Dalsland/Ånimskog/OdhnemaSjö/Kap12

Sida 44

  I häststallet hos Bryngel bodde en tomte. Han var liten och svårsedd, ja, den som inte trodde så där riktigt gammaldags hade aldrig sett den och inte något annat mystiskt heller förresten. Även om tomten var liten så var den väldigt stark. Han kunde väl vara av en alns längd eller så, men att lyfta en häst, en treårsstut eller fullastad vagn var för honom en ringa möda. En gång hade han roat sig med att prova smedjans storslägga, och Bryngel kunde med förundran visa märkena i smidesstädet efter den kraftgärningen. Bryngel hade hört smällarna från sin vedbacke men kunde aldrig riktigt klargöra hur det lät. Det fanns inget att jämföra med.
  — Det smällde nock änna så, när Korpespräcka kom te i Kileknatten, trodde Bryngel.
  Bryngels tomte hörde till gården och hade bott där så länge, att ingen visste när han egentligen flyttat dit. Han var mycket gammal, flera hundra år. Det syntes på hår och skägg, som alltsammans var långt och glänsande vitt.
  Som vän var tomten oersättlig, som fiende ytterst farlig. Då sveke lyckan gården, och allting ginge mot ruin. Bryngel skötte också om vänskapen, så att tomten hade ingen anledning till klagomål. Ett stort fat med prima risgrynsgröt alla tre julaftnar, och varje gång det hölls fest i stugan fick tomten sin andel av välfägnaden. Han tycktes också sätta värde på den omtanke man ägnade honom och gjorde alltid goda skäl för sig vid matfaten. I gengäld vakade han noga över gården, och under Bryngels tid hade allt gått honom väl i händer, vilket allt tillskrevs tomten.
  Men vi sena tiders barn skulle väl annars kunna tänka oss att Bryngel som ivrig bibelläsare, full av gudstro och id skulle bättre veta var arbetsglädje och välsignelse kunde hämtas än hos en tomte, som troligen var ett foster av hans inbillning. Han var dock

Sida 45

ett barn av sin tid, och gammal vidskepelse är som beck på skomakarfingrar. Det måste växa bort, eller nötas bort med tiden.
  Emellertid hände sig en kväll, att Bryngel tände sin pipa och gick till stallet för att ge foder för natten, att han skymtade tomten i ladan. Tomten måste ha varit på dåligt humör, eller också kunde det vara något annat som han ogillade, ty blixtsnabbt fick Bryngel att kraftigt slag över ansiktet, så att han svimmade och föll omkull. När han vaknade hade han en gulblå bula vid ena ögat samt en plågsam huvudvärk.
  Det blev en sömnlös natt för Bryngel och Anna-Kajsa. Bekymren över fruktade motgångar, sedan han tydligen fått tomten emot sig, plågade dem. Därtill kom Bryngels undran på vad sätt han sårat tomten och gjort honom till sin ovän. Det hade varit ett dåligt år, och Bryngel hade tvingats se snålt på höstråna vid utfodringen eller kunde det vara något annat. Frågorna gnagde, ty finge han inte besked på den punkten, kunde han ju aldrig återvinna tomtens vänskap, och då vore ju all möda förgäves.
  På morgonen gjorde Bryngel ett trevande besök i stallet och fann sin pipa och märkte att det brunnit i höfnaset, men att elden slocknat, av sig själv eller genom tomten, det var en fråga av stor vikt.
  Vid närmare eftertanke och efter samtal med Anna-Kajsa trodde man sig dock kunna anta, att om tomten velat gårdens fördärv hade det säkerligen sett ut på ett annat sätt. Därvid beslöto de båda makarna att se tiden an, varvid livet på gården återgick till sin tidigare lugna rytm. Eftersom ingen sett tomten efter de båda makarnas bortgång, har denne blivit bortglömd, men nu till dags ligger gården obrukad och övergiven. Där växer tistel, törne och slyor av asp och vide. Finge Bryngel se sina välodlade åkrar utan fähus och nöt skulle han troligen nu till dags skaka sitt grånade huvud och muttra för sig själv,
  — Jo, det syns nog att här regerar ingen hustomte längre.