:58Z

← Äldre version		Versionen från 7 juli 2026 kl. 18.01
Rad 2:		Rad 2:
	För bönderna och torparna utefter Vänerkusten var fisket en stor tillgång. För torparna var det den säkraste möjligheten att hålla svälten från dörren, då de små torplyckorna inte gav någon större avkastning. I Tydjeån mellan Forsnäs och utloppet i Vänern vid Slädekärr förekom s.k. malegårdar. En V-formad fast träkonstruktion, som ofta hade ett V mot strömmen och ett V med strömmen. I änden av V var en öppning med slider på sidorna. Här anbringades en strut av bundet garn. 2-3 sådana kunde sättas uppå varandra, beroende på vattendjupet. Dessa kunde under dec/jan, då laken lekte, ge fångster på hundratals kilo. På våren användes malegårdarna för gäddfiske. Även sutare och annan s.k. vitfisk kunde fångas i dessa. Längre ut i vikarna användes med fördel lakestrutar. Dessa fästes vid nerslagna pålar. Rätt placerade gav de under lakens lekperiod stora fångster.		För bönderna och torparna utefter Vänerkusten var fisket en stor tillgång. För torparna var det den säkraste möjligheten att hålla svälten från dörren, då de små torplyckorna inte gav någon större avkastning. I Tydjeån mellan Forsnäs och utloppet i Vänern vid Slädekärr förekom s.k. malegårdar. En V-formad fast träkonstruktion, som ofta hade ett V mot strömmen och ett V med strömmen. I änden av V var en öppning med slider på sidorna. Här anbringades en strut av bundet garn. 2-3 sådana kunde sättas uppå varandra, beroende på vattendjupet. Dessa kunde under dec/jan, då laken lekte, ge fångster på hundratals kilo. På våren användes malegårdarna för gäddfiske. Även sutare och annan s.k. vitfisk kunde fångas i dessa. Längre ut i vikarna användes med fördel lakestrutar. Dessa fästes vid nerslagna pålar. Rätt placerade gav de under lakens lekperiod stora fångster.
	[[Fil:Dalsland-Tydje-Fiske 2.jpg\|centrerad\|miniatyr\|436x436px\|Modell av Malegård, tillverkad av Börje Anderssoni Slädekärr 1995]]		[[Fil:Dalsland-Tydje-Fiske 2.jpg\|centrerad\|miniatyr\|436x436px\|Modell av Malegård, tillverkad av Börje Anderssoni Slädekärr 1995]]
			<p style="text-indent:6em;">

	När vattnet var isfritt användes nät, som lades ut efter båt. Långrev var också flitigt använt. Den lades ut på e.m. eller kvällen och vittjades på morgonen efter. Även notdragning förekom på en del ställen där stranden var lämplig för detta fiske. Det bör då helst vara ganska jämn sandstrand eller fast lerbotten. En del platser benämns fortfarande för Notvarpet, Notänget eller liknande. Själva notdragningen gick till på följande vis. Flera fiskare gick samman och med 2 båtar tog man ett långt nät mellan sig. Sedan roddes det mot land där nätet drogs upp. Främst förekom notdragning inne i vikarna och fångsten blev oftast vitfisk. Not drogs också ute på djupt vatten, där gös och sik var den huvudsakliga fångsten. Någon gång kunde man även få lax men den var besvärlig då den gärna hoppade över nätkanten. Lars Larsson berättade att han och hans far, fiskaren Adolf Larsson i Gubberönningen, vid notdragningen en gång fått så mycket panka, att hans morfar i Kroken kunde köra flera lass med gödselkärran för att lägga fisken som gödsel i plogfårorna. Utter var ett redskap, som användes. Denna hängdes efter båten med en styrfena så att den gick långt utanför sidan på båten. I uttern var fästat fiskedrag, ungefär som nutida trolling. Uttring kunde ske vid lämplig segelvind, men blev mer använt då motorbåtarna började användas. Farten kunde därmed regleras bättre. Länsstyrelsen kunde utfärda licenser till fiskare, som då fick rätt att fiska även innanför hundrametersgränsen. Fisket innanför denna gräns var annars privat och tillhörigt markägaren. Ovannämnde Adolf Larsson hade licens från Gullsudden utanför Vänsberg i Tösse sn, ner till Hjortens udde utanför Mellerud. En sträcka på ca 3 mil. Flera fiskare kunde ha licens på samma sträckor. Från 1914 bedrev Adolf närapå reguljär trafik med motorbåt ifrån Tydje in till Åmål. På onsdagar och lördagar for han nämligen in med fisk för avsalu ‘i stan’. Grannar passade då på att åka med, för att sälja kött på torget eller för att inhandla livets förnödenheter. Det gick så långt att han fick söka tillstånd för passargerartrafik. Båtresan tog ca 11/2 timme. Den här trafiken fortgick fram till i början på 1950-talet. Rune Eriksson berättar hur han och hans far ofta åkte med på lördagarna för att handla. Ett besök hos Göranssons järnhandel var vanligt. Där fanns det mycket spännande för en 4-5 åring. Ett starkt minne var den dag 1945 då han var med och, troligen med lite tjat, fick en trehjulig liten barncykel. Den trampade han sedan från det att de stigit iland vid Rönningen, de ca 3 km hem till Topperud. En annan höjdpunkt var när Alvar Sandelin var med till staden för att sälja sina egenodlade jordgubbar. Enligt en avräkningsnota för såld fisk till fiskhandlare i Åmål från den 21 nov 1914, utställd på Adolf Larsson, ser man att gädda betalades med 1:50/kg, sik 45 öre/kg, lax 1:50/kg och lake med 40 öre/kg. Detta var priset som han fick av uppköparen. Först hade han själv sålt en del av fångsten på fisktorget tidigare på dagen. August Fredriksson och hans son Karl rodde ibland in till Åmål för att avyttra fisk, när det inte fanns plats i Adolfs motorbåt. Andra som fiskade mycket under 1920-talet var Otto och Sven Torstensson samt Gunnar Boqvist. Boqvist hade en fiskebod på Orrholmen.		När vattnet var isfritt användes nät, som lades ut efter båt. Långrev var också flitigt använt. Den lades ut på e.m. eller kvällen och vittjades på morgonen efter. Även notdragning förekom på en del ställen där stranden var lämplig för detta fiske. Det bör då helst vara ganska jämn sandstrand eller fast lerbotten. En del platser benämns fortfarande för Notvarpet, Notänget eller liknande. Själva notdragningen gick till på följande vis. Flera fiskare gick samman och med 2 båtar tog man ett långt nät mellan sig. Sedan roddes det mot land där nätet drogs upp. Främst förekom notdragning inne i vikarna och fångsten blev oftast vitfisk. Not drogs också ute på djupt vatten, där gös och sik var den huvudsakliga fångsten. Någon gång kunde man även få lax men den var besvärlig då den gärna hoppade över nätkanten. Lars Larsson berättade att han och hans far, fiskaren Adolf Larsson i Gubberönningen, vid notdragningen en gång fått så mycket panka, att hans morfar i Kroken kunde köra flera lass med gödselkärran för att lägga fisken som gödsel i plogfårorna. Utter var ett redskap, som användes. Denna hängdes efter båten med en styrfena så att den gick långt utanför sidan på båten. I uttern var fästat fiskedrag, ungefär som nutida trolling. Uttring kunde ske vid lämplig segelvind, men blev mer använt då motorbåtarna började användas. Farten kunde därmed regleras bättre. Länsstyrelsen kunde utfärda licenser till fiskare, som då fick rätt att fiska även innanför hundrametersgränsen. Fisket innanför denna gräns var annars privat och tillhörigt markägaren. Ovannämnde Adolf Larsson hade licens från Gullsudden utanför Vänsberg i Tösse sn, ner till Hjortens udde utanför Mellerud. En sträcka på ca 3 mil. Flera fiskare kunde ha licens på samma sträckor. Från 1914 bedrev Adolf närapå reguljär trafik med motorbåt ifrån Tydje in till Åmål. På onsdagar och lördagar for han nämligen in med fisk för avsalu ‘i stan’. Grannar passade då på att åka med, för att sälja kött på torget eller för att inhandla livets förnödenheter. Det gick så långt att han fick söka tillstånd för passargerartrafik. Båtresan tog ca 11/2 timme. Den här trafiken fortgick fram till i början på 1950-talet. Rune Eriksson berättar hur han och hans far ofta åkte med på lördagarna för att handla. Ett besök hos Göranssons järnhandel var vanligt. Där fanns det mycket spännande för en 4-5 åring. Ett starkt minne var den dag 1945 då han var med och, troligen med lite tjat, fick en trehjulig liten barncykel. Den trampade han sedan från det att de stigit iland vid Rönningen, de ca 3 km hem till Topperud. En annan höjdpunkt var när Alvar Sandelin var med till staden för att sälja sina egenodlade jordgubbar. Enligt en avräkningsnota för såld fisk till fiskhandlare i Åmål från den 21 nov 1914, utställd på Adolf Larsson, ser man att gädda betalades med 1:50/kg, sik 45 öre/kg, lax 1:50/kg och lake med 40 öre/kg. Detta var priset som han fick av uppköparen. Först hade han själv sålt en del av fångsten på fisktorget tidigare på dagen. August Fredriksson och hans son Karl rodde ibland in till Åmål för att avyttra fisk, när det inte fanns plats i Adolfs motorbåt. Andra som fiskade mycket under 1920-talet var Otto och Sven Torstensson samt Gunnar Boqvist. Boqvist hade en fiskebod på Orrholmen.
	[[Fil:Dalsland-Tydje-Fiske.jpg\|centrerad\|miniatyr\|366x366px\|Adolf Larsson iGubberönningen. Foto taget		[[Fil:Dalsland-Tydje-Fiske.jpg\|centrerad\|miniatyr\|366x366px\|Adolf Larsson iGubberönningen. Foto taget

			1962]] <p style="text-indent:6em;">
	1962]]
	När sedan järnvägsanhalten vid Slädekärr anlades blev det lättare att avsätta vinterns fisk. Den transporterades då upp till anhalten och lastades på tåget i en särskild godsvagn till Åmål. Där mötte ‘bil-Johan’ upp och körde fisken till torget där den försåldes. Ibland kunde så mycket som 30-40 lådor med fisk tas med, enligt Lars Larsson.		När sedan järnvägsanhalten vid Slädekärr anlades blev det lättare att avsätta vinterns fisk. Den transporterades då upp till anhalten och lastades på tåget i en särskild godsvagn till Åmål. Där mötte ‘bil-Johan’ upp och körde fisken till torget där den försåldes. Ibland kunde så mycket som 30-40 lådor med fisk tas med, enligt Lars Larsson.

Jano den 7 juli 2026 kl. 16.01

2026-07-07T16:01:10Z

← Äldre version		Versionen från 7 juli 2026 kl. 18.01
Rad 1:		Rad 1:
			<p style="text-indent:6em;">

	För bönderna och torparna utefter Vänerkusten var fisket en stor tillgång. För torparna var det den säkraste möjligheten att hålla svälten från dörren, då de små torplyckorna inte gav någon större avkastning. I Tydjeån mellan Forsnäs och utloppet i Vänern vid Slädekärr förekom s.k. malegårdar. En V-formad fast träkonstruktion, som ofta hade ett V mot strömmen och ett V med strömmen. I änden av V var en öppning med slider på sidorna. Här anbringades en strut av bundet garn. 2-3 sådana kunde sättas uppå varandra, beroende på vattendjupet. Dessa kunde under dec/jan, då laken lekte, ge fångster på hundratals kilo. På våren användes malegårdarna för gäddfiske. Även sutare och annan s.k. vitfisk kunde fångas i dessa. Längre ut i vikarna användes med fördel lakestrutar. Dessa fästes vid nerslagna pålar. Rätt placerade gav de under lakens lekperiod stora fångster.		För bönderna och torparna utefter Vänerkusten var fisket en stor tillgång. För torparna var det den säkraste möjligheten att hålla svälten från dörren, då de små torplyckorna inte gav någon större avkastning. I Tydjeån mellan Forsnäs och utloppet i Vänern vid Slädekärr förekom s.k. malegårdar. En V-formad fast träkonstruktion, som ofta hade ett V mot strömmen och ett V med strömmen. I änden av V var en öppning med slider på sidorna. Här anbringades en strut av bundet garn. 2-3 sådana kunde sättas uppå varandra, beroende på vattendjupet. Dessa kunde under dec/jan, då laken lekte, ge fångster på hundratals kilo. På våren användes malegårdarna för gäddfiske. Även sutare och annan s.k. vitfisk kunde fångas i dessa. Längre ut i vikarna användes med fördel lakestrutar. Dessa fästes vid nerslagna pålar. Rätt placerade gav de under lakens lekperiod stora fångster.
	[[Fil:Dalsland-Tydje-Fiske 2.jpg\|centrerad\|miniatyr\|436x436px\|Modell av Malegård, tillverkad av Börje Anderssoni Slädekärr 1995]]		[[Fil:Dalsland-Tydje-Fiske 2.jpg\|centrerad\|miniatyr\|436x436px\|Modell av Malegård, tillverkad av Börje Anderssoni Slädekärr 1995]]

Jano den 7 juli 2026 kl. 15.59

2026-07-07T15:59:35Z

← Äldre version		Versionen från 7 juli 2026 kl. 17.59
Rad 4:		Rad 4:

	När vattnet var isfritt användes nät, som lades ut efter båt. Långrev var också flitigt använt. Den lades ut på e.m. eller kvällen och vittjades på morgonen efter. Även notdragning förekom på en del ställen där stranden var lämplig för detta fiske. Det bör då helst vara ganska jämn sandstrand eller fast lerbotten. En del platser benämns fortfarande för Notvarpet, Notänget eller liknande. Själva notdragningen gick till på följande vis. Flera fiskare gick samman och med 2 båtar tog man ett långt nät mellan sig. Sedan roddes det mot land där nätet drogs upp. Främst förekom notdragning inne i vikarna och fångsten blev oftast vitfisk. Not drogs också ute på djupt vatten, där gös och sik var den huvudsakliga fångsten. Någon gång kunde man även få lax men den var besvärlig då den gärna hoppade över nätkanten. Lars Larsson berättade att han och hans far, fiskaren Adolf Larsson i Gubberönningen, vid notdragningen en gång fått så mycket panka, att hans morfar i Kroken kunde köra flera lass med gödselkärran för att lägga fisken som gödsel i plogfårorna. Utter var ett redskap, som användes. Denna hängdes efter båten med en styrfena så att den gick långt utanför sidan på båten. I uttern var fästat fiskedrag, ungefär som nutida trolling. Uttring kunde ske vid lämplig segelvind, men blev mer använt då motorbåtarna började användas. Farten kunde därmed regleras bättre. Länsstyrelsen kunde utfärda licenser till fiskare, som då fick rätt att fiska även innanför hundrametersgränsen. Fisket innanför denna gräns var annars privat och tillhörigt markägaren. Ovannämnde Adolf Larsson hade licens från Gullsudden utanför Vänsberg i Tösse sn, ner till Hjortens udde utanför Mellerud. En sträcka på ca 3 mil. Flera fiskare kunde ha licens på samma sträckor. Från 1914 bedrev Adolf närapå reguljär trafik med motorbåt ifrån Tydje in till Åmål. På onsdagar och lördagar for han nämligen in med fisk för avsalu ‘i stan’. Grannar passade då på att åka med, för att sälja kött på torget eller för att inhandla livets förnödenheter. Det gick så långt att han fick söka tillstånd för passargerartrafik. Båtresan tog ca 11/2 timme. Den här trafiken fortgick fram till i början på 1950-talet. Rune Eriksson berättar hur han och hans far ofta åkte med på lördagarna för att handla. Ett besök hos Göranssons järnhandel var vanligt. Där fanns det mycket spännande för en 4-5 åring. Ett starkt minne var den dag 1945 då han var med och, troligen med lite tjat, fick en trehjulig liten barncykel. Den trampade han sedan från det att de stigit iland vid Rönningen, de ca 3 km hem till Topperud. En annan höjdpunkt var när Alvar Sandelin var med till staden för att sälja sina egenodlade jordgubbar. Enligt en avräkningsnota för såld fisk till fiskhandlare i Åmål från den 21 nov 1914, utställd på Adolf Larsson, ser man att gädda betalades med 1:50/kg, sik 45 öre/kg, lax 1:50/kg och lake med 40 öre/kg. Detta var priset som han fick av uppköparen. Först hade han själv sålt en del av fångsten på fisktorget tidigare på dagen. August Fredriksson och hans son Karl rodde ibland in till Åmål för att avyttra fisk, när det inte fanns plats i Adolfs motorbåt. Andra som fiskade mycket under 1920-talet var Otto och Sven Torstensson samt Gunnar Boqvist. Boqvist hade en fiskebod på Orrholmen.		När vattnet var isfritt användes nät, som lades ut efter båt. Långrev var också flitigt använt. Den lades ut på e.m. eller kvällen och vittjades på morgonen efter. Även notdragning förekom på en del ställen där stranden var lämplig för detta fiske. Det bör då helst vara ganska jämn sandstrand eller fast lerbotten. En del platser benämns fortfarande för Notvarpet, Notänget eller liknande. Själva notdragningen gick till på följande vis. Flera fiskare gick samman och med 2 båtar tog man ett långt nät mellan sig. Sedan roddes det mot land där nätet drogs upp. Främst förekom notdragning inne i vikarna och fångsten blev oftast vitfisk. Not drogs också ute på djupt vatten, där gös och sik var den huvudsakliga fångsten. Någon gång kunde man även få lax men den var besvärlig då den gärna hoppade över nätkanten. Lars Larsson berättade att han och hans far, fiskaren Adolf Larsson i Gubberönningen, vid notdragningen en gång fått så mycket panka, att hans morfar i Kroken kunde köra flera lass med gödselkärran för att lägga fisken som gödsel i plogfårorna. Utter var ett redskap, som användes. Denna hängdes efter båten med en styrfena så att den gick långt utanför sidan på båten. I uttern var fästat fiskedrag, ungefär som nutida trolling. Uttring kunde ske vid lämplig segelvind, men blev mer använt då motorbåtarna började användas. Farten kunde därmed regleras bättre. Länsstyrelsen kunde utfärda licenser till fiskare, som då fick rätt att fiska även innanför hundrametersgränsen. Fisket innanför denna gräns var annars privat och tillhörigt markägaren. Ovannämnde Adolf Larsson hade licens från Gullsudden utanför Vänsberg i Tösse sn, ner till Hjortens udde utanför Mellerud. En sträcka på ca 3 mil. Flera fiskare kunde ha licens på samma sträckor. Från 1914 bedrev Adolf närapå reguljär trafik med motorbåt ifrån Tydje in till Åmål. På onsdagar och lördagar for han nämligen in med fisk för avsalu ‘i stan’. Grannar passade då på att åka med, för att sälja kött på torget eller för att inhandla livets förnödenheter. Det gick så långt att han fick söka tillstånd för passargerartrafik. Båtresan tog ca 11/2 timme. Den här trafiken fortgick fram till i början på 1950-talet. Rune Eriksson berättar hur han och hans far ofta åkte med på lördagarna för att handla. Ett besök hos Göranssons järnhandel var vanligt. Där fanns det mycket spännande för en 4-5 åring. Ett starkt minne var den dag 1945 då han var med och, troligen med lite tjat, fick en trehjulig liten barncykel. Den trampade han sedan från det att de stigit iland vid Rönningen, de ca 3 km hem till Topperud. En annan höjdpunkt var när Alvar Sandelin var med till staden för att sälja sina egenodlade jordgubbar. Enligt en avräkningsnota för såld fisk till fiskhandlare i Åmål från den 21 nov 1914, utställd på Adolf Larsson, ser man att gädda betalades med 1:50/kg, sik 45 öre/kg, lax 1:50/kg och lake med 40 öre/kg. Detta var priset som han fick av uppköparen. Först hade han själv sålt en del av fångsten på fisktorget tidigare på dagen. August Fredriksson och hans son Karl rodde ibland in till Åmål för att avyttra fisk, när det inte fanns plats i Adolfs motorbåt. Andra som fiskade mycket under 1920-talet var Otto och Sven Torstensson samt Gunnar Boqvist. Boqvist hade en fiskebod på Orrholmen.
	[[Fil:Dalsland-Tydje-Fiske.jpg\|centrerad\|miniatyr\|366x366px\|~~Fiske]]~~		[[Fil:Dalsland-Tydje-Fiske.jpg\|centrerad\|miniatyr\|366x366px\|Adolf Larsson iGubberönningen. Foto taget

			1962]]
	När sedan järnvägsanhalten vid Slädekärr anlades blev det lättare att avsätta vinterns fisk. Den transporterades då upp till anhalten och lastades på tåget i en särskild godsvagn till Åmål. Där mötte ‘bil-Johan’ upp och körde fisken till torget där den försåldes. Ibland kunde så mycket som 30-40 lådor med fisk tas med, enligt Lars Larsson.		När sedan järnvägsanhalten vid Slädekärr anlades blev det lättare att avsätta vinterns fisk. Den transporterades då upp till anhalten och lastades på tåget i en särskild godsvagn till Åmål. Där mötte ‘bil-Johan’ upp och körde fisken till torget där den försåldes. Ibland kunde så mycket som 30-40 lådor med fisk tas med, enligt Lars Larsson.

Jano den 7 juli 2026 kl. 15.58

2026-07-07T15:58:46Z

← Äldre version		Versionen från 7 juli 2026 kl. 17.58
Rad 2:		Rad 2:
	För bönderna och torparna utefter Vänerkusten var fisket en stor tillgång. För torparna var det den säkraste möjligheten att hålla svälten från dörren, då de små torplyckorna inte gav någon större avkastning. I Tydjeån mellan Forsnäs och utloppet i Vänern vid Slädekärr förekom s.k. malegårdar. En V-formad fast träkonstruktion, som ofta hade ett V mot strömmen och ett V med strömmen. I änden av V var en öppning med slider på sidorna. Här anbringades en strut av bundet garn. 2-3 sådana kunde sättas uppå varandra, beroende på vattendjupet. Dessa kunde under dec/jan, då laken lekte, ge fångster på hundratals kilo. På våren användes malegårdarna för gäddfiske. Även sutare och annan s.k. vitfisk kunde fångas i dessa. Längre ut i vikarna användes med fördel lakestrutar. Dessa fästes vid nerslagna pålar. Rätt placerade gav de under lakens lekperiod stora fångster.		För bönderna och torparna utefter Vänerkusten var fisket en stor tillgång. För torparna var det den säkraste möjligheten att hålla svälten från dörren, då de små torplyckorna inte gav någon större avkastning. I Tydjeån mellan Forsnäs och utloppet i Vänern vid Slädekärr förekom s.k. malegårdar. En V-formad fast träkonstruktion, som ofta hade ett V mot strömmen och ett V med strömmen. I änden av V var en öppning med slider på sidorna. Här anbringades en strut av bundet garn. 2-3 sådana kunde sättas uppå varandra, beroende på vattendjupet. Dessa kunde under dec/jan, då laken lekte, ge fångster på hundratals kilo. På våren användes malegårdarna för gäddfiske. Även sutare och annan s.k. vitfisk kunde fångas i dessa. Längre ut i vikarna användes med fördel lakestrutar. Dessa fästes vid nerslagna pålar. Rätt placerade gav de under lakens lekperiod stora fångster.
	[[Fil:Dalsland-Tydje-Fiske 2.jpg\|centrerad\|miniatyr\|436x436px\|Modell av Malegård, tillverkad av Börje Anderssoni Slädekärr 1995]]		[[Fil:Dalsland-Tydje-Fiske 2.jpg\|centrerad\|miniatyr\|436x436px\|Modell av Malegård, tillverkad av Börje Anderssoni Slädekärr 1995]]
⚫	[[Fil:Dalsland-Tydje-Fiske.jpg\|centrerad\|miniatyr\|366x366px\|Fiske]]
⚫	När vattnet var isfritt användes nät, som lades ut efter båt. Långrev var också flitigt använt. Den lades ut på e.m. eller kvällen och vittjades på morgonen efter. Även notdragning förekom på en del ställen där stranden var lämplig för detta fiske. Det bör då helst vara ganska jämn sandstrand eller fast lerbotten. En del platser benämns fortfarande för Notvarpet, Notänget eller liknande. Själva notdragningen gick till på följande vis. Flera fiskare gick samman och med 2 båtar tog man ett långt nät mellan sig. Sedan roddes det mot land där nätet drogs upp. Främst förekom notdragning inne i vikarna och fångsten blev oftast vitfisk. Not drogs också ute på djupt vatten, där gös och sik var den huvudsakliga fångsten. Någon gång kunde man även få lax men den var besvärlig då den gärna hoppade över nätkanten. Lars Larsson berättade att han och hans far, fiskaren Adolf Larsson i Gubberönningen, vid notdragningen en gång fått så mycket panka, att hans morfar i Kroken kunde köra flera lass med gödselkärran för att lägga fisken som gödsel i plogfårorna. Utter var ett redskap, som användes. Denna hängdes efter båten med en styrfena så att den gick långt utanför sidan på båten. I uttern var fästat fiskedrag, ungefär som nutida trolling. Uttring kunde ske vid lämplig segelvind, men blev mer använt då motorbåtarna började användas. Farten kunde därmed regleras bättre. Länsstyrelsen kunde utfärda licenser till fiskare, som då fick rätt att fiska även innanför hundrametersgränsen. Fisket innanför denna gräns var annars privat och tillhörigt markägaren. Ovannämnde Adolf Larsson hade licens från Gullsudden utanför Vänsberg i Tösse sn, ner till Hjortens udde utanför Mellerud. En sträcka på ca 3 mil. Flera fiskare kunde ha licens på samma sträckor. Från 1914 bedrev Adolf närapå reguljär trafik med motorbåt ifrån Tydje in till Åmål. På onsdagar och lördagar for han nämligen in med fisk för avsalu ‘i stan’. Grannar passade då på att åka med, för att sälja kött på torget eller för att inhandla livets förnödenheter. Det gick så långt att han fick söka tillstånd för passargerartrafik. Båtresan tog ca 11/2 timme. Den här trafiken fortgick fram till i början på 1950-talet. Rune Eriksson berättar hur han och hans far ofta åkte med på lördagarna för att handla. Ett besök hos Göranssons järnhandel var vanligt. Där fanns det mycket spännande för en 4-5 åring. Ett starkt minne var den dag 1945 då han var med och, troligen med lite tjat, fick en trehjulig liten barncykel. Den trampade han sedan från det att de stigit iland vid Rönningen, de ca 3 km hem till Topperud. En annan höjdpunkt var när Alvar Sandelin var med till staden för att sälja sina egenodlade jordgubbar. Enligt en avräkningsnota för såld fisk till fiskhandlare i Åmål från den 21 nov 1914, utställd på Adolf Larsson, ser man att gädda betalades med 1:50/kg, sik 45 öre/kg, lax 1:50/kg och lake med 40 öre/kg. Detta var priset som han fick av uppköparen. Först hade han själv sålt en del av fångsten på fisktorget tidigare på dagen. August Fredriksson och hans son Karl rodde ibland in till Åmål för att avyttra fisk, när det inte fanns plats i Adolfs motorbåt. Andra som fiskade mycket under 1920-talet var Otto och Sven Torstensson samt Gunnar Boqvist. Boqvist hade en fiskebod på Orrholmen.

		⚫	När vattnet var isfritt användes nät, som lades ut efter båt. Långrev var också flitigt använt. Den lades ut på e.m. eller kvällen och vittjades på morgonen efter. Även notdragning förekom på en del ställen där stranden var lämplig för detta fiske. Det bör då helst vara ganska jämn sandstrand eller fast lerbotten. En del platser benämns fortfarande för Notvarpet, Notänget eller liknande. Själva notdragningen gick till på följande vis. Flera fiskare gick samman och med 2 båtar tog man ett långt nät mellan sig. Sedan roddes det mot land där nätet drogs upp. Främst förekom notdragning inne i vikarna och fångsten blev oftast vitfisk. Not drogs också ute på djupt vatten, där gös och sik var den huvudsakliga fångsten. Någon gång kunde man även få lax men den var besvärlig då den gärna hoppade över nätkanten. Lars Larsson berättade att han och hans far, fiskaren Adolf Larsson i Gubberönningen, vid notdragningen en gång fått så mycket panka, att hans morfar i Kroken kunde köra flera lass med gödselkärran för att lägga fisken som gödsel i plogfårorna. Utter var ett redskap, som användes. Denna hängdes efter båten med en styrfena så att den gick långt utanför sidan på båten. I uttern var fästat fiskedrag, ungefär som nutida trolling. Uttring kunde ske vid lämplig segelvind, men blev mer använt då motorbåtarna började användas. Farten kunde därmed regleras bättre. Länsstyrelsen kunde utfärda licenser till fiskare, som då fick rätt att fiska även innanför hundrametersgränsen. Fisket innanför denna gräns var annars privat och tillhörigt markägaren. Ovannämnde Adolf Larsson hade licens från Gullsudden utanför Vänsberg i Tösse sn, ner till Hjortens udde utanför Mellerud. En sträcka på ca 3 mil. Flera fiskare kunde ha licens på samma sträckor. Från 1914 bedrev Adolf närapå reguljär trafik med motorbåt ifrån Tydje in till Åmål. På onsdagar och lördagar for han nämligen in med fisk för avsalu ‘i stan’. Grannar passade då på att åka med, för att sälja kött på torget eller för att inhandla livets förnödenheter. Det gick så långt att han fick söka tillstånd för passargerartrafik. Båtresan tog ca 11/2 timme. Den här trafiken fortgick fram till i början på 1950-talet. Rune Eriksson berättar hur han och hans far ofta åkte med på lördagarna för att handla. Ett besök hos Göranssons järnhandel var vanligt. Där fanns det mycket spännande för en 4-5 åring. Ett starkt minne var den dag 1945 då han var med och, troligen med lite tjat, fick en trehjulig liten barncykel. Den trampade han sedan från det att de stigit iland vid Rönningen, de ca 3 km hem till Topperud. En annan höjdpunkt var när Alvar Sandelin var med till staden för att sälja sina egenodlade jordgubbar. Enligt en avräkningsnota för såld fisk till fiskhandlare i Åmål från den 21 nov 1914, utställd på Adolf Larsson, ser man att gädda betalades med 1:50/kg, sik 45 öre/kg, lax 1:50/kg och lake med 40 öre/kg. Detta var priset som han fick av uppköparen. Först hade han själv sålt en del av fångsten på fisktorget tidigare på dagen. August Fredriksson och hans son Karl rodde ibland in till Åmål för att avyttra fisk, när det inte fanns plats i Adolfs motorbåt. Andra som fiskade mycket under 1920-talet var Otto och Sven Torstensson samt Gunnar Boqvist. Boqvist hade en fiskebod på Orrholmen.
		⚫	[[Fil:Dalsland-Tydje-Fiske.jpg\|centrerad\|miniatyr\|366x366px\|Fiske]]
	När sedan järnvägsanhalten vid Slädekärr anlades blev det lättare att avsätta vinterns fisk. Den transporterades då upp till anhalten och lastades på tåget i en särskild godsvagn till Åmål. Där mötte ‘bil-Johan’ upp och körde fisken till torget där den försåldes. Ibland kunde så mycket som 30-40 lådor med fisk tas med, enligt Lars Larsson.		När sedan järnvägsanhalten vid Slädekärr anlades blev det lättare att avsätta vinterns fisk. Den transporterades då upp till anhalten och lastades på tåget i en särskild godsvagn till Åmål. Där mötte ‘bil-Johan’ upp och körde fisken till torget där den försåldes. Ibland kunde så mycket som 30-40 lådor med fisk tas med, enligt Lars Larsson.

Jano: Lagt in foto

2026-07-07T15:58:00Z

Lagt in foto

← Äldre version		Versionen från 7 juli 2026 kl. 17.58
Rad 2:		Rad 2:
	För bönderna och torparna utefter Vänerkusten var fisket en stor tillgång. För torparna var det den säkraste möjligheten att hålla svälten från dörren, då de små torplyckorna inte gav någon större avkastning. I Tydjeån mellan Forsnäs och utloppet i Vänern vid Slädekärr förekom s.k. malegårdar. En V-formad fast träkonstruktion, som ofta hade ett V mot strömmen och ett V med strömmen. I änden av V var en öppning med slider på sidorna. Här anbringades en strut av bundet garn. 2-3 sådana kunde sättas uppå varandra, beroende på vattendjupet. Dessa kunde under dec/jan, då laken lekte, ge fångster på hundratals kilo. På våren användes malegårdarna för gäddfiske. Även sutare och annan s.k. vitfisk kunde fångas i dessa. Längre ut i vikarna användes med fördel lakestrutar. Dessa fästes vid nerslagna pålar. Rätt placerade gav de under lakens lekperiod stora fångster.		För bönderna och torparna utefter Vänerkusten var fisket en stor tillgång. För torparna var det den säkraste möjligheten att hålla svälten från dörren, då de små torplyckorna inte gav någon större avkastning. I Tydjeån mellan Forsnäs och utloppet i Vänern vid Slädekärr förekom s.k. malegårdar. En V-formad fast träkonstruktion, som ofta hade ett V mot strömmen och ett V med strömmen. I änden av V var en öppning med slider på sidorna. Här anbringades en strut av bundet garn. 2-3 sådana kunde sättas uppå varandra, beroende på vattendjupet. Dessa kunde under dec/jan, då laken lekte, ge fångster på hundratals kilo. På våren användes malegårdarna för gäddfiske. Även sutare och annan s.k. vitfisk kunde fångas i dessa. Längre ut i vikarna användes med fördel lakestrutar. Dessa fästes vid nerslagna pålar. Rätt placerade gav de under lakens lekperiod stora fångster.
	[[Fil:Dalsland-Tydje-Fiske 2.jpg\|centrerad\|miniatyr\|436x436px\|Modell av Malegård, tillverkad av Börje Anderssoni Slädekärr 1995]]		[[Fil:Dalsland-Tydje-Fiske 2.jpg\|centrerad\|miniatyr\|436x436px\|Modell av Malegård, tillverkad av Börje Anderssoni Slädekärr 1995]]
			[[Fil:Dalsland-Tydje-Fiske.jpg\|centrerad\|miniatyr\|366x366px\|Fiske]]
	När vattnet var isfritt användes nät, som lades ut efter båt. Långrev var också flitigt använt. Den lades ut på e.m. eller kvällen och vittjades på morgonen efter. Även notdragning förekom på en del ställen där stranden var lämplig för detta fiske. Det bör då helst vara ganska jämn sandstrand eller fast lerbotten. En del platser benämns fortfarande för Notvarpet, Notänget eller liknande. Själva notdragningen gick till på följande vis. Flera fiskare gick samman och med 2 båtar tog man ett långt nät mellan sig. Sedan roddes det mot land där nätet drogs upp. Främst förekom notdragning inne i vikarna och fångsten blev oftast vitfisk. Not drogs också ute på djupt vatten, där gös och sik var den huvudsakliga fångsten. Någon gång kunde man även få lax men den var besvärlig då den gärna hoppade över nätkanten. Lars Larsson berättade att han och hans far, fiskaren Adolf Larsson i Gubberönningen, vid notdragningen en gång fått så mycket panka, att hans morfar i Kroken kunde köra flera lass med gödselkärran för att lägga fisken som gödsel i plogfårorna. Utter var ett redskap, som användes. Denna hängdes efter båten med en styrfena så att den gick långt utanför sidan på båten. I uttern var fästat fiskedrag, ungefär som nutida trolling. Uttring kunde ske vid lämplig segelvind, men blev mer använt då motorbåtarna började användas. Farten kunde därmed regleras bättre. Länsstyrelsen kunde utfärda licenser till fiskare, som då fick rätt att fiska även innanför hundrametersgränsen. Fisket innanför denna gräns var annars privat och tillhörigt markägaren. Ovannämnde Adolf Larsson hade licens från Gullsudden utanför Vänsberg i Tösse sn, ner till Hjortens udde utanför Mellerud. En sträcka på ca 3 mil. Flera fiskare kunde ha licens på samma sträckor. Från 1914 bedrev Adolf närapå reguljär trafik med motorbåt ifrån Tydje in till Åmål. På onsdagar och lördagar for han nämligen in med fisk för avsalu ‘i stan’. Grannar passade då på att åka med, för att sälja kött på torget eller för att inhandla livets förnödenheter. Det gick så långt att han fick söka tillstånd för passargerartrafik. Båtresan tog ca 11/2 timme. Den här trafiken fortgick fram till i början på 1950-talet. Rune Eriksson berättar hur han och hans far ofta åkte med på lördagarna för att handla. Ett besök hos Göranssons järnhandel var vanligt. Där fanns det mycket spännande för en 4-5 åring. Ett starkt minne var den dag 1945 då han var med och, troligen med lite tjat, fick en trehjulig liten barncykel. Den trampade han sedan från det att de stigit iland vid Rönningen, de ca 3 km hem till Topperud. En annan höjdpunkt var när Alvar Sandelin var med till staden för att sälja sina egenodlade jordgubbar. Enligt en avräkningsnota för såld fisk till fiskhandlare i Åmål från den 21 nov 1914, utställd på Adolf Larsson, ser man att gädda betalades med 1:50/kg, sik 45 öre/kg, lax 1:50/kg och lake med 40 öre/kg. Detta var priset som han fick av uppköparen. Först hade han själv sålt en del av fångsten på fisktorget tidigare på dagen. August Fredriksson och hans son Karl rodde ibland in till Åmål för att avyttra fisk, när det inte fanns plats i Adolfs motorbåt. Andra som fiskade mycket under 1920-talet var Otto och Sven Torstensson samt Gunnar Boqvist. Boqvist hade en fiskebod på Orrholmen. När sedan järnvägsanhalten vid Slädekärr anlades blev det lättare att avsätta vinterns fisk. Den transporterades då upp till anhalten och lastades på tåget i en särskild godsvagn till Åmål. Där mötte ‘bil-Johan’ upp och körde fisken till torget där den försåldes. Ibland kunde så mycket som 30-40 lådor med fisk tas med, enligt Lars Larsson.		När vattnet var isfritt användes nät, som lades ut efter båt. Långrev var också flitigt använt. Den lades ut på e.m. eller kvällen och vittjades på morgonen efter. Även notdragning förekom på en del ställen där stranden var lämplig för detta fiske. Det bör då helst vara ganska jämn sandstrand eller fast lerbotten. En del platser benämns fortfarande för Notvarpet, Notänget eller liknande. Själva notdragningen gick till på följande vis. Flera fiskare gick samman och med 2 båtar tog man ett långt nät mellan sig. Sedan roddes det mot land där nätet drogs upp. Främst förekom notdragning inne i vikarna och fångsten blev oftast vitfisk. Not drogs också ute på djupt vatten, där gös och sik var den huvudsakliga fångsten. Någon gång kunde man även få lax men den var besvärlig då den gärna hoppade över nätkanten. Lars Larsson berättade att han och hans far, fiskaren Adolf Larsson i Gubberönningen, vid notdragningen en gång fått så mycket panka, att hans morfar i Kroken kunde köra flera lass med gödselkärran för att lägga fisken som gödsel i plogfårorna. Utter var ett redskap, som användes. Denna hängdes efter båten med en styrfena så att den gick långt utanför sidan på båten. I uttern var fästat fiskedrag, ungefär som nutida trolling. Uttring kunde ske vid lämplig segelvind, men blev mer använt då motorbåtarna började användas. Farten kunde därmed regleras bättre. Länsstyrelsen kunde utfärda licenser till fiskare, som då fick rätt att fiska även innanför hundrametersgränsen. Fisket innanför denna gräns var annars privat och tillhörigt markägaren. Ovannämnde Adolf Larsson hade licens från Gullsudden utanför Vänsberg i Tösse sn, ner till Hjortens udde utanför Mellerud. En sträcka på ca 3 mil. Flera fiskare kunde ha licens på samma sträckor. Från 1914 bedrev Adolf närapå reguljär trafik med motorbåt ifrån Tydje in till Åmål. På onsdagar och lördagar for han nämligen in med fisk för avsalu ‘i stan’. Grannar passade då på att åka med, för att sälja kött på torget eller för att inhandla livets förnödenheter. Det gick så långt att han fick söka tillstånd för passargerartrafik. Båtresan tog ca 11/2 timme. Den här trafiken fortgick fram till i början på 1950-talet. Rune Eriksson berättar hur han och hans far ofta åkte med på lördagarna för att handla. Ett besök hos Göranssons järnhandel var vanligt. Där fanns det mycket spännande för en 4-5 åring. Ett starkt minne var den dag 1945 då han var med och, troligen med lite tjat, fick en trehjulig liten barncykel. Den trampade han sedan från det att de stigit iland vid Rönningen, de ca 3 km hem till Topperud. En annan höjdpunkt var när Alvar Sandelin var med till staden för att sälja sina egenodlade jordgubbar. Enligt en avräkningsnota för såld fisk till fiskhandlare i Åmål från den 21 nov 1914, utställd på Adolf Larsson, ser man att gädda betalades med 1:50/kg, sik 45 öre/kg, lax 1:50/kg och lake med 40 öre/kg. Detta var priset som han fick av uppköparen. Först hade han själv sålt en del av fångsten på fisktorget tidigare på dagen. August Fredriksson och hans son Karl rodde ibland in till Åmål för att avyttra fisk, när det inte fanns plats i Adolfs motorbåt. Andra som fiskade mycket under 1920-talet var Otto och Sven Torstensson samt Gunnar Boqvist. Boqvist hade en fiskebod på Orrholmen.

			När sedan järnvägsanhalten vid Slädekärr anlades blev det lättare att avsätta vinterns fisk. Den transporterades då upp till anhalten och lastades på tåget i en särskild godsvagn till Åmål. Där mötte ‘bil-Johan’ upp och körde fisken till torget där den försåldes. Ibland kunde så mycket som 30-40 lådor med fisk tas med, enligt Lars Larsson.

Jano den 7 juli 2026 kl. 15.55

2026-07-07T15:55:00Z

← Äldre version		Versionen från 7 juli 2026 kl. 17.55
Rad 1:		Rad 1:
⚫	[[Fil:Dalsland-Tydje-Fiske 2.jpg\|centrerad\|miniatyr\|436x436px\|Modell av Malegård, tillverkad av Börje Anderssoni Slädekärr 1995]]
⚫	För bönderna och torparna utefter Vänerkusten var fisket en stor tillgång. För torparna var det den säkraste möjligheten att hålla svälten från dörren, då de små torplyckorna inte gav någon större avkastning. I Tydjeån mellan Forsnäs och utloppet i Vänern vid Slädekärr förekom s.k. malegårdar. En V-formad fast träkonstruktion, som ofta hade ett V mot strömmen och ett V med strömmen. I änden av V var en öppning med slider på sidorna. Här anbringades en strut av bundet garn. 2-3 sådana kunde sättas uppå varandra, beroende på vattendjupet. Dessa kunde under dec/jan, då laken lekte, ge fångster på hundratals kilo. På våren användes malegårdarna för gäddfiske. Även sutare och annan s.k. vitfisk kunde fångas i dessa. Längre ut i vikarna användes med fördel lakestrutar. Dessa fästes vid nerslagna pålar. Rätt placerade gav de under lakens lekperiod stora fångster.

		⚫	För bönderna och torparna utefter Vänerkusten var fisket en stor tillgång. För torparna var det den säkraste möjligheten att hålla svälten från dörren, då de små torplyckorna inte gav någon större avkastning. I Tydjeån mellan Forsnäs och utloppet i Vänern vid Slädekärr förekom s.k. malegårdar. En V-formad fast träkonstruktion, som ofta hade ett V mot strömmen och ett V med strömmen. I änden av V var en öppning med slider på sidorna. Här anbringades en strut av bundet garn. 2-3 sådana kunde sättas uppå varandra, beroende på vattendjupet. Dessa kunde under dec/jan, då laken lekte, ge fångster på hundratals kilo. På våren användes malegårdarna för gäddfiske. Även sutare och annan s.k. vitfisk kunde fångas i dessa. Längre ut i vikarna användes med fördel lakestrutar. Dessa fästes vid nerslagna pålar. Rätt placerade gav de under lakens lekperiod stora fångster.
		⚫	[[Fil:Dalsland-Tydje-Fiske 2.jpg\|centrerad\|miniatyr\|436x436px\|Modell av Malegård, tillverkad av Börje Anderssoni Slädekärr 1995]]
	När vattnet var isfritt användes nät, som lades ut efter båt. Långrev var också flitigt använt. Den lades ut på e.m. eller kvällen och vittjades på morgonen efter. Även notdragning förekom på en del ställen där stranden var lämplig för detta fiske. Det bör då helst vara ganska jämn sandstrand eller fast lerbotten. En del platser benämns fortfarande för Notvarpet, Notänget eller liknande. Själva notdragningen gick till på följande vis. Flera fiskare gick samman och med 2 båtar tog man ett långt nät mellan sig. Sedan roddes det mot land där nätet drogs upp. Främst förekom notdragning inne i vikarna och fångsten blev oftast vitfisk. Not drogs också ute på djupt vatten, där gös och sik var den huvudsakliga fångsten. Någon gång kunde man även få lax men den var besvärlig då den gärna hoppade över nätkanten. Lars Larsson berättade att han och hans far, fiskaren Adolf Larsson i Gubberönningen, vid notdragningen en gång fått så mycket panka, att hans morfar i Kroken kunde köra flera lass med gödselkärran för att lägga fisken som gödsel i plogfårorna. Utter var ett redskap, som användes. Denna hängdes efter båten med en styrfena så att den gick långt utanför sidan på båten. I uttern var fästat fiskedrag, ungefär som nutida trolling. Uttring kunde ske vid lämplig segelvind, men blev mer använt då motorbåtarna började användas. Farten kunde därmed regleras bättre. Länsstyrelsen kunde utfärda licenser till fiskare, som då fick rätt att fiska även innanför hundrametersgränsen. Fisket innanför denna gräns var annars privat och tillhörigt markägaren. Ovannämnde Adolf Larsson hade licens från Gullsudden utanför Vänsberg i Tösse sn, ner till Hjortens udde utanför Mellerud. En sträcka på ca 3 mil. Flera fiskare kunde ha licens på samma sträckor. Från 1914 bedrev Adolf närapå reguljär trafik med motorbåt ifrån Tydje in till Åmål. På onsdagar och lördagar for han nämligen in med fisk för avsalu ‘i stan’. Grannar passade då på att åka med, för att sälja kött på torget eller för att inhandla livets förnödenheter. Det gick så långt att han fick söka tillstånd för passargerartrafik. Båtresan tog ca 11/2 timme. Den här trafiken fortgick fram till i början på 1950-talet. Rune Eriksson berättar hur han och hans far ofta åkte med på lördagarna för att handla. Ett besök hos Göranssons järnhandel var vanligt. Där fanns det mycket spännande för en 4-5 åring. Ett starkt minne var den dag 1945 då han var med och, troligen med lite tjat, fick en trehjulig liten barncykel. Den trampade han sedan från det att de stigit iland vid Rönningen, de ca 3 km hem till Topperud. En annan höjdpunkt var när Alvar Sandelin var med till staden för att sälja sina egenodlade jordgubbar. Enligt en avräkningsnota för såld fisk till fiskhandlare i Åmål från den 21 nov 1914, utställd på Adolf Larsson, ser man att gädda betalades med 1:50/kg, sik 45 öre/kg, lax 1:50/kg och lake med 40 öre/kg. Detta var priset som han fick av uppköparen. Först hade han själv sålt en del av fångsten på fisktorget tidigare på dagen. August Fredriksson och hans son Karl rodde ibland in till Åmål för att avyttra fisk, när det inte fanns plats i Adolfs motorbåt. Andra som fiskade mycket under 1920-talet var Otto och Sven Torstensson samt Gunnar Boqvist. Boqvist hade en fiskebod på Orrholmen. När sedan järnvägsanhalten vid Slädekärr anlades blev det lättare att avsätta vinterns fisk. Den transporterades då upp till anhalten och lastades på tåget i en särskild godsvagn till Åmål. Där mötte ‘bil-Johan’ upp och körde fisken till torget där den försåldes. Ibland kunde så mycket som 30-40 lådor med fisk tas med, enligt Lars Larsson.		När vattnet var isfritt användes nät, som lades ut efter båt. Långrev var också flitigt använt. Den lades ut på e.m. eller kvällen och vittjades på morgonen efter. Även notdragning förekom på en del ställen där stranden var lämplig för detta fiske. Det bör då helst vara ganska jämn sandstrand eller fast lerbotten. En del platser benämns fortfarande för Notvarpet, Notänget eller liknande. Själva notdragningen gick till på följande vis. Flera fiskare gick samman och med 2 båtar tog man ett långt nät mellan sig. Sedan roddes det mot land där nätet drogs upp. Främst förekom notdragning inne i vikarna och fångsten blev oftast vitfisk. Not drogs också ute på djupt vatten, där gös och sik var den huvudsakliga fångsten. Någon gång kunde man även få lax men den var besvärlig då den gärna hoppade över nätkanten. Lars Larsson berättade att han och hans far, fiskaren Adolf Larsson i Gubberönningen, vid notdragningen en gång fått så mycket panka, att hans morfar i Kroken kunde köra flera lass med gödselkärran för att lägga fisken som gödsel i plogfårorna. Utter var ett redskap, som användes. Denna hängdes efter båten med en styrfena så att den gick långt utanför sidan på båten. I uttern var fästat fiskedrag, ungefär som nutida trolling. Uttring kunde ske vid lämplig segelvind, men blev mer använt då motorbåtarna började användas. Farten kunde därmed regleras bättre. Länsstyrelsen kunde utfärda licenser till fiskare, som då fick rätt att fiska även innanför hundrametersgränsen. Fisket innanför denna gräns var annars privat och tillhörigt markägaren. Ovannämnde Adolf Larsson hade licens från Gullsudden utanför Vänsberg i Tösse sn, ner till Hjortens udde utanför Mellerud. En sträcka på ca 3 mil. Flera fiskare kunde ha licens på samma sträckor. Från 1914 bedrev Adolf närapå reguljär trafik med motorbåt ifrån Tydje in till Åmål. På onsdagar och lördagar for han nämligen in med fisk för avsalu ‘i stan’. Grannar passade då på att åka med, för att sälja kött på torget eller för att inhandla livets förnödenheter. Det gick så långt att han fick söka tillstånd för passargerartrafik. Båtresan tog ca 11/2 timme. Den här trafiken fortgick fram till i början på 1950-talet. Rune Eriksson berättar hur han och hans far ofta åkte med på lördagarna för att handla. Ett besök hos Göranssons järnhandel var vanligt. Där fanns det mycket spännande för en 4-5 åring. Ett starkt minne var den dag 1945 då han var med och, troligen med lite tjat, fick en trehjulig liten barncykel. Den trampade han sedan från det att de stigit iland vid Rönningen, de ca 3 km hem till Topperud. En annan höjdpunkt var när Alvar Sandelin var med till staden för att sälja sina egenodlade jordgubbar. Enligt en avräkningsnota för såld fisk till fiskhandlare i Åmål från den 21 nov 1914, utställd på Adolf Larsson, ser man att gädda betalades med 1:50/kg, sik 45 öre/kg, lax 1:50/kg och lake med 40 öre/kg. Detta var priset som han fick av uppköparen. Först hade han själv sålt en del av fångsten på fisktorget tidigare på dagen. August Fredriksson och hans son Karl rodde ibland in till Åmål för att avyttra fisk, när det inte fanns plats i Adolfs motorbåt. Andra som fiskade mycket under 1920-talet var Otto och Sven Torstensson samt Gunnar Boqvist. Boqvist hade en fiskebod på Orrholmen. När sedan järnvägsanhalten vid Slädekärr anlades blev det lättare att avsätta vinterns fisk. Den transporterades då upp till anhalten och lastades på tåget i en särskild godsvagn till Åmål. Där mötte ‘bil-Johan’ upp och körde fisken till torget där den försåldes. Ibland kunde så mycket som 30-40 lådor med fisk tas med, enligt Lars Larsson.

Jano den 7 juli 2026 kl. 15.53

2026-07-07T15:53:53Z

← Äldre version		Versionen från 7 juli 2026 kl. 17.53
Rad 1:		Rad 1:
	[[Fil:Dalsland-Tydje-Fiske 2.jpg\|centrerad\|miniatyr\|436x436px\|Modell av Malegård, ~~till�verkad~~ av Börje Anderssoni Slädekärr 1995]]		[[Fil:Dalsland-Tydje-Fiske 2.jpg\|centrerad\|miniatyr\|436x436px\|Modell av Malegård, tillverkad av Börje Anderssoni Slädekärr 1995]]
	För bönderna och torparna utefter Vänerkusten var fisket en stor tillgång. För torparna var det den säkraste möjligheten att hålla svälten från dörren, då de små torplyckorna inte gav någon större avkastning. I Tydjeån mellan Forsnäs och utloppet i Vänern vid Slädekärr förekom s.k. malegårdar. En V-formad fast träkonstruktion, som ofta hade ett V mot strömmen och ett V med strömmen. I änden av V var en öppning med slider på sidorna. Här anbringades en strut av bundet garn. 2-3 sådana kunde sättas uppå varandra, beroende på vattendjupet. Dessa kunde under dec/jan, då laken lekte, ge fångster på hundratals kilo. På våren användes malegårdarna för gäddfiske. Även sutare och annan s.k. vitfisk kunde fångas i dessa. Längre ut i vikarna användes med fördel lakestrutar. Dessa fästes vid nerslagna pålar. Rätt placerade gav de under lakens lekperiod stora fångster.		För bönderna och torparna utefter Vänerkusten var fisket en stor tillgång. För torparna var det den säkraste möjligheten att hålla svälten från dörren, då de små torplyckorna inte gav någon större avkastning. I Tydjeån mellan Forsnäs och utloppet i Vänern vid Slädekärr förekom s.k. malegårdar. En V-formad fast träkonstruktion, som ofta hade ett V mot strömmen och ett V med strömmen. I änden av V var en öppning med slider på sidorna. Här anbringades en strut av bundet garn. 2-3 sådana kunde sättas uppå varandra, beroende på vattendjupet. Dessa kunde under dec/jan, då laken lekte, ge fångster på hundratals kilo. På våren användes malegårdarna för gäddfiske. Även sutare och annan s.k. vitfisk kunde fångas i dessa. Längre ut i vikarna användes med fördel lakestrutar. Dessa fästes vid nerslagna pålar. Rätt placerade gav de under lakens lekperiod stora fångster.

Jano: Lagt in foto

2026-07-07T15:53:36Z

Lagt in foto

← Äldre version		Versionen från 7 juli 2026 kl. 17.53
Rad 1:		Rad 1:
			[[Fil:Dalsland-Tydje-Fiske 2.jpg\|centrerad\|miniatyr\|436x436px\|Modell av Malegård, till�verkad av Börje Anderssoni Slädekärr 1995]]
	För bönderna och torparna utefter Vänerkusten var fisket en stor tillgång. För torparna var det den säkraste möjligheten att hålla svälten från dörren, då de små torplyckorna inte gav någon större avkastning. I Tydjeån mellan Forsnäs och utloppet i Vänern vid Slädekärr förekom s.k. malegårdar. En V-formad fast träkonstruktion, som ofta hade ett V mot strömmen och ett V med strömmen. I änden av V var en öppning med slider på sidorna. Här anbringades en strut av bundet garn. 2-3 sådana kunde sättas uppå varandra, beroende på vattendjupet. Dessa kunde under dec/jan, då laken lekte, ge fångster på hundratals kilo. På våren användes malegårdarna för gäddfiske. Även sutare och annan s.k. vitfisk kunde fångas i dessa. Längre ut i vikarna användes med fördel lakestrutar. Dessa fästes vid nerslagna pålar. Rätt placerade gav de under lakens lekperiod stora fångster.		För bönderna och torparna utefter Vänerkusten var fisket en stor tillgång. För torparna var det den säkraste möjligheten att hålla svälten från dörren, då de små torplyckorna inte gav någon större avkastning. I Tydjeån mellan Forsnäs och utloppet i Vänern vid Slädekärr förekom s.k. malegårdar. En V-formad fast träkonstruktion, som ofta hade ett V mot strömmen och ett V med strömmen. I änden av V var en öppning med slider på sidorna. Här anbringades en strut av bundet garn. 2-3 sådana kunde sättas uppå varandra, beroende på vattendjupet. Dessa kunde under dec/jan, då laken lekte, ge fångster på hundratals kilo. På våren användes malegårdarna för gäddfiske. Även sutare och annan s.k. vitfisk kunde fångas i dessa. Längre ut i vikarna användes med fördel lakestrutar. Dessa fästes vid nerslagna pålar. Rätt placerade gav de under lakens lekperiod stora fångster.

	När vattnet var isfritt användes nät, som lades ut efter båt. Långrev var också flitigt använt. Den lades ut på e.m. eller kvällen och vittjades på morgonen efter. Även notdragning förekom på en del ställen där stranden var lämplig för detta fiske. Det bör då helst vara ganska jämn sandstrand eller fast lerbotten. En del platser benämns fortfarande för Notvarpet, Notänget eller liknande. Själva notdragningen gick till på följande vis. Flera fiskare gick samman och med 2 båtar tog man ett långt nät mellan sig. Sedan roddes det mot land där nätet drogs upp. Främst förekom notdragning inne i vikarna och fångsten blev oftast vitfisk. Not drogs också ute på djupt vatten, där gös och sik var den huvudsakliga fångsten. Någon gång kunde man även få lax men den var besvärlig då den gärna hoppade över nätkanten. Lars Larsson berättade att han och hans far, fiskaren Adolf Larsson i Gubberönningen, vid notdragningen en gång fått så mycket panka, att hans morfar i Kroken kunde köra flera lass med gödselkärran för att lägga fisken som gödsel i plogfårorna. Utter var ett redskap, som användes. Denna hängdes efter båten med en styrfena så att den gick långt utanför sidan på båten. I uttern var fästat fiskedrag, ungefär som nutida trolling. Uttring kunde ske vid lämplig segelvind, men blev mer använt då motorbåtarna började användas. Farten kunde därmed regleras bättre. Länsstyrelsen kunde utfärda licenser till fiskare, som då fick rätt att fiska även innanför hundrametersgränsen. Fisket innanför denna gräns var annars privat och tillhörigt markägaren. Ovannämnde Adolf Larsson hade licens från Gullsudden utanför Vänsberg i Tösse sn, ner till Hjortens udde utanför Mellerud. En sträcka på ca 3 mil. Flera fiskare kunde ha licens på samma sträckor. Från 1914 bedrev Adolf närapå reguljär trafik med motorbåt ifrån Tydje in till Åmål. På onsdagar och lördagar for han nämligen in med fisk för avsalu ‘i stan’. Grannar passade då på att åka med, för att sälja kött på torget eller för att inhandla livets förnödenheter. Det gick så långt att han fick söka tillstånd för passargerartrafik. Båtresan tog ca 11/2 timme. Den här trafiken fortgick fram till i början på 1950-talet. Rune Eriksson berättar hur han och hans far ofta åkte med på lördagarna för att handla. Ett besök hos Göranssons järnhandel var vanligt. Där fanns det mycket spännande för en 4-5 åring. Ett starkt minne var den dag 1945 då han var med och, troligen med lite tjat, fick en trehjulig liten barncykel. Den trampade han sedan från det att de stigit iland vid Rönningen, de ca 3 km hem till Topperud. En annan höjdpunkt var när Alvar Sandelin var med till staden för att sälja sina egenodlade jordgubbar. Enligt en avräkningsnota för såld fisk till fiskhandlare i Åmål från den 21 nov 1914, utställd på Adolf Larsson, ser man att gädda betalades med 1:50/kg, sik 45 öre/kg, lax 1:50/kg och lake med 40 öre/kg. Detta var priset som han fick av uppköparen. Först hade han själv sålt en del av fångsten på fisktorget tidigare på dagen. August Fredriksson och hans son Karl rodde ibland in till Åmål för att avyttra fisk, när det inte fanns plats i Adolfs motorbåt. Andra som fiskade mycket under 1920-talet var Otto och Sven Torstensson samt Gunnar Boqvist. Boqvist hade en fiskebod på Orrholmen. När sedan järnvägsanhalten vid Slädekärr anlades blev det lättare att avsätta vinterns fisk. Den transporterades då upp till anhalten och lastades på tåget i en särskild godsvagn till Åmål. Där mötte ‘bil-Johan’ upp och körde fisken till torget där den försåldes. Ibland kunde så mycket som 30-40 lådor med fisk tas med, enligt Lars Larsson.		När vattnet var isfritt användes nät, som lades ut efter båt. Långrev var också flitigt använt. Den lades ut på e.m. eller kvällen och vittjades på morgonen efter. Även notdragning förekom på en del ställen där stranden var lämplig för detta fiske. Det bör då helst vara ganska jämn sandstrand eller fast lerbotten. En del platser benämns fortfarande för Notvarpet, Notänget eller liknande. Själva notdragningen gick till på följande vis. Flera fiskare gick samman och med 2 båtar tog man ett långt nät mellan sig. Sedan roddes det mot land där nätet drogs upp. Främst förekom notdragning inne i vikarna och fångsten blev oftast vitfisk. Not drogs också ute på djupt vatten, där gös och sik var den huvudsakliga fångsten. Någon gång kunde man även få lax men den var besvärlig då den gärna hoppade över nätkanten. Lars Larsson berättade att han och hans far, fiskaren Adolf Larsson i Gubberönningen, vid notdragningen en gång fått så mycket panka, att hans morfar i Kroken kunde köra flera lass med gödselkärran för att lägga fisken som gödsel i plogfårorna. Utter var ett redskap, som användes. Denna hängdes efter båten med en styrfena så att den gick långt utanför sidan på båten. I uttern var fästat fiskedrag, ungefär som nutida trolling. Uttring kunde ske vid lämplig segelvind, men blev mer använt då motorbåtarna började användas. Farten kunde därmed regleras bättre. Länsstyrelsen kunde utfärda licenser till fiskare, som då fick rätt att fiska även innanför hundrametersgränsen. Fisket innanför denna gräns var annars privat och tillhörigt markägaren. Ovannämnde Adolf Larsson hade licens från Gullsudden utanför Vänsberg i Tösse sn, ner till Hjortens udde utanför Mellerud. En sträcka på ca 3 mil. Flera fiskare kunde ha licens på samma sträckor. Från 1914 bedrev Adolf närapå reguljär trafik med motorbåt ifrån Tydje in till Åmål. På onsdagar och lördagar for han nämligen in med fisk för avsalu ‘i stan’. Grannar passade då på att åka med, för att sälja kött på torget eller för att inhandla livets förnödenheter. Det gick så långt att han fick söka tillstånd för passargerartrafik. Båtresan tog ca 11/2 timme. Den här trafiken fortgick fram till i början på 1950-talet. Rune Eriksson berättar hur han och hans far ofta åkte med på lördagarna för att handla. Ett besök hos Göranssons järnhandel var vanligt. Där fanns det mycket spännande för en 4-5 åring. Ett starkt minne var den dag 1945 då han var med och, troligen med lite tjat, fick en trehjulig liten barncykel. Den trampade han sedan från det att de stigit iland vid Rönningen, de ca 3 km hem till Topperud. En annan höjdpunkt var när Alvar Sandelin var med till staden för att sälja sina egenodlade jordgubbar. Enligt en avräkningsnota för såld fisk till fiskhandlare i Åmål från den 21 nov 1914, utställd på Adolf Larsson, ser man att gädda betalades med 1:50/kg, sik 45 öre/kg, lax 1:50/kg och lake med 40 öre/kg. Detta var priset som han fick av uppköparen. Först hade han själv sålt en del av fångsten på fisktorget tidigare på dagen. August Fredriksson och hans son Karl rodde ibland in till Åmål för att avyttra fisk, när det inte fanns plats i Adolfs motorbåt. Andra som fiskade mycket under 1920-talet var Otto och Sven Torstensson samt Gunnar Boqvist. Boqvist hade en fiskebod på Orrholmen. När sedan järnvägsanhalten vid Slädekärr anlades blev det lättare att avsätta vinterns fisk. Den transporterades då upp till anhalten och lastades på tåget i en särskild godsvagn till Åmål. Där mötte ‘bil-Johan’ upp och körde fisken till torget där den försåldes. Ibland kunde så mycket som 30-40 lådor med fisk tas med, enligt Lars Larsson.