Dalsland/Ånimskog/OdhnemaSjö/Kap8

Sida 30

Det hände sig att Petter i Västra Bodane det året hade skaffat sid en griskulting, som skulle uppfostras till en stor fet julnasse. Det skulle bli många julkalas av den till julglädje och lång vinterfröjd för den vid sådor och skäl föda i den gråvardagen vana familjen. Grisen lade i dagen god matlust och visade i övrigt prov på sådana dygder, som bruka rätnas till en riktig familje- och hushållsgris goda egenskaper för ett kommande värdigt offer vid instundande vinterblot. Alltefter som han växte i storlek tyngd och fetma steg också stridiga känslor hos Petter beträffande grisens slutliga öde efter dess stundand, knappast ärofyllda ändalyckt.
  Att få stekpanna, gryta och fläskbalja välfyllda till vintern vore
naturligtvis en nåd att stilla bedja öm.Men ack, den tiden på året blev behovet av de sällsynta slantarna också ett svårt och brännande problem. En otäck skattsedel brukade komma stickande, barnen behövde förstärkning av sin alltid nedslitna garderob, och den stackars Hilda hade inte haft ett par hela kängor sedan de gifte sig, han och Hilda. Och hur skulle det bli någon jul utan den sedvanliga litern? Nej, hur man är vände och vred på vardagens alltid lika segslitna spörsmål,var det kanske till sist ändå bäst att låta grisen komma i hökarnas händer, det vill säga själva skrotten. Det bleve i alla fall inte så litet för eget behov det om det behandlades rätt och med nödig omtanke och sådant brukade Hilda ha gott handlag. Ja HiLda ja hon vore idealet i fruntimmersväg, om hon bara kunde lägga bort det evinnerliga tjatet om den välsignade nykterheten. Alldeles som han, Petter, vore en stor suput. I alla sina dar hade han strävat för familjens nödtorftiga bärgning, det kunde ingen säga annat. En enda gång på året kunde han väl få unna sig lite glädje, tyckte han, men se fruntimmer. Ja, de äro väl bra på sitt sätt, bara de inte tjatade så enbarmligen om saker, som de inte begripa.

Sida 31

  Det blev stort larm i stugan, när Petter meddelade sitt beslut att sälja den kära julnassen, men man tröstade sig snart inför utsikten av allt det, som Petter skulle köpa hem från staden till julklappar åt barn och gumma. För resten var det inte lönt bråka om det far sagt. Det bleve i alla fall som han hade beslutat. Hans vilja var lag i hemmet, åtminstone för det mesta. Men sista instansen var i alla fall Hilda. Satte hon den sidan till, finge till och med Petter ge med sig. Denna gång hade hon emellertid nickat ett trumpet bifall.
  En tidig otta i mitten på december hördes ett villt ramaskri i svinstian på Petters gård, och när de förskrämda ungarna tittade ut genom isiga rutor, sågo de män i lyktskenet sysslande med knivar och andra mordiska pinaler. Snart släpades den smällfeta grisen ut och hävdes på en bänk och behandlades ritualenligt med hett vatten och vässade knivar. Ja, så gick det som det gick eller borde gå. Grisen skållades och hängdes upp i bodtaket, synades och berömdes, allt som en första etapp på sin tillämnade väg till herrgårdsköken i staden. Sen skulle borgmästare och rådmän, grosshandlare och fabrikörer och all annan överklass med hustrur, barn och bekanta njuta dess fetma, medan ungstackarna i Petters stuga tittade girigt efter de tunna korvskivorna på mor Hildas fäderneärvda skärbräda.
  Petters granne hade häst och skulle till Åmål dagen före julafton, och så kom man överens att göra sällskap. Det hade fallit rätt mycket snö, och resan in till stan på morgonen gick raskt undan, ty föret var gott. Det började emellertid snöa på nytt vid middagstiden, och en hård blåst tog vid och drev ihop stora drivor. De båda grannarna besökte först Veinbergs butik och fyllde sina kuttingar, varefter de hamnade på närmaste kafé. När de vilat ut och tillfredsställt sina lekamliga behov, vilket i fråga om våta varor blivit något i överkant, skulle affärerna ta vid. Nu hade emellertid snöyran kommit i gång på allvar, och i gathörnen stodo virvlarna täta och ilskna i kylan. Hästägaren yrkade på omedelbar hemresa, men Petter skulle först avyttra grisen och köpa hem vad han tänkt sig till de väntande i stugan. Medan han sökte sig till slaktarn, löstes hästen och spändes för släden, men nu började en vild dans. Hästen hade länge varit orolig, och nu tog hans hemlängtan överhand. I

Sida 32

väntan på Petter fick han löpa runt några kvarter. vilket gick. så att släden slängde i garikorsningarna. Nu kom Petter rusande och kastade sig på släden mot de åkandes vilja och hemresan endast styrd av den vettskrämda hästen tog vid. Det gick i yrande fläng
söderut förbi Myrbacka och Bjäkebol och först i skogen söder om
Brevik började först hästen och sedan då åkande att lugna ner sig.
Kuttingarna kom fram och provsmakades ända därhän, att vidare
ärenden i staden helt kom i skuggan. I lugnare tempo efter hästens
bestämmande fortsattes färden mot hemmet
  I Härskogsbacken hade stora drivor tornat upp sig och där välte
släden, så att både gubbar och gris hamnade i snön. Petter helt dold
i en stor snödriva. Grannen hade sans nog att välta grisen upp i släden och helt glömmande kamraten, satte han sig tillrätta i släden
och for vidare. Även detta missödes synbara lyckliga utgång måste firas med ett par extra klunkar.
  Småningom nådde den numera till en del förminskade skjutsen hemorten, och när den passerade Petters stuga hade körkarlen en känsla av att något skulle avlämnas.Han stannade och snokade i skrindan, fann svinkroppen och trodde i sitt närvarande tillstånd att det var den sovande kamraten. Efter mycket stånk och möda fick han den äntligen inburen i verandan och placerad i den enda möbel, som var tillgänglig, en bastant holkstol. Sedan for han hem till sitt.
När hustrun vaknade i gryningen och fann , att sängen stod orörd, att Petrus tydligen inte kommit hem greps hon av onda aningar men blev strax ganska morsk, hon trodde sig begripa det ändå rätt sorgesamma händelseförloppet. Gubbarna hade naturligtvis sett något för djupt i julkuttingen, och kommit på villovägar, men ändå, de kunde ju ligga i något dike och frysa sig tillskada, ja kanske rent av döden. Finge hon träffa Petter en gång till i livet så nåde honom! Nu var hon arg så det fräste i sinne och hjärta. Hon måste i alla fall se till djuren och gav sig iväg till ladegården. I förstugan varsnade hon någon som satt i stolen och sov. Då hon trodde att det var Petter som sov i fyllan och villan hämtade hon den stora soplimmen och böstade den på den sovande, så mycket hon förmådde. Och grisen hade inte varit så illa behandlad,

Sida 33

sen han miste livet i färgårs. Då delikventen inte hov upp någon jämmer, inte ens vaknade, tittade hon närmare efter och förstod strängt taget ingenting. I stället för att gå till lagårn, plöjde hon sig iväg genom drivorna till grannen, där upplysning i saken borde stå att vinna. Grannen, som väcktes rätt hårdhänt och avfordrades en förklaring, såg ytterst förvånad ut. Men i ett nu blev han vit i ansiktet, som avspeglade den yttersta skräck. Petter, stönade han. Har han inte kommit in i stugan! Sitter han ännu kvar i holkstolen? Då har han säkert frusit ihjäl. Hilda anade nu sammanhanget, eller trodde sig ana ett något dunkelt sammanhang i grannens mystiska stönande och skräckslagna uppsyn. Hon rusade åter ut i snön mot hemmet med grannen i hälarna.
  I förstugan stod den förfrusne och darrande Petter ångestfullt beskådande den på golvet liggande i dubbel mening slagne julnassen. Kuttingen låg kvar i drivan i Härskogen och saknades av ingen.
  Märkligt nog klarade Petter den resan utan men för livet. På kvällen var det kalas i stugan med grannens som gäster. Det var en nykter fest med många vackra beslut för det kommande året, men inte bara det utan man fattade gemensamt med grannen nya beslut på sikt.
  Hur nu Petter bar sig åt skaffade han både julklappar till barnen och nya känger till Hilda. Petter påstod sedan, att han inte velat ha den julresan ogjord för något pris.