En predikare

Sida 53

  Han var en god talare, stark i sin tro och fylld av ett patos i sin förkunnelse, som hans åhörare inte kunde undgå att känna en djup gripenhet inför. Vid seklets början hade han lyssnat på kringvandrande kolportörer och känt sig uppskakad av deras förkunnelse om slutet av en människas liv, om inte frälsning vunnits genom ånger och syndaförlåtelse.
  Han var ju född i ett kristet hem och borde leva efter de bud och stadgar han lärt i hemmet, i högmässan, i konfirmationsläsningen och ytterligare fått sig inpräntat på husförhören.
  Han trodde inte på allt detta. Otänkbart med en skapare, som efter fullbordat verk, som vid närmare betraktande befunnits gott, skulle genom ett enkelt trick komma sin goda skapelse på fall och dra allsköns ondska in i en värld, danad till skönhet och evig glädje. Mej, bäst att leva ut livet så länge ungdomen varar. Men på stugmöten gick han träget, ivrigt lyssnande, godtog en del men ratade det mesta av vad som predikades. En sådan enfaldig tro utestängde alla vetenskapliga fakta. En riktig kristen kunde omöjligen godta allt vad de lärde förkunnade. Men de lärdes forskningar voro väl till sina resultat sanningen så nära som möjligt. Vem vågade förneka den kunskap, som vore erfarenhetsmässigt belagd. Men ändå, solen gick ju inte upp i öster. Dygnets växlingar uppkommi förvisso genom att jorden snurrade. Pilatu's fråga, vad som vore sanning gnagde ständigt i Simons själ. Allting var ju flytande utan någon fix punkt. Vad som var sanning i Berlin och Jena det var blott dåligt skämt i Heidelberg.
  En del av kolportörerna voro goda sångare. Somliga spelade något instrument, vanligen gitarr. Det fanns blande dem riktiga virituoser. Simon, som själv varken spelade eller sjöng med någon


Sida 54

större framgång, hade dock ett fint öra för lyrik och melodi, och han njöt av att lyssna på de gamla läsarsångerna.
  En svår andlig kris uppstod i hans själ. Han kunde ej komma ifrån tanken på evigheten, och vad som möjligen skulle komma att ske bakom dödens förlåt. Han hade svårt att uppfatta läran om de eviga straffen. Det fanns ingen rimlig proportion mellan denna uppfattning och tron på en Gud som var all övermänsklig kärlek.
  En natt kom han genom skogen från Tyrskog, där han tillsammans med sin fästmö besökt ett möte i Järpestö och lyssnat på Lundberg, han med gitarren. Denne var en av naturen blid man, som helst talade om Guds kärlek. Han sjöng till sina enkla gitarrackord om den gode Guden, som älskade människorna, och predikade kärlek in i sina åhörares sinnen.
  Simon började vid denna tid bli rätt beläst, studerade mest och gärna religiös litteratur. I hemmet funnos förutom bibel och psalmbok, Pietisten och några sångböcker. Även några äldre upplagor av naturvetenskapligt innehåll hörde till bokförrådet. I dem läste Simon om jordens och stjärnornas tillblivelse samt om naturens många under. Om allt detta uppkom en strid inom honom, utan att han kunde se någon ljusning eller någon möjlighet till sammanjämkning av de både ytterlighetsbegreppen. Antingen var den på den gängse gudstron grundade uppfattningen fel eller hade den vetenskapliga forskningen i sin upptäckarglädje gått snett. Båda tolkningarna kunde ju inte vara riktiga. De voro varandras motpoler. Vid denna tid var det särskilt den darvinska evolutionsläran som kommit oro åstad och vållat en hätsk och i många avseenden uppslitande strid. Ingen ärlig sanningssökande kunde här vara helt oberörd.
  Simon hade från tidigare år fått sig inpräntat, att Guds bud och lagar voro oföränderliga. Inte en prick finge röras. Han hade trott på detta lika starkt och övertygat som sina fäder och fäder före dem. Men nu ville det inte gå längre. Dessa nya tvivel plågade honom och ställde honom vid skampålen.
  När Simon följt sin fästmö hem till Värnekullen, tog han vägen genom skogen mot hemmet och kom till en bäck med en spång. Här slog han sig ned på en mossig sten för att vila. Men med detta blev nu ingenting. Skogen susade stilla, bäcken porlade muntert,

Sida 55

och i fjärran hörde han en duva kuttra. Omkring honom rådde sålunda harmoni och en underbar stillhet, men i hans själ rasade en hård strid mellan tro och tvivel. Han ville tro men kunde inte. Att tvivla på numera kända fakta var honom svårt. Dessa kontraster blev honom en svår inre plåga. Han hade kommit till sitt livs Jabbok och gick lik den gamle patriarken till närkamp med en anad men dittills ej upplevd gudsuppenbarelse.
  Vem kan tälja de tysta kval eller beskriva känslorna hos den drunknande, som famlar efter ett halmstrå. För Simon blev det en lång natt, en tvekamp, som dock när morgonsolens första strålar silade mellan träden slutade med själens befrielse, en seger över alla tvivel, en jublande andens triumf. Vid den uppgående solens bländande sken vandrade Simon fri, glad och lycklig mot hemmet.
  Vid nästa stugmöte berättade Simon om sin upplevelse och var från den stunden en predikare.
  I bygden uppfördes tre missionshus, och Simon blev en självklar ledare och predikade i alla tre. Som regel predikade han i två ibland tre missionshus varje söndag. Han ville inte heta pastor och kunde inte förmås att ta emot erbjuden ersättning.
  — Han som skickat mej åstad lär väl inte låta mej bli utan lön, ifall jag kunnat uträtta något i hans tjänst, brukade han säga.
  För att vara självlärd hade han ett klart intellekt, kanske kärvt ibland, men alltid lyste den goda vilja fram, och han talade helst om Guds kärlek. Talet var jämnflytande utan att vara tröttande. I stället för rytmiken med starkt höjt tonläge som avbrott mot svagare tonläge lade han in väl avpassad betoning i varje ord. Han stod under hela sitt tal stilla med en varm blick på sina åhörare, allt utan gester eller andra handrörelser.
  Så blev Simon den andlige ledaren i sin bygd och väl känd på hela norra Dal. Kyrkan visade denna tid en negativ hållning och hade för övrigt intet att ge utöver de rent rituella tjänster som till nöds utfördes. Prästen hade liten eller ingen kontakt med sina församlingsbor och förstod tydligen inte mycket av det nya, som ville tränga sig fram. Han var en ensam man i sin bygd. Men så levde han också mitt inne i en brytningstid. Någon aktiv förföljelse mot frikyrkorörelsen förekom såvitt känt inte.


Sida 56

  Personligen var präster en vänlig och försynt men men saknade tydligen förmåga att hela vad hans företrädare, den avsatte prästen, förbrutit mot en förväntansfull allmänhet.
  Man tar nog inte fel om man påstår att denna kyrkans hållning eller oförmåga kom att påskynda den spirande väckelserörelsen och gynna dess utveckling. Dessa båda riktningar kommo att gå skilda vägar, och det dröjde ett halvt århundrade innan de lärde förstå varandra.
  Simon fick faktiskt uppleva den dagen, då han anmodades att predika i församlingens kyrka. Då hade en ny präst med vidare vyer flyttat in i prästgården, och denna blev en plats dit människor gärna sökte sig. Där möttes de av förståelse och vänskap, och där odlades samhörighet mellan oliktänkande, och en friare ande svävade över bygden. Detta ledda naturligtvis till en fördjupad känsla av samhörighet. Prästen gick till missionshusen och frikyrkofolket gick till kyrkan. Man började mer och mer inse, att man i grund och botten hade gemensamma intressen och samma mål.