Visa källa för Dalsland/Ånimskog/Aspelund 1 81

{{PlatsboxV2
| socken = Ånimskog
| landskap = Dalsland
| hemman = Stora Kilane
| namn = Aspelund 1:81
| typ = Torp
}}
[[Fil:Dalsland-ånimskog-aspelund(1.81).jpg|miniatyr|378x378px]]
Det boningshus som vi finner idag är relativt modernt. Det renoverades och byggdes till i slutet av 1930-talet och har senare genomgått en del smärre reparationer. Tidigare reste sig här en dalslandsstuga i två våningar, på vars stomme det nuvarande huset vilar. Det äldre huset uppfördes i slutet av 1700-talet. Den urprungliga ladugården ersattes omkring 1890 av en stall- och ladugårdsbyggnad som låg i nord-sydlig riktning söder om mangårdsbyggnaden. Den renoverades 1932, men idag är den jämnad vid marken. Magasinet och vedskjulet som uppfördes omkring 1860 finns kvar men har byggts om och renoverats under senare år.

Den förste som träder in i vår historia är Nils Olsson som ägde hela Kilane 1:4 bestående av 3/16 mantal och omfattade förutom Aspelund bl. a. Karlsberg och Knektängen. Nils var född i Ånimskog 1776 och gift med Greta Pärsdotter från Närke. De övertog förmodligen egendomen under 1800-talets första årtionde. 1810 föddes sonen Erik Magnus och tre år senare dottern Brita Stina.

Under ungdomsåren tjänade Erik dräng, först i Nedre Kilane och senare i Tösse där han mötte Maja Esbjörnsdotter som blev hans hustru 1831. De tycks ha övertagit skötseln av gården vid den tidpunkten, ty det finns tecken på att fadern inte var vid full hälsa, eftersom han vid en skiftesförrättning 1832 fick företrädas av en förmyndare. Fadern verkar ha drabbats av ett oblitt öde, och de tragiska inslagen i familjens fortsatta historia skulle komma att lägga en tung hand över Aspelund.

Maja födde en dotter, Stina Kajsa, sommaren 1833 och dagarna före jul samma år ändades hennes tjugotreåriga liv. Erik hemförde en ny hustru 1835, nämligen Maja Isaksdotter från Skållerud, och nu följde några rofyllda år om man undantar Nils Olssons död 1837. Samma år föddes det första barnet i det nya äktenskapet, sonen Johannes, och sedan följde Sophia 1840, Gustafva 1842, Lars Gustaf 1845, Anna Christina 1848 och Carl Magnus 1851.

När den yngste sonen föddes hade Erik redan lämnat jordelivet, endast 40 år gammal, och nästan samtidigt dog hans mor Greta. Det blev nu Eriks syster Brita Stina som tillsammans med sin man Nils Pärsson från Tisselskog påtog sig ansvaret för gården. De stannade på Aspelund i åtta år och fick tre barn: Erik Johan 1849, Lars Gustaf 1851 och Anna Stina 1854. Under 1850-talet bor det sålunda två familjer på Aspelund och kanske är det vid den här tiden som en ny dalslandsstuga uppförs närmare landsvägen, det hus som nu i moderniserat skick är beläget i den skarpa kurvan innan vägen rätas ut upp mot Kilebacken.

Nils Pärssons familj flyttade till Steneby 1857. Änkan Maja Isaksdotter bodde förmodligen kvar på Aspelund under de närmaste åren, medan hennes barn skingrades åt olika håll och gick skilda öden till mötes.

Det är inte helt klart när Aspelund splittrades upp i två gårdar, men det finns indikationer på att det ägde rum omkring 1860. Bryngel Gunnarsson Wass fick fastebrev på 7/64 mantal och 1/64 mantal av Kilane 1:4 den 23 januari 1863 och samma dag erhöll Magnus Nilsson fastebrev på 5/64 mantal av Kilane 1:4. I klartext betydde detta att Gunnarsson Wass blev ägare till stamfastigheten och Karlsberg, medan Magnus Nilsson kom i besittning av resten av Kilane 1:4, i huvudsak den fastighet som 1923 fick beteckningen 1:18 och vars mangårdsbyggnad var den som nämnts ovan.

Bryngel Gunnarsson Wass föddes i Viken Ånimskog 1825 och gifte sig med Anna Lisa Andersdotter från Västra Berg 1850. Makarna Wass fick fyra barn: Lars Gustaf född 1852, Kristina 1856, Sofia 1858 och Emanuel 1862. Vid tiden för den yngste sonens födelse hade familjen slagit sig ner på Aspelund. Man kan föreställa sig att gården var ganska nedgången när Bryngelsson Wass och hans hustru tog den i besittning och under de kommande åren gjordes omfattande reparationer och nybyggnader.

En tragisk händelse inträffade den första augusti 1871. Äldste sonen Lars Gustaf drunknade den dagen. Var det hände har vi inte kunnat fastställa. Kanske var det i det närliggande Kiletjärnet eller möjligen i Ånimmen, där många lidit drunkningsdöden. Det var naturligtvis ett hårt slag för familjen och under de närmaste åren blev det alltmer tomt på Aspelund i takt med att de övriga barnen skingrades. Kristina och Sofia vistades i olika omgångari Djupslund, tills de gifte sig på 1880-talet och Emanuel emigrerade till Amerika 1887.

Gunnarsson Wass beslöt sig för att avyttra Karlsberg 1893 och några år senare, 1899, överlät Bryngel och Anna Lisa gården till dottern Sofia och hennes man Gustaf Olsson Hedén. Han var född i Ånimskog 1861 (se Tranhalsen) och tog i sin ungdom tjänst som fältjägare, men 1889 övergav han sitt krigiska värv, gifte sig med Sofia Wass, bildade familj och blev hemmansägare på Aspelund.
[[Fil:Dalsland-ånimskog-aspelund(1.81)2.jpg|miniatyr|''Aspelund i början av 1900-talet.'']]
Gustaf och Sofia fick sju söner, varav de två äldsta dog i tjugoårsåldern, medan de fem följande i raden kom att leva framemot slutet av nästa sekel. Samuel föddes 1890, Abel 1892, Daniel 1893, David 1896, Gunnar 1897, Pontus 1899 och Filip 1903. Sofias föräldrar, som nu kring sekelskiftet såg sina återstående dagar snabbt nalkas sitt slut, fick en fristad på den gård de förvärvat 40 år tidigare. Anna Lisa gick bort 1902 och Bryngel 1906.

De mörka molnen från 1800-talets första decennier skulle än en gång dra fram över Aspelund. Gustaf Hedén avled 1914, samma år som äldste sonen Samuel gick bort. Kvar fanns nu änkan Sofia och de fem yngre sönerna. 1920 gjordes arvsskifte och i samband därmed köpte Gunnar Hedén ut sina bröder och kom att äga gården tillsammans med sin mor fram till 1922, då den såldes till Adolf Linder.
[[Fil:Dalsland-ånimskog-aspelund(1.81)3.jpg|vänster|miniatyr|''Sofia Hedén med sönerna, fr. v. Pontus, Gunnar, David och Daniel i hemmet på Aspelund omkring 1920.'']]
Sofia försäkrade sig dock om ett stycke mark av sin fädernegård genom att låta avstycka en tomt på höjden norr om boningshuset och med sönernas hjälp uppföra en liten stuga som fick namnet Kullen. Sönerna gav sig ut i världen. David och Daniel emigrerade till Amerika, där den förstnämnde kom att bli kvar, medan Daniel återvände och slog sig ner i Stora Kilane, inte långt från sitt barndomshem. Gunnar och Pontus utbildade sig till folkskollärare på seminariet i Göteborg. Gunnar fick så småningom tjänst i Årbols skola i Ånimskog, där han verkade fram till sin pensionering, medan Pontus förlade sin lärargärning till Bengtsfors. Filip bodde under många år i Uppsala innan han återkom till hembygden och slog sig ner i Kärrkil.

Adolf Linders köp av Aspelund var bara ett mellanspel, ty redan 1923 såldes gården till Johan Jonasson och hans hustru Christina som i ett par decennier hade ägt och brukat Ängkullen. Där hade de sett sina barn växa upp, och nu vid livets middagshöjd förvärvade de den gård där de ända till sin död skulle ha sin trygghet och försörjning.

Johan var en färgstark personlighet och i det reportage från Provinstidningen Dalsland som presenteras nedan ges en god sammanfattning av hans liv och artikeln avslöjar också en del av hans karaktär. Dock var relationerna mellan Johan och disponent Ivar Setterberg lite frostigare än vad artikeln antyder. Johan ingick vid ett tillfälle i ett arbetslag som höll på att lasta en båt, då Setterberg uppenbarade sig och myndigt gav order om att Johan inte fick gå hem förrän båten var lastad. Johan, som var en man med ovanlig integritet och stor självsäkerhet vägrade lyda order och efter någon dispyt sa han: "Om det inte är till pass kan jag gå hem meddetsamma." Därmed slängde han sin hacka och beredde sig på hemfärd. "Johan kommer nog tillbaka när han blir svulten," sade Setterberg en smula spefullt. "Så svulten blir Johan aldrig," blev svaret och därmed lämnade han sin arbetsplats för gott.

Efter någon tid saknades det arbetskraft på fabriken och Setterberg skickade bud efter Johan men fick hälsningen att "Johan är inte svulten än," och det blev det definitiva avskedet från Annenäset. Johan nöjde sig sedan med att bruka sin egendom och på lediga stunder förfärdiga korgar och såll.

När tidningsintervjun gjordes var Christina borta sedan ett tiotal år, och Johan hade endast två år kvar att leva. Han dog på nyårsdagen 1956.

Vid arvsskiftet 1958 övertog sonen Gustaf Johansson gården. Han hade tillsammans med sin dåvarande hustru Ella, född Karlsson, från Västra Berg, startat en handelsträdgård i anslutning till fädernegården och uppfört ett litet hus knappa hundra meter från stamfastigheten. Gustaf var en utmärkt trädgårdsmästare, och på vårarna vallfärdade folket i trakten till Aspelund för att köpa plantor. Längre fram på året avyttrade han den största delen av sin trädgårdsskörd på torget i Åmål. Varje torgdag stuvade han in sina packlådor på bussen och färdades de tre milen in till staden.

Ella avled hastigt 1946 och Gustaf blev ensam i sin trädgård under några år, men 1954 hämtade han en ny livskamrat från Norge, Kari Svend, som bistod honom såväl i trädgården som i lantbruket sedan Johan lämnat de jordiska bekymren. Jordbruket lades dock ner efter hand. <ref>Ånimskogs Sockenbok del II, sida 97-101</ref>
[[Fil:Ånimskog-del2-100.jpg|centrerad|miniatyr|1057x1057px]]

== Källor ==
<references />