Visa källa för Östergötland/Åsbo/Om jus patronatus i Åsbo

{{DISPLAYTITLE:Om jus patronatus i Åsbo}}

== Insändare – Om jus patronatus i Åsbo ==
Under loppet af förliden Maj månad ingingo åtskilliga medlemmar af Åsbo församling till Kongl. Maj:t med underdanig anhållan, att Domkapitlet i Linköping måtte åläggas att förklara komministerstjensten i Asbo till ansökning ledig i vanlig ordning. Denna begäran stödde man derpå, att det s. k. patronbrefvet (Göta hofrätts resolution den 1 April 1734), jemfördt med "Kongl. resol. på presterskapets besvär" d. 9 Dec. 1766, § 9, ej medför någon rättighet att tillsätta komminister.
I patronbrefvet talas ej ett enda ord om komministerstjensten eller klockare- och organistbefattningen; ej heller antydes der, att församlingens förste patronus, baron Rosen, skulle hafva rättighet att tillsätta alla kyrkliga befattningar i Åsbo. Patronaträttens omfång bestämmes endast genom orden: "För then skull pröfvar Kongl. hofrätten rättvist samt med kyrkoordningens 19 kap. 12 § enligit att härigenom tillerkiänna generalmajoren välborne herr baron Gustaf Friedrich von Rosen jus patronatus till Åsbo kyrka och församling uti Östergötland och Göstrings härad belägen: thet vederbörande till efterrättelse länder". Hvad uttrycket jus patronatus innebär, syues tydligen af den förut omtalade Kongl. resol. af den 9 Dec. 1766, § 9. Den är af följande lydelse:
"Som jus patronatus icke kan eller bör sträcka sig längre än patronbrefvet tydligen innehåller, så tillkommer icke den patronus, som eger att kalla uti annexet eller kapellförsamlingen, mo- derkyrkans kallelse ättighet eller tvärtom, utan hvar föramling får utöfva sina rättigheter. Hvar- est ock till den ena kyrkan är jus patronatus och den andra är regal eller konsistoriel, der böra patronus och församlingarne alternera i sin ordning, efter socknarnes antal, vid före- fallande prestkallelser, utan afseende om någondera församlingen kan vara större eller mindre. Afvenledes som jus patronatus består uti frihet all välja kyrkoherde bör det intet medföra någon rättighet att välja kapellan. med mindre sådant patronbrefvet är tydligen utstukadt. Och hvad klockares och organisters tillsättande angår, der jus patronatus är, bör enligt 1681 års k. bref dermed fö faras så, att patronus intet må bär- vid lägga kyrkoherden och församlingen något hinder i vägen, derest icke sådant i patronbrefvet honom uttryckligen är förbehållet."


Kongl. Maj:t remitterade de sökandes skrifvelse till Domkapitlet för afgifvande af förklaring, och Domkapitlet remitterade i sin ordning handlingarne till Asbo församling, för att densamma på kyrkostämma med kontraktsprosten såsom ordförande skulle afgifva förklaring. Efter all sannolikhet hafva äfven egarne af Strålsnäs blifvit affordrade förklaring.
Den 27 sistl. Juli hölls, med anledning haraf, af kontraktsprosten Lidberg kyrkostämma med Åsbo församling. Stämman var besökt af 31 personer. Af dessa uttalade sig 26 emot och 5 för patronrätten. Stämman beslöt att hos Kongl. Maj:t i underdanighet begära, det rättigheten till jus patronatus i Asbo måtte undersökas.
De 5 personer, som uttalade sig för patronrättens bibehållande och ansågo densamma vara obestridlig, utgjordes af slägtingar till egarne af Strålsnäs, tvenne arrendatorer och en person, som ej var röstberättigad på stämman eller hade rättighet att tala och rösta på grund af fullmagt.
Af stämmans beslut framgår tydligen, att allmänna opinionen i Asbo ej är för patronrätten, såsom några beställsamma personer lära hafva sökt inbilla vederbörande, utan tvärtom emot densamma.
Om Kongl. Maj:t, såsom antagligt är, kommer att afgöra denna sak i enlighet med förut gifna Kongl. prejudikat, så kan man taga för gifvet, att den påstådda patronrätten i afseende på komministraturen och klockarebefattningen i Åsbo kommer att slopas.
Detsamma torde äfven komma att ske med hela patronrätten, som här hvilar på en ytterst skral grund.

Baron Rosen erhöll jus patronatus i Asbo dels på den grund att, såsom det heter i patronbrefvet, "allt hvad nu till kyrka, preste- och klockaregården nyttjas och brukas är fordom af Stråhlsnäs possessorer skänkt och gifvet", dels äfven af den orsak att "herr baronen lofvade sig med egen bekostnad kyrkan utvidga skola".
Det senare löftet har aldrig blifvit uppfyldt, och hvad gåfvan af jorden beträffar, så fans derför inga verkliga bevis, då patronrätten beviljades. Hofrätten grundade sitt utslag på afskrifter af ett par ovidimerade copior i en 1634 upplagd kyrkobok.
Dessa copior äro af följande lydelse:
"Een copia om prästgården huru han är tillkommen.
Effter diodhan är allum visir och stundom ovisir.
Bekänner iack Ravalder Tykuson i Härmannakulla att iack af godum betänckta villia medh minum mågir välbyrdigom Ridarn Her Sven Krummediker och minum sun Nils ia och samtyckio i tistementr gifuit till mino kyrkio helia asbohult tissum minum turpum Tryllekulla och Staffansturp ränta åhrlika hvariatera smör fem marker åt te, som helia gudstienst skiöta måga Gud och then helia moder Jungfru Maria förebidia mina siäl: thy afhänder iack mig ock mina arfua tissum turpum efter min diod ock tillegnar tum mina kyrkio ock tum, sum helio kyrkiotienst förirsta till everlika ägo, ty hafuer minum arfua inga makt tisso mino goffuo at quida illriqualia, at så i saning beder iack välbyrdigom Ridar her Tord Bonda i Trankärr med minum barnum at sättia sinum signetum unter tissum minum brefvum sum skrifuit är i Härmannakulla årum guds byrd 1262 d. 6 Decembris.<br>Her Ravald Tyckesons signetesrum. Her tord bonde. Her Sven Krummediker. Her Nils Ravaldsson."

I marginalen af kyrkoboken finnes antecknadt:

"Tam<br>
A:0 1662<br>
A<br>
400<br>
dock intet annat signete än Stråhles eget vapen."

De enda af ätten Strähle, som varit egare af Stråhlsnäs, äro Anders Peder Strähle och hans son öfverstlöjtnanten Magnus Stråhle, hvilka båda lefde på sextonhundratalet. Se Anrep: Svenska adelns ättarta flor.

"En annor copia.
Föri allom mannom sum tessum mine breffuer förirkomma bekänner iack Nils raffualderson i härmannakulla, att iack aff rättom kerliker och godom bete..ktom vilia har giffuit till mina kyrkio asbohult til stakavald maa, te iack aff välbyrdigom manna Ingvalder Krulmundersson förir mina erdlika penningar tessum mark köpt haffuer, sum bréfuet utvijsar ligia milom tunarp och huru ström, så ock mina utjord renta ena örtiga svenska tum minom retta federner, ero liggiandes snunost och nordost i grönstalunden, tet grönhult kallas, att te sum lius tenda och klucko ringia moga iungfru maria loff och föri minom faders sial ringia. ty affhänder iack minom arvua allo magt tisso mino gåfvo att qvelia, och tilleguar mina kyrkio tesso maa och grönehult till everdilika ego, att så i sanning setter iack mino signete her nidan föri giffuit och skrifuit i hermannakulla årum guds byrd 1291 den 3 Januari"

För hvar och en, som har någon kännedom om fornsvenskan, är det alldeles klart, att om några original någonsin funnits till dessa copior, så måste de hafva varit förfalskade, ty ett språk sådant, som dessa copior innehålla, har i verklighet aldrig skrifvits eller talats i Sverige. Copiorna utgöra ett helt och hållet misslyckadt försök att efterhärma fornsvenskan. De innehålla knappt något enda ord, som är rigtigt. Det är för öfrigt högst osannolikt ur språklig synpunkt att Asbo någonsin hetat Asbohult. Enligt en så säker auktoritet, som Styffe, hette socknen 1382 Asbo. Att Strålsnäs (fordom Nääs) någonsin hetat Härmannakulla är ett löst antagande, som saknar alla bevis.

I Åsbo kyrkoarchiv finnes förvarad en originalhandling af den 20 Febr. 1650, enligt hvilken drottning Christina till Åsbo prestgård donerar hemanet Baltrarp, som 1734 och ännu fortfarande utgör ungefär hälften af prestgårdens egor. Här är ett klart och tydligt bevis för osanningen af det påståendet "att allt, hvad nu till kyrka, preste- och klockaregården nyttjas och brukas är fordom af Stråhlsnäs Possessorer skänkt och gifvet". Kyrkoherdebostället består nu af tvenne gårdar Baltrarp och Trullekulla. Den senare tillhörde prestgården redan 1181, om man får sätta tro till en i Åsbo kyrkoarchiv förvarad copia, och följaktligen kunde den ej skänkas till densamma 1262.

Innan drottning Christina skänkte Baltrarp synes Åsbo prestgård hafva bestått af gårdarne Trullekulla och Staffanstorp (nuvarande Norra och Södra Änghemmet). Enligt hvad originalhandlingar gifva vid handen, har det senare i början af sextonhundratalet blifvit prestgården fråntaget af egarne till Strålsnäs.

Komministerbostället Pålsbo är ett gammalt kyrkogods, som blef indraget till kronan vid reformationen, men den 20 December 1692 af kronan donerades till komminister- boställe. De icke obetydliga Ramneklefsmaderna finnas upptagna på kyrkoherdeboställets i början af sjuttonhundratalet upprättade karta, men hafva länge brukats till Strålsnäs. Det synes följaktligen vara ganska illa bestäldt med jordegåfvorna från Strålsnäs, och svårt är att begripa, hvarföre patronrätten skall åtfölja denna egendom. Den, som lefver, får väl se, hurn länge den kommer att ega bestånd.<ref>''Östgöta correspondenten'', 1882-08-19</ref>

== Noter ==
<references />