Dalsland/Ånimskog/OdhnemaSjö/Kap1

Sida 5

Moster Sabina var änka och bodde som vaktmästare i ett rum med kök tillhörande ett baptistkapell, som låg ensligt mellan Köp-mannebro och Kärrkil. Jag fick ofta vara hos henne, då skolan hade lov. I den dubbla funktionen som sällskap och handräckning vid mosters textilhantverk fick jag en tämligen god inblick i hur en väv sattes upp, och hur dräll skattades, och hur man vävde kyper, eller vilka knep som kunde komma i fråga vid framställning av hemtrevliga gardiner.
 Vid denna tid i seklets början var vägarna fulla av zigenare, tattare, gesäller och allehanda löst folk. Moster bodde alldeles intill stora kungsvägen och hade ständiga besök av påträngande gäster, som behövde allting och inte var blyga att tala högt om sina önske¬mål, ofta i en hotfull ton. Men moster hade intet att ge, då hon själv mer än väl behövde de smulor hon förmådde att skaffa till huset.
 Hon hade ingen pension eller annan ekonomisk tillgång. Hennes alster voro prima grejor och skulle numera säkerligen stått högt i kurs. Men folk hade ont om pengar, och det var inte lätt att driva gårdfarihander vid den tiden.
 En gång drev ett sällskap zigenare förbi, tydligen en hel släkt. Karavanen bestod av en häst med vagn. Vid varje vagnshjul gick en äldre man. Vagnslådan var fylld med hö och trasor samt äldre kvinnor, så många som kunde få plats, och trängd mellan dem en stor mängd småbarn. Efter kom en månghövdad skara manlig och kvinnlig ungdom i olika åldrar. Jag tyckte mig se den bibliska histo¬rien livs levande framför mig.
 Lyckligtvis fortsatte de och drogo vidare. Ve den bygd, där de slogo läger. Överallt trängde de på, och allt behövde de. Männen erbjödo sig att förtenna kopparkärl, att fila sågar eller liknande. De gjorde i regel ett bra arbete, men det gällde att först komma överens

Sida 6

om priset, annars riskerade man att få lösa ut sin egendom till fulla värdet. Kvinnorna ville spå om framtiden med hjälp av en solkig kortlek. De målade framtiden i ljusa färger med god lycka och tur i kärlek. Ungdom och barn tiggde, allting var nyttigt och föremål för deras åtrå. För övrigt var snatteri ett vältrimmat näringsfång.
Det fanns lantbrukare, som voro rädda att komma på kant med dessa så kallade skojare av fruktan för repressalier vid marknads-besök. Ett slags psykisk utpressning alltså.
En annan typ av landsvägens farande folk var vanliga luffare. som gärna ville tituleras gesäller, trots att denna typ av vandringsmän för länge sedan upphört att finnas till i sinnevärlden. Alle dessa voro helt enkelt arbetsskygga och parasiterade på allmänhetens medkänsla och godtrogenhet.
I stort sett voro de väl rätt ofarliga, men gent emot ensamma kvinnor och barn kunde de uppträda pockande och i hög grad otrevligt. Vanligen voro de ovälkomna och bemöttes därefter. De var i viss mån arvtagare till den tidigare rotegång, som varit en tidigare form av fattigförsörjning och ur alla synpunkter synnerligen olämplig, förödmjukande för mottagare och betungande för givare. De kringvandrande "hjonen" var sällan rumsrena och förde för det mesta ohyra i släptåg. De kunde näppeligen vara välkomna.
Yrkesvandrarna — luffarna — voro egentligen en fortsättning på en utdöende gren av det utdöende gesällskrået. När en gesäll varit en tid hos en mästare, normalt ett år, ansåg både han och hans mästare, att han lärt det mesta hos denne och sålunda borde söka en ny mästare för ytterligare erfarenhet i yrket. Även om gesällen inhämtat det viktigaste inom sitt yrke, hade varje mästare vanligen någon metod, som han själv hittat på eller lärt som en skråhemlig¬het. Att härda stål till exempel var en konst, som inte alla helt lyckades med, likaså att välla samman ett par stål- eller järnbitar var alltid en svårlärd konst, som inte alla tillfullo behärskade. Man hade inga svetsaggregat på den tiden. Så nog hade gesällen anledning att byta mästare. Detta skedde vanligen om våren, då han fått ut sin lön och hade pengar i taskan. Då trallade han på gesällvisor och annat sångbart och var alltid välkommen i gårdarna, och logi nekades honom aldrig.

Sida 7

I och med en friare handel och allmän näringsfrihet försvunno gesällerna, då de sökte sig till den uppblomstrande industrien, eller oberoende av skråstadgorna slogo sig på näringsfång i fria mark-naden.
Luffarna däremot voro av ett segare virke, eller kanske rättare voro så invanda med sitt bohemliv i lättja och oföretagsamhet att de voro odugliga till all ordnad sysselsättning. De fortforo att vandra sin ändlösa färd, tills döden befriade dem från livets trångmål och hopplöshet. De hade hemliga tecken, luffarmärken, som angav för-hållandena på gårdarna, vilka kunde vara bra för andra inom skrået att känna till, till exempel om människorna voro vänliga och hyste medömkan med de vilsekomna, eller om folk sågo med ovilja på sådana eventuella besök, om vilka möjligheter det kunde finnas i bygden att få logi, om det fanns arga hundar, m.m. Än i dag kan man hitta dessa märken på logbalkar, särskilt om dessa äro uppförda av savat timmer. De ristades med knivar och kunde ej tydas av den oinvigde. Men "yrkesmannen" förstod dem gott, och för honom voro de som kvastar och slätprickar för sjömännen.
Det var en vårkväll i skymningen. Far var inte hemma. Jag och mina bröder samt mor höllo till i köket. Så kom någon och gick in i stugan efter en utmanande knackning. Mor gick att ta emot. Det var ett par luffare, som i pockande ton förklarade att de behövde mat och nattlogi. Deras sätt att uppträda hade tydligen sin grund i att vi småttingar trängdes kring mor för att se på de främmande. De trodde väl att det var hela besättningen de såg, alltså gällde det att visa sig morsk. Mor gjorde motstånd och förklarade att inga främmande kunde mottas, då vi voro fullt hus redan. Mina tre äldsta bröder voro fullväxte och ägde en god fysik och tränade muskler. Jag såg på dem, att de inte tyckte om den ton, som luffarna använde mot vår mor. När de började svära och vägrade gå, sa mor: "Ni får allt hjälpa mej pojkar!" Mina bröder voro sena till vrede, men voro de rättmätigt arga voro de hårdhänta, och denna gången, då det gällde deras mor, torde de inte ha blivit lenfingrade. När jag blev äldre och läst historia tyckte jag mig finna en viss likhet mellan dem och Ragnar Lodbroks söner. Emellertid komma de visserligen lite sävligt in i storstugan en efter en. Luffar-

Sida 8

na blevo synbarligen mycket häpna, tystnade helt tvärt och dröpo av. Jag tittade på mor och märkte den triumferande stoltheten i hennes ansikte.
Numera synes sällan någon av dessa typer på våra vägar, men en eller annan gång kan faktiskt underliga figurer uppenbara sig. En eftermiddag härförleden fick jag besök av en herre, som titulerar sig som min kollega, sa du och var mycket kamratlig. Han undrade om han finge fråga om en sak.
— Jo, för all del. Det går an. Men kom in så kan vi prata i lugn och ro.
Han sade sig vara berest i alla länder och kände alla stora män. Jag frågade honom var han studerat och tagit sin examen, vilket han gled förbi med förklaring, att hans far varit lektor i ett gymnasium i Härnösand, där han förskaffat sig en stor lärdom. Han påstod sig vara åttiosex år och varit en stor pedagog på sin tid. När jag ville veta var han tjänstgjort, svängde han sig på nytt med en lång intetsägande svada. Han gick för det mesta men åkte buss om han kunde skaffa sig pengar till en biljett. Hans närmaste etapp var Mellerud. Men nu var han tyvärr black. Han hade ingen pension eller andra tillgångar. Jag undrade naturligtvis varför. På det svarade han, att han hade det som var bättre än både pengar och pension. Han hade Jesus i hjärtat. Han drog omsorg om min besökares materiella behov och tillät honom inte att i sådant ärende lita till lön eller pension. Han skulle undfå vad han behövde ändå av honom, som inte lät ens en sparv falla ohulpen till marken. Han hade hittills inte saknat någonting. Han som klädde liljorna på marken sörjde också för honom.
— Jag är förföljd för Jesu skull, sade han, men om du ger mig en slant till en biljett till Mellerud, så skall det gå dig väl i alla tider. Nu begrep jag var jag hade min man, en smart tiggare helt enkelt, må-hända med något glapp i hjärnan. Jag började inse att vi i detta stadium per omgående måste skiljas, men jag hade ännu några ord att ge honom på vägen. Men först ville jag veta vad det var för en Jesus han höll sig till, som inte unnade honom hans lagliga rätt till pension. Även denna sak pratade han bort. Hans förmåga att spinna in sig i fantastiska påståenden var verkligen fenomenal.

Sida 9

Emellertid fick han en korban men uppmaning att bege sig till sin hemsocken och uppsöka myndigheterna och anhålla om pension och söka sig in på något pensionärshem.
Så här får du inte gå och driva på vägarna och parasitera på medmänniskors välvilja. Vidare kan du glädja dig åt att jag inte tror ett dyft på vad du sökt slå i mej. Egentligen skulle jag kontakta myndigheterna genast, men strängt taget angår ju saken inte mej.
Nu kommer nog snart bussen, trodde han. Av samtalets gång förstod han, att han inte vågade gå längre. Han tackade mycket artigt för både samtalet och för min handtryckning. För en gångs skull kände jag en viss tillfredsställelse över att jag utan mellan¬händer kunnat lindra ett trängande behov. Jag förstod ju att hans situation var ytterst prekär. Detta med tanke på den famösa in¬samlingen häromsistens, där åttio procent kommit bort i hanteringen. Jag såg honom gå in i affären här bredvid och kom strax ut och fick lift. Därmed skildes våra vägar tydligen för alltid. När jag senare kom in i affären berättade köpmannen, att den pensionslöse vandringsmannen haft framme en väl späckad plånbok med stora sedlar.
Med denna upplysning var det inte bara åttio procent av korbanen som kommit bort. Det var hela parivärdet.
O, sankta simplicitas!