Dalsland/Ånimskog/Vassviken/Vassvikengruvan

Utdrag ur En historisk återblick från bruket och människorna i dess omgivning

Av Conny Källvik

ENGAGEMANGET I WASSVIKSGRUVAN, ÅNIMSKOG Trots tidigare fiaskon med de dalsländska gruvprojekten (utförligare beskrivet i Ånimskogs sockenbok; förf. anm.) skulle Mauritz Sahlin komma att engageras i Wassviksgruvan. Förvånande, kan man tycka, att en man med hans goda omdöme kunde förledas till detta. Men en oförklarlig magisk kraft tycks ha vilat över dessa gruvor, som utmanade och förblindade investerare. Silvergruvornas förmodade rikedom lockade och pockade. Sahlin var också i gott sällskap, med brukspatronerna Carl Fredrik Waern och Leonard Uggla som intressenter. Sist men inte minst var bergmästaren Franz von Scheele i Filipstad en pådrivande kraft. von Scheele tog upp frågan med Sahlin i brev av 6 maj 1824: "Som Forephinés [tolkningen av namnet något tveksam; tidigare aldrig påträffat] Silfverwerks Intressenter bestämt att åter uptaga Wassviks grufvan och derå erhållit mutsedel, så får jag å deras vägnar ödmjukast hemställa: 1) Huruwida Herr Brukspatron skulle täckas åtaga sig öfverinséendet eller Disponentskapet deruti? 2) Om tit. känner hvilken grufva det är som egentligen bär detta namn och som enligt Relationer och berättelser skall hysa malm? 3) Om på orten finnes tillgång på arbetare och isynnerhet Skjutare eller förman, hälst av dem som förut varit där i arbete, så vida de ej äro för gamle?"

Att von Scheele verkligen lyckades i sitt uppsåt att väcka Sahlins intresse för verksamheten framgår i brev från B. G. Blidberg till Mauritz Sahlin, avsänt 9 febr. 1826. I brevet får man bl.a. veta, att silvermalmen från Vassviksgruvan transporterats ända ner till Valdemarsviks kopparverk:

"Då Wassviksbolaget lemnat mig förtroendet att på mäst rationella och ekonomiska sätt realisera den sålda malmen bör jag ock nu uplysa huru jag dermed har tänkt arrangera till som jag hoppas ömsesidig belåtenhet. Så snart wi får apparat färdig och egen ledighet att tillstädsevara vid operationerna skulle Malmen smältas alldeles för sig och metallerna Silfver, koppar och bly möjligast rätt uttagas. Smältkostnaden i kol och arbetslöner m.m. debiteras samvetsgrannt, hvarefter metallerna kunna lemnas antingen in natura eller deras valuta efter ömsesidigt aftal. Skulle Bolaget heldre än att invänta smältningsresultatet vara hugadt mot contant försälja malmen kunde det ock ske sedan den blifvit profvad till sina halter, hvilket dock icke kan ske förr än nästa månad."

Nästa gång vi får veta något om gruvdriften är i brev från Leonard Uggla till Sahlin år 1842. Uggla föreslog då att gruvan skulle rensas upp för brytning och provtagning av malmen. Han menade att om sju intressenter engagerades, skulle projektet kunna genomföras till en kostnad av 7 x 150 Rd per aktie. Sonen Christoffer meddelade Mauritz Sahlin i brev av den 3 sept. 1843 angående kvalitén på malmen från Wassviksgruvan. Dessa uppgifter förefaller idag häpnadsväckande. Frågan är om någon fört Christoffer bakom ljuset:

"Efter de upplysningar jag här kan få om malmen vid Sala så är Wassviks lika god som Sala malmen, ty den rikaste vid Sala lär vara lika med den rikaste vid Wassvik eller hålla 24 lod på Centnern och för öfrigt är det lika stor skillnad på olika malmbitar i Sala grufva, som det är i Wasviksgrufvan."

Den 10 nov. 1843 Skrev Carl Fredrik Waern till Sahlin om projektet, som då varken liknade fågel eller fisk:

"Med anledning af Bergm. Bredbergs bestämnda rekommendation i härhos återgående bref och betänkande är jag fallen för att till lika andel mot dig påkosta widare arbete i Wassviks grufva så framt du will fortfara med disponentskapet och kan ställa så wäl wattenupfodringen som malmbrytningen på sådane beting som du finner wara billige; deciderar du dig åter sjelf för hela speculationens öfvergifvande nu genast, är jag också därmed nöjd."

Verksamheten skulle komma att fortsätta. Att ny eld under brasan tillförts berättar brev av 1 okt. 1846, avsändare är en herr Fegraeus? (Namnet svårtolkat; förf. anm.).

Fegraeus har tydligen vis av erfarenheten, gjort följande tolkning:

"Silfverfebern, en swår epidemi, har gripit omkring sig, till följe hwaraf Grefve Sten Lewenhaupt i Stockholm blifwit anmodad inmuta åtskilliga Silfwergrufor på Dahlsland för hans räkning." Längre ner i brevet fortsätter han:

"v. Scheele gaf mig det råd att wända mig till Herr Bruks Patron såsom boende i orten och intresserar sig för dess uppkomst, lif i rörelsen och förtjenst åt folket (de arbetande), för att erhålla upplysningar wid hwilka på hosgående Förteckning upptagne ödeliggande Grufwor eller skärpningar samt warphögar Elzwik efter inmutandet bearbetat, och till hwilken grad, om han bewarat inmutningsrätten, eller hwilka han icke gjort något wid."

Klart är således att andra krafter för silverutvinning vid denna tidpunkt arbetade parallellt med den verksamhet som redan förekom i Vassviksgruvan. Verksamheten vid Vassvikens gruva fortsatte fram till år 1849, då Waern i brev till Sahlin kände sig föranlåten att kasta in handduken:

"Jag anser oss enär ingen annan concurrent finnes, göra bäst antaga hwad Bredberg bjuder för Wassviksmalmen därwid hålla god min samt ju förr ju heldre slå ur hågen minnet af wåre silfwerspeculationer."