Dalsland/Ånimskog/Karin Larsson

Jag är en lantbrevbärare

Mellan 1956 och 1973 var Karin anställd vid Poststationen i Ånimskog som lantbrevbärare och ansvarade för den västra linjen. Då låg poststationenpå höger hand utmed vägen till kyrkan. Föreståndare för posten var Emma Hermansson, som efter 40 års tjänst efterträddes av Bertil Aronsson. Året var sannolikt 1960.

Dessförinnan hade järnvägsstationen varit poststation enligt den tidens regler.

Emma Hermanssons företrädare hette Ingrid Westergren. Samtidigt med Karin jobbade John Lindstrand med den östra linjen. När Karin pensionerades tog sonen Lars(Lasse) Larsson över mammas arbete. Samtidigt flyttades poststationen till Åmål. Lars var lantbrevbärare i några år.

År 1956 etablerade han sig som taxiägare genom att överta Oscar Larssons taxiverksamhet. Därmed fick Karin prova på ett nytt yrke. Hon hjälpte nämligen Lars med att köra taxi ibland.

Karin Larsson minns till..

Karin säger spontant- det var en rolig tid och tänker tillbaka på tiden som lantbrevbärare. Tänk- tillägger hon- vad alla människor var snälla mot mig. De tävlade om att bjuda mig på kaffe när jag kom med posten. Postens ankomst har alltid varit ett högtidligt ögonblick. Affärerna sköttes ofta vid köksbordet- det kan man kalla service. Men eftersom Karin gick i hus och ur hus blev hon en intressant person att samtala med.

Karins vänlighet visste inga gränser. Kunde hon hjälpa en människa gjorde hon det. Skulle någon häla på en bekant utmed hennes färdväg var det bara att stiga in i bilen och åka med- värre än så var det inte- ett enkelt sätt att lösa kommunikationsproblemet.

Men det var vintrar på den tiden, säger Karin- många gånger riktigt stränga. Det var tillfällen då Karin fick invänta snöplogen för att kunna ta sig fram- speciellt på väst sidan där vägen kunde snöa igen helt och hållet.

En gång bar det sig inte bättre än att Karin körde av vägen, då hon inte kunde se var dikeskanten började. Den räddande ängeln den kången var Kjell Pettersson i Anolfsbyn.

Jag ställer frågan om Karin aldrig känt rädsla under posttoren. Nej, säger hon, inte jag, men Lars råkade ut för två män när han var på resa mellan Gyltungebyn och Kingebol. Två karlar kom plötsligt fram- den ene gick fram till hästen och höll honom i betslet- den andre uttalade hotelser mot Lars. Men då uppmanade Lars männen i brysk ton: "Släpp hästen annars blir jag arg". Männen gav sig omedelbart iväg- troligtvis hade de tagit fel på person.

Karin Larssons berättelse

Karin Larssons Berättelse del 2