Dalsland/Ånimskog/Axel Axelsson

Axel Axelssons släkthistoria.

En släktkrönika berättad av Axel Axelsson (1918-2014) och nedtecknad 2010 av Lars Lundin, som även forskat i arkiven.

En timmas tid går hastigt bort

En dag som strömmen snart bortrinner

En veckas lopp är mycket kort

En månad går och året skrider

Tänk, vandringsman, hur tiden lider

På tiden följer död – men vet

På döden följer evighet

Soldaten

Den flätade asken

Huset på gården i Ressbyn

När jag var barn vistades jag ofta hos far far och farmor i deras kök tillsammans med farmor, medan far och mor och farfar arbetade ute på gården, som far och farfar ägde tillsammans. Gården utgjordes av 1/16 + 1/12 mantal Ressbyn i Ånimskog.

Mangårdsbyggnaden var en dalslandsstuga med ett stort kök, två kammare och en nattstuga. Det fanns mycket gamla saker att se på och undersöka. Vid dörren i köket fanns ett hörnskåp, som innehöll massor med spännande saker att botanisera i. Bland annat fanns där en rund ask, svart till färgen. När man öppnade locket luktade det konstigt ur den och den innehöll en bit beck, nålar, garn, en konstig fingerborg utan botten, en liten bit vax samt några sylar. Farmor be rättade att asken hade tillhört hennes svärfar, min farfars far som kallades Trädgårds Magnus. Hon berättade också att becket i asken var till för att tillverka becktråd och att fingerborgen var en s.k. syring. När jag frågade om asken, sa hon att det får du fråga farfar om.

Det var visst en soldat i släkten som hade tillverkat den. Jag gick och funderade, som barn brukar göra, över Trädgårds-Magnus ask och vad farfar hade att berättat om densamma. Men så kom tillfället en kväll när farfars båda systrar Anna- Kajsa (Nanny) och Tilda besökte farfar, och de började prata om tiden på Myran, där de var födda och hade växt upp.

Då gick jag till skåpet och hämtade asken och bad farfar berätta om vem soldaten var, som hade gjort den. Han och hans systrar började berätta och jag skall här försöka återge vad som sades den där kvällen.

När jag fick idén att skriva ned dessa minnen, kom jag att tänka på att de hade nämnt att soldaten hade varit med sitt rege mente på Åland 1808-1809, och att jag i min bokhylla hade boken "En åttioårings minnen" av majoren och sedermera postmästa ren i Åmål August Edvard Lillienstierna. Denne var också med om krigshändelserna på Åland, och med hjälp av hans berättelse därifrån, skall jag nu försöka dra mig till minnes den berättelse, som farfar och hans systrar berättade den där kvällen för 78 år sedan. Det var berättelsen om deras farmors far, soldaten 669 Flink på soldattorpet Kronkullen i Laxarby.

Drängen Hans Persson var född 1765 i Ed eller Steneby och den 12 november1786 1 vigdes han i Södra Dingelvik i Steneby med pigan Elin Olofsdotter. I morgongåva fick hon 10 lod silver. År 1789 tog Hans Persson värvning vid Kungl. Västgöta-Dahls Regemente som in delt soldat och fick vid 24 års ålder, tillsam mans med sin hustru Elin, flytta in på sol dattorpet 669 Kronkullen i Laxarby. Som soldat fick han soldatnamnet Flink, vilket även hade ägts av tidigare soldater på Kron kullen. I Laxarby sockens historia kan man 2 läsa att han efterträdde soldaten Bryngel Persson Flink, som hade tagits till fånga av ryssarna under slaget vid Hogland 1788. Bryngel Persson dog troligen i fångenskapen.

Man kan också i nämnda bok läsa följan de om torpet: ”Soldatstommen benämndes Kronkullen och är vackert belägen på en höjdsträckning norr om Krokvattnet. Be byggelsen finns kvar och torpstugan är väl bibehållen och omskött [. . .] Vid synen 1838 var soldaten närvarande. Manhuset var av gängse slag, brädfodrat, knuttimrat och under torvtak [. . . ] Vid synen 1882 nämns att det gamla manhuset var rivet och ett nytt uppfört 1871”

Den 14 mars 1808 förklarar Danmark Sverige krig . Den 16 mars inkallas Västgö ta Dals Regemente till Vänersborg och den 17 mars avgick Flink med regementet till Dalsland för att ingå i västra arméns vänstra flygel. I början av maj gick de in i Norge. I slutet av maj befallde konungen (Gustav IV Adolf) om ett skyndsamt återtåg. Regemen tet förlades därefter på svenska sidan av gränsen. Sjukligheten inom armén tilltog under sommaren och smittosamma sjukdo mar utbredde sig alltmer. Ett läkarintyg, ci terat i Laxarby sockens historia och daterat i Nyböle, Dals Ed den 23 augusti 1808 ger följande upplysning: ”Nr 669 Flink af Kongl. Westgöta Dals Regemente, hwilken som sjukwaktare här insjuknade och nu är åter till regementet, är, ehuru med bästa wil ja och oförtrutenhet för svag till denna tjenst och som oftast sjuklig, samt dessutom be swärad af ett ljumske bråck, hwilket tidtals förorsakar honom olägenhet.”

Intyget till trots fick han dock följa rege mentet. "Den 5 sept. afgick Västgötadals Regemente jämte dess vargeringbataljon (via Vänersborg, Lidköping och Uppsala) till Gäfle, där det tillika med lifgrenadjärbri gaden och Södermanlands regemente in skeppades för att i samma månad den 21 öfverföras till Finland. Men efter att hafva uthärdat flera stormar nödgades denna för stärkning återvända samt i olika hamnar in löpa. Regementet fördes nu, efter att förut hafva återvändt till Gäfle, den 1 nov. till Åland, och fick nu regementet fr.o.m. den 10 nov. bevista vinterfälttåget därstädes och deltaga i de mindre krigstillfälligheter som föreföllo".

Tiden på Åland upptogs mest av vakt hållning enligt Lillienstierna. Det var där vid lägereldarna som Flink tillverkade den flätade asken, som jag nu har i min ägo. Den är flätad av björkrötter, som han drog upp ur den åländska myllan. Han skalade dem och fick nog även värma dem på något sätt, så att de blev tillräckligt mjuka att flätas. Asken är mycket tätflätad som visar på stor skicklighet i flätning.

I mitten av mars 1809 landsteg ryssarna på Åland. Smärre sammandrabbningar mel lan enstaka ryska och svenska soldater ägde rum, innan svenskarna beordrades till reträtt. Denna skedde till fots över isen på Ålands hav till Sverige, i sträng kyla och snöstorm, ca - 30° C nämner Lillienstierna. Efter något dygn kom soldaterna fram till Grisslehamn, där Västgöta-Dals Regemente samlades och fick kvarstanna, då ryssarna gjorde flera för sök att landstiga. Först den 27 april beordra des regementet att bryta upp från Grissle hamn och hemgå till rotarna.

Vid mönstring i december 1809 konstate rades, att 669 Flink hade bråck och skadat sig i handen under fälttåget. Han begärde och fick avsked samt anmäldes till under håll, en slags pension2.

Soldatens familj

Under de 22 år Hans och hans hustru Elin bodde på Kronkullen i Laxarby s:n föddes fem barn: Anna 1793, Petter 1795, Cajsa 1796, Maja 1800 och Olof 1803.

År 1811 flyttar familjen till Steneby och 4 bosätter sig på torpet Jonsbol. Äldsta dottern Anna blir dock kvar i Laxarby, eftersom hon som 14-åring 1807 tagit tjänst på gården Översidan i Laxarby. 1814 flyttar hon dock hem till föräldrarna för att 1815 ta tjänst på gården N. Fjäll i Steneby.

Anna kom att bli min farfars farmor. På gården N. Fjäll fanns också en dräng Petter Pettersson, som var född 1792 på det närbe lägna torpet N. Fjällkasen, där hans far var torpare. Fadern Petter Andersson var född i Brevik, Tösse 1769. Petter flyttade 1815 till S. Fjäll och 1817 till N. Fjäll, där Anna tjänade. Troligen lärde de känna varandra när mare här. Anna flyttar hem till föräldrarna 1817, och två år senare gifter hon sig med Petter, min farfars farfar.

I Steneby församlings vigselbok finns följande notering: "December den 26, 1819. Vigde, drängen Peter Petersson från Fjällka serna och Pigan Anna Hansdotter från Jons bol. Morgongåva 12 riksdaler Banko." Efter giftermålet flyttar paret in som tor pare på N. Fjällkasen, Petters föräldrahem, och där föds sex barn: Andreas 1820, Elin 1822, Magnus 1825, Jonas 1828, Lisa 1830 och Hans 1835. Den 27 febr. 1830 avlider Soldaten Flink 65 år gammal i Jonsbol och i början av 1830-talet flyttar Petter och Anna från sitt torp Norra Fjällkasen till Jonsbol. I Jonsbol har Petter och Anna fått ytterli gare en son Hans, född 1835. Ett år senare den 22 nov. 1836 avlider soldatens hustru Elin Olofsdotter 75 år gammal.

Trädgårds Magnus

Trädgårds-Magnus

Den blivande Trädgårds-Magnus, min farfars far, bor nu med sina föräldrar Petter och Anna, först på Norra Fjällkasen och från början av 1830-talet i Jonsbol. Han kan väl ha varit mellan 5 och 7 år när familjen flyt tade till Jonsbol. När han är i 12-årsåldern får han troligen börja arbeta på Baldersnäs herrgård som då ägs brukspatron Carl-Fred rik Wærn. Wærn blev ägare till Baldersnäs 1823, och han började omgående anlägga en stor park med trädgårdar och orangerier.

Magnus kan väl ha kommit dit under senare delen av 1830-talet, då parken hade börjat ta form och krävde stor arbetsinsats för både underhåll och nyanläggningar. 5 I boken om Baldersnäs sägs: "Från hu vudbyggnaden och österut ned mot sjön ut bredde sig trädgårdsodlingar omfattande närmare 10 tunnland. . . . Trädgården domi neras av fruktträd och 1500 fruktträd skall ha funnits här under dess storhetstid."

Men Baldersnäs var inte bara en parkanläggning. Gården drev ett stort jordbruk, som var mycket arbetsintensivt på Wærns tid. På gården fanns åtta drängar och en rät tare, men under april till oktober utfördes inte mindre än 30-50 dagsverken per arbets dag. Arbetet i trädgård och park ingick troli gen i dessa siffror. Dessa dagsverkare kom säkerligen från de många torpen under Bal dersnäs. Inte mindre än 68 torp fanns på gårdens ägor, som omfattade 16 000 tunn land.

Magnus, som tydligen hade stort intresse för trädgårdsarbete, fick här en gedigen ut bildning i yrket. Han fick lära sig ympa, plantera och beskära träd men även lära sig glasmästeriyrket. Parken krävde ju många drivhus och drivbänkar, som krävde ständig glasning för att inte tala om orangerierna. Innehållet i Magnus morfars flätade ask vittnar om detta.

Under större delen av sin tid på Balders näs bodde Magnus säkerligen kvar i hemmet i Jonsbol. Det kan väl ha varit 4-6 km att vandra från Jonsbol till Baldersnäs. År 1846, när Magnus är 21, år flyttar han dock till Baldersnäs, där han återfinns bland pa tron Wærns tjänstefolk. Magnus kan ha arbetat på Baldersnäs i mer än 10 år innan han år 1847 flyttar till säteriet Hängelö i Ånim skog, som år 1844 hade köpts av Jonte Grönqvist. Varför Magnus kom att hamna på Hängelö, är inte känt, men man kan nog anta att patron Wærn hade rekommenderat ho nom till Wohlfart på Henriksholm. Det är känt att familjerna umgicks, och säkerligen också med patron Grönqvist på Hängelö. Säteriet hade på gårdsdelen Vissbol sina trädgårdsanläggningar och det var här som Magnus hade sitt arbete.

Men Magnus blir dock inte kvar på Hängelö mer än något år. 1849 flyttar han till Wohlfart på Henriksholm, för att redan året därpå 1850, flytta tillbaka till Steneby. Denna gång som dräng på Södra Dingelvik, som bebos av 65-åriga Jungfru Maria Bro ström, senare av baronen Henry St. Cyr. Han står där upptagen bland inspektor Jonas Edmans tjänstefolk . Vad hans arbetsuppgif 6 ter är här, vet vi inte, men man kan säkert tänka sig att herrgården hade behov av träd gårdsarbetare. Här blir han kvar till 1852, då han flyttar till sin bror Jonas Pettersson Strid, som är soldat på Skrumseruds sol datstom i Wärnebo, Tisselskog . Här blir 7 han kvar ett år. Vad som föranledde flytten till brodern är obekant, men om man stude rar husförhörslängden kan man se att bro dern flyttar ogift in på soldattorpet 1851. Han städslar en piga samma år, men hon flyttar därifrån året därpå, då Magnus flyttar dit. Kanske hade brodern behov av hjälp på soldatstommen, och storebror Magnus, som inte var gift, får hjälpa honom.

Året därpå 1853 är det dags för flytt igen. Denna gång tillbaka till Ånimskog och Hängelö som trädgårdsmästare hos Jonte Grönqvist. Kanske kunde han inte glömma en viss flicka, som var piga på Hängele, när han arbetade där 1847- 49. Kanske är detta orsaken till att han flyttar tillbaka till Hängele, eftersom han efter några år kommer att gifta sig med henne. Denna flicka hette Lisa Maja Jonsdotter. Lisa Maja föddes 1825 i Östra Korsbyn, Ånimskog, där hennes far Jonas Andersson, min farfars morfar, var åbo (arrendator). Innan vi går vidare i historien, vill jag berätta lite om Jonas Anderssons familj.

Min farfars morföräldrar

Jonas Andersson, min farfars morfar, var född 1785 i Spånsbol, som låg strax söder om Ö. Korsbyn, och där hans far var bonde. Vi träffar på Jonas 1820 i Ö. Korsbyn, då han flyttar dit som dräng hos landbon Jan Larsson. Han lär då ha kommit från grann gården Åsen. På Korsbyn stannar Jonas till 1822, då han flyttar till Ö. Bodane och däri från ett år senare till Westanå i Tydje. 8 Anna Olsdotters bakgrund är ej känd . Hon var född 1792. År 1812 hittar vi henne som piga på prästbostället Näs i Ånimskog hos komminister Erik Norstrand. Därifrån flyttar hon 1814 till Ö. Korsbyn som piga hos Jan Larsson och stannar där i tre år, då hon flyttar till kronogården Myran och blir piga hos landbon Bryngel Svensson. Vid denna tid är Myran kapten Lillienstiernas tjänsteboställe, men han bor tydligen inte där. År 1822 är hon piga hos soldaten Jonas Sund på soldattorpet Hagane i Tollesbyn.

På nyårsdagen 1824 gifter sig Jonas med Anna Olofsdotter, som då fortfarande är piga på soldattorpet Hagane. Jonas Ander son är tydligen en arbetsam och duglig dräng, för 1824 blir han erbjuden att bli landbo på Korsbyn. Anna och Jonas arbeta de aldrig samtidigt på Korsbyn, men tydli gen hade de lärt känna varandra ändå. När Jonas blir landbo gifter de sig och flyttar till Korsbyn. I Jonas och Annas äk tenskap föds fyra barn.

Lisa Maja f. 1825 Karolina f.1828 Anders Fredrik f. 1831 Anna Kajsa f. 1834

Familjen blir kvar på Korsbyn till 1840, då Jonas med familj flyttar till torpet Dalen under säteriet Hängelö. Möjligen börjar häl san svika honom, så att han inte orkade med den större gården Korsbyn. På Dalen hade Jonas hjälp av en dräng och tidvis fanns också en piga på torpet. År 1849 orkar tyd ligen inte Jonas längre. Han flyttar då med hustrun och dottern Anna Kajsa som inhyses till Hagane, troligen till den backstuga som fanns i närheten av soldattorpet. Där avlider han 1851. Hustrun Anna bor kvar ytterligare tio år och avlider den 6 jan. 1862.

Lisa Maja flyttade hemifrån, redan när familjen bodde på torpet Dalen. För ungdo mar på landsbygden, som hade uppnått ar betsför ålder, och som inte oundvikligen be hövdes hemma på gården, fanns på den ti den ingen annan utkomstmöjlighet än att ta plats som piga eller dräng på en annan gård med större behov av arbetskraft. Lisa Maja flyttar därför, 19 år gammal 1844, till Hem mingsbol för att 1847 flytta till Hängele hos familjen Grönqvist. Samma år flyttar även Magnus till Hängele.

På Hängele är Lisa Maja kvar till 1850 då hon flyttar till Ö. Bodane hos landbon Mag nus Pettersson (inte Trädgårds-Magnus) och 1851 till Slobol hos bonden Abraham Lars son. År 1853 flyttar Lisa Maja till Myran hos fru Lillienstierna.

Magnus gifter sig

Lisa Maja blir kvar på Myran till 1857, då familjen Lillienstierna flyttar till Åmål. Lisa Maja flyttar nu till Hängelö, där hon gifter sig med Magnus Pettersson.

Före giftermålet bodde Magnus på Häng ele, troligen i drängstugan där. I samband med giftermålet den 26 dec. 1857 får Mag nus och hans hustru bostad på Sjötorp, ett torp under säteriet och beläget längst in i Hängleviken söder om gården Torp. Idag finns en sommarstuga där, byggd på samma plats som det gamla torpet.

På Sjötorp föds 1859 deras dotter Anna Kajsa, som senare kom att kallas Nanny. I maj 1860 flyttar också Lisa Majas syster Karolina in där. Hon har återvänt från en plats som piga hos kyrkoherden i Mariestad och där råkat i ”olycka” . I juni samma år 9 föds hennes dotter Vendela Karolina. I hus förhörslängden kan man för Karolina läsa: ”Den 19/8 1860 kyrkotagen som Snickare gesällen Karl Petter Karlsteins i Hjo hustru.” I min ägo finns avskrifter av brev som familjen, framför allt Magnus, sänt till Lisa Majas syster Karolina mellan åren 1859 och 1879, samt brev som Karolina sänt till sin systerdotter Anna Kajsa (Nanny) 1880 och brev som Magnus sänt till dottern Nanny 1907 och 1908.

När Magnus kom till Hängelö var gården ett säteri med anor sedan 1500-talet och ut gjordes av de nuvarande gårdarna Norra och Södra Hängele samt Vissbol. Århundra den tidigare hade även hela eller delar av gårdarna Västergården, Torp och Ö. Bodane ingått i säteriet. Patron Grönqvist avled 1856 och 1864 säljer änkan säteriet, som då styckas upp i norra och södra Hängele och Vissbol bildar gården Lilleskog.

När Grönqvist dött minskar troligen in tresset för trädgårdsanläggningarna på Hängelö. Säkerligen är detta orsaken till att Magnus i november 1860 får anställning som trädgårdsmästare på Myran. De flyttar då troligen in i den ena bosta den på torpet Myrögården (som var en s.k. dubbelstuga). Först 1864 kan de flytta till torpet Stjernerud, där Magnus och Lisa Maja kommer att bo ända till 1908. Även Lisa Majas syster Karolina med dottern Vendela flyttar med dit. År 1872 flyttar de till Karolinas bror, som blivit ägare av Rön ningen under Ö. Berg. Tre år senare flyttar de till Stockholm.

När Magnus och Lisa Maja flyttar till Myran i nov. 1860 var deras dotter Anna Kajsa nästan 1 1⁄2 år gammal. På Myran ut ökas familjen med ytterligare två barn. Bar naskaran kom att bestå av.

Anna Kajsa f.3 juni 1859 Axel f. 12 november 1863 Mathilda f. 24/3 1867

På Myran

När Magnus med familj flyttar till My ran, är Askenstedt arrendator där (enl. hus förhör). Major Lillienstierna hade tidigare, under många år, varit gårdens arrendator, men 1857 flyttade hela familjen till Åmål, där Lilliestierna innehade en tjänst som postmästare. Men han hade tydligen kvar sin bostad i mangårdsbyggnaden på Myran, där han ofta vistades. Man kan nog förmoda att Lillienstierna fortfarande var den egent liga arrendatorn av Myran, och att han hade engagerat Askenstedt att sköta gården i sin frånvaro. Troligen fanns den gamla bostaden kvar, där tidigare gårdens åbor hade bott. Denna kan ha varit inrymd i den byggnad, som senare benämndes som drängstuga . 10 Troligen bodde Askenstedt i denna byggnad.

Det var säkerligen Lillienstierna som låg bakom anställningen av Magnus som träd gårdsmästare. Lillienstierna hade ju visat sin ambition att utveckla och förbättra gården. Denna ambition behöll han tydligen även efter att han flyttat till Åmål. Av de berättel ser, som jag hört berättas av farfar och även av farfars far, är det alltid Lillienstierna som förekommer i berättelserna från familjens första tid på Myran. De senare arrendatorer na Askenstedt och Gottfrid Bergman nämns sällan. Tydligen var Lillienstierna en person lighet, som gjorde stort intryck på Magnus och hans familj.

På Myran fick Magnus anlägga en frukt trädgård. Även drivbänkar anlades, där köksväxter odlades. Detta var Magnus an svar.

Med till Myran hade Magnus naturligtvis soldatens flätade ask. Den hade sin plats på spiskupan över den öppna spisen. Järnspisar fanns ännu inte på den tiden, utan kokning och stekning skedde över öppen eld. Stekos, sot och rök från spisen har gett asken dess svarta färg.

Här var nog Lillienstierna på besök ibland. Farfar har berättat att Lisa Maja och Magnus hade åtagit sig vårdnaden av en son till Lillienstierna. Sonen var ”efterbliven” som man sade förr, dvs förståndshandikap pad. I finare familjer var det rätt vanligt på den tiden, att sådana barn lämnades bort el ler gömdes undan. De berättade att den här pojken kunde vara elak mot farfar och hans systrar. Han nöp dem hårt och när han fick tillsägelse för detta, hade han en låtsaspojke, som han sa hade nypt dem.

Om man studerar födelsedatum för Lillienstiernas barn, finner man att yngste sonen är 24 år, när Magnus och hans hustru flyttar till Stjernerud. Det kan knappast var denne som de tog omhand. Det troliga är nog att pojken var en släkting till Lillienstierna, kanske en dotterson. Hur länge denne fos terson fanns hos farfars familj är inte känt. Han finns inte upptagen som boende på Stjernerud eller Myran i någon av husför hörslängderna.

Livet på Myran fortsatte som vanligt. Magnus höll på med sitt trädgårdsarbete och Lisa Maja sysslade förutom hushållsarbetet även med att samla örter och tillreda olika mediciner. Hon slog åder, som det kallades, och blev ofta tillkallad när någon var sjuk. Likaså blev hon tillkallad då det skulle födas barn på torpställena i närheten och även bönderna skickade bud efter henne.

Eftersom Magnus och Lisa Maja, liksom även min farfar, bodde på Myran en stor del av livet, och gårdens arrendatorer var deras arbetsgivare, vill jag berätta lite om Myran.

Myran och dess arrendatorer

Myran hade varit kronogård, dvs ägts av kronan sedan slutet av 1600-talet, och tjänat som boställe åt officerare inom Västgöta Dals Regemente . Huvudsakligen åt fänri 11 kar. En av de sista officerarna, som hade Myran som tjänsteboställe var kapten A. E. Lillienstierna. Han innehade gården mellan 1812 och 1823, dock utan att då bo där, men erhöll avkastningen/beskattningen av gården som löneförmån. Gården brukades av en s.k. landbo. År 1833 upphör gården att vara officersboställe och Lillienstierna arrenderar då Myran. Under Lillienstiernas arrendetid rustades gården upp. Bl.a. byggdes man gårdsbyggnaden till med en våning och två torp togs upp, Liljerud och Stjernerud.

Från 1833 bor familjen Lillienstierna på Myran , men kapt. Lillienstierna själv vis tas nog inte mycket där. Han är fortfarande i tjänst och av hans memoarer framgår, att 13 han en stor del av sin tid vistas i Stockholm, där han umgås med höga officerare och adelsmän. Han får även flera gånger företrä de hos kungen Carl IV Johan. Han gör också många resor till olika regementen i Sverige. Från 1841 finns bara hustru och barn upp tagna i husförhörslängderna, men med en notering att Lillienstierna är skriven i Åmål.

Hans svåger, som var postmästare i Åmål, hade blivit sjuk, och Lillienstierna hade åtagit sig att hjälpa honom. 1843 blev han själv utsedd till postmästare i Åmål och tar avsked som officer med majors grad. År 1857 flyttar även hustrun och barnen till Åmål.

Viktor Askenstedt flyttar enligt husför hörslängden från Tösse till Myran samma år som fru Liljestjerna flyttar därifrån. Några år senare 1861 står Askenstedt antecknad som arrendator. Man kan dock förmoda att Lillienstierna var den egentliga arrendatorn av Myran tills Bergman tog över. År 1866 flyttar löjtnant Gottfrid Bergman till Myran som arrendator. Han var son till prästen Lindbäck från Skållerud, som blev kyrko herde i Sillbodal och där anklagades för att ha förgiftat gamla och sjuka med arsenik i nattvardsvinet. Sonen Gottfrid tog sin mors flicknamn Bergman, eftersom han var offi cer och inte ville sättas i samband med fa dern, då denne blev dömd för morden. Bergman arrenderade Myran mellan 1865 och 1883.

Askenstedt bor kvar på Myran till 1868 (troligen på något av torpen) då han flyttar till Ö. Berg och öppnar handel där. Möjligen drev han även handel under de sista åren på Myran, eftersom han har denna titel i hus förhörslängden .

När kapten Bergman avslutade arrendet av Myran flyttade han till Alingsås. I hans ställe övertar Petter Eliasson i Hult arrendet och flyttar till Myran. Eliasson var från Långerud i Fröskog och gick som ung i smedslära i Åmål. När han var utlärd tog han tjänst som gårdssmed på olika gods i Närke och Västmanland. I Svennevad i När ke gifte han sig 1867 med Emilia Nelzon. De flyttade senare samma år till Västman land där han var smed på Ekeby säteri i Ryt tene sn. Möjligen drev paret även mejeriet där, men detta har inte gått att bekräfta ge nom husföhörslängderna. Han står dock an given som ladugårdsarrendator.

År 1875 köpte han egendomen Hult i Ånimskog och flyttar dit från Ekeby. I Hult byggde han en smedja och åtog sig smides arbete för järnvägsbygget, som drog fram genom Ånimskog vid den tiden.

1883 arrenderade han Myran och familjen flyttade dit. Där startade han och hans hustru även en mejeriverksamhet och Elias son hade en smedja där. Eliasson hade en bror som hette Fredrik, och som skötte lantbruket, först i Hult och senare på Myran.

Under Eliassons tid på Myran, fanns där en del hantverkare, som var verksamma och boende på Myran. Det var Jonas som till verkade vävskedar och bodde på Ögården. En annan gjorde såll och korgar, och bodde på Myremossen. I drängstugan hade en mö belsnickare, som hette Sigfrid Bergström, sin verkstad. Han blev senare fotograf i Åmål och hade ateljé på Centralgatan. Han var son till smeden Bergström på Knatten i Ö. Berg. De som bodde på torpen under Bergmans tid stannade kvar. Torpen var Liljerud, Stjernerud, Ögårn och Myremossen. På My remossen bodde Mauritz och Lotten Mag nusson, på Liljerud Gustav och Laura, på Ögårn ”skebinnarn” Jonas. Han var smålän ning och band vävskedar, därav titeln. På Stjernerud bodde Trägårds-Magnus och Lisa-Maja Pettersson. Magnus fick fortsätta med sitt trädgårdsarbete och förse gården med grönsaker och frukt.

Farfar

Farfar växte upp på Stjernerud och fick nog hjälpa till i hemmet och även på gården. Han fick även valla korna på skogen. Tydli gen var det Lillienstiernas kor, för farfar be rättade att han hade fått en kompass av Lilli enstierna, för att han inte skulle gå vilse, när han vallade korna.

Han berättade också att han en gång i veckan fick gå till Åmål med en väska med post och hämta en med post till gården. Han gick då barfota och bar träskorna i handen. Han sprang lättare barfota och slet då inte på träskorna. När han kom till Åmål satte han på sig skorna. Farfar bör väl då ha varit 8 till 10 år, alltså omkring 1872. Tydligen var Lil lienstierna sommarboende på Myran en bit in på Gottfrid Bergmans tid på Myran. Den ne flyttade till Myran som ogift 1865, men tillsammans med sin mor (Sillbodalspräs tens hustru) och mamsell Ågren. De bodde då kanske, till en början, också i åbo-bosta den.

År 1879, när farfar Axel är 16 år, flyttar han från hemmet i Stjernerud och blir dräng hos Bergman på Myran. Även systern Anna- Kajsa flyttar dit samma år som piga hos fru Bergman. Matilda blir hemma hos föräld rarna till 1885, då hon flyttar till Aneberg som piga hos Johan Magnus Hesselboms familj.

Till Myran kom 1884 en piga Anna Ma ria Andersdotter. Hon flyttade dit från Hult tillsammans med den nye arrendatorn Petter Eliasson och hans familj. Den 7 mars 1885 lyser det för Axel och Anna Maria och redan den 29 mars vigs de samman av kh Björén 14 (som senare blev avsatt på grund av alko holmissbruk). Två månader efter vigseln, den 24/5, föds deras son Karl Arvid, min far.

Tre gånger under 1880-talet företog farfar s.k. arbetsvandringar upp till Norrland för att en kortare tid arbeta som rallare på de järnvägsbyggen, som pågick där. Detta var under åren 1883, 1886 och 1887. Det var rätt vanligt på den tiden, att torpare och arbetare här i trakten, under vis sa perioder, då det var ont om arbete, vand rade till andra delar av Sverige för att söka säsongsarbete. Vanligast var att på våren vandra upp till sågverksdistrikten i Norr land, men även Stockholm och andra orter förekom.

För att få göra denna vandring, måste man ha ett intyg från prästen, vilket visade vem man var och att man hade ”kristen domskunskap och tillträde till H. H. Natt vard”. På baksidan skulle arbetsgivaren fylla i tiden för arbetet. Hade man ej en sådan ar betsattest, kunde man bli tagen för lösdriveri.

Åtminstone en gång var han tillsammans med kamraterna August Ström och Karl Sö der. De var med och byggde norra stamba nan mellan Delsbo och Brunflo men också i Dalarna på järnvägen Falu-Rättvik arbetade farfar. Han berättade om en av dessa resor, då kamraterna var med. Då denna berättelse kan vara av intresse, vill jag återge den här. Farfar som rallare 15 Farfar och hans arbetskamrater August Ström och Kalle Söder gick från Ånim skog till Stockholm för att söka arbete vid något järnvägsbygge. Innan de kunde ge sig av, måste de gå till prästen för att anhålla om arbetsattest för arbete under viss tid på an nan ort. Denna måste de ha med sig under vandringen. I annat fall kunde de bli anhåll na för lösdriveri. Under vägen övernattade de i lador och säkerligen också under bar himmel. Någon gång, när de träffade på vänliga människor, kunde de även få sova inomhus.

Väl framme i Stockholm, efter en vandring, som kanske kunde ta uppemot två vec kor, gick de till Statens Järnvägars kontor för att söka arbete som rallare. Väl anställda, fick de åka tåg upp till Delsbo i Hälsingland, som var centrum för den delen av järnvägs bygget de var tilldelade. Tågresan dit, var dock inte en bekväm resa med persontåg. Nej, de fick åka med ett godståg på öppna järnvägsvagnar. Resan skedde ju visserligen på försommaren 1 , men det kunde ju bli regn och rusk även då.

I Delsbo fick de stanna några dagar i vän tan på tilldelning av arbetsplats. Järnvägs bygget drevs nämligen parallellt på ett fler tal olika platser utefter den tilltänkta sträck ningen. Detta var under byggandet av järn vägssträckan Ljusdal – Hudiksvall.

I avvaktan på arbetsplats, blev de inkvarterade i gästgivargården i Delsbo. Under tiden de bodde på gästgivargården, skulle gästgivaren hålla bröllop för sin dotter. Ral larna, som bodde på gården, blev inbjudna till bröllopsfesten. Kvällen före festen åkte två drängar iväg med häst och kärra för att hämta brännvin. De kom tillbaka på natten med en tunna brännvin på kärran. På bröl lopsdagen bars en stor brygghuskittel in i festsalen och ställdes mitt på bordet. Kitteln fylldes med brännvin och runt kittelns kant hängdes små skopor, för att gästerna skulle kunna ta för sig, som de ville.

Bröllopsfesten började, men det fanns en del rallare, som inte bodde på gästgivargården, men som gärna ville delta i festen. Dessa samlades utanför gästgivargården för att ropa ut brudparet. De hade dessutom gjort i ordning ett krutskott, som de skulle fyra av till brudparets ära. Bruden ropades ut och då hon visade sig i dörren fyrades skottet av. Bruden blev så förskräckt att hon föll bak länges in i farstun, men reste sig och tackade för uppvaktningen och särskilt dem som “givit henne skottet”. Detta utlöste stor munterhet och alla rallarna bjöds in på festen.

Rallarna blev så småningom tilldelade sina arbetsplatser. Ström, farfar och Söder hamnade i samma arbetslag. Innan rallarna kom till arbetsplatsen hade denna förberetts av ett annat arbetslag, som fällt skog och röjt en gata där järnvägen skulle gå fram. Ett tredje arbetslag hade med hjälp av de fällda träden timrat baracker, försedda med ett en kelt ryggåstak av klenare virke och täckt med mossa och torv. I takets mitt fanns en rököppning och på golvet under denna byggdes en härd av sten, på vilken rallarna kunde elda och laga sin mat. Möblerna var väggfasta britsar att sova i. För övrigt fanns bara ett bord av kluvna stockar och avsåga de kubbar att sitta på.

Arbetsdagen var 12 timmar, även på lördagar. Höst och vår, när de skulle arbeta och det var mörkt morgon och kväll, eldades sto ra risbrasor som lyste upp arbetsplatsen. Maten lagade de själva. De befann sig ofta så långt från bebyggda trakter, att de ej hade möjlighet att köpa färska varor. SJ hade där för en handlare med på arbetsplatserna, vil ken sålde mjöl, kaffe socker, snus och tobak m.m. samt amerikanskt fläsk. Detta kom nedsaltat i stora lådor klädda invändigt med vaxat papper. Deras kost bestod huvudsakli gen av detta fläsk, som stektes i stekpannan. Till detta åt man kolbullar, gjorda av mjöl och vatten som formades till bullar och stek tes i fläskflottet. Till detta drack man kaffe.

Det enda nöjen de kunde unna sig var att spela kort och byta klockor. Det spelades ett spel som kallades för ”Knack”. Ström hade varit i farten och bytt klockor en lördags kväll och på söndagsmorgonen satt han på britsen och tittade på ett fickur och fällde kommentaren: ”En bra klocka, hon går än.” Det kanske inte var fallet att de alltid gjorde så. Varje lördag åkte en rallare på tralla in till Hudiksvall för att köpa brännvin till lör dagskvällen. Förhoppningsvis kom han till baka innan kvällen.

Farfar var förman för arbetslag 28 på sträckan Bräcke – Sollefteå. August Ström och Kalle Söder var också med i laget. Ar betslaget lade broar. De byggdes med hug gen sten, som då var vanligast för mindre broar. Farfar var duktig på att hugga sten.

Det var många episoder som inträffade under rallartiden, och också som farfar hör de gubbarna berätta om. Där fanns en väs göte som hade ett gott öga till Ström och som tog alla tillfällen i akt, för att retas med honom. En gång säger han till Ström: ”Där på Dal, där du bor, har de så fattigt, lusigt och dåligt, att när det kommer främmande har de inget annat att bjuda att sitta på än en stubbestock som står mitt i rummet. Då sä ger de var så god och stubba sig.” Då gen mäler Ström: ” Inte så vanligt som i Skara borgs län, för där bär de stubbestocken med sig på ryggen.” Det hör till historien att västgöten var puckelryggig.

Rallarlagen besöktes ofta av kringvandrande nasare, som på olika sätt försökte lura pengar av rallarna. De hade inte så många nöjen, så de var väl lättplockade offer. En dag besöktes de av en karl, som hade kon struerat en apparat av en hink, till vilken han hade anslutit den ena polen på en induk tionsapparat, fyllt på vatten och lagt en tvåkrona i botten på hinken. Den som ville, kunde få tvåkronan om han kunde plocka upp den ur hinken. Det kostade dock 50 öre att försöka, men man måste hålla den ena handen på induktionsapparatens andra pol och med den andra handen plocka upp tvåkronan. Så försökte Ström, och han kla rade det. Han plockade upp tvåkronan, och nasaren fick slå ihop butiken och dra sina färder.

Farmor

Farmor Anna Maria Andersdotter föddes den 16/7 1848 i Hensbyn i Fröskog. Föräld rarna var Britta Stina Johannesdotter och Anders Arfvidsson. De hade gift sig 1843 och Anders arbetar efter giftermålet på sin svärfars gård i Hensbyn. Där föds barnen Johannes 1843 Elsa Julia 1845 Anna Maria 1848 min mormor

Samma år, 1848, flyttar familjen till Bocklarud, där Anders blir brukare på en gård. I Bocklarud föds.

Matilda 1851 Carl August 1855 Simon 1857 Amalia 1861 i Hensbyn Otto 1867 i Hensbyn

Familjen bor kvar i Bocklarud till 1860, då de flyttar tillbaka till Hensbyn, där An ders blir brukare på en granngård till svärfa derns. Senare står Anders som ägare till svärfaderns gård. Svärfadern Arvid bor kvar hos familjen men 1867 avlider han 76 år gammal. Anders går samma öde tillmötes. Året därpå 1868 avlider även han i lungsot, endast 52 år gammal, men änkan Britta Sti na bor kvar på gården, som nu brukas av deras gifte son Johannes. Dottern Matilda är kvar hemma på gården. I husförhörslängden har prästen noterat om henne: ”är klen i kris tendomskunskap”. År 1872 tar dock Matilda pigplats i Tranerud. Där föder hon den 1/6 1875 ett dödfött gossebarn. Troligen pratas det i bygden över detta, för i nov. samma år flyttar hon som piga till Petter Eliasson i Hult, Ånimskog.

Systern Anna Maria får plats som piga i Linknappen 1866, men kommer tillbaka till hemmet samma år, för att året därpå flytta till Lennartsfors i Värmland som piga hos mästersmeden Karl Jernberg. Hon flyttar tillbaka till Fröskog 1869 och blir då piga hos hennes farmors bror Elias Olsson i Långerud.

Elias son Petter Eliasson är smed på Eke by säteri i Västmanland. Han bor med sin familj på gården Skogsholmen som tillhör säteriet. Enl. husförhörslängden arrenderar han också ladugården, troligen med tillhö rande mejeri. Tydligen behöver han hjälp både i verksamheten och i hushållet. I okt. 1872 flyttar Anna Maria och hennes bror Carl August dit . De blir kvar där till 1874, 18 då Petter Eliasson och hans familj flyttar till Hult i Ånimskog. Anna Maria flyttar samti digt hem till Hensbyn i Fröskog. Brodern flyttar till Kungs-Barkarö i Västmanland för att senare flytta till Drottningholm, som kusk där.

Anna Maria blir inte hemma i Hensbyn länge. Året efter hemkomsten flyttar hon tillbaka till Långerud till bonden Jan Petter Persson för att 1876 flytta som piga till granngården, där Elias Olsson nu har dött och sonen Gustaf Eliasson (bror till Petter Eliasson) har tagit över gården. Där blir hon kvar till 12/11 1880, då hon flyttar till My ran i Ånimskog, som piga hos Gottfrid Bergman. Där arbetar även farfar och hans syster Anna Kajsa. Här träffas nog Anna Maria och farfar för första gången. Anna Maria stannar dock inte mer än ett år på My ran. 1881 flyttar hon till Henriksholm som piga hos Adolf Unger. Efter ytterligare ett år flyttar hon 1882 till Hult och Petter Elias son, där hon enligt husförhörslängden är kvar tills 1884, då Petter Eliasson flyttar till Myran, och Anna Maria flyttar med dit.

Petter Eliasson och farfar kom tydligen gott överens, eftersom Eliasson satte farfar som arrendator i Hult. Men Eliasson var ju också rätt nära släkt med farmor, som var dotter till Eliassons kusin. Farfar blev troligen arrendator i Hult i samband med att farfar och farmor gifte sig. Prästen har nämligen, när han i husförhörs längden fört in lysningsattesten, samtidigt skrivit ”arrendator i Hult” . De bodde nog 19 till att börja med kvar på Myran en tid, en ligt uppgift på Ögården. Senare flyttade de till Hult, men när detta sker framgår inte av husföhörslängden, eftersom de förblir skriv na på Myran, ända till de senare flyttar till Ressbyn.

Arrendegården Hult. Axel Magnusson med vit mössa. Vid hans högra sida, hustrun Maria och systern Mathilda t. h. om honom. Fadern Magnus sitter framför Axel och t.h. om Magnus grannen Lars Gustaf Lindstrand i Krusebol. De övriga okända

Familjen Magnusson

Farfar och farmor gifte sig den 29 mars 1885. Vigselförrättare var E. W. Björén, som senare blev avsatt på grund av alkoholmiss bruk. Farfar och farmor fick tre barn.

Farmor Anna och min far Carl ca 1890

Karl Arvid (min far) f. 27maj 1885 Anders Gustaf f.9 oktober 1886 Anna Karolina f. 5 december 1888

Då de flyttat till Hult, fick de det bättre och de arbetade åt sig själva. Mjölken som var huvudinkomsten från gården levererades till mejeriet på Myran. De kunde tydligen inte disponera hela manbyggnaden, för omkr. 1890 flyttade Eliassons svärfar Anders Nelzon dit, då hans hustru hade avlidit. De hade tidigare bott på Haga. Nelzon hade även en egen hushållerska, ”Johanna på kammarn”, med sig. Nelzon dog 1898.

År 1909 fick farfar möjlighet att köpa en jordbruksfastighet i Ressbyn. Det var Lars Gustaf Eriksson som genom auktion den 20 mars försålde sin gård. Farfar ropade in fastigheten för 4 325 kr. Lars Eriksson krävde enligt köpebrevet att, under ett år, tillsammans med sin hustru, få bo kvar i ett rum på övervåningen. Mangårdsbyggnaden var den gamla dalslandsstugan, som lär vara byggd 1825, troligen av farfar till Lars Eriksson. Lars Erikssons farfars far, som hette Nils Esbjörnsson, hade flyttat in till Ressbyn 1795 från Västergården. Före laga skifte, som tog sin början 1835, låg gårdarna i Ressbyn tätt samlade i en by – därav namnet. Byn låg på kullen mellan grannen Janne Johanssons hus och ladugården. Där låg en hel klunga hus berättade farfar. När man grävde i jorden där, kunde man förr hitta porslinsskärvor.

När farfar och farmor flyttade till Ressbyn, flyttade även Trädgårds-Magnus med dem dit , fast vad jag hört flyttade han till Lindbergs på Carlsro. Magnus dog ett år senare den 13/5 1910 . Han var då 85 år gammal.

I Ressbyn bodde vid denna tid ytterligare sex familjer. Det var närmsta grannarna Janne Johansson med hustru Kristin och barnen Anna, Karl och Jenny. En annan granne var August Forsberg med hustru Lovisa. På Torpet bodde Olof Andersson med sonen Gustaf och i banvaktstugan bodde det nygifta paret Josef Nilsson och Maria .

I januari 1892 inträffade en tragedi. Alla tre barnen insjuknade i difteri. En epidemi hade utbrutit i Ånimskog. Ett epidemisjuk hus iordningställdes i en flygelbyggnad på Gyltungebyn. Hit fördes alla tre Carl, Anders och Anna. En läkare från Åmål hade ansvaret för vården. Enligt vad far berättade bestod behandlingen av, att de penslades i halsen med jod. Far överlevde men syskonen dog. Anders den 13/1 och Anna den 18/1.

Bakre raden fr. v. August Pettersson (far t. Lindberg), Anna Lindberg, C. J. Lindberg, Matilda Lindberg, Anna Magnusson, Magnusson. Främre raden fr. v. Lisa Lindberg, Clas Lindberg, Gustaf Lindberg, okänd, Emma L., Magnus Pettersson. Foto från 1905

På Carlsro bodde svågern och banvakten Carl Johan Lindberg med farfars syster Matilda och barnen Klas, Anna, Lisa, Emma, Gustaf, Oskar, Greta och Otto (Mattias föddes först några år senare) .Jag vet inte, om farfar ägde några kreatur eller hästar, när han flyttade till Ressbyn. Han lät dock bygga en ny ladugård, vilken blev färdig 1910. Den fanns kvar tills den för några år sedan rasade under en snövinter. Troligen 2006. Samtidigt rev farfar den gamla ladugården. Mycket av det gamla vir ket sågades upp till ved. När han sågade i tröskeln till ladugården, upptäckte han att det i tröskeln var borrat ett långt hål, som var pluggat. I hålet låg det torkade skinnet från en huggorm. Man lär ha gjort så förr, när man byggde en ladugård. Man lade dit en levande huggorm för att skydda djuren mot onda makter. Farfar fann även järn in lagda i stockarna över dörrarna, och på dörrarnas insida var kors målade med tjära. Farfar fick till att börja med bruka sin gård ensam. Stor hjälp fick han säkert av farmor, medan sonen Carl var i Amerika. 1913 kommer Carl hem och flyttar in hos föräldrarna. Han börjar då arbeta på järnvägen, men kan nog hjälpa till på gården i mån av tid. Inte förrän 1920, då Carl själv köper jord i Ressbyn (se nedan), börjar de arbeta gemensamt. Farfar är då 57 år gammal, och är säkert i stort behov av hjälp på gården. Farfar och farmor var vänsälla personer, som ofta hade gäster hemma. Och nästa regelbundet, vid de stora helgerna, bjöds det till kalas, t.ex. trettondagen, då det alltid skulle bjudas på stuvad lake. Även midsommar var en stor kalashelg. Det finns en rolig historia om hur det kunde gå till vid midsommarfirandet.

Det måste ha varit i början av 30-talet, eftersom ”Lars på Dammberget” var med. Förutom Lars var det Far, Nils i Krusebol och Sjöman på Bräcke. Kanske några fler. De började med att dricka äggtoddy med konjak. På kvällen blev det sill och potatis och snapsar. Frampå sena kvällen tyckte gästerna, att det var dags att bryta upp, och Far gick och lade sig och de andra gick hem. Men inte Lars. Han och farfar skulle se sol uppgången, och de satte sig i trädgården med ryggen mot syrenhäcken och utsikt åt öster. Så började solen komma upp och far far puttade på Lars och sa: ”Nu får vi sjonga”. De reste sig upp och sjöng ”Vår klara sol går åter upp”. Rätt som det är upp täcker farfar, att han är ensam att sjunga. Det märktes på sången, eftersom Lars hade väldigt fin sångröst. Lars hade ramlat baklänges genom häcken och kommit ut på and ra sidan. Det blev lite uppståndelse innan Lars kommit till rätta, krypande på alla fyra runt häcken.

Farfar var mycket intresserad av växter och vilda blommor. Detta intresse hade han nog ärvt av sin far. När Lars flyttade till Dammberget fick farfar en god vän med samma intresse. Lars kom från Björkebäck, där han i många år arbetat åt Karl Nord ström på Gyltungebyn. Lars och farfar var ofta ute i naturen och vandrade, ibland hela söndagar. De tog med sig matsäck med smörgåsar och en ”lommeflaska”. I den hade farfar sitt ”livselixir”, som han sade. Det var kronbrännvin som han kryddade själv med pomeransskal, nejlikor och kummin. Det blev ett par tre supar per man. Så tillbringade man söndagarna och studerade olika växter. Fann man något intressant, tog man med sig växten hem och examinerade den. Farfar hade ett stort herbarium med många sällsynta växter.

Farmor dog den 17/3 1929. Farfar klara de inte hushållsbestyren själv, och det be slöts att vi skulle flytta till Ressbyn. Farfar flyttade därför upp på östra kammar´n, och vi flyttade dit den 30 april samma år. Farfar levde ytterligare 15 år och dog på trettondagsafton 1944, 81 år gammal. Han hade varit förkyld och skulle gå till Lindbergs för att hämta posten. Jag erbjöd mig att gå, men farfar ville även hälsa på sin syster Tilda, som han inte träffat på ett tag. Det blåste kallt och han var ganska slut, när han kom fram. Han hade hjärtfel, och kände nu av detta. Han hade inte sin medicin med sig, vilket orsakade att han avled så snabbt.

Far

Min far Carl föddes den 27/5 1885. Enligt hans avgångsbetyg från Ö. Korsbyns folkskola (senare småskolan) inskrevs han i denna i augusti 1897 och fick avgångsbetyg från skolan, daterat den 15 februari 1899. Hans lärare var Anders Lindgren, som vid denna tid bodde i Tittersrud. Min farmor Anna, som var från Fröskog, hade en bror Otto. Denne hade 1884, vid 17 års ålder, emigrerat till Amerika via Kristia nia i Norge. Han kom hem på besök 1901. När han året därpå skulle resa tillbaka fick min far följa med. Han var då inte fyllda 17 år. Den 7 april 1902 startade resan från Ånimskog till Göteborg. Två dagar senare avgick fartyget till England, varefter resan fortsatte med tåg till Skottland, där de embarkerade ett fartyg med destination New York. Där lade fartyget till vid Ellis Island, ankomstplatsen för de flesta immigranter, som kom till USA. Hela resan hade tagit tre veckor. När de kommit iland måste de genomgå alla formaliteter. Det gick dock utan större svårigheter, eftersom far hade sin morbroder med sig, som var amerikansk medborgare och som ansvarade för far. Sedan reste de med tåg i några dagar, förmodligen norr om de stora sjöarna. Han berättade nämligen att en del av resan gick genom Canada. Han berättade också att de reste genom en skog där det varit skogsbrand och det fanns bara torra sotiga trädstammar längs med järnvägen. Morbrodern bodde troligtvis i norra Dakota där han var skogsarbetare.

Far hade fått arbete på en farm i Moorhead i nordvästra Minnesota. Farmen låg i den så kallade ”Red River”-dalen. Farmerna där hade inga ortnamn, utan de namngav platserna efter ägaren. Den här farmen ägdes av en tysk, Mr Bollman, så här hette det Boll man Farm.

Att komma till den här farmen var nog en omvälvande upplevelse för den unga bondpojken från Ånimskog. Allt var så annorlunda. Allt på farmen var så stort. När de plöjde hade de stora plogar dragna av sex hästar och plogen gick på hjul. Den som plöjde åkte på plogen. De hade också en lokomobil som drevs med ånga och eldades med ved och kol. Den hade 18 st. plogar efter sig, men den var svår att svänga, så att de fick köra runt. Det odlades vete på farmen och fälten var enorma i en svensk ynglings ögon. Far sa’ att solen gick upp i vetefält och ned i vetefält.

När Far kom till farmen, tyckte de att han var en liten pojkvasker. Han kom dit på vå ren och fick börja med trädgårdsarbete. Han fick så och sätta olika grönsaker. Han blev tilldelad en häst och en enskärig plog och fick börja plöja. Basen hette William och var tysk. Han kunde prata lite norska, så far och basen förstod varandra. Basen stod och tit tade när far plöjde och då han var klar sa basen att han skulle få göra något annat. Du är för bra för att gå här. Han fick hjälpa till med olika göromål på farmen. Sedan kom skörden och tröskningen. Han var lite för ung och fick därför utföra lite lättare jobb. Han var med och eldade lokomobilen som drog tröskverket. De tröskade ute på fälten och halmen brände de direkt. De använde också halmen till att elda lokomobilen med. Så kom hösten och plöjningen började. Han fick då en liten plog med bara ett skär och två hästar. Så fick han ”lägga upp land”, som de sa. D.v.s. plöja den första fåran som de andra sedan hade att köra efter. De andra i plöjarlaget hade fyrskäriga plogar och sex hästar. De åkte på plogen. Far kunde plöja raka fåror och det hade basen sett. Detta fick han hålla på med tills han kom in i arbetet.

Han stannade kvar på vintern medan de andra reste iväg. Många av arbetarna var tillfällighetsarbetare. De for till södern för att arbeta där och återkomma nästa vår. På vintern var det inte så mycket att göra. Far gick då till basen för att ta ledigt för att be söka en morbror och moster, Malin Alm, som hade vad de kallar för homestead i när heten av staden Fargo. De hade fått en bit mark av staten att odla och efter några år övergick denna mark i deras ägo.

Under vintern fick han mest arbeta i stallarna. Dessutom fick han köra gödsel, vilket var en historia för sig. Gödsel var ju väldigt värdefull i Sverige och man var mycket sparsamma med den. Han lade därför upp gödseln i en fin hög på älvkanten. När basen kom och fick se var far hade lastat av gödseln blev han förbaskad och förde ett väldigt liv om detta. Då fick far klart för sig att gödseln skulle läggas på isen och inte på land. Så då fick han lasta gödseln på nytt och köra ut den på isen. När isen på våren smälte, följde gödseln med älvvattnet bort från far men. Far berättade att jorden bestod av svart mylla i ett mycket djupt lager varför gödsling av jorden ej behövdes.

Följande år, när han blivit mer varm i kläderna, fick han mera ansvarsfulla upp drag som t.ex. att i samband med tröskning en köra säden till järnvägen för att säljas. Tröskverket var försett med en elevator som transporterade vetet direkt ner i stora specialbyggda, hästdragna vagnar. En vagn placerades under elevatorn och när den var ful lastade, kördes den till järnvägen i Moorhead, som låg på ett par miles (ca tre km) av stånd. Där vägdes vagnen, som sedan tömdes i en urlastningsficka bredvid järnvägs spåret. Tömningen skedde genom att bott nen på vagnen gick att öppna. En elevator transporterade därefter säden direkt upp i en järnvägsvagn, som stod på spåret bredvid. Efter tömningen vägdes sädesvagnen på nytt, varefter man erhöll en ”vågnota”. På uppköparens kontor vid järnvägsstationen, skulle vågnotan sedan lösas in i pengar som betalning för det levererade vetet. Innan far fick börja köra vete, måste han beväpna sig. Det fanns nämligen viss risk att bli rånad på betalningen för vetet under hemvägen. Far fick därför ett par dollar av farmare Bollman och red ner till Moorhead för att köpa en revolver, en kaliber 38, med ammunition. Sedan fick han börja köra vete till järnvägen. Det var bara de fast anställda, som man litade på, som fick ansvar för vetetransporterna.

I närheten av farmen fanns det ett indian reservat. På söndagarna brukade far gå dit och blev där bekant med en jämnårig indianpojke. Denne lärde honom jaga med fällor. Det var mink och tvättbjörn som var bytesdjur, även skunk förekom. Far berättade många episoder om tvättbjörnar, mink och skunk som de jagade. Det var värst när de fick skunk i fällorna eftersom de stank så fruktansvärt.

Far arbetade på farmen från våren 1902 till omkring 1904-1905. Han hade en lön av en dollar om dagen samt mat och husrum. Han tjänade dock en dollar extra genom att en gång i månaden klättrade upp i den höga tornet till en vinddriven pump, och smörja de rörliga delarna. Pumpen försörjde farmen med vatten.

Vid järnvägen

Efter arbetet på farmen flyttade far till Sankt Paul, där han fick arbete på järnvägen Great Northen Railway. I Sankt Paul fick han husrum hos en fransk familj, som också stod för mathållningen. Hans adress blev nu. Charles Axelsson 453 Pusey Avenue Sankt Paul, Minnesota. Här var han inneboende hela tiden i Sankt Paul. På järnvägen arbetade han först på resgodsavdelningen. Han trodde, när han bör jade där, att han kunde språket, men det vi sade sig att han pratade en blandning av tyska, engelska, norska och svenska. Därför började han på en aftonskola, där han lärde sig att både läsa och skriva engelska. Detta var nödvändigt om han ville fortsätta vid järnvägen.

Far var på resgodset en tid, men kom se dan in på verkstaden. Där fick han börja ”elda upp” lok och flytta dem. Då han varit en tid i verkstaden fick han börja som växla re. Detta var ca 1906 eller1907. Vid ett till fälle kom då en stor cirkus, med tåg in på bangården och efter en stund kom en liten gubbe i cowboydräkt, stor hatt och pistoler i bältet, gående längs med spåret. Han sög på en cigarr och började prata med far och lok föraren. Det visade sig att det var Buffalo Bill, som han hade träffat.

Vid den här tiden började han följa med på loken på längre turer. Han blev eldare på riktigt så att säga. Turerna gick mellan Sankt Paul och Amerikas västkust. De passerade då över Klippiga Bergen. När de skulle upp för branterna där, måste de ha ett extralok längst bak i tågsättet, vilket sköt på ända upp till högsta punkten. Då kopplades loket loss och gick tillbaka till utgångspunkten för att invänta nästa tåg. När han började åka som eldare, måste han ha med sig mat för flera dagar. I en matlådan hade han oftast pajer och melon, som han tyckte bäst om. Fars mål var att bli lokförare. Han fick därför börja studera en mängd tekniska manualer. Bl.a. en stor verkstadshandbok som ingående beskriver olika loktyper, vagnar och tillhörande utrustning. Den boken har jag nu i min ägo. Far nådde dock aldrig sitt mål, eftersom andra världskriget kom emellan.

År 1913 bestämde sig far för att resa hem och besöka familj och vänner. I december det året reste han till New York och tog där ett snabbgående fartyg med destination Eng land. Fartyget hette Oceanic. Jag har kvar biljetten. Det var många svenskamerikaner med på båten, vilka också skulle hem, en del för gott och en del för att hälsa på släkten i Sverige. Far hade sällskap med Martin Eriksson på Tydje stom.

Innan fartyget nådde England, anlöpte det Cherbourg i Frankrike. Fartyget gick sedan till en hamn på Englands västkust, varför de måste ta tåg till ostkusten för vida re resa med båt till Göteborg. Denna resa till Göteborg var den stormigaste de hade haft på mannaminne. Det blåste nästan full or kan. Sedan återstod bara en tågresa till Ånimskog, innan han efter elva år återsåg sina föräldrar, som då hade flyttat till Ressbyn.

Innan han skulle återvända, bröt emellertid andra världskriget ut, och farmor ville då inte släppa iväg honom tillbaka till USA. Om sin tid i Amerika har far också berät- tat i ett annat forum. I början av 1958 blev han sjuk och inlagd på Åmåls sjukstuga. Där berättade han om sin tid i USA för personalen. Detta resulterade i att Åmåls-Tidningen kom dit, för att intervjua honom. Detta tyck te far var roligt, varför han ”bredde på” ordentlig, och berättelsen kanske inte blev helt överensstämmande med sanningen. Jag vill i alla fall återge den berättelse här, eftersom det ger en fin bild av hur far var som person.

Artikel ur Åmåls-Tidningen den 17 mars 1958.

Vi kallade honom farbror Axelsson. Inte därför att han var lastgammal men att han tycktes ha så mycket att berätta för oss yngre. Han var sjukstugans solstråle och den, som trots att han legat längst av oss på sa len, förmådde hålla humöret uppe både i med- och motgång och då lusten att bli ut skriven blev för stor. Han har en uppsjö av historier att ösa ur. Hans rika livserfarenhet är vidsynt och klok, och vi lyssnade gärna till hans berättelser. Hans namn är Carl Axelsson och adressen i vanliga fall Ressbyn, Ånimskog.

“Han är 71 år Carl Axelsson. Född är han på ett torp under gården Myran, några kilo meter från Ressbyn, men redan före 17 års ålder lämnade han sin familj och åkte över till Amerika. Det var en morbror till honom som var hemma på besök från USA, och som övertalade honom att han skulle komma med över, varför Axelsson följde med dit 1902.

Det var naturligtvis mycket som imponerade på en så ung man i det stora landet västerut. Han sökte sig till Minnesota, där det finns många svenskar. Först kom han till en farm där han stannade hela fyra år. Det är en prestation när man betänker att lönen inte var mer än 16 dollar i månaden plus mat och logi.

Tjänsten på en sådan farm var givetvis mycket krävande och det blev långa arbetspass ute i det fria, arbetspass som huvudsakligen tillbringades på hästryggen. Carl Axelsson från Ånimskog blev en tvättäkta cowboy som till och med lärde sig att hantera en revolver. Det var i lag stadgat att vi skulle ha den med oss när vi vaktade boskapen, säger han. Försäkringarna täckte nämligen inte förlusterna vid ev. boskapstjuvars härjningar i markerna.

Turligt nog slapp dock Axelsson att skjuta någon människa och det är han verkligt glad för. Att ha ett liv på sitt samvete är ju inte det roligaste, kommenterar han den saken. Och det håller man ju med om.

På de stora farmerna ute på den amerikanska prärien växte gräset högt och böljan de. Man bodde i baracker där hela cowboy bandet hystes in. Maten skulle serveras på bestämda tider och det gällde att vara rask i svängarna. Klockan fem började arbetsda gen. Då klämtades det i gonggongen ute på gården och då gällde det att kvickt doppa synamentet i vatten för att skölja bort mor gonsömnigheten. Sedan skulle hästarna ryktas, och så fördelades dagens många arbetsuppgifter. Den farm där Axelsson arbetade ägdes av en tysk. Han var mycket vänlig och mycket trevlig, anser han. Men eftersom Axelsson var yngste man, skulle han se till att vissa av karlarna hade brännvin vid olika tidpunkter. Och Gud nåde Axelsson, om inte suparna stod där de skulle vid den bestämda tidpunkten.

Under sina fyra år som farmare blev Axelsson också god vän med indianerna, som bodde i sina reservat. Han sökte mycket ofta upp dem, och eftersom han var så pass ung, såg indianerna inte på honom med så sneda blickar, som fallet var med Axelssons äldre och mer garvade kamrater. Dessa for ofta ut till reservaten för att skaffa sig en kvinna att roa sig med. Det tyckte inte indianerna om, av förklarliga skäl, men i Carl Axelsson såg de en nykomling och gröngöling, och han fick därför vara i fred. Han kom mycket bra överens med dem och det händer väl att han fick ett ögonkast från en grann indianjänta vid några tillfällen. Men sånt talar man inte om, säger Axelsson, och det är ju riktigt.

Efter sina år vid farmen kom Carl till järnvägen där han fick tjänst på bangården i St. Paul. Där stannade han resten av den tid han tillbringade i Amerika. Där liksom på ranchen var det hårt arbete, men betalning en var desto bättre. Han skaffade sig många goda vänner och blev på sitt sätt en känd person i St. Paul. Fast nu har väl de allra flesta av hans gamla vänner dött eller gett sig av från staden. Han har ingen längtan till USA igen. Det är klart att han tycker det skulle vara roligt att komma över. Men som sagt, hans bekanta finns inte kvar. Själv tycker han att han är för gammal, men det är en sak som man får ta med en nypa salt. Inte minst med tanke på att Axelsson är en riktig krutgubbe.

1913 vid jultiden gav han sig av från Amerika till Sverige och hem till Ånimskog. Han hade då tänkt att endast stanna några månader, för att sedan återvända till USA. Men 1:a världskriget kom emellan, och han blev kvar i Ånimskog, där han så småningom övertog fädernegården i Ressbyn och blev lantbrukare. Han tillhör den gamla stammens bönder, dem som inte vill veta av några större förändringar. Med sina två häs tar klarade han av sina körslor och det arbete som behövdes. Trots att dagsverkena kunde vara både tunga och långa, låg han i för brinnande livet.

Skogen har han tillbringat mycken tid i, och en hängiven fiskare är han också. Och han vet att berätta om skogsrået. Som han ser det, existerar den inte som ett grannt fruntimmer utan som en liten grå gumma. Han berättar om sitt möte med skogsrået.

Vi höll på att köra timmer i skogen, pojken min och jag, och jag hade lastat på rätt mycket. Det där går du aldrig i land med sade pojken, men jag bara körde vidare. Och jag kom inte så långt heller. Efter en stund välte lasset för mej. I samma ögonblick såg jag en liten grå gumma kila iväg in bland buskarna. Hon sa något, men jag minns inte riktigt vad det var. Men jag lade en slant på en stubbe. Och den var för svunnen dan efter. Sen dess har jag inte sett till gumman, men något lass har aldrig åkt av för mej, hur mycket jag än lastat på. Så därför tycktes det tydligen som så, att jag blidkade gumman.

Det är en fin människa, Carl Axelsson. Det är ett nöje, att träffa människor av hans typ med sådana värden i livet, som han har. Han är pratsam och intelligent och han har sinne för humor. Han drar gärna en rolig historia, och han är alltid redo till ett uppiggande ord. Därför tycker man oreserverat om honom och hyser beundran för honom, trots att han gått igenom så mycket, som skulle ha tagit ned en annan människa.”

Mor

Min mor Anna Kristina Lindstrand föddes i Krusebol den 15/10 1892. Hennes föräldrar var ägaren och förre fältjägaren Lars Gustaf Fredriksson Lindstrand, född 1866 i Krusebol och Augusta Sofia Kingren, född 1868 i Hult. Morfar Lars släkt hade bott i Krusebol sedan år 1800 då morfars farmors far flyttade hit från St. Bodane i Tösse. Bak grunden till detta var följande.

Släktens tidigare liv i Krusebol

På 1770-talet bildades ett bolag som fick namnet Dals Bergssocietet. Det var framför allt förmögna och högt uppsatta, kända män såsom Sahlgren, Tottie, Alströmer m.fl. som tecknade andelar i bolaget. Avsikten var att utvinna silver och koppar ur de fyndigheter man hade gjort i Ånimskog, Tydje och Fröskog m.fl. socknar. Detta blev dock ingen succé, utan företaget avvecklades.

Brukspatron Christoffer Sahlin på Vittlanda bruk i Tösse köpte 1779 de hemman i Ånimskogs som Bergssocieteten hade ägt, bl.a. hemmanet 1/4 mtl Krusebol. Sahlins avsikt var nog att säkerställa sitt behov av skog för träkol till Vittlanda. Ånimskogs skogar låg dock på lite väl stort avstånd från Vittlanda, varför han bytte till sig en gård i St. Bodane i Tösse mot hela Krusebol.

Gården i St. Bodane ägdes av bonden Erik Nilsson, min morfars farmors far. Han flyttar år 1800 till Krusebol med sin familj bestående av hustrun Kerstin Eriksdotter, som var född i Yttre Bodane i Ånimskog, och den ettåriga dottern Kajsa. Även svärmodern Karin Persdotter flyttar med.

I Krusebol föds senare Lars Gustaf 1802 och Anna Stina 1805. I aug. 1811 föds en dotter Lisa Maria, som dock avlider 20 dagar gammal. En månad senare drabbas familjen av den tidens gissel, rödsoten (dysenteri), varvid Lars Gustaf dör den 3/9, hustrun Kerstin den 6/9 och svärmodern Karin Persdotter den 27/9.

Efter hustru Kerstin död 1811 gifter Erik om sig 27/12 1812 med Stina Andersdotter från Känsbyn. I detta äktenskap föds barnen Johanna Carolina och Lovisa Kristina. Eriks äldsta dotter Kajsa (morfars far mor) gifter sig i dec. 1822 med Erik Ander son (morfars farfar) från Vingnäs, och i dec. året därpå föds en son Lars Magnus (död 1831) och 1826 ytterligare en son Anders Fredrik, min morfars far.

Den 9 april 1833 dör Erik Nilsson i tvinsot (TBC) 57 år och 10 mån. gammal. Han begravs den 21 april och redan efter en vecka hålls auktion efter honom. Auktionsprotokollet finns bevarat och detta ger en god inblick i vad en dåtida bonde hade i ägodelar. Man kan se att kapten Liljestjerna på Myran var en flitig köpare. Han hade ju samma år tillträtt som arrendator av Myran och behövde tydligen införskaffa både jordbruksredskap och djur. Änkan Stina Andersdotter gifter 1836 om sig med den tidigare drängen på gården Olle Jansson.

År 1834 genomförs storskifte i Krusebol. Troligen som resultat av Erik Nilssons död. Enligt skiftesprotokollet ägs då gården av änkan Stina Andersdotter 1/64-del, Erik Andersson 7/256-del (g.m. Erik Nilssons dotter Kajsa), Halfvord Andersson i Spakebol 7/256-del (g.m. Erik Nilsssons dotter Anna Stina) samt omyndiga flickorna Carolina och Lovisa med vardera 7/256-del. Dessa företräds av deras förmyndare Magnus Nilsson i Ressbyn .

Det är en stor släkt med många medlemmar, som årtiondena efter Erik Nilssons, död bor i Krusebol. Och de bildar också många familjer. Efter Eriks död bodde de efterlevande, liksom tidigare, i ”gamla Krusebol” dvs den dalslandsstuga som revs omkring 1900 och som var belägen strax sydväst om stora eken. Där bor Kajsa Eriksdotter med maken Erik Andersson och sonen Anders Fredrik, samt änkan Stina Andersdotter med sin nya make Olle Jansson och dottern Lovisa. År 1836 får Stina och Olle en gemensam son Jan Fredrik. Stinas andra dotter med Erik Nilsson, Carolina, flyttade 1834 till Tydje och gifter sig där 1836 med Olof Larsson från Rolfsbyn i Tydje, där Olof är brukare av 1/4 mtl. År 1838 flyttar paret till Krusebol. Av husförhörslängden kan man dra slutsatsen, att de då, eller efter en kort tid, flyttar in i ”Sverkers hus”. Troligen var detta hus då nybyggt. De bor som brukare i Krusebol till 1857, då de flyttar till Tybyn 1:2, 1/36 mtl, en gård som Olofs far ärvt efter sin 2:a hustru . Olof dör där 1868 och Carolina gifter om sig och flyttar till Säljebyn. Systern Lovisa gifter sig 1841 med Anders Nilsson från Känsbyn dit hon flyttar i samband med vigseln. Året därpå flyttar Anders och Lovisa med en ettårig dotter till ”Sverkers” i Krusebol. Där föder Lovisa ytterligare 11 barn, men hon förlorar fyra av barnen. Hennes elfte barn är Tion Andersson, som med familj bor kvar i Krusebol till 1901. Familjen flyttar då till Gläsan där de bebor fastigheten ”Dulpa”, som idag ägs av en släkting i Amerika.

Morfars föräldrar

I ”gamla Krusebol” växer morfars far Anders Fredrik upp, som enda barn hos sina föräldrar. 1842 konfirmeras han och han får säkert hjälpa sin far med arbetet på den del av gården som fadern brukar. I november 1863, när Fredrik är 37 år gammal, gifter han sig med Lovisa Dalin från V. Vässby i 27 Holms socken. Någon månad in på 1864 flyttar Lovisa, eller Lovis som hon kallades, till Krusebol.

Man kan undra hur Fredrik träffat sin tillkommande, som efter den tidens av ståndsmått, bor rätt långt från Ånimskog. Det visar sig dock att Lovis storasyster Lena gifte sig 1860 med Jan Jacob Göransson Blomster från Gunnarsnäs. Denne hade samma år blivit antagen som soldat för Byns i Ånimskog soldatstom och flyttat dit och får nu soldatnamnet Sand efter soldattorpets namn Sannerud. Dit flyttar nu Lena Dalin och säkerligen kommer Lovis, ibland dit på besök och träffar då kanske Anders Fredrik.

Lovis föddes 4 dec 1837 på Upperuds bruk i Skållerud. Hennes föräldrar var Daniel Dalin, född i Ärtemark 1791 och Kajsa Lennartsdotter född 1801 i Mellerud. Holms vigselbok förtäljer: ”Snickargesellen Daniel Dalin, Österråda och pigan Cajsa Lennarts dotter, Mellerud, vigda 19/8 1821”. Senare står Daniel noterad som sockensnickare i Holm. Familjen flyttar 1833 med fyra barn till Bruket (Upperud) i Skållerud där Daniel är noterad som mjölnare/snickare. Här föds ytterligare två barn, av vilka Lovis är det yngsta. År 1838 flyttar familjen tillbaka till Holm och slår sig ner i byn Kärra innan de 1848 slutligen hamnar i V. Vässby. Lovis och Fredrik gifter sig i Holm den 19 nov 1863 . Först någon månad in på 28 nästa år flyttar Lovis till Krusebol.

I Krusebol får paret tre barn: Kristina f. 13 nov. 1864 Lars Gustaf f. 5 maj 1866 min morfar Ulrika f. 4 juli 1870.

I december 1874 drabbas familjen av en stor olycka. Fadern Fredrik skall köra timmer från skogen och när han passerar med timmerlasset tätt bakom Krusenlund, går släden upp på en liten berghäll och lasset välter. Fredrik blir så svårt klämd mellan lasset och stugväggen att han avlider efter några dagar. Han efterlämnar änka och tre minderåriga barn mellan fyra och elva år gamla. Dessutom bor Lovis svärmor Kajsa Eriksdotter i familjen. Hon avlider i jan. 1879.

Det blir en svår tid för Lovis. Som hjälp med arbetet på gården anställer hon en dräng från Ressbyn . Man kan möjligen tvivla på dennes arbetsförmåga, eftersom prästen i kyrkboken har skrivit honom som dvärg. I dennes ställe flyttar hennes syster Lena och svåger f.d. soldaten Sand med tre barn in i Krusebol 1876, troligen som hjälp åt Lovis. I juli 1877 gifter Lovis om sig med Johan August Forsberg från Skållebyn. Paret får i januari 1878 en son Karl Fredrik. Sam ma år flyttar f. soldaten Sand med familj till Fröskog.

I Krusebol bor också änkan i 2:a giftet efter Erik Nilsson. Hon avlider dock 1877, men hennes 2:a make Olof Jansson samt deras son fältjägare Jan Fredrik Skog med hustru och 11 barn bor kvar till 1889, då de flyttar till Vingnäs. De bebodde då den fastighet, som senare benämndes ”Blixtebacken” Lovis med sonen Lars Gustaf (t.h.) och Forsberg, maken i 2.a giftet. Min morfar Lars Gustaf kommer att stanna kvar i Krusebol hela sitt liv. År 1885 är undantaget, då han tjänar som dräng i Bjäkebol i Tösse. Systern Kristina flyttar 1882 till Myran som piga hos kapten Berg man men flyttar hem efter ett år och systern Ulrika emigrerar 1888 till USA. Kristina gifter sig 1895 med Jan (Janne) Johansson från Topperud och flyttar dit samma år . Två år senare flyttar de tillbaka till Krusebol. De har nu fått en son Fridolf och Jannes två döttrar från första äktenskapet flyttar med. Enligt hfl flyttar familjen in i ”Sverkers hus”, där Tion Andersson med familj bor, men Tion flyttar 1901 till Gläsan (Dulpa). Fastigheten ägs sedan 1896 av Lars Magnusson i Lågan, som har ropat in den på auktion. Janne köper dock fastigheten 1897, troligen i samband med att han flyttar dit. Janne har redan 1899 köpt svägerskan Ulrikas arvedel i Krusebol och Janne och Kristin äger nu hela Krusebol med undantag för svågern/brodern Lars Gustfas del. Någon gång efter 1898 låter Janne bygga det hus, som Nils i Krusebol köpte 1910. År 1905 flyttar Janne och Kristina till Lågan, och de säljer året därpå sin del i Krusebol till Gustaf Olsson från Kroken. Denne öppnar affär i Krusebol.

Morfar

Morfar Lars Gustaf bor kvar hemma hos sin mor och styvfar. Någon gång efter det han återvänt från Tösse 1886 värvar han sig vid Wermlands Fältjägare och fick i sam band med detta sitt namn Lindstrand. Han måste nu regelbundet delta i ”möten” på Trossnäs i Värmland. Kontraktstiden kan ha varit fem eller tio år. I hfl 1891-95 finns 35 notisen ”Överförd från stamanställning”, men inget datum.

På trettondagen 1890 gifter sig morfar med Augusta Sofia Kingren från torpet Härskogbräckan i Byn. Paret bodde första åren hos hans mor och styvfar, men i mitten av 1890-talet bygger sig Lars Gustaf ett eget hus i Krusebol, ett stenkast öster om föräldrahemmet.

Lars Gustaf och Augusta fick barnen: Gunnar f. 14/9 1890 i Köpmannebro Anna f. 15/10 1892, min mor, född i gamla hemmet. Karl f. 28 september 1895 i Krusenlund , Axel f. 26 mars 1898, Erik f. 26 mars 1898 i nya hemmet, Jon f. 22/5 1906 i nya hemmet. Morfars nybyggda hus i Krusebol. Fr. v. : Gunnar, Lars Gustaf (morfar), Karl, Axel, Erik, Augusta (farmor) och Anna (mor). Foto fr. omkring 1900. Under tiden då nya huset byggdes bodde morfars familj på Krusenlund. Min mor be rättade att hon hade minnen från byggandet av det nya huset. Man hade lagt ut golvbjäl karna men inte lagt på golvbräderna och hon mindes hur hon hade hoppat mellan bjälkar na. Det gamla huset revs i samband med att det nya byggdes, och det var vanligt att man tillvaratog byggmaterial från rivningshus. Möjligen byggdes det nya huset något år senare än 1895, eftersom Lovis och Fors berg inte flyttade till Ressbyn förrän 1897. År 1922, när morfar var 56 år, råkade han ut för en allvarlig olycka. På den tiden an svarade bönderna för underhållet av vägar na, för vilket de hade en gemensam kassa. Farfar och morfar åtog sig ibland sådant un derhållsarbete. Vid ett tillfälle skulle de spränga bort en del berg och morfar skötte borrstålet. Han fick därvid en stålflisa i ögat. Han blev opererad i Vänersborg, men de klarade det inte. I stället fick han inflamma tion i ögonnerven, som gick över till andra ögat och han blev så småningom helt blind. Han klarade dock en del arbete, som t.ex. att hugga ved och hämta vatten. Innan de fick vattenledning hämtade han vatten i brunnen, även åt djuren. När han gick slog han med käppen på stängslet utefter vägen. Beträffande Forsberg, har jag ett minne från min barndom. Jag kunde väl vara i 6-7 –årsåldern, då Forsberg dog. Han och Lovis hade sålt Ressbyn och flyttat till Blixtebac ken 1920. När Forsberg dog (Lovis hade dött redan 1921) låg han lik på logen hos mormor och morfar. John skrämde mig för att Forsberg spökade där. När jag en dag gick ner till Krusebol, så hade John några konster för sig på logen. Jag blev ”gôrrädd”. Länge efter detta vågade jag inte gå ut när det var mörkt. Jag var mörkrädd ett tag, men det gick över. De ligger allt still, de döa, men de som lever kan vara elaka. Mormors familj Min mormor Augusta Sofia föddes i Hult den 31 juli 1868. Hennes föräldrar var Karl Kingren och Maja Stina Larsdotter Resberg. Karl var son till Jan Kingren och Kajsa Ar vidsdotter. Jan Kingren blev indelt soldat i Kingebol 1809 och flyttade då dit tillsam mans med sin mor och en syster, eftersom fadern hade avlidit redan 1798. År 1816 gif ter sig Jan med Kajsa Arvidsdotter född 1795 i Hult och hon flyttar då in i soldattor pet. Kajsas far var bonden Arvid Eriksson i Hult, f. 1751 i Wassviken. År 1838 flyttar Jan och Kajsa till Hult, där Jan blev brukare av svärfaderns gård (svärfadern hade avlidit redan 1827). Jan dör 1855 i Hult och Kajsa 1872. Jan och Kajsa fick nio barn, vilka alla utom den yngsta föddes i Kingebol. Sonen Karl, min mormors far, föddes i soldattorpet 1828. När han är 10 år flyttar han med för äldrarna till Hult. Där bor Karl kvar och gif ter sig 1861. I Hult föds barnen Erik Gustaf 1861 död 1862 Stina 1864 Augusta 37 1868, min mormor 1868 flyttar Karl, med hustrun och bar nen Stina och Augusta, till torpet Härskog bräckan, där han blir torpare. Här föds 1873 dottern Anna, som emellertid avlider 1885 . 38 Dottern Stina flyttar 1888 till Göteborg 39 och Augusta gifter sig 1890. Karl och Maja Stina bor nu ensamma på torpet. År 1897 då Karl är närmare 70 år, flyttar de till backstugan Krusenlund i 40 Krusebol. Stugan ägs av svärsonen Lars Gustaf Lindstrand, gift med deras dotter Augusta. Karl och Maja Stina bor nu i närheten av dottern Augusta, och får säkert hjälp med ett och annat. Karl försöker, så gott han kan hjälpa svärsonen med sysslor på gården. Vid ett sådant tillfälle skulle Karl hämta vatten till djuren. Det var i sep. 1899. Karl hade med häst och vagn kört till den närbelägna ”Pettersjö”. På kärran var lastad en stor tun na. Framkommen till ”sjön” satt Karl kvar på kärran och backade hästen på en berghäll ner mot vattnet. Hästen halkade emellertid och hela ekipaget gled ner i vattnet. Karl, som inte var simkunnig, drunknade liksom hästen. Mormors mor Maja Stina Resberg föddes på Ressby soldatstom den 1 apr 1834. Hen nes far var soldaten på Ressby soldatstom nr 729 Lars Nilsson Resberg, född 1807 i Östra Berg. Han blev antagen som soldat för Ressbyn 1830 och förblev soldat för Ress byn tills han dog i Nössemark i nov 1859. Vad gjorde han i Nössemark? Var han på väg till släktingar i Norge? När mormors mor Maja Stina blev änka 1899, bodde hon kvar på Krusenlund och försörjde sig genom att i den lilla stugan ta emot gamla och svaga personer, som inte klarade av att bo ensamma. En av hennes inneboende var den för alkoholmissbruk av satte kyrkoherden Björén i Ånimskog, som avled på Krusenlund 1909. Maja Stina bod de kvar på Krusenlund till 1920, då hon flyt tar till sin dotter och måg i Krusebol. Hon avled 1922 på L:a Bräcke. Slutet på historien När far återvänt från USA bodde han hos föräldrarna i Ressbyn. Han började arbeta på Bergslagernas Järnvägar som bromsare. På den tiden fanns det inga tryckluftsbrom sar på tågen, utan i varje fall godstågen fick bromsas med mekaniska bromsar, som ma növrerades manuellt av en bromsare som satt i en liten bromshytt på en del av vag narna i tågsättet. Han arbetade också i järn vägens ”replag” i Ånimskog. En tid var han också gruvarbetare i Kristinagruvan i Kingebol. År 1917 den 18 maj gifte sig far med Anna Kristina Lindstrand. De flyttade då till Gatan i Hult, en liten lägenhet utan jord bruksmark som tillhörde Hult och ägdes av Petter Eliasson. Innan mor och far flyttade in där hade stället bebotts av familjen Lil jesköld. Huset byggdes nog på 1890-talet och troligen var det Eliasson och Magnus son i Lågan, som lät bygga det. Jag kom till världen i juni 1918. Då först var andra världskriget slut, men nu var det inte aktuellt för far att återvända till Ameri ka. Han var dock amerikansk medborgare i många år här i Sverige. 1920 köpte far en egendom i Ressbyn. Det var tio tunnland åker och några tunnland skog. Totalt en sextondels mantal. Det fanns dock inga byggnader, som hörde till fastig heten. Far köpte marken av Torbjörn Lind ström, som sålde genom auktion. Nu blev far bonde på heltid. Vi bodde dock kvar i Gatan. Den 17/3 1929 dog min farmor. Far far flyttade då upp på övervåningen i dals landsstugan i Ressbyn och vår familj fick möjlighet att flytta dit och bebo nedervå ningen. Vi flyttade den 1:a maj 1929. Det hade snöat mycket på valborgsmässoafton, så flyttlasset fick gå på släde. Far och farfar brukade nu Ressbyn till sammans och jag fick hjälpa till som dräng.