Visa källa för Dalsland/Ånimskog/OdhnemaSjö/Kap6

{{DISPLAYTITLE:En fångförpassning}}

'''Sida 25'''

De flesta hushållen på södra Dal höll sig med Länstidningen, kanske mest av nedärvd tradition och vana sedan många anor. En eller annan urvästgöte, som kommit in på det sköna Dal närmast som en olycka, höll tidningen, fastän han kommit att bosätta sig en bit norr om Köpmannebro. Så var förhållandet med Anders på Åsen, som fäst sina bopålar på Skogdal, som ju till tredjedelen består av berg. Nå, nu var Anders bergsprängare, så då förstår man, att han hamnat i denna fagra bygd. Dessutom var han en ivrig jägare, och älg var hans specialitet.
<poem>  Det året hade tryckfelsnisse eller någon anna finurlig och med denna besläktad luring varit framme och ställt till att tidningen upp-givit jakttiden till tre dagar, vilket var rätt i fråga om Västergötland. Dal hade däremot inte varit särskilt nämnt, varför man kunde ta för givet, att uppgiften gällde länet, alltså även Dal.
  Eftersom Anders på Åsen hade brått att lägga om taket på sin ladugård, beslöt han att vänta med sina jaktbedrifter till sista dagen. Då hade de flesta tröttnat och älgarna ställt sig på lur i något busksnår. Då kunde Anders få sitt tak färdigt, vilket han hett åtrådde, dels för den vackra och välbärgade skördens skull, och dels vore jakten nöjsammare, om han sluppe gå i skogen och ängslas för eventuellt hotande åska med åtföljande väta. Det vore gott att veta med sig, att skörden vore under tak och i gott behåll. Sen kunde han gärna ta en semesterdag och larva omkring i skogen eller sitta på en stubbe och njuta av Stinas vällagade matsäck. Då vore livet värt att leva. Då kunde man känna sig som en människa, i synnerhet om man hade ett gott och nyttigt arbete bakom sig. Då vore ledigheten i skogen dubbelt njutbar.
  Rätt som han satt där och njöt som bäst, märkte han, att det prasslade i ett snår i närheten. Aj, det var en stor sextaggare, som

'''Sida 26'''

efter allt travande funnit skogen tämligen lugn. Han stod och fnalla-de på härliga aspslyn, den första riktiga matron på ett par dagar. Nu var han hungrig och njöt av välfägnaden. Å, vad det smakade! De långa muskelviga läpparna samlade girigt ihop knippen av lövrika kvistar, under det de vidgade näsborrarna med spända vingar välbehagligt sög in den underbara doften. Ack, vad skönt att vara älg ändå, mat i överflöd, frihet att löpa vart man ville och ha hela världen som sina domäner!
  Anders stirrade som förhäxad på det vackra djuret. Tänka sig ett par hundra kilo nyslaktat kött inom räckhåll. Försiktigt drog han åt sig bössan och lade an. Skottet small och älgen stöp med en hård duns och låg orörlig. Nu skyndade Anders hem efter hjälp att frakta hem det fällda djuret. Nära gården mötte han grannen och bad honom att hjälpa sig frakta hem älgen.
  — Har du sköte älg i dag! Den är ju inte lovlig. Det var bara måndag och tisdag som älg fick jagas.
  Slaget var hårt, nära nog bedövande. Allt det fina köttet skulle länsman ta, och så finge han böta för olaga jakt till på köpet. Usch! En kunde bli tokig för mindre.
  Ja, så gick det som det endast kunde gå. Rannsakning och dom. 200 kronor i böter och älgen förverkad.
  Som Anders ej kunde eller ville komma ut med summan, kom fjärdingsmannen och meddelade att domen förvandlades till sex dagars fängelse. Även den nesan måste han genomlida.
  Fjärdingsmannen hade fått skriftlig order "att förpassa fången till centralfängelset och där sammastädes mot kvitto avlämna".
  — Ska vi träffas då vid station kanske den sextonde, så åker vi med elvatåget. Vi kan väl säja klockan tio, så har vi god tid på oss.
Vid avtalad tid infunno sig de båda resenärerna och hade en efter omständigheterna rätt trevlig resa, berättade historier och småskojade med varandra som dalbor bruka. Ingen kunde tro att det var en fånge med sin gevaldiger, som voro ute och färdades.
De skildes vid torget för att var för sig uträtta en del småärenden, när de ju ändå vore i staden. Sen skulle de träffas vid fängelset, när de voro färdiga. Fjärdingsmannen kom emellertid först och satte sig


'''Sida 27'''

på en bänk utanför och bidde sin tid. Efter en stund kom en tjänsteman från anstalten och undrade om han hade något ärende.
	 — Jo, ja ä likasom här med en fånge.
	 — Ska han hit?
	 — Ja, det är allt så förordnat.
	 — Var har ni honom då?
	 — Han ä allt på stan ett ärende.
  Tjänstemannen såg förvånad ut och tänkte för sig själv, att det där kan väl aldrig gå vägen.
  — Hur tror ni att det går med er, om han inte kommer? Att släppa en fånge att gå omkring på stan på egen hand är ju tjänstefel.
  — Å, han kommer nock.
Han kom och strax ordnades formaliteterna för en veckas vistelse på det föga inbjudande fängelset. Sedermera förklarade Anders, att vistelsen där inte varit på något sätt plågsam, och han hade tagit det hela med knusende ro, helst som han inte kände några samvetskval över onda gärningar. Det hela berodde ju helt och hållet på ett misstag, som i vart fall inte "fången" hade någon del i.
  Boven i dramat var för visso — hm, tidningspressen, eller i sista hand sättaren, eller eho som kunde misstänkas bära det moraliska ansvaret för älgskyttens påtvingade ofrihet under en vecka. Den så kallade "rättvisan" hade fått sitt, till vad nytta återstår att begrunda.
</poem>