Dalsland/Ånimskog/OdhnemaSjö/Kap7

Sida 28

  Han växte upp i ett frikyrkligt hem. Föräldrarna tillhörde Svenska Missionsförbundet. I hemmet rådde en sträng fromhet, och skämt familjemedlemmarna emellan var sällsynt. Sådant betraktades som slarv, och utlöste endast en oförstående tystnad. Endast den yngsta dottern, som hade ett lätt och friskt humör, kunde tillåta sig någon liten munterhet, i synnerhet om inte föräldrarna voro inom hörhåll. Andan i hemmet skulle kunna beskrivas som ett mittläge mellan chartauansk och valdenströmsk. Äldste sonen var ett särfall. Trots att han av naturen var begåvad med ett friskt sinne och lätt humör ställde han sig utanför den dagliga rutinen, behöll de egna funderingarna för sig själv och motverkade eventuellt påträngande tungsinne genom att tralla på någon lätt melodi, när han var ensam eller på annat sätt utom hörhåll. Han verkade nog att vara den lyckligaste i familjen.
  Den här lilla artikelns huvudperson var emellertid Abel. Han hade ett gott minne, hade lätt för att finna ord men svårare att stuva upp tankegången till ett sammanhängande helt. Han hade börjat öva sig i missionshuset som ordförande i därvarande ungdomsavdelning. Ibland kunde han lyckas skapligt, helst då han skulle yttra sig utan förberedelse. Vida svårare var det då han var annonserad och förty skulle göra ett så bra framträdande som möjligt. Som han var benägen att plocka in i sin föredragning främmande eller ovana ord eller ordvändningar kunde framställningen bli rätt kufisk. När han så märkte, att han trasslat in sig, tog han en kort konstpaus och hoppade över till något helt annat. Som han var intresserad av naturen, vanligen under vår och sommar med blommor, fåglar och spirande växt eller olika utblickar sammanvävda till en komposition, som var svår att utreda, blev han lyrisk, när han kom in på sådant ämne. Själv var han nöjd om det lät som sprunget ur en lyrisk ådra.


Sida 29

Hans egentliga förhoppning eller mål i livet var att bli predikant och framför allt en berömd sådan. Som förebild hade han den tidens predikanter från Värmland, där det uppträdde flera belästa lantbrukare med en lysande talegåva. Dessa anlitades som talare vid så kallade stormöten, som anordnades vid de större helgerna. Dessa i bästa mening verkliga folktalare drogo mycket folk, även långväga.
  Abels stora dröm var att kunna räknas till en av dem. De använde inga gester eller någon form av främmande mimik vid sin föredragning, inga åthävor av något slag utan stodo helt lugnt och talade i korta satser, som föllo som yxhugg med betoning på varje ord. Nu voro väl inte deras uppträdande så vanemässigt lika, men det fanns en viss frändskap mellan deras beteende i predikstolen, vilket tycktes öka deras trovärdighet.
  Abel hade varit på en halvårslång evangelistkurs för att bättra på sitt kunnande och skaffa sig pli, men som överårig hade han inte den behövliga mottagligheten, och hans idoler voro helt och hållet en produkt av arv och egen livsstil, vilket Abel kommit underfund med men inte lyckats utforma för egen del. Men han trodde att han skulle kunna skapa fram egen profil genom trogen övning. Han tillbringade mången nattlig timme framför en trymå i hallen och övade handrörelser och ansiktsuttryck. Men sådant skall inövas under erfaren kontroll, eller helst växa fram ur den personliga karaktären. Hans övningar ledde sålunda aldrig till något inlevt personlighetsbetonat ackompanjemang till hans föredragning, varför det verkade oäkta och främmande. De gåvo intryck av julpynt en midsommarafton.
Svårt är att säga om hans strävanden varit enbart betingade av fåfänga. Att sådan fanns i hans tankevärld är obestridligt, men det torde kunna helt avföras från hans levnads sluträkning med tanke på att han säkerligen varit ärlig i sina försök att tjäna den Herre, som han trodde på.