Dalsland/Ånimskog/KarlSandin

Karl Sandins berättelse om sitt Kyrkvaktmästare arbete.

(Karl Sandin född den 26/9-1917 död den 19/12-1999)

En Kyrkvaktmästares berättelse.

Den 15 oktober 1946, var den dag, när jag tillträde tjänsten som kyrkvaktmästare i Ånimskogs församling. Jag hade anställning som chaufför hos Ernström o Co i Snäcke. Som den tidens löner så var veckolönen som chaufför 72 kr. Hela årslönen översteg inte 2000:- på grund av vissa uppehåll å korttids permiteringar.

När jag då fick erbjudandet av kyrkoherde Fritjoff Hellborg, som då var kyrkoherde i församlingen, att söka tjänsten som kyrkvaktmästare, så var den avgörande tanken att kunna få något kortare arbetsväg. Särskilt vintertid var det mycket påfrestande att cykla de 12 km till arbetet.

Då fanns ju vare sig motorcykel eller bil. Arbetet var ju skiftarbete, vilket också bidrog till svårigheterna, så efter noga övervägande så lämnade jag in ansökan till kyrkorådet.Kyrkorådet bestod av Kyrkoherden F Hellborg, som var ordförande, K.J Fremling, Axel Fremling, Hilmer Hermansson, Kyrkvärdarna J.W Karlsson , Bolet, K.P Johansson Säbyn. O Hultén Ö: Korsbyn, K Niklasson Salebol, Anders Pettersson Hängelö samt Pettersson Myran.

Dä var inte något lätt arbete att ta. Det som var det svåraste var att det fanns så få gravplatser och att antalet begravningar var mellan 20-30 per år. Då förekom inte någon kremation, så själva gravgrävningen var mycket påfrestande, särskilt vintertid, med mycket kalla vintrar och många gånger var tjälen 1 m o mer.

Dä fanns ju inga redskap att tala på, endast spade, spett och det underbara redskapet som hette korp. Kilar o slägga måste också användas. Efter ganska hårda disskutioner med kyrkvärdarna, som då var J.W. Karlsson Bolet och K.J. Johansson i Säbyn fick jag tillstånd att använda dynamit när tjälen var för svår. Många gånger fick jag leja hjälp, som jag själv fick betala på den lilla lön jag hade.

Dä var ju gammaldags seder som innebar att det skulle vara 4 st fina granar inne i kyrkan, 2 på var sida om katafalken, 2 st vid porten och 4 st granar vid graven. Det var mycket svårt att skaffa så många granar. Dä fanns en gammal överenskommelse med Melker Larsson på Ånimskog Gård att man fick ta granar på gården, men det var mycket svårt och tog lång tid att hugga å bära efter dessa granar, som i antal var 10 st. Det rörde sig om ca 100 granar per år. Det skulle sparas på allt, så det måste vara risning av den uppskottade jorden och kläda gravens sidor med granris.

Folkmängden var, när jag började, ca 1200 personer i församlingen. Vintertid var också mycket arbetsamt för var i regel mycket snö, som fick skottas med skyffel. I skötsel av kyrkorummet ingick storstädning en gång per år, vilket innebar skurning av golv o bänkar, som jag själv fick leja hjälp till. Putsning av all mässing, takkronor o lampetter. Piskning av den stora mattan som kan nämnas att den vägde 125 kg.

Så fanns ju ingen elvärme på den tiden, utan eldningen fick göras så att man elda med ved i en varmluftspanna som var placerad i kyrkokällaren vilket var högst obekvämt att bära in, mins 30 kbm ved per år. Denna veden skulle kapas å lagras i vedskjulet och sedan dras in på kälke, på vintern  måste man börja elda på fredag em om man skulle få det något sånärt varmt tills på söndag.

Seden var också så att begravningar, för det mesta, försiggick före gudstjänsten på söndag. Då fick man börja kl 5-6 på morronen för att hinna med att eventuellt skotta väg till graven o elda å vara behjälplig när entreprenören kom. När sedan begravningsföljet var ute till graven skulle granarna vid katafalken flyttas och städa av en del och hjälpa till å bära ut blommor m.m och ringning till och ifrån graven. Detta skulle hinnas med på 20 minuter.

Julottan var en jobbig tillställning, då fick jag vara i kyrkan kl 02.00 på julnatten för att elda, tända ljus o marschaller. Någon gång hände det att strömmen var borta, då fick jag trampa orgeln.

Dä fanns också episoder som var mycket påfrestande, en pingstdag när det var konfirmation med fullsatt kyrka hände det som inte får hända. När tjänsten började, så blev det något fel på värmepannan, så att tjock rök strömmade in i kyrkan, vilket innebar att folk fick lite panik å rusade ut ur kyrkan, några kräktes å en allmän oreda uppstod. Kyrkoherden fortsatte tjänsten som om inget hänt, och jag fick skulden för att jag inte sotat pannan, men felet var inte det, det berodde på att det inte varit eldat på länge, så det blev absorbation i skorsten, men det avlöpte ganska bra, efter att jag fick bära ut all veden i pannan med eld o allt.

En gammal sed var också att vid alla gudstjänster skulle det ringas i kyrkklockorna 2 timmar före tjänsten, såsom en påminnelse till församlingsborna att nu var tiden inne att göra sig i ordning för att hinna till kyrkan i rätt tid. Dä va ju inte att bara hoppa in i en bil utan de flesta fick gå eller åka trilla efter häst.

Jag kan minnas när Karl Nikolausson i Salebol kom till kyrkbryggan med en fullastad båt, med en arcimedes utombordsmotor som drivkraft. Dä var mycket att samtala med Karl N, han hade alltid något intressant att berätta. Andra ringningen skulle göras när prästen var på ingång, då skulle man stå ute o noga se efter när prästen blev synlig, då skulle man börja ringa med den lilla klockan tills prästen ställde ifrån sig sin cykel (Han cyklade på den tiden) Sedan skulle man skynda sig o öppna sakrisdörren å högtidligt hälsa, man fick inte säga ”du” till prästen när någon kunde höra det, meneljest kunde det gå för sig. 3:dje ringningen (sammanringningen) skulle ske exakt kl 11 (mycket noga) med båda klockorna.

Vid jordfästning skulle man stå ute å invänta begravningsföljet , när det blev synligt, och sedan ringa tills de hade kommit fram till kyrkan, då ställdes kistan utanför porten på två bockar av trä sedan ställdes begravningsgästerna upp bakom kistan med de närmast sörjande främst, framför kistan skulle 2 prestaverande gå, iregel i frack å hög hatt. När allt var klart skulle klämtningen ske på så sätt att man skulle med 3 slag i den stora klockan, 3 slag med den lilla klockan, detta upprepades 3 gånger, sammanlagt 18 slag därefter skulle ringning med båda klockorna göras och begravningsföljet började gå in i kyrkan till sorgemusik. Efter jordfästningen skulle det ringas med båda klockorna till graven och efter en sista bön av prästen skulle ringning med båda klockorna avsluta akten då skulle flaggan hissas på hel stång.

All ringning på den tiden var manuellt med trampanordning, vilket var ganska svårt.

Den 29 oktober 1950 dog vår gamle kung Gustav V, då skulle ringning ske med båda klockorna i en halv timme varje dag från kl 12 till 12.30 tills jordfästningen den 5 november 1950. 5 november , då skulle ringningen göras i en hel timme från kl 12.00 till kl 13.00. För detta skulle en ersättning utgå med 75 kr, vilket aldrig blev betalt. Ringning gjordes av mig till flera kungligheter som prins Wilhelm, prins Eugen m.fl.

På 50-talets början börgade diskussioner att det var högst nödvändigt med att utöka kyrkogården. Det blev en svår diskussion, det fanns två alternativ, ett gick ut på att bygga åt öster, ett annat förslag var att bygga ut åt väster, det senare blev antaget, men på grund av att marken västerut var mycket vattensjuk så måste avloppsdiket ner mot sjön sänkas med 65 cm, ett besvärligt arbete som utfördes av Gunnar Bernardsson Brötteln. Efter många diskussioner kom så småningom arbetet igång. 1955 kunde den nya kyrkogården invigas. När den nya kyrkogården var klar att att tas i bruk, så blev det ju mer arbete, så 1960 blev jag heltidsanställd.

(P.S jag slutade tjänsten den 14 april 1977 )

Karl Sandin                att ovanstående är som orginalet kyrkvaktare               skrivet av Karl Sandin intygar                               dottern Siw 2025-02-16          

Här berättar Karl Sandin historien om Ånimskogs kyrka (Från predikstolen i Ånimskogs Kyrka)

Länk till fil

Karl Sandins far J.P. Sandin berättar om en harjakt med dödlig utgång.

Sid 1                            Nyårsafton år 1938 kl halv 11 f.m                                   afskrift från tidning

             Förtvivlad kamp för livet bland Ånimmens isar

21 årige stred förgäves och omkom, 19 årig nära mista livet vid räddningsförsök

21 årige Erik Gustafsson från Bolet i Ånimskog fick nyårsaftonen , efter en förtvivlad, tapper kamp sätta livet till i Ånimmen och hans kamrat, 19 årige, Gunnar Sandin var under försöken att rädda honom så nära att mista livet att en Carnegibelöning vore på sin plats.

De båda ynglingarna var ute på jakt på Bolets marker vilka gränsar till Ånimmens östra strand och hade fått upp en hare vilken flydde ut över den s.k Lundviken o ynglingarna följde efter ut på viken och tänkte ej på att den snötäckta isen var förrädisk. Viken är ungefär 400 m bred och de voro väl ca 40 meter från land eller den andra stranden när isen brast under båda ynglingarna och kom i vattnet. Gustafson hade dock sinnesnärvaro nog att avlossa ett skott med sitt gevär för att påkalla folks uppmärksamhet, men olyckligvis befann sig ej någon av de närboende ute.

Ynglingarna som båda var simkunniga fingo därför kämpa ensamma för livet i Ånimmen. Gustafson arbetade förtvivlat för att ta sig upp, men den svaga isen brast undan för undan. Han tog sig dock närmare in mot land och för att få större rörelsefrihet befriade han sig från de tunga gummistövlarna och slängde ifrån sig geväret. Sandin försökte med uppenbar fara för sitt eget liv komma Gustafson till hjälp, men alt var förgäves. Han gick igenom isen tre eller fyra gånger men förmådde  inte ta sig upp och lyckades till och med komma sin kamrat så nära att denne fick tag i geväret som Sandin räckte honom eller sträckte ut till honom. Det var emellertid lönlöst då isen brast igen. Gustafson bad då Sandin gå tillbaka samma väg de kommit enär isen till den närmaste belägna stranden ej var bärstark och hämta folk. Sandin gav sig iväg och när han nådde land såg han att Gustafson ännu höll sig uppe, han skyndade då upp till Sjövik där han alarmerade folk, men han var själv så medtagen efter den hårda striden med sjön och isen att han hade svårt att klargöra var olyckan skett. Folk skyndade till och fick en eka i sjön där det fanns öppet vatten. Så rodde man förbi viken till motsatta strand för att ta sig ut till olycksplatsen eller där olyckan skett som låg längre innåt. Den isbelagda viken och som man därför ej kunde ro in till. Nu högg man slanor och lade ut till vaken, men det hjälpte ej då isen ej höll.

Den unge Erik Gustafson hade emellertid lönlöst arbetat då isen brast och folk kom till platsen med häst o släde .

Från Lund körde man upp stigar för att ta sig ut till vaken, men det gick ej heller och då drog man fram ekan  upp efter stränderna och lyckades med den ta  sig till olyckplatsen. Efter flera timmars arbete fick man så på aftonen upp liket efter den omkomne ynglingen. Den sorgliga olyckan har i bygden väckt den djupaste sorg och förstämning.

Den i så unga år bortryckte var en arbetsam och duktig samt skötsamm ung man som var omtyckt av alla. Han efterlämnar föräldrar hem äg Petrus Gustafson i Bolet och hans maka samt syskon i vars djupa sorg, en stor vänkrets. Deltager, Gunnar Sandin som kämpade så tappert för att hjälpa sin kamrat befinner sig trots de svåra strapetserna väl.