Dalsland/Ånimskog/Totten

---

Socken: Ånimskog Hemman: Stora Kilane Platsnamn: Totten Typ: Torp Koordinater: [58.841531,12.503675] Visa på Kartbild.com

---

Norra Totten.

Strax innan man når Karlsberg söderifrån skär en väg ner mot höger och efter ungefär en kilo­meters färd under tysta furor och mörka granar kommer man fram till en brant backe som pla­nar ut ner mot Ånimmen. Vandrar man nerför backen sommartid slås man av den idyll som utbreder sig framför ens ögon. Ängarna står gröna och i deras förlängning, alldeles nere vid strandkanten, avtecknar sig två röda stugor mot Ånimmens blåglittrande vatten. Här ligger Totten, tyst och fridfullt vilande, i fullkomlig harmoni med den omgivande naturen.

Den första bebyggelsen på Totten bestod av en enkel timmerstuga som var belägen uppe i sluttningen mot väster. Den uppfördes troligen omkring 1870 och utgjorde bostad åt den förste slussvaktaren i Snäcke. När den revs någon gång i början av 1900-talet bars virket över Brandalsbergen och strax nedanför berget, ett hundratal meter norr om det nuvarande huset timrades stugan upp igen.

Det var Alfred Andersson från Snäckekasen som byggde det första huset nere vid Ånimmens strand i mitten av 1890-talet. Alfred föddes 1864 och i likhet med sina bröder gick han tidigt till sjöss, men det är troligt att en land­stigning i Vänersborg satte punkt för hans sjömansbana, ty där träffade han en flicka på några och tjugo år som hette Emilia Johannes­son som fick honom att drömma om ett stillsamt familjeliv, och det var kanske i samma andetag som han fick ingivelsen att köpa den vackert belägna landtungan norr om Snäcke.

Alfred förvärvade ett markområde av Malkus Magnusson som "till alla delar skall bestå af den yttre skogsmark sträckande sig från sjön Ånimmen till Wenern" som det står i lagfarts- protokollet från den 2 oktober 1894. Redan samma år började Alfred uppföra huset åt sig och sin tillkommande.

Familjen Andersson på Totten. Längst bak Alfred och Emma Andersson. Mellersta raden barnen Sven, Lisa, Edit och Selma. Främre raden Gösta, Karl-Axel och Ville (Johannes).

Totten utgjorde förvisso en romantisk tillflykt för ett ungt förälskat par, men kontrasten mel­lan det storståtliga bröllopet i Göteborg med vigsel i självaste Domkyrkan och ankomsten till den ensliga stugan vid Ånimmens strand måste ha tett sig hisnande för den unga bruden, även om sommaren stod i sin fagraste blomning, när hon steg iland på den plats där hon skulle komma att framleva resten av sitt liv. Med åren skulle också Emma känna av isoleringen, och det var till stor del på hennes tillskyndan som Alfred Engström och hans familj slog sig ner på Totten och byggde ett hus på Alfreds mark ute på den södra udden 1906.

Alfred Andersson hade nu att sörja för enständigt växande familj. Han odlade upp det låglänta området väster om huset och byggde en ladugård uppe i skogskanten för att familjen skulle kunna hålla en ko och föda upp en gris, vilket var av stor betydelse när många munnar skulle mättas. Alfred hade annars sin dagliga gärning vid gruvorna i Vassviken och senare på den nystartade tegelfabriken på Annenäset.

Alfred och Emma kunde glädjas åt en stor barnskara, men sorgen gjorde också tunga ned­slag hos den unga familjen. Det första barnet Jonas dog efter några dagar. Emmy föddes 1896, Edit 1899, Elisabeth 1901, Olof 1903, Edit Maria 1906, Sven 1908, Selma 1910, Gösta 1912, Karl-Axel 1914 och Johannes 1916. Edit och Olof drabbades av difteri några veckor före jul 1905 och dog med tre dagars mellanrum. Elisabeth gick bort endast 20 år gammal. Hennes bästa väninna Hanna Sund skrev en dikt som lästes vid begravningen, en vacker dikt som uttrycker den smärta som föräldrar, syskon och nära an­höriga känner när någon rycks bort i sin skiraste ungdom.

Familjen på Totten samlad framför huset som Alfred byggde i mitten på 1890-talet. Fotot från 1913.

Åter han kom i tidig vår ängeln med svarta vingen

lämnade kalla, dystra spår bruten blev syskonringen.

Slet de ömmaste kära band utan att räkna åren,

objuden gäst med iskall hand redde den tysta båren.

Borta från älskat, saknat hem, borta från sina kära,

skild i avskedets stund från dem som stod henne nära.

Syskonskaran som lämnats kvar sluter sig tyst tillsammans.

Nu är det slut på lek och ras, nu är ej tid för gamman.

Säg, hörde du sång från andra strand då i den sista natten?

Säkert dig ledde en trofast hand hem genom tidens vatten.

Några år efter Elisabeths död började Alfreds hälsa att svikta. Han var en av de många som ådrog sig silikos av tegeltillverkningen på Annenäset och 1930 orkade inte hans stendammspåverkade lungor längre. Emma följde honom i graven fyra år senare och dödsboet in­trädde då som ägare till Totten.