Värnelius

Sida 50

  I en av de magraste socknarna på Dal bodde en småbonde, Andreasson. Han hade många barn, och det var honom svårt att skaffa föda på den lilla bondgården åt dem alla. Hade man inte haft körslorna vid järnbruket att tillgå, så hade troligen nöden varit en daglig gäst i det lilla men förnöjsamma hemmet. Sönerna växte emellertid upp och blevo starka och duktiga och gjorde sin fader stor heder.
  En avkomling till Andreasson i femte led hade läst och blivit student och ämnade fortsätta att studera och bli präst. När han äntligen blivit präst och nått det efterlängtade målet, vilket skett genom stor försakelse och mycken trägen id vid nattliga studier och tillfälliga arbetsinkomster på dagarna för att skaffa sig bröd, stod han som sagt äntligen vid målet. Släkten hade aldrig lyckats skaffa sig rikedomar, och var fick sträva för sig.
  Den unge prästen hade kallat sig Värnelius och hade i början fått kondition på olika håll i Värmland. Men då tjänsten som komminister i hemsocknen blev ledig sökte han den och blev enhälligt vald. Man skulle tro, att han efter alla årens försakelser skulle njuta av sin nya ställning och söka glömma de svåra åren och sin torftiga härkomst, men han förblev allt framgent den enkle och anspråkslöse bondeättlingen och kände en djup samhörighet med sina församlingsbor, och dessa å sin sida hade vant sig att i sin präst se en god vän och medvandrare mot ett mål, som inte var av denna världen.
  En vacker höstdag tog han en korg i handen och ämnade sig ut i lingonskogen. Han var en ivrig naturvän och trivdes i Guds fria natur. När han gick förbi sin granne prästgårdsarrendatorn stod denne just och svettades i gödselstacken. Det var en bråd tid, och hjälp stod inte att få, envar hade fullt upp att göra med sitt.

Sida 51

Värnelius vände och bytte ut bärkorgen mot en grep och stod snart vid arrendatorns sida och svettades även han. Han fortsatte därmed också följande dag. Den dagen kom ett celebert besök till komministergården. Det var en prost från ett av de fetaste gällen på den välmående östgötabygden. Han var ofta på resor och besökte gärna sina kolleger, då så läte sig göra, och var nu kommen till det för fattigdom tidigare beryktade men numera välmående Dal. I prästbostaden fick han beskedet att komministern vore på skogsvandring.
— När kan han tänkas komma hem?
— Det kan man inte säkert veta. Det var hustrun som svarade, och hon visste, att om Värnelius träffade på fina bärställen, så kunde det dröja.
När prosten gick förbi gödselstacken stannade han och undrade:
— Har ni sett prästen?
— Åjo, dä ha vi nock, det var arrendatorn, som svarade.
Värnelius kände igen prosten sen studietiden i Uppsala, men det var nog inte lätt för denne att i vad som tydligen var arrendatorns dräng känna igen studiekamraten, helst som de då inte hade så värst mycket gemensamt utom studiearbetet. De tillhörde på den tiden inte samma skikt, och Värnelius hade inte tid att ägna sig åt kamratlivet utanför universitetet.
Nästa dag förnyade prosten besöket. Han stannade och hälsade på arrendatorn, men så glimmade det till i hans ögon. Han tittade närmare på "drängen". Denne verkade på något sätt bekant. Men så klack det till.
— Vad heter drängen din?
— Jag har ingen dräng. Men för tillfället har jag hjälp ändå. Nu kände prosten Arne och undrade om han finge komma och hälsa på honom i kvällningen.
-Jo, svarade Arne Värnelius, du är mycket välkommen. Det skall bli roligt att få prata med dig och berätta om mig själv. Jag förstår att du undrar.
Efter en kaffepaus slogo de båda prästerna sig ned i ett par bekväma stolar, och samtalet kom snart i gång. Först samtalade de om gemensamma skolminnen, om deras kamrater och om hur de


Sida 52

själva hade det rent materiellt. Prosten Karl Elias Hultberg hade som sagt hamnat i den välmående östgötabygden, fyllde sina ämbetsplikter med nit och trohet, höll ett visst avstånd till sina församlingsbor, ogillade kvinnliga präster och tog upp en del ceremonier ur Röda Boken samt kunde med prosten hos fänrik Stål säga, att han "gjort nog som människa och präst".
  — Men hör du, skall prästen stå i gödselhögen hos sin arrendator! Är det inte att dra ner ämbetet? Du förstår att du måste ha ansvar för den estetiska sidan av din uppgift som präst. Nog är det bra att vara gemen med sina församlingsbor, men de bör ju under alla omständigheter kunna se upp till sin själasörjare. Hur går det med respekten, om du håller på så!
  — Vad respekten beträffar tror jag att menige man mera dömer efter vad en kristen gör än vad han säger. Alltså, vad prästen säger i predikstolen måste ha en fast förankring i hans liv. För övrigt är väl så att inget hederligt arbete kan vara till skada för någon människa sålunda ej heller för en präst. Vem var den bäste kristne, leviten, prästen eller samariten. Omdömet blir väl helt beroende på hur den slagne behandlades.
  Dagen därpå stod Arne på nytt i arrendatorns gödselstack, men Karl Elias reste vidare med många nya funderingar. Vid en personlig rannsakan tog han på allvar upp problemet om han gjort nog som människa och präst. Problemet är väl värt att grundligt rannsakas av varje ärlig sanningssökare.