Visa källa för Östergötland/Åsbo/Ivar Karlsson

== Berättelsen om Ivar ==
Berättelsen om Ivar Karlson börjar med hans mormors föräldrar. Torparen Andes Månsson Eklund född 21/9  1798 i Frykeryd, Värmland, kom 1822 till Oxfällan, Bo ägor. År 1823 gifte han sig med Maja Månsdotter, född 18/1 1801 i Oxhagen. Anders och Maja fick åtta barn men de flesta dog tidigt. En dotter, Johanna född 1836, blev Selma i Kråketorpets farmor. Elisabeth född 1831 var lvars mormor.

Vid Oxfällan ägde Anders och Maja en get som stod tjudrad utanför stugan när vargen kom. Maja räddade geten in i köket. "Om inte tjyven är med sa ska jag teminstingen (åtminstone) ha klaven, sa Maja i Oxfällan nar hon drog med geten in i stugan" vilket har blivit ett bevingat ord i Västra Harg.

1840 nekades Anders Mansson skrivning i Oxfällan, då han var sjuklig och fattig. Familjen flyttade då till livgrenadjärstorpet vid Stora Harg. 1847 flyttade de till Ruskebergsstugan pa Boo ägor.

Dottern Elisabeth gifte sig med Carl Larsson, född 1824 i Bockarp, Mjölby. De arrenderade torpet Helgestorp under Stora Haddebo, se kontrakt i bilaga.

De fick sju barn. Augusta Matilda född 1854 utvandrade 1882 till New Jersey, USA, gifte sig och fick namnet Zeuman. Johanna f 1859 utvandrade också till New Jersey. Johan Fredrik f 1857 utvandrade till Nord Amerika. Han var bland annat i Alaska och letade guld. Carl Salomon f 1867 utvandrade 1887 till Hurley Wisconsin. Yngsta sonen Claes Albert f 1872 utvandrade till Duluth Minnesota. Dottem Anna Charlotta dog som barn.

Kvar var endast dottem Clara f 5/2 1861. Clara födde 1 1/2 1886 en oäkta dotter, som dog efter en dag och begravdes 28/2) Clara kom som hushållerska till Anders Johan Carlsson f 1854. torpare på Lergärde-Perstorp i Västra Harg. De gifte sig 1886. Den 29/10 1887 föddes sonen Anders Edvin. Den 1311 1890 föddes Knut lvar Salomon. Familjen flyttade 1891 till torpet Ängen under Boo egendom. Den 23/6 1892 föddes Alida Amanda i Angen och 22/9 1894 föddes Gunhild Nathalia.

Den 20/5 1898 dog Clara i barnsäng. Även barnet dog. Anders Johan var då ensam med Edvin 11 år, lvar 8, Alida 6 och Gunhild 4 år. Han arbetade i skogen och tre år senare 1901 förolyckades han. Han fick ett träd över sig. Han dog i köket i Nynäs, hos Claras kusin Gideon (Hermanshult).

Barnen togs omhand av släktingar. Edvin och Alida kom till en farbror Otto i Sweden (Swea). Enligt en kusin Josef Lilja var Otto elak mot barnen och den andra farbroden Gustaf Lilja tog dem till sig och de fick platser som dräng och piga. Morbrödema i Amerika skickade biljctter och 1909 lamnade de Sverige F6r gott. Dagen innan de reste ordandes avskedskaffe i Helgcstorp. Dagmar i Lindhult Född 1894, bodde då i Norrfällan och var med på kalaset. Edvin hamnade troligtvis hos morbror Fredrik. De for tillsammans till Alaska och grävde guld. Pengarna spelade de bort pa kortspel på vägen hem. Edvin gifte sig med Grace. 1922 föddcs första barnet Barbara, 1924 föddes Allan och 1927 Raymond. Edvin dog 1972, 85 år utan att återse Sverige och sin bror. Alida gifte sig med Gustaf Petersson från Liatorp i Småland. Hon flck två barn, Roy född 1917 och June född 1919. June, Alidas dotter, har besökt Sverige och sina kusiner några gånger, första gången 1948.

Ivar och Gunhild kom till morföräldrama i Helgestorp. Morfar var då 76 år och lvar 11 år. Arrendevillkoren var hårda och morfar behövde hjälp. När Ivar var 14 år gjorde han dagsverken i St. Haddebo för arrendet i HeIgestorp. Grannen Anders Johan på andra sidan ån, som senare blev hans svärfar, lejde Ivar att göra dagsverken i Källeberg för arrendet på Norräng. Sina första pengar tjänade Ivar på att plocka bär i skogen och sålde till Hulda i Källeberg. Det berättade han sista våren han levde och bodde hos oss.

Gunhild var den enda av Ivars syskon som också stannade i Sverige. När hon skuIIe gå och läsa för konfirmation kom hon till Ringkarlen som bodde i Juthemmet. Hon var väI som piga där och fick närmare vag till läsningen. Hon hade pigplatser och 1918 fick hon en son Martin. på äldre dar bodde Gunhild i en fattigstuga vid kyrkan i Åsbo "Samuelsbo". Hon dog där 1958.

Carl Larsson avled i Helgestorp 14/6 1910. Bouppteckningen slutade på 636 kr. Fostersonen tilIdelades fem årslöner a 120 kr. Det var detsamma som att ban fick ta över inventariena. Ivar blev skriven som för gott som allt, 1 par stutar, 1 ko och diverse redskap. Han fortsatte att göra dagsverken i St. Haddebo och mormor Elisabeth kunde bo kvar till 1914. Resten av sitt liv fram till 1921 tillbringade hon pa ålderdomshemmet i Västra Harg.

Maria Elisabeth Larsson sitter som nr 2 från vänsler med käpp.

Ivar cyklade för att hjälpa sin mormor, när han exercerade från Malmslätt till Helgestorp, och han cyklade från Mantorp där han arbetade hos sin farbror P.G. Lilja. Lilja var byggmästare och Ivar var med honom ute på jobb. För mat och husrum skötte Ivar Liljas ladugard mornar och kvällar. på dagana byggde de bl. a åttakantiga logar i Sörby, Braxstad och Torsnäs. Ivar arbetade senare vid sågen i Mantorp hos brödema Henning och Viktor Olsson.

År 1923 återvände han tilI barndomstrakten och gifte sig med grannflickan Gerda i Norräng. Det var ett stort bröllop med många gäster Hur de kunde klara det är en gåta. Vädret var sakert vackert och de kunde vara utomhus, men maten skulle lagas på den lilla järnspisen i det lilla, lilla köket. De övertog arrendet och han fick börja göra dagsverken i Källeberg igen, för sitt arrende av Norräng. Nar Ivar började uppvakta Gerda var han inte fin nog i Emelias ögon. Men han var arbetsam och duktig och kunde köpa en silverservis, kanna, sockerskål och gräddsnäcka till Gerda och blidkade Emelia.

Lilla huset vid Norräng var bostad åt Ivar, Gerda, hennes föräldrar Johan och Emelia. 1925 föddes Elis. Tidvis fanns även Johans syster Anna där. Hon var annars hushållerska hos August i Lindekullen.

Norräng var större än Helgestorp, där Ivar växt upp. Det fanns mer äng och åker. De kunde ha 6-7 kor och oxar, gris och höns. Det gjordes ost och smör som såldes på torget i Boxholm, även ägg, kött och fläsk. Mor i Östergarden, mor till Petter och Anders Johan åkte häst till torget och tog med sig varor från de andra byborna.

1930 byggdes ett nytt bostadshus. Byggmästare var Karl Wikström och Kalle i Hammaren. Alla flyttade in i det nya huset. Maten lagades hela tiden i gamla köket och även bröd bakades där, på sin höjd kokades kaffet i nya huset. Landbruket drevs med hjälp av oxar. Det var bara en kort tid mot slutet av tiden i Norräng, som det fanns en häst. Ivar var den sista i Åsbo att ha oxar. Fritidsintresset var jakt. Det var inte så mycket fritid, men bössan hängde med, och i skogen tillbringade han mycket tid med arbete och bärplockning.

Emilia levde till 1947. Sista tiden levde hon på ålderdomshemmet i Åsbo, efter att hon brutit lårbenet. Ivar drev lantbruket i Norräng till 1950, och var den sista arrendatom där. Sedan dessh ar Norräng varit fritidshus.

1950 övertog Elis arrendet av Källeberg efter Julius Widen. Ivar, Gerda och Johan fö1jde med och en ny familjekonstilnation uppstod att leva i gemenskap. Anna-Greta hade kommit in i bilden och Torbjöm var född.

Ivar och Gerda arbetade hårt och gjorde allt för att hjälpa Elis. Gerda sa: - När man bara har en så vill man göra allt för honom". Tyvärr förstod vi inte då att uppskatta för allt de gjorde, Det var välment men i överdrift. Nar Elis köpte traktor 1952 lärde sig Ivar att köra. Från oxar, häst till traktor.

År 1965, när stora huset i Källeberg blivit renoverat och modemiserat med vatten och avlopp (W C inne) och när Anna-Greta och Elis flyttat in, fick Ivar och Gerda löfte av ägaren Ingrid Norström, att gratis få disponera gamla arrendatorsbostaden resten av livet..

Ivar blev dement. Vi märkte det inte i början, då Gerda gjorde allt för att dölja och hjälpa honom. Troligtvis började det efter att han varit sjuk i influensa med hög feber (Asiaten) 1964. Han var virrig, gick upp mitt i natten och klädde på sig och skulle gå till ladugarden. Efter 1965 när de bodde i lilla huset hade han varit envis att det skulle finnas en byra från hans tid i Mantorp.

Ivar och Gerda fö1jdes alltid åt och de skötte djuren så länge som det var möjligt. Under arbete föll Gerda ihop och fick hjärnblödning. Ivar förstod att det var allvar och hämtade Elis med orden: "Gumman har blivit dålig". Det hände den 27 jan 1973 och hon var medvetslös till hon avled 5 feb.

Ivar fick då flytta in till oss och omställningen gjorde väl honom mer förvirrad än tidigare. Han låg på övervåningen och det var inte alla dagar han kände igen Elis när han kom upp och skulle hjälpa honom. Vid ett tillfälle trodde han att det var Artur, en gammal granne, och när han kom ner i köket trodde han att jag var Rut, Arturs syster. lbland trodde han att jag var Elisabeth, hans mormor. Han trodde även ibland att Elis var hans bror Edvin : " Du är två år äldre än jag".En gång när Elis kom upp från kammaren frös han: " Om jag hade några tändstickor, sa skulle jag tända upp", sa han. Det hade han INTE, som tur var. Efter det sov vi inte ordentligt någon natt hela våren. Vi vaknade en natt och han satt i vårt rum och hade klätt sig i Elis kläder och skulle gå till ladugården. När Gerda levde och de var i ladugården, gick han före henne in och hade plockat ved i el spisen och skulle tända.

Under tiden Gerda låg medvetslös, frågade han mig var Gerda var: " Hon sover", svarade jag. " Det kan hon behöva", sa han, " hon har en lång resa framför sig".

En annan gång frågade han: " Vart ska han gå, han med lien?" En tid efter Gerdas död frågade han efter henne, och jag sa att hon var död och begravd också. " Vem har kunnat gräva ett så stort hål", sa han.

Han bekymrade sig om djuren och ladugården och tittade på klockan om det var dags att gå dit. Det hände att han bar ned en famn ved och la på foderbordet. Nar Elis inte kunde ha honom med i arbetet flck vi låsa ytterdörren och Ivar och jag var inlåsta. När det var bra väder stod han på vedbacken och sågade. Da pratade han om att han skulle gå till Mantorp och sågen: " Jag har min plats vid hyveln".

Vi hade hjälp av Maj-Lis i Änghemmet, för att Elis skulle kunna sköta vårbruket. En solig dag i maj 1973 sådde Elis vid Asen och Maj-Lis körde traktom med säd dit ner. Doris var i trädgården och Lena hade kommit från skolan och satt vid matbordet. Jag var vid telefon och ringde in notan till Annica, för att jag inte kunde åka ifrån och handla. Ivar sågade ved och när vi tittade ut var han borta. Lena och Doris började leta. Elis och Maj-Lis kom hem och gick mot skogen. Han sa alltid att han skulle gå vägen förbi Norräng och se om flickan var hemma. Martin tog bilen och åkte till Norräng. Där fann han honom. Han hade fallit och kunde inte resa sig.

Efter det tillbudet förstod vi att vi inte klarade honom längre, Vi hadeförsökt flera gånger få in honom på ålderdomshemmet. De tog inte emot honom, sa han inte klarade sig själv och då de inte litade på att han inte skulle gå ut. Vi tog kontakt med läkare och han fick komma till BS o Vadstena. Han kom dit 22 maj. pa söndagen den 27 besökte vi honom och hade med liljekonvalj till honom, som han älskade. På tisdagsmorgonen 29 maj ringde de från sjukhuset att han var död.

Så slutade historien om Ivar, det är en levnadshistoria, nästan overklig i dagens samhälle. Han levde i sorg och fattigdom och hårt arbete allt ifrån barndomen. Han var snäll och försynt. Han var tystlåten, nästan viskade, när han berättade sina episoder och jakthistorier och dirigerade det hela med ett krokigt pekfinger.

Han fick aldrig återse sina syskon som utvandrade. För sent, 1 år efter Ivars bortgång flck vi besök av Edvins son Allan. Han var bosatt pa Hawaii, och chef för Amerikanska flygtraflkcn mot Asien. Sorgligt att inte Ivar fick träffa honom och se när Allan letade reda pa en sten från husgrunden vid Lergärde, som han tog med i sitt bagage till Hawaii. Allan och hans fru Brenda har besökt oss flera gånger. 1993 var Barbara och Bob med. Allan avled 1997.

Skrivet av Anna-Greta Karlson, Öninge Lyckebo, Ödeshög, våren 2003.