Dalsland/Ånimskog/OdhnemaSjö/Kap18

Sida 53

  Vårantiden var avslutad på Myråsen, och man var i slutet av maj. Värmen hade kommit, och sommaren hade äntligen brutit in efter en lång och snörik vinter med en våt och kall vår i släptåg, som slutligen lämnade rum för ett varmt och livgivande vårregn. Vid det stiltje, som efterträtt göromålen, hade Anders beslutat att äntligen ta i tu med reparationen av källartaket.
  När han fått undan all gammal halm och en del ruttet virke, fick han se ett underligt bylte, som vid närmare undersökning visade sig innehålla ett skelett. En gammal tragisk gåta var på väg att få sin lösning.
  Maja Lisa på Myråsen hade haft en farbror, som varit konstig eller som folk sade mindre vetande. Han hade varit en duktig arbetare och skött sina sysslor med stor omsorg. Men en dag var han spårlöst borta, och ingen kunde utfundera var han tagit vägen.
  Nu var Maja Lisa hos mor Annika på yste, och Anders var på tröskhjälp hos sin bror i Nerhult. När de kommo hem var far-brodern försvunnen. Hans konstighet bestod mest i att han gick för sig själv och grubblade. Vänner hade han inga, och kamrater sökte han aldrig.
  Man sökte runt hela gården, i alla skrymslen, i hagen, i skogen och utmed sjöstranden. Folk var på benen och letade i veckor men allt förgäves. Någon hade sett ett par främmande karlar i bygden, och funderingar hade uppkommit om farbrodern hade givit sig i lag med dem. Men tanken övergavs, ty farbrodern var inte sällskaplig av sig, och drog sig alltid från främmande. Nils som inte ens anförtrodde sig till sina närmaste skulle aldrig ge sig i farnöte med främmande folk.
  Det fanns till slut ingen annan lösning, än att Nils skulle ha kunnat genom en olyckshändelse ha gått ner sig i det bottenlösa dy-tjärnet ett stycket väster om gården. Man sökte också där men fann

Sida 65

inga spår eller något som kunder ge stöd åt denna möjlighet. Men så hade det nog gått till i alla fall. Det var ju den enda tänkbara möjligheten. Den stora frågan var nu om han gjort detta med fri vilja och förlorat sin själ, eller om det kunde på något sätt visa sig vara en ren olyckshändelse. Man sörjde honom mer än man skulle ha gjort, om han hade varit en fullt normal släkting som dött en naturlig död och fått en hederlig begravning. Maja Lisa tänkte ofta på detta och plågades mycket vid minnet av sin farbror. Dessa tankar lade sig till slut som en mara på sinnet och gav henne ingen ro. Om dagarna malde hon denna fråga, och på natten lämnade den henne ingen vila. Hon blev tyst och sluten och började verka avtynad. Makarna hade svårt att samtala härom och kommo i stället att dölja sitt grubbel inom sig. De voro var för sig oroliga att den andre skulle föra saken på tal och på nytt aktualisera vad man försökt glömma men inte lyckats. Makarna gledo i sär utan att vilja. Den ene tyckte på sitt håll synd om den andre, och deras tystnad var ett uttryck för deras ömhet och vilja att så långt möjligt spara den andre för det som bara värkte och bulnade.
  En kväll satt Maja Lisas man vid chiffonieren och sysslade med några räkenskaper och upptäckte då att hans sparkapital var borta. Vid närmare granskning saknades också alla silverskedarna i skänken. Denna öppnades endast vid besök av främmande, varför för-lusten ej hade upptäckts. Även faderns jaktbössa var borta. Hade allt detta något att göra med att Nils hade försvunnit? Nu kommo frågorna stormande på nytt. Hade Nils måhända blivit mördad eller hade han trots allt gjort sällskap med tjuvar och slödder, frivilligt eller med tvång. Frågorna trängde på med en ohygglig styrka, pinande och tärande på sinnet. Ju mer man grubblade i saken ju mer tilltrasslad blev hela frågeställningen. Det fanns ingen utgång, ingen fast punkt.
  Man berättade aldrig på Myråsen om dessa upptäckter eller om de inre strider de fört i släptåg. Det skulle bara skapa en ryktesflora och fylla bygden med spekulationer och fantasier för långa tider. Nej, då vore det bättre att ensamma bära den svåra prövningen.
  Det hade nu gått sexton år utan att mystiken hade skingrats. Man hade sett spöken, man hade pratat och gissat ändå i bygden,


Sida 66

men inget därav hade kommit fram till Myråsen. Den som lagt denna tunga sak mest på sinnet var Maja Lisa. Hon hade blivit gammal och krokig i förtid, såg förgrämd och utsliten ut och kunde aldrig komma ifrån den tungsamma tankarna och frågorna om farbroderns öde. Aldrig hade hon njutit någon oblandad glädje. Mitt i stojande julkalas kunde tankarna glida över till det alltid gnagande minnet om Nils, och då var för hennes del all glädje sin kos. Om Nils ändå kommit i vigd jord!
  Anders hade börjat ana, att vad han sett på källarvinden, kunde vara början till gåtans lösning, men han vågade inte företa sig någonting av fruktan för Maja Lisas hälsa. Hennes nerver voro sköra redan, och vad skulle väl hända, om den förfärliga historien reves upp på nytt. Nej, detta finge ej ske! Bäst kanske att hela saken finge vila för evigt. Men hur han än funderade och grubblade, förstod han att något måste göras. Slutligen föreslog han Maja Lisa att fara till hans bror i en grannsocken på en vecka. Svägerskan väntade barn och bleve nog glad att få hjälp och sällskap. Maja Lisa skulle nog också ha gott av att komma i ny miljö ett tag framöver.
  När Anders sålunda blivit ensam, tog han fram verktyg och gjorde en kista i form av ett skrin, som han målade svart och satte på ett handtag. Sedan plockade han försiktigt ned det funna skelettet ned i kistan, satte den undan och tog åter itu med källartaket. Under allt detta tänkte han på det märkliga, att skallbenet var sönderspräckt. Det hade alldeles tydligt varit utsatt för ett hårt slag. Att skelettet härrörde sig från den försvunne Nils var Anders så gott som säker på. Men vad betydde den spräckta skallen? Säkert hade spåren efter ett grovt brott kommit i dagen. Det var inte lätt för Anders att komma till klarhet i detta.
  Sent en kväll tog han med sig lådan och en spade och begav sig till kyrkogården. Där grävde han en grav och skulle just sätta ned kistan med skelettet, då Björby kom från en av sina nattliga promenader. Då han upptäckte att någon rörde sig på kyrkogården, gick han dit och fick då se vad som var på färde. Anders hade helst velat uträtta denna sak i hemlighet, men han kände en stor lättnad, när han fick se att det var kyrkoherden som kom. Han behövde förvisso

Sida 67

någon att anförtro sig åt. Så satte sig de båda männen på kyrko-gårdsmuren, och i avbrutna satser fick prästen veta hela historien, enkelt och sanningsenligt berättad. Sedan bad han, att Anders skulle öppna kistan, så att han finge se innehållet och särskilt den skadade skallen.
  — Nu skall jag gå in i sakristian efter prästkappan och handboken sa han, så kan du under tiden sätta ned kistan i graven. Vi skall äntligen viga stoftet till vila i vigd jord.
  Det blev i sanning en underlig begravning, en vigning till ro i den vigda mullen sexton år efter dödsfallet, som förrättades i den ljumma sommarnatten. En präst och ett vittne, det var hela gravföljet, men det låg ett stort allvar över den märkliga akten.
  När allt var över och graven täckt med grästorvor för att inga funderingar skulle uppstå i saken och sätta pratet i gång, tog Björby Antons arm och förde honom med till prästgården, där man hade ett ingående samtal om vad ytterligare borde göras.
  — Jag vill komma till dig en kväll, sade kyrkoherden, och då skall du öppet och utan omsvep berätta för Maja Lisa vad som förekom-mit och vad vi gjort i natt, så blir hon lugn och ni båda kan för framtiden slippa att grubbla vidare i saken. Du förstår väl att Maja Lisas farbror blivit utsatt för ett överfall med dödlig utgång. Detta är ledsamt nog, men det visar också att han är oskyldig inför misstanken i fråga om något brott. Han vilar nu i vigd jord, och må han vila i frid. Hedrat vare hans minne.
  När Maja Lisa fått del av sin farbrors öde, kände hon en lättnad, som fyllde hennes sinne med en egendomlig frid.
  Farbroderns levnadssaga var tungsam nog, men detta var nu en gång skett och hade trots allt fått en tröstefull avslutning. Hans minne var helt friat från alla misstankar om brott, och han kunde äntligen vila i frid.
  Detta den senare delen av Nil's tragiska historia hände på den tiden, då Björby var en ung präst, full av iver och människokärlek. Han besökte sina vänner på Myråsen så ofta han hade tillfälle, och alltid var han väntad och välkommen. Anders och han kunde sitta till sena kvällen och samtala om allvarliga ting som människa med människa och lika inför en gemensam Gud.