Visa källa för Dalsland/Ånimskog/OdhnemaSjö/Kap20

{{DISPLAYTITLE:Mors vadmalsväv}}

'''Sida 73'''

<poem>
  Mor hade just avslutat en vadmalsväv efter ett halvårs träget arbete på lediga stunder. Det rörde sig om så där sextiotal alnar, som skulle bli kostymer till jul så långt det räckte till den stora barnskaran, alla pojkar. Som tyget nog inte komme att räcka till alla finge en viss behovsprövning förekomma, alltså efter granskning av de förslitna och ofta lappade plaggen, som var för sig vittnade om ett större eller mindre behov, tyvärr mest större.
  På lediga stunder? För den som skulle sköta ett hem med elva medlemmar, och hemmet utan varje tillstymmelse till nutida be-kvämligheter blevo de lediga stunderna små och relativt sällsynta.
Tyget, som hade både varp och inslag av ullgarn, var alltså helylle. Ullen kom från gårdens får. Hela proceduren igenom från klippning, kardning och spinning och vävning till det färdiga tyget hade gått genom mors händer och hörde alltså till hennes så kallade lediga stunder.
Innan man sände bud på skräddaren skulle tyget stampas. Det ville säga, att det skulle behandlas i en maskin, som hamrade tyget så att alla ylletrådar försvunne och det hela tovats ihop till en tät filt. En sådan grej fanns i Upperud, och far måste bära den tunga packan dit för att få det "stampat".
Så kom skräddaren någon vecka före jul och sydde kostymer så långt tygpackan räckte. Jag vill minnas, att det blev fem kostymer, som i regel syddes åt de äldre. De yngre fingo ärva de äldres i den mån de blevo för små och något fanns kvar att ytterligare slita på. Skräddarn hade med sig en del pinaler, som hörde till yrket, symaskin, pressjärn, skräddarsax och andra småprylar. Han bodde hemma hos oss, tills han sytt färdigt, denna gång omkring fjorton dar.


'''Sida 74'''

  Vi hade en moster, som var vaktmästarinna i ett baptistkapell i närheten av Köpmannebro. Jag skulle få komma till henne till jul. Men villkoret var att jag kom iklädd korta byxor, som inte fick räcka längre än till knäna. Denna omständighet var mitt livs första prövning. Jag hade nämligen av mor utverkat löfte att äntligen få långa byxor, som mina äldre bröder hade. Kunde man sedan skaffa sig en fällkniv och en ficklampa, så hade man de viktigaste statussymbolerna för ett rätt karlämne.
  Jag stod alltså i det svåra valet mellan Scylla och Carybdis, mellan julvistelsen hos moster och ett par nya byxor, som gjorde mig åtminstone till en halv karl. Jag var som en åsna mellan två doftande hötappar.
  Jo, det där med långa byxor var en status, som var ganska prövande för en yngling som ville bli nånting. Jag anförtrodde mina bekymmer åt skräddare Arne Sandberg, som visade sig mycket förstående och nickade menande på sitt vitlockiga huvud. Hans välvilja påstod han berodde på att jag hade samma välklingande namn som hans far och min morfar. Det tillhörde liksom släkten och hade i skräddarmästers ögon samma värde som ett välfunnet heraldiskt insignum i adelsmannens vapensköld.
  Allt som dagarna gingo steg spänningen, och jag kunde inte komma till någon beslut. Men en dag som jag gick och svängde för mäster, nickade han mot mig och sa:
  — Ja tror, att om ja nyper ihop och snålar på tyget, så ska det ty till två par byxor åt dig.
Min glädje kan ej beskrivas, men den dämpades betydligt, när det visade sig, att båda paren voro i trångaste laget. Men det tjänade min ungre bror på. Han fick ärva dem långt tidigare än han anat. Men de korta byxorna slet han aldrig ut, så de gingo till nästa arvsberättigade.
  I fårflocken fanns en svart jimra, som mor vakade över med stor omsorg vid höstetid, då flocken skulle gallras. Detta "svarta får" levde alltså länge som en värderad tacka. Ullen efter denna hade en äkta naturfärg. Om man blandade en del svart ull med två delar vit så blev produkten grå. Som det var svårt att få blandningen homo- 

'''Sida 75'''

gen blev produkten an aning strimmig, och väven fick en förnäm lyster, som gav intryck av något som liknade herrskapsmode.
  En vårkväll var det stugmöte hos 011e på Haget. Det var Lund¬berg med gitarren, som gjorde besök. Mor tog några av sina minsta piltar med och gick dit. När predikan var slut skulle hon samla sina pojkar tillhopa, vilket inte var så lätt i kvällsskymningen. Hon vände sig till en grupp och undrade:
  — Ha i sett mina gossar? Ä dä några grå så ä dä mine.

</poem>