Visa källa för Dalsland/Ånimskog/Hagen (Nedre Kilane)

{{Platsbox
|socken=Ånimskog
|namn=Hagen (Nedre Kilane)
|hemman=Nedre Kilane
|knord=58.848125
|kost=12.481177
|typ=Gård
}}
Kilane 4:23
Areal 1,0000 har
Avsöndr. 1925

Helge växte upp i Hagen, ett litet ställe som ligger strax söder om Gärdet. Helges far, Herman, hade köpt tomten av sin farbror Petrus 1924 och byggt ett hus för sig och sin unga familj ett par
år senare. Tomten som var en inäga kallades
Ullas hage eftersom Ulrika, den ursprungliga
ägarinnan, brukade odla grönsaker här under
1870-talet.

Herman gifte sig med Ruth Maria Vesterberg
från torpet England i Skålleruds socken. Det var
ett ungt par som gick i brudstol i början av mars
1920. Ruth var endast 18 år gammal och Herman 22. De slog sig först ner i Håverud, där
Herman arbetade på fabriken, men efter en tid
beslutade de sig för att bosätta sig i närheten av
Hermans föräldrahem. Då omfattade familjen
också tre barn. 1926 stod huset färdigt och de
kunde flytta in i sitt nya hem. Närheten till föräldrarna och syskonen på Gärdet skapade naturligtvis en känsla av trygghet och gemenskap,
men nackdelen var att Herman fick lång väg att
ta sig till sitt arbete, och detta skulle i sinom tid
visa sig ödesdigert.

En tidig morgon dagarna före jul skulle Herman gå till sitt arbete i Håverud. Isen hade lagt sig på vikarna i Malbäcksfjordens inre delar, och när han kom till Lillängen beslöt han sig för att gena över nyisen för att göra den långa färdvägen något kortare. Isen var dock förrädisk. Den brast och Herman hamnade i en vak som han inte hade någon chans att ta sig upp ur. Sonen Helge berätta vidare:

<blockquote>[[Fil:Dalsland-Ånimskog-PD 1931-12-23, sid 7.jpg|miniatyr|Provinstidningen Dalsland 1931-12-23]]Jag minns väl denna dags händelser. Min syster Dagny och jag var på förmiddagen till affären och handlade. På eftermiddagen gick mor, min bror Verner och jag till England, till mormor och morfar, som vi brukade göra då och då. Komna till Lillängen, fick jag se en vak invid holmarna och något som låg på isen (fars mössa). Jag förstod ej då (jag var 10 år) vad det var, men jag frågade mor, men som tur var, såg hon längre ut på sjön, åt Kvarnkasen till, där det fanns öppningar i sjön.

Om hon fått syn på denna vak, som jag såg så hade hon säkert förstått vad som hänt i arla morgonstund. Det konstaterades, när de tog upp honom att han hängt på iskanten och någon från Östebo, som jobbade i Håverud, hörde skriken i en halv timmas tid. Förmodligen frös han ihjäl och isen gav efter och han låg på rygg på sjöbotten med armarna i det läge som han hängde på iskanten.

Det var ett hårt slag för mor och oss barn, som förstod vad som hänt, och särskilt för mig som var så fäst vid far. Jag minns så väl sista söndagen tillsammans: Vi, far och jag hade varit i skogen och sett ut julgranen, som han skulle hugga. På kvällen när vi skulle gå till sängs, gjorde jag som far, när vi klädde av oss för natten. Jag
klädde av mig mer än vanligt var och på natten vaknade jag av att jag frös. Far var då vaken och sade till mig att inte vara lik honom i allt.
</blockquote>

Ruth stod nu ensam med sex barn och det
sjunde på väg. Det var ett fruktansvärt slag som
drabbade familjen, och sorg och bestörtning
lägrade sig över hela bygden under dessa juldagar. Ruth, som födde sonen Herman i januari,
upplevde en svår tid, men lyckades trots stora
umbäranden lotsa sin familj genom alla svårigheter. Det var en enastående bragd. Helge, som
var äldst av sönerna, fick bära det tyngsta ansvaret av barnen. Han blev en slags ställföreträdande pappa och fick redan under skoltiden ge
sig ut för att tjäna några slantar hos bönderna i
trakten.

Helge förblev hembygden trogen med undantag för några år i Trollhättan, där han arbetade på Volvo Flygmotor och senare var ombud
för dåvarande kds. Han prövade ett flertal yrken, men hans huvudsakliga sysselsättning var
skogshuggning. 1952 gifte han sig med Sonja
Johansson från Lindberg i Hallands län och året
därpå föddes dottern Ing-Marie och därefter
följde Lisbeth 1958. Under 1970-talet byggde
Helge om det ursprungliga huset i Hagen till en
modern villa, och sedan bodde han och Sonja
där långt upp i pensionsåldern. Tyvärr drabbades de av ohälsa i mitten av 1990-talet och måste
efter en tid flytta till en servicelägenhet i Åmål.
Helges hälsa försämrades allt mer och han avled i januari 2001. Döttrarna Ing-Marie och Lisbeth med sina familjer är numera ägare av Hagen respektive Gärdet.

Helges syskon lämnade föräldrahemmet och
sin hemsocken efter hand de kom upp i vuxen
ålder. Sammanhållning och gemenskap har
dock präglat syskonskaran under alla år. Dagny,
som är äldst, föddes 1920, Helge 1921, Verner
1923; Ragnhild 1925, Greta. 1927; Sigurd 1929
och Herman 1932. Verner omkom i en bilolycka
1989. Deras mor dog 1983.

Karl Enock, Olof Karlssons andra son,
lämnade sitt föräldrahem i Brandalen i mitten
av 1890-talet för att söka sin lycka i Norge.
Han fick anställning som stensättare i Sarpsborg och gifte sig 1899 med Mina Charlotta de
Flon från Tistedalen. De fick sex barn, varav
de de fem första föddes i Norge. Olof 1900,
Fritiof 1901, tvillingarna Judith och Tryggve
1904 och Johan 1907

Någon gång under året 1909 flyttade familjen
till Sverige och bosatte sig hos föräldrarna i
Brandalen. Olof och Johanna fick åter uppleva
att ”stugan blev trång” och ett ytterligare bidrag
till trängseln utgjorde minstingen Karl som föddes 1910.

Man kan med fog påstå att ödet inte log särskilt blitt mot Karl Enock och hans familj. Både
han och sönerna Fritiof och Tryggve drabbades
av svår ledgångsreumatism. Olof dog hastigt i
spanska sjukan under en vistelse i Göteborg
1918. Johan, som var sjöman, gick också en tidig
död till mötes. Det blev Judith som med en aldrig sinande energi och omtanke valde att stanna
hemma och ta hand om sin rullstolsbundne far
ända fram till hans död 1942, och därefter brodern Fritiof, som var lika svårt drabbad, från
början av 1950-talet tills han avled 1973.

En del dråpliga dialoger utspelades mellan de
två syskonen, som båda besatt talets gåva. De
skaffade sig TV tidigt och under Romolympiaden 1960 bevakade Fritiof tävlingarna
noggrant. Vid ett tillfälle ropade han på Judith
som var sysselsatt ute i köket: ” Nu får du
komma och titta, dom visar 100-metersloppet i
ultra rapid!” Judith kom och ställde sig i dörröppningen och såg hur löparna långsamt
segade sig mot målsnöret och sa: ” Ja, ja, de behöver väl ta igen sig lite ibland.”

När Judith själv gick bort 1984 köpte Karls
son Per-Olof Olsson Brandalen av sterbhuset.
Han och systern Barbro hade tillbringat många
barndomssomrar på det lilla torpet och därför
var det ganska naturligt att Per-Olof lät Brandalen stanna i släkten genom att bli dess nye ägare.
Han är gift med Ann-Kristin Svensson och de
har en son som heter Wictor. Familjen är bosatt i
Göteborg, men stora delar av sommaren tillbringar de i Brandalen.

Olofs tredje son, Herman, drabbades som så
många andra i de dalsländska bygderna av
amerikafeber och begav sig över till det stora
landet 1905. Så småningom kom han till Chicago, där han engagerades som snickare i en fabrik som gjorde järnvägsvagnar. En dag blev
han inbjuden till en stor middag, och där träffade han en ung svenska som hette Ida Skogh.
Det mötet ledde till giftermål den 11 maj 1907
och 1910 föddes sonen Ralph.

Några år senare erhöll Ida ett arv efter sin
äldsta syster som ägde Stallmästargården i
Stockholm. Vid sin död hade hon en samlad förmögenhet av nära 300.000 kronor och även om
inte Ida var ensam arvinge gav det makarna
ekonomisk möjlighet att resa till Sverige för att
hämta arvet och stanna en tid. 1917 ankom Herman och Ida till Bergen tillsammans med sin
lille son. De reste sedan vidare till Sverige, där
de bodde hos släktingar innan det var dags att
återvända till Chicago. Det var nu 1918, första
världskrigets sista år, och hela Europa härjades
av spanska sjukan. Ida drabbades av denna
svåra infektionssjukdom och dog den 28 oktober 1918. Makarnas nyfödda dotter avled några
dagar senare i kikhosta. Det hopp om en ljus
framtid som tänts därborta i Amerika för de
båda makarna hade nu ändat i en tragedi.

Herman befann sig nu plötsligt ensam med
sin åttaårige son och beslöt sig för att att bli kvar
i Sverige. Han köpte en fraktskuta och efter
några år, då han gift sig med Ida Eriksdotter
från Rönningen i Stora Kilane och byggt ett nytt
hus på sin ärvda mark i Nedre Kilane, kunde
Herman se framtiden an med en viss optimism.
Året var 1925. Sonen Ingemar föddes och Herman välvde stora planer inför de kommande
åren. Bland annat bildade han ett kvartsbolag
tillsammans med sin svåger. Tanken var att man
skulle bryta kvarts i Fröskog för försäljning till
Wargön och dessutom ombesörja båtfrakterna
dit. Detta visade sig dock vara en katastrofal felsatsning, och Herman som intecknat sin egendom förlorade allt han ägde. Det nybyggda huset fick säljas till kraftigt underpris och familjen
flyttade till Grön Tuva på Henriksholm. Ungefär samtidigt förlorade sonen Ralph hela sitt morsarv på grund av börskraschen på Wall Street.
Oturen tycktes förfölja Herman men han hade
en filosofisk och humoristisk läggning som på
ett märkligt sätt höjde honom över de olyckor
som drabbade honom. Under sina sista år
bodde Herman med sin Ida på Totten, där han
dög 1959.

Nya ägare till Hermans egendom i Nedre
Kilane blev nu Axel och Sofia Lindberg från
Fåglavik i Skaraborgs län. De ägde stället fram
till 1939, och det kunde betecknas som ett litet
torp, eftersom Herman hade byggt en ladugård och det gick att hålla både ko och gris.
Höganäs-bolaget förvärvade hela fastigheten
med sikte på den rikliga förekomsten av kvartsit i berget som tornade upp sig öster om huset.
Om man betänker att Lindberg sålde egendomen för 11000 kronor, och att Höganäsbolaget under några årtionden bröt närmare en
halv miljon ton kvartsit, får man en uppfattning om hur en blygsam investering kan generera oerhörda vinster.

Höganäs-bolaget använde huvudbyggnaden
till kontor och värmestuga för sina anställda,
och när bolaget lade ner sin verksamhet rev
Henning Johansson från Vesterås ner huset för
att använda virket för tillbyggnaden av sin
stuga. Vi erinrar oss kanske att detta hus gick
upp i rök 1985. Efter precis 60 år förvandlades
sålunda Hermans byggnadsverk till aska.
Höganäs-bolaget i något omstöpt form äger
fortfarande fastigheten, men ett område som
gränsar till Rolf Ekeroths ägor förvärvades av
honom 1997

Olof Karlssons yngste son, Petrus, arbetade
på Annenäset och i Snäcke. Han var också i
Amerika några år på 1910-talet. Han byggde sig
ett hus på Karlsberg 1927 och flyttade in där
med sin mor Johanna. Efter att hon avlidit 1934
bodde han ensam i sin stuga fram till sin död
1960. Petrus var en vänlig och gladlynt man som
ofta spelade rollen av lustigkurre i bygden. Ofta
gick han till Brandalen för att dricka elvakaffe.
Enda möjligheten att komma dit innan vägen
anlades 1955 var att klättra över Getryggen från
Rönningen, om man inte valde den tre kilometer längre vägen över Ängane och Sandbäcken.
När Petrus skulle börja nedstigningen mot
Brandalen ropade han ett ljudligt ”Ka-ka” för att
annonsera sin ankomst. Judith kunde då i lugn
och ro sätta på kaffekitteln, ty det tog ungefär
femton minuter att utföra den vådliga klättringen nerför berget.

Olof Karlsson och hans söner anade nog inte
i början av seklet vilken” guldskatt” de ruvade
på. Det var endast en ringa skärv som de fick
med av de rikedomar som Höganäs-bolaget,
Wargön och Gullspång utvann ur bergen under
de kommande årtiondena. Olof Karlsson sålde
en del av sina ägor till Gullspång 1917, medan
hans söner avyttrade delar av sina egendomar
till Wargön 1925, men några större summor för
säljarna rörde det sig inte om.
{{ÅnimskogSockenbok|del=II|sidintervall=39-45}}