Dalsland/Ånimskog/OdhnemaSjö/Kap16

Sida 57

Alkoholbruket har sedan gammalt varit en svår folkfiende. Inte bara att detta vanebruk bröt ner hälsan i förtid och ofta ledde till en för tidig död, utan det förde även med sig ett ekonomiskt och moraliskt förfall. Härtill kom oordningar och slagsmål och många gånger svåra brott i fyllan och villan.
  När hembränningen förbjudits drevs tillverkningen i statliga brännerier med ett otal krogar runt om i landet, ofta i närheten av kyrkan. En tid räknades det rent av som en fosterländsk gärning och en stor dygd att till statskassans fromma supa "Kronans goda brännvin". Nåja, denna åsikt lever tyvärr delvis kvar ännu denna dag och utnyttjas med förkärlek av finansmistrar och gelikar att fylla de för varje år alltmer gapande hålen på statsbudgetens kreditsida.
För att nu återkomma till början av förra århundradet så förekom det ständiga klagomål i sockneprotokollen över det tilltagande superiet. De ofta upprepade förmaningarna till nykterhet och goda seder voro förvisso ytterst befogade men förklingade för det mesta ohörda. Många präster klagade över, att hela landsändar på grund av superiet led av svält och armod.
  Både husbonde och dräng kunde gå rusiga halva veckan, och arbetet försummades eller blev illa utfört. Den knappa skörden gick till stor del i brännvinspannan, vilken krävde sin tribut även under missväxtår, då kanske ännu mer, ty behovet att dränka sorg och misär i stop och kutting var då större än annars.
  Var prästen en nykter man kunde han ibland rycka upp en församling till nykterhet och välstånd, men sorgliga exempel funnos, som med sitt leverne själva blevo varnande exempel, till vad nytta är väl inte gott klargöra. När den hembrända spriten, som vanligen inte var någon form av lättöl, var en av de viktigaste hushålls- och


Sida 58

förbrukningsartiklarna, blir man inte förvånad att läsa om hur många socknar höllo på att ekonomiskt och moraliskt gå under.
  Hur sökte man nu motverka denna fara? År 1812 utfärdade Kungl. Maj:st av "nit för landets väl ett cirkulär till rikets socknar" innehållandes förmaningar till ökad flit och sparsamhet, vilket troddes kunna bidra till obrottslig efterföljd och därmed också till hämmande av det i dessa tider överdrivna missbruk av brännvin och starka drycker. Det ålåge pastor att med tjänliga föreläsningar av cirkuläret utan tillägg eller förändringar söka förmå sockenborna till obrottslig efterföljd och därmed en nyktrare vandel. Man kan förmoda att pastor pliktskyldigast föredrog det Kungl. cirkuläret, och sockenborna månne med samma fördragsamhet lyssnade, och sedan söp man tydligen som förut. Någon förbättring medförde såvitt känt inte cirkuläret.
  Inga av landets stora reformer har varit så belamrade med fromma önskningar som frågan om folknykterheten.
  Eller var tog alla ståtliga förslag och bestämmelser vägen, vilka skulle ersätta den hämmande inverkan på alkoholkonsumtionen, som ransoneringssystemet onekligen inneburit? Såvitt bekant blevo de alla rökridåer, utom att man lade handen kraftigare kring spenarna på statens fetaste mjölkko.
  Den 24 december 1831 hade den kraftfulle och för sitt kall nitiske kyrkoherde Kjellberg i Tösse kallat Ånimskogs beslutande socknemän till stämma för överläggning och beslut i ändamål att bilda en måttlighetsförening att därigenom söka komma till rätta med "det kringgripande fylleriet". Han påpekade att han redan den 13 sistlidne november från predikstolen sökt framställa brännvinets stora missbruk och överhandtagande välde över både gammal och ung. I främmande länder och flerstädes inom fäderneslandet hade man sökt stävja det onda genom frivilligt ingångne och stiftade måttlighetsförbund.
  Man trodde att alla vältänkande människor skulle vara ense med honom att den påtalade faran vore "långt mera härjande och i sina vederstyggliga följder långt förskräckligare än den farsot, som vi nu hava att frukta". Det var koleran, som redan nu kastat sin slagskugga över landet. Mot denna vore man ändå "omtänkte att

Sida 59

försvara sig". Omfattande åtgärder mot den väntade farsoten hade vidtagits — åtminstone på papperet.
  Efter ytterligare förmaningar och kraftfulla föreställningar att icke "försaka sin heliga plikt och sitt ansvar inför Gud" föreslog Kjellberg att socknemännen skulle bilda ett måttlighetsförbund, varuti var och en som begär Herrens heliga nattvard, och således är ansvarig för sina beslut och löften äger rättighet att efter fri vilja och överläggning ingå och anteckna sig".
  Nu tycker man kanske, att det efter så kraftiga och omständiga preludier vore moget för ett fast handlande, att fatta beslut om helnykterhet över hela linjen, men så långt ville eller kunde man inte gå vid denna tid. Kampsignalerna gällde inte bruket utan missbruket. Att brännvinet vore ett osvikligt medel mot farsoter eller andra svåra prövningar var man övertygad om. Denna villfarelse tror ännu många på.
  Måttlighetsföreningen riktade sig mot de svåraste avarterna av vad man på den tiden kallade för missbruk. Man hade andra värderingar då än nu ...
  För att få det hela så brett upplagt som möjligt indelade man måttligheten i tre klasser för att täcka så många "vältänkande" som möjligt. Och här blir det nog bäst att övergå direkt till protokollet, som i sin slutkläm är så lydande:
 "De huvudsakliga avdelningarna i detta förbund bliva:
1:a klassen. De som för alltid helt och hållet avsäga sig bruket av brännvin och andra destilerade drycker undantagandes öl, mjöd, vin och porter.
2:a klassen. De som förbinda sig att aldrig förtära mer än tre supar om dagen och vid större kalas någon gång den 4:e. Anmärkningar: Dessa tre eller fyra supar få icke tagas i följd tätt på varandra, icke heller vad den ena dagen tagits mindre får inräknas tillgodo för en annan dag: var dag har sin avskilda och bestämda räkning.
3:e klassen. De som förbinda sig att åt späda små barn, innan de själva urskilja något, aldrig giva en dropp brännvin, och även med äldre barn intill 15 och 16 år söka genom råd, förmaningar och synnerligen genom ett gott föredöme avhålla dem från smaken och


Sida 60

vanan för brännvin och andra destilerade drycker, undantagande om något sådant skulle av läkare föreskrivas.
  Den som vill i detta måttlighetsförbund ingå låter vid sockenstämma eller enskilt hos prästerskapet anteckna sig för den klass han väljer, vilket söndagen därefter från predikstolen uppläses. Bryter någon sitt ingångna löfte bliver hans namn utstruket ur förbundet, och sådant också från predikstolen tillkännagivet.
  Måtte nu Gud giva framgång åt detta verk!"
  Å denna stämma var herr lagman Eneroth å L:a Bräcke, kapten Liljenstjerna å Myran, patron Wohlfart, Henriksholm, patron Svinhuvud på Hängelö, kyrkovärdar och en stor hop av den övriga församlingens hedervärda medlemmar närvarande och såvitt av protokollet att döma tydligen ense.
Någon upplysning huruvida detta märkliga försök att omskapa en nersupen socken har inte stått att vinna. Därom tiga protokollen, men klagomålen över fylleri och oordningar fortforo även efter 1831, varav man kan dra den slutsatsen, att någon märkbar förbättring ej kommit till stånd.
Tredje klassens fordran att ej ge brännvin till spädbarn förefaller i hög grad märklig. Det var emellertid mycket vanligt den konstgjorda grötspenen till kinkiga ungar doppades i brännvin, vilket hade en lugnande inverkan. Men det grundlade också spritbegäret, vilket det anförda kravet var avsett att förhindra.
Svårare är att tänka sig att någon i måttlighetssuparna i de båda övre klasserna skulle kunna vara ett gott exempel för sina 15- och 16-åringar och genom sitt "föredöme" lära dem att avhålla sig från brännvinet för att ej få dåliga vanor.
Enligt modern alkoholforskning är ett måttligt men dagligt bruk av alkohol en säker väg till alkoholism. Den andra klassen är således den farligaste.
Protokollet ger i all sin troskyldighet ett exempel på hur man bland ansvarskännande sockenfäder gjorde krampaktiga försök att råda bot för ett av vårt lands svåraste gissel.
På stämman var ju "gräddan" av befolkningen jämte en stor hop av dess hedervärda allmoge samlad, varav de flesta betraktade brännvinet som en nödvändig dagligvara men ändå kände fruktan


Sida 61


för framtiden. Det behövdes en Peter Wieselgren för att få ett rätt grepp om problemet