Östergötland/Åsbo/Per Daniel Amadeus Atterbom: Skillnad mellan sidversioner
Skapade sidan med '{{NyPerson |landskap=Östergötland |socken=Åsbo |titel=Författare, poet, professor |namn=Per Daniel Amadeus Atterbom |fullnamn=Per Daniel Amadeus Atterbom |sortnamn=Atterbom, Per Daniel Amadeus |född datum=1790-01-19 |född plats=Pålsbo, Åsbo |död datum=1855-07-21 |död plats=Stockholm |bild= |bildtext= }} '''Per Daniel Amadeus Atterbom''', född 19 januari 1790 i komministerbostället Pålsbo i Åsbo socken, Östergötland, död 21 juli 1855 i Stockholm, var en s...' |
Ingen redigeringssammanfattning Märke: Manuell återställning |
||
| (6 mellanliggande sidversioner av samma användare visas inte) | |||
| Rad 10: | Rad 10: | ||
|död datum=1855-07-21 |
|död datum=1855-07-21 |
||
|död plats=Stockholm |
|död plats=Stockholm |
||
|bild=Fil:Östergötland-Åsbo-Per Daniel Amadeus Atterbom - lithograph.jpg |
|||
|bild= |
|||
|bildtext= |
|bildtext=Atterbom, Samtida litografi |
||
}} |
}} |
||
'''Per Daniel Amadeus Atterbom''', född 19 januari 1790 i komministerbostället Pålsbo i Åsbo socken, Östergötland, död 21 juli 1855 i Stockholm, var en svensk författare och kritiker. Atterbom var professor vid Uppsala universitet, ledamot av Svenska Akademien från 1839 och skrev det romantiska verket Lycksalighetens ö. |
'''Per Daniel Amadeus Atterbom''', född 19 januari 1790 i komministerbostället Pålsbo i Åsbo socken, Östergötland, död 21 juli 1855 i Stockholm, var en svensk författare och kritiker. Atterbom var professor vid Uppsala universitet, ledamot av Svenska Akademien från 1839 och skrev det romantiska verket Lycksalighetens ö. |
||
[[Fil:Östergötland-Åsbo-Pålsbo Vykort.jpg|vänster|miniatyr|400x400px|Komministerbostället, Pålsbo]] |
|||
Han blev professor i teoretisk filosofi vid Uppsala universitet 1828 och i estetik och modern litteratur 1835, ledamot av Svenska Akademien 1839. Han var farfar till Ebba Atterbom och lärare åt den blivande kung Oscar I under åren 1819–1821. |
Han blev professor i teoretisk filosofi vid Uppsala universitet 1828 och i estetik och modern litteratur 1835, ledamot av Svenska Akademien 1839. Han var farfar till Ebba Atterbom och lärare åt den blivande kung Oscar I under åren 1819–1821. |
||
| Rad 21: | Rad 21: | ||
Atterboms skönlitterära författarskap är synnerligen musikaliskt och känslosamt. Det behandlar ofta fritt omarbetade sagor. Kritiker menar att Atterbom aldrig lyckas fjärma sig från sin egocentrism, då hans egna själskonflikter genomsyrar vad han skriver. Mest känd är han för det poetiska eposet Lycksalighetens ö och Fågel blå som han började arbeta på från 1811. Båda kallades sagospel av honom själv. Lycksalighetens ö publicerades 1824 och 1827 i två delar. Fågel blå publicerades från början 1814 som ett fragment i Poetisk kalender. Svenska siare och skalder 1-6, Sveriges första egentliga svenska litteraturhistoria, skrevs av Atterbom 1841–1855, och för denna fick han sitt erkännande i den svenska estetiken. Dessförinnan hade han publicerat Studier till philosophins historia och system (1835). |
Atterboms skönlitterära författarskap är synnerligen musikaliskt och känslosamt. Det behandlar ofta fritt omarbetade sagor. Kritiker menar att Atterbom aldrig lyckas fjärma sig från sin egocentrism, då hans egna själskonflikter genomsyrar vad han skriver. Mest känd är han för det poetiska eposet Lycksalighetens ö och Fågel blå som han började arbeta på från 1811. Båda kallades sagospel av honom själv. Lycksalighetens ö publicerades 1824 och 1827 i två delar. Fågel blå publicerades från början 1814 som ett fragment i Poetisk kalender. Svenska siare och skalder 1-6, Sveriges första egentliga svenska litteraturhistoria, skrevs av Atterbom 1841–1855, och för denna fick han sitt erkännande i den svenska estetiken. Dessförinnan hade han publicerat Studier till philosophins historia och system (1835). |
||
Trots stora framgångar var Atterbom också skarpt kritiserad av många i sin samtid och tidvis öppet hånad. Hans konservativt kristna tro och lyriska romantik stod i skarp kontrast till den framväxande liberalismen och dess realism. |
Trots stora framgångar var Atterbom också skarpt kritiserad av många i sin samtid och tidvis öppet hånad. Hans konservativt kristna tro och lyriska romantik stod i skarp kontrast till den framväxande liberalismen och dess realism.<ref>https://sv.wikipedia.org/wiki/Per_Daniel_Amadeus_Atterbom</ref>{{SidfotB}} |
||
Nuvarande version från 9 februari 2026 kl. 11.34
|
Per Daniel Amadeus Atterbom
|
||
|---|---|---|
 |
||
|
Atterbom, Samtida litografi
|
||
| Landskap | Östergötland | |
| Socken | Åsbo | |
| Titel | Författare, poet, professor | |
| Född | 1790-01-19 | |
| Pålsbo, Åsbo | ||
| Död | 1855-07-21 | |
| Stockholm | ||
Per Daniel Amadeus Atterbom, född 19 januari 1790 i komministerbostället Pålsbo i Åsbo socken, Östergötland, död 21 juli 1855 i Stockholm, var en svensk författare och kritiker. Atterbom var professor vid Uppsala universitet, ledamot av Svenska Akademien från 1839 och skrev det romantiska verket Lycksalighetens ö.
Han blev professor i teoretisk filosofi vid Uppsala universitet 1828 och i estetik och modern litteratur 1835, ledamot av Svenska Akademien 1839. Han var farfar till Ebba Atterbom och lärare åt den blivande kung Oscar I under åren 1819–1821.
Släkten Atterbom härstammar från bonden Lars Hemmingsson i Ledberg i Östergötland, som föddes under andra halvan av 1500-talet. Släktnamnet togs av dennes sonson, komministern Jonas Hemmingi Atterbom, efter hemmanet Attorp i Rappestads socken, där han föddes 1663.
Atterboms skönlitterära författarskap är synnerligen musikaliskt och känslosamt. Det behandlar ofta fritt omarbetade sagor. Kritiker menar att Atterbom aldrig lyckas fjärma sig från sin egocentrism, då hans egna själskonflikter genomsyrar vad han skriver. Mest känd är han för det poetiska eposet Lycksalighetens ö och Fågel blå som han började arbeta på från 1811. Båda kallades sagospel av honom själv. Lycksalighetens ö publicerades 1824 och 1827 i två delar. Fågel blå publicerades från början 1814 som ett fragment i Poetisk kalender. Svenska siare och skalder 1-6, Sveriges första egentliga svenska litteraturhistoria, skrevs av Atterbom 1841–1855, och för denna fick han sitt erkännande i den svenska estetiken. Dessförinnan hade han publicerat Studier till philosophins historia och system (1835).
Trots stora framgångar var Atterbom också skarpt kritiserad av många i sin samtid och tidvis öppet hånad. Hans konservativt kristna tro och lyriska romantik stod i skarp kontrast till den framväxande liberalismen och dess realism.[1]
