Dalsland/Ånimskog/Anders Lidbäck

En berättelse av Linnea Klingström från Ånimskogs Kyrkogård. Handlar om Silbobalsprästen Anders Lidbäck.

Jag ligger på knä under en lönn på Ånimskogs kyrkogård och väntar på att solen ska röra sig några centimeter högre upp på himlen för att ge mig det släpljus som krävs för att fånga gravstenens inskriptioner på bild. Här vilar nämligen seriemördaren Silbodalprästens fru och hans älskarinna sida vid sida…

Silbodalprästen hette från början Anders Svensson efter sin far Sven Andersson så som tidens namntradition påbjöd. Hans mor hette Lisa Olsdotter. Anders föddes 1803 i Bretved i Brålanda och familjen var mycket fattig. Även om Sven och Lisa under några år hade ett litet lantbruk på arrende, slutade de sina dagar som backstugusittare efter ett liv präglat av fattigdom och kringhoppande. Efter att fadern stulit en skinka till sin förmodligen svältande familj kom han att få öknamnet Skinke-Sven. Anders blev under sin barndom ofta mobbad för detta och det fick honom att senare byta efternamn till Lindbäck. I skolan gick det desto bättre, Anders hade läshuvud och fick hjälp av sin morbror som var kyrkoherde i Nössemarks församling att studera vidare. Efter att han prästvigdes några dagar innan julafton 1831 fick han tjänst som sockenadjunkt i Skålleruds församling.

Det är i Skållerud som Anders träffar Johanna Ågren. Johanna är 34 år och bor tillsammans med sin farbror; änkemannen och förre bruksinspektoren Johan Ågren. Johan Ågren har inga egna barn, och Johanna är därför hans rättmätiga arvinge. Hennes arv var sedan tidigare bestämt till 2000 riksdaler, en ansenlig summa på den tiden. Resterande arv skulle gå till en slöjdskola var det bestämt. Fru Ågren dog samma år som Anders Lindbäck fick sin tjänst som sockenadjunkt i Skållerud. Tre år efter, 1834 inackorderar sig Anders å ¼ mantal Kroken, det vill säga, hos Johan och Johanna Ågren. Anders var tre år yngre än Johanna när han flyttade in. Han var en stilig och mörkhårig ung man, något magerlagd och med skarp böjd näsa.

Enligt en samtida uppteckning beskrevs Anders Lindbäck som ”av ett egendomligt lynne. Lugn, kall, sluten och högmodig i yttersta grad kunde man endast undantagsvis öppna ett samtal med honom…”.

Enligt ryktet blev Johanna genast mycket förälskad i Anders. Kanske var det ömsesidigt. I vilket fall så går Johannas farbror till sin vän och riksdagsmannen A Eriksson där han ber om att få häva sitt och hustruns testamente med orden ”Johanna har ej gjort sig förtjänt av något testamente sedan Lindbäck kom till Kroken”.

Hur som helst så gifter sig Anders samma år med Charlotta Fredrika Bergman, dotter till en regementsskrivare. Kanske lugnar detta farbrodern något för när han sex år senare avlider finner man ett nytt testamente där Johanna får huvuddelen av kvarlåtenskapen! Testamentet är bevittnat av ingen mindre än Anders Lindbäck själv och hans svåger. Vad gör då Johanna av arvet? Jo hon löser ut den del av gården som några släktingar fått och säljer sedan rubbet till Anders och hans hustru, samt en jordbrukare som heter Jonas Krawe mot löftet att själv få bo kvar tillsammans med Anders och hans hustru.

Jonas Krawe köper sedan upp även Anders hälft, mot att Anders får behålla brukningsrätten fram till dess han får pastorat. Det skulle dröja hela 27 år tills Anders får sitt pastorat och kyrkoherdebefattning. Då har Krawe redan varit död i två år. En bra deal för Anders Lindbäck med andra ord.

Silbodalsprästens hjärtefrågor i socknen är fattigvårds- och ordningsfrågor. Förmodligen färgad av sin fattiga barndom vill han bekämpa såväl snatteri som husbehovsbränning. Han brinner för sina predikningar om ”djävulens dryck” men är förmodligen själv alkoholiserad. Under några år går allt Anders Lindbäcks väg i Skållerud. Han får sockenborna att bekosta målning och förgyllning av en orgel till kyrkan, och han blir ordförande i skolstyrelsen. Ett sockenbibliotek får han även till stånd, fyllt med hans egna böcker.

Men sakta växer ett motstånd fram mot honom. När den gamla kyrkoherden Örtenblad dör och efterträds av en ung man, N. G. Clarholm rivs flera av Anders Lindbäcks tidigare beslut upp. Ur sockenbiblioteket sorteras ”olämpliga” böcker ut, flera av de böcker som Anders själv skänkt. Ett rykte börjar spridas om att Anders Lindbäck bedrivit otukt med nattvardsbarnen.

1861 blir han, med stor majoritet, vald till kyrkoherde i Silbodal i Värmland. Silbodal är mycket fattigt, och fattigdom var ju något som sedan barnsben bekymrat och fått hjärtat att klappa hos Anders. Nu vill han ta i med hårdhandskarna för att en gång för alla bli av med fattigdom och synd. Han låter spionera på församlingsborna, tar betalt för både bröllop och begravningar och styr Silbodal med en järnhand. Gamla och svårt sjuka är en belastning för församlingen och socknen. Kanske även en belastning för sig själva? Hans egen far hade ju tvingats stjäla på grund av sin fattigdom, och genom det ådragit sig öknamnet Skinke-Sven, vilket lett till att även Anders blivit hånad och mobbad under uppväxten. Nu skulle fattigdomen bort! Inga mer hån, inga stölder, inget onödigt lidande.

Så Anders blandar arsenik i nattvardsvinet som han ger till de fattiga och sjuka åldringarna vid hembesök. Minst tre personer tar han livet av med spetsat nattvardsvin. Arseniken får han förmodligen från ett litet husapotek som han köpt av en församlingsbo. De han lyckas döda är änkan Karin Persdotter i Huken, inhyseshjonet Nils Pettersson i Fårskog och förre handlaren Anders Lysén i Silbodal. Han försöker även mörda Karin Persdotters son, Daniel Andersson, men han överlever hela fem förgiftningar.

Det är när han ger sin barndomsvän Anders Lysén en tallrik med förgiftad gröt som misstankar börjar väckas mot prästen. Samtidigt får polisen ett antal anonyma brev som pekar ut Anders Lindbäck som giftmördare. Man obducerar Lyséns kropp och efter analys fastslås det att han dött av arsenikförgiftning. Nu börjar gravar grävas upp och Anders Lindbäck ställs snart inför rätta. Efter att ha erkänt tre mord och tre mordförsök hänger han sig i sin cell innan domen hinner falla.

25 år efter sin död grävs även liket av Johan Ågren upp. Undersökningen av kroppen visar inga spår av förgiftning. Illvilliga rykten menar dock att Johans lik bytts ut i efterhand. I Skållerud talas det länge, länge, om vilka som kunde varit Silbodalsprästen offer i bygden. Förutom Johan Ågren pekas ett ungt par ut som potentiella mordoffer, nämligen lanthandlaren von Sneidern och hans hustru som hastigt avlidit 1853.

Johanna stannar som inackorderad hos Anders och hans fru hela sitt liv. När Anders begått självmord bor Johanna och Charlotta Fredrika alltjämt tillsammans. Förmodligen har de två kvinnorna i Silbodalprästens liv blivit mycket goda vänner. Hur relationen mellan de tre såg ut inbördes får vi aldrig veta.

När jag började skriva den här texten hade jag fått höra att två av Silbodalsprästens första mordoffer fanns begravda i Dalsland, på Ånimskogs kyrkogård. När jag besökte kyrkogården behövde jag inte leta länge innan jag hittade gravstenarna som skulle vara Silbodalsprästens offers. Det var bara det att jag kände igen namnen. Och det var inte några mordoffer. Det var gravstenarna över hans hustru Charlotta Fredrika och inackorderade älskarinnan Johanna Ågren.

Så här ligger jag nu på knä i det våta gräset på Ånimskogs kyrkogård och väntar på att solens strålar ska hamna precis rätt på gravstenarna framför mig. Gravstenar över de två kvinnorna som stod Silbodalsprästen närmast. De kände honom förmodligen bättre än någon annan. Visste de vad han smidde för planer? Talade de om fattigdom och arsenik vid middagsbordet på kvällarna? Vad hade de egentligen för relation till varandra, kvinnorna som kom att leva sida vid sida, och slutligen begravas bredvid varandra? Svaren på de frågorna begravdes med dem. På en kyrkogård i Ånimskog i Dalsland.