Dalsland/Ånimskog/Karlsberg (Stora Kilane)

Första huset i Karlsberg.

Karlsberg består av tre fastigheter med tillhö­rande bebyggelse. Husen ligger i rad på lands­vägens östra sida. I väster skymtar Getryggen som mitt för Karlsberg är genomskuren av vä­gen mot Annenäset som stupar brant ner mot Brandalsviken.

Den äldsta fastigheten är belägen längst i norr, och det ursprungliga huset som på 1890 års karta är betecknat som lägenhet uppfördes troligen på 1870-talet. Byggnaden, som var av enklare slag, låg på ofri grund ända till 1894 då den dåvarande ägaren fick lagfartsbevis på fastigheten. Förmodligen byggdes huset om un­der de följande åren, och uthusbyggnader bestå­ende av ladugård, bod och vedskjul uppfördes. Denna bebyggelse stod i stort sett oförändrad till i mitten av 1980-talet då både boningshus och uthusbyggnader genomgick omfattande re­parationer och tillbyggnader.

Till Norra Karlsberg hör några tunnland odlingsbar jord på ömse sidor om vägen, och fram till 1950-talet bärgades hö till ett par kor. En del av åkrarna hålls fortfarande öppna av den nuva­rande ägaren för potatis- och grönsaksodling.

Vid laga skifte av inägorna 1836 delades Stora Kilane 1:4 upp i 1:17-1:21. Detta område omfat­tade Aspelund (1:17 och 1:18), Knektängen (1:19), Totten (1:20) och Karlsberg (1:21) och äg­des av Nils Olsson som var bosatt på Aspelund.

Bryngel Gunnarsson Wass fick fastebrev på Aspelund 1:17 och Karlsberg 1863. Han sålde Karlsberg till skepparen Jan Magnus Andersson 1893, och denne sålde i sin tur fastigheten till Sven Johansson och hans hustru Lotta Amalia Eriksdotter 1902. När Sven gick ur tiden 1906 blev änkan Lotta och barnen Carl Gilbert Svens­son och Ethel Svensdotter nya ägare. Ethel dog i tbc 1911 och hennes del i Karlsberg övergick till modern och brodern.

Adolf Conrad Palm, Karlsberg 1924

1916 köpte Adolf Karlsson från Köpmannebro egendomen. Han var skeppare på passage­rarbåten Tärnan och granne med Adolf Conrad Palm som kommit till Köpmannebro 1913 från Göteborg där han tjänstgjort som polis. Efter en del förvecklingar blev Adolf Conrad Palm och hans dotter Dagmar ägare till Karlsberg 1917.

Palm slog sig ner på sin nyförvärvade gård med familjen som bestod av hustrun Frida och barnen Inez, Ivan, Erik och Dagmar. Till famil­jen hörde också Dagmars lilla dotter Vanja. Palm fick också uppdraget att vara fjärdingsman för Stora Kilane med omnejd. Efter ett par år gifte sig Dagmar med Gunnar Hultgren och flyttade till Stockholm och samtidigt sålde hon sin del i Karlsberg till fadern.

I mitten av 1920-talet flyttade också Palm och hans hustru till Stockholmstrakten och nya ägare till Karlsberg blev Sofia Vilhelmina Johan­nesson som var änka efter Otto Johannesson i Djupslund. Med sig hade hon döttrarna Elfrida (Frida) och Klara samt sonen Arthur. När Vilhelmina dog 1937 övergick ägandet till dödsboet, men ett par år senare köpte Frida och Klara den lilla gården som de kom att behålla så länge de levde.

Det var dock brodern Arthur som främst för­knippades med Karlsberg under all dessa år. Han var inneboende hos sin syster Frida sedan Klara flyttat till Backen och blivit husförestån­darinna hos Carl Nikolausson. Arthur var mångsysslare och något av en äventyrare. Han var sjöman, handlande, skogsarbetare och sten­arbetare och hans äventyrslusta förde honom på luffarstråt över den nordamerikanska kontinen­ten och fick honom att delta i det finska vinterkriget. Dock var det Karlsberg som blev hans fasta punkt i tillvaron ända till hans död 1980.

Arthur lät göra en del förbättringar och repa­rationer på huset. Bl.a. inredde han ett rum åt sig på andra våningen som på hans ålderdom blev en tillflykt undan världen. Arthur var en man som funderade över livsgåtorna, och med åren övergick dessa tankar i dystra grubblerier som tidvis förmörkade hans sinne. Några år innan svårmodet hade gripit alltför djupt in i hans själ blev jag då och då inbjuden till hans kammare, och där dryftade vi livsproblemen över en flaska konjak till långt in på små­timmarna. Arthur avslöjade då ett tankedjup och en känslighet som de flesta i hans bekant­skapskrets skulle ha förvånats över. Bakom den kantiga och lite sturiga fasaden fanns en ovan­ligt levande och varm människa med en rik ver­bal förmåga som ibland utmynnade i poetiska alster.