Arvid Holmström

Sida 76

Arvid Holmström från Småland hade hittat lera i en sänka, då han skulle gräva ett avloppsdike på den lägst liggande marken av sin faders lantställe.
 Då han fann leran seg och av god kvalite beslöt han att skaffa hem ett par lass fint grus och arbetade till en mjuk och fin älta. En drejskiva av vanlig modell tillverkade han, och så satte han i gång med tillverkning av lerkrukor för odling av rumsväxter. Han lärde sig att bränna sina krukor. Men snart var den närmaste marknaden fylld. Att tillverka en bra vara var en sak, att förvandla den i pengar var en annan, och Arvid var ingen god affärsman, och han märkte snart att han måste söka sig en bättre marknad. Just då började Amerika hägra för hans inre blick. Han hade hört att där fanns de stora möjligheterna, och han beslöt att emigrera. Så skickade han ett brev till en kamrat, som hamnat i en by, som hette Worcester, där han skaffat sig en mindre farm.
  Så kom det sig att Arvid reste över till Amerika och kom till den plats, där kamraten bodde. Där fanns en lada, som han kunde få köpa för ett hundra dollar. Den låg på ett område, som vid undersökning visade sig bestå av kaolinblandad lera. Där skulle det passa sig att anlägga ett tegelbruk för framställning av stengods med massinriktning på fabrikation av blomkrukor, vilket var en gångbar artikel i Amerika vid denna tid.
  Som Arvids hela kassa utgjorde blott trettiofem dollar, erbjöd han sig att lämna ägaren trettio dollar i hyra tills vidare. Om Arvid komme i gång, och lyckan stode honom bi, skulle han fullfölja arrendet tills han erlagt ett hundra dollar, då det erlagda kapitalet skulle utgöra full betalning för ladan. I uppgörelsen ingick, att han finge utnyttja sitt behov av lera under tiden.
  Tills vidare skulle han bo hos sin amerikanska vän, vars farm låg i närheten.


Sida 77

  Så var det bara att sätta i gång. Det gick så bra för honom att han lyckades inbetala det resterande beloppet efter några månader. Hans blomsterkrukor vann stor efterfrågan, och han hade inga svårigheter att finna marknad för dem.
  Så dags hade emellertid Arvids affärsinstinkter vaknat till liv, och han skötte sina affärer så bra, att han efter ett par år kunde inköpa ett jordområde av i det närmaste tolv hektar.
  Som rörelsen alltjämt lämnade god vinst, beslöt Arvid att investera denna i en fabriksanläggning, som byggdes så, att den kunde utökas i takt med vad rörelsen lämnade i netto, men efter en uppgjord plan, som pekade mot en fullbordad, enhetlig anläggning, ett komplex, som gav möjligheter till en betydande utökning utan att den homogena enheten stördes även vid en mera betydande utökning.
  Arvid hade nämligen en längre tid umgåtts med planer att byta till en ny tillverkning. Han tänkte sig att det skulle finnas möjligheter till en världsmarknad för smärjelskivor av olika typer. En marknadsundersökning hade givit ett positivt resultat, vilket talade för, att det vore ett klokt beslut, och han ansåg att han borde börja försiktigt och utöka rörelsen i den mån efterfrågan ökade.
  Det visade sig snart, att Arvid gjort ett lyckokast. Hans tillverkning fick snabbt en efterfrågan, som fordrade en omläggning av driften.
  Arvid hade en son, som vid denna tid var utbildad ingenjör, och det var ju naturligt, att fadern satte honom att leda den nya fabriken, och nu började Nortons egentliga storhetstid.
  Vid den tiden var det vanligt i amerikanska kommuner, att man valde en styrelse på tre personer, vilka hade hand om kommunens ekonomi och drift. En hade huvudansvaret och kallades direktör, det motsvarade vår ordförande, en hade hand om ekonomin, finansmannen, vår kassaförvaltare och den tredje svarade för utförande av de fattade besluten, en slags VD alltså. En allmän stämma hölls en gång varje år, då man granskade årets verksamhet och eventuellt beviljade ansvarsfrihet, fastställde nästa års stat och valde styrelse. Hade styrelsen skött sig utan anmärkning blev det i regel omval. För övrigt kunde vem som helst ställa upp som kandidat.


Sida 78

  Arvid hade haft befattningen som kommunens direktör några år, och under hans ledning hade den lilla byn växt till en ansenlig stad med torg, omgärdat av minst sju kyrkor, med bibliotek, muséer, sjukhus och skolor, samt hade en livlig affärsverksamhet.
  Staden heter Vorcester och är i storleksordning jämförbar med Norrköping. Utom Norton, som tillverkar slipdon av smärgelmassa från tandläkareborr till slipstenar för träsliperier med en diameter på cirka två och en halv meter till ett pris av 40.000 dollar per stycket, finnes i staden flera verkstäder för tillverkning av flera sorters maskiner bland annat för tillverkning av skor. Nortonfabriken har i runt tal 15.000 anställda. När jag år 1960 var på besök hos min bror i Andover N.H. hade jag tillfälle att besöka Vorcester och bodde en vecka hos släktingar där.
  Jag träffade då en tandläkare, en svensk, född i Norrland, som fixade fina fruars tänder på kvällar och idkade bagarirörelse på dagarna. I bageriet hade han två bagare anställda, som tillsammans med honom tillverkade äkta prima svenskt bröd, samt en expedit. Han berättade, att han brukade flyga över till Old Sweden två gånger om året för att fiska laxöring i Norrlands älvar. Detta gjorde han för sitt nöjes skull samt för rekreation och därjämte ock i viss mån därtill driven nostalgi. När jag uttryckte min förvåning, hur det lilla bageriet kunda finansiera så dyrbara nöjen, berättade han om sin verksamhet som dentolog. Vidare tog han mig med ut på gatan och visade mig en skyskrapa i tolv våningar. Det var en fabrik för tillverkning av läkemedel i form av piller, vilken han byggt tillsammans med sin bror. När denna affärsverksamhet kommit i gång och gav rik lön, överlät han sin andel på brodern för en stor summa dollar. Han var svensk från Norrland och älskade att göra svenskt bröd och därtill fina bakverk. Även denna yrkesverksamhet tillhörde hans fritidsnöjen, en hobby av hittills relativt okänd art. Sanningshalten av dessa den svenske tandläkarebagarespinn spöfiskeexperts berättelse vidimerades tillfullo av mitt värdfolk, som tillhörde hans innersta vänkrets.
  Jag ville bjuda mitt värdfolk på kondis, men sådana inrättningar voro sällsynta i detta märkliga land, men i deras ställe fanns gott om motell, som för all del inte voro att förakta.


Sida 79

  — Vi ska titta in i en affär där borta. Du kan under tiden besöka brödbutiken där vid sidan av torget. Köp bröd, så kan du koka kaffe hemma, om du så tycker. På detta sätt kom jag att göra denne märklige tandläkares bekantskap. det är mig en glädje att kunna intyga, att han var en dråplig bagare. Därom vittnade kaffekalaset hos mitt älskvärda värdfolk. Han var troligen lika duktig att sköta människotänder, ty det påstods, att väntetiden för hans patienter var lång.
  Vorcester var vid tiden för mitt besök en relativt ny stad, välplanerad, modern, öppen och trivsam. Den hade just firat sjuttiofemårsjubileum med besök av bland andra prins Vilhelm och Sven Jerring.
  Staden styrdes då av ägaren till Nortonfabriken, Andrew B. Holmstrom, sonson till Arvid, smålänningen.
  Man hade hittat en gammal man i en skog i närheten. Han var sysselsatt med att plocka lingon men råkat ut för en akut åkomma och var mycket svag, när man hittade honom och förde honom till lasarettet. Man trodde, att han var pensionär och tidigare anställd hos Norton. Holmström ringde upp lasarettet och gjorde sig underrättad om förhållandena, och då han fått klart för sig, att mannen tidigare arbetat på Norton, gav Holmstrom order:
  — Han skall ha den bästa vård ni kan ge, och räkningarna skickas hit till kontoret.
  Varje bas hade under sig en avdelning om femtio man. Han, basen, hade hand om en handkassa på femhundra dollar, vilka stodo fritt till hans förfogande till ett handtag, om någon av hans arbetare råkade in i någon tillfällig knipa. Sedan gjorde basen en skriftlig anmälan med redogörelse, varpå den utgivna summan fylldes på på nytt.
  Några år före mitt besök hade staden varit utsatt för en cyklon, som plöjt en cirka hundra meter bred bana genom staden och lagt många hus i ruiner. Ett hus, som tillhörde en av arbetarna vid Norton, hade blivit rätt illa åtgånget men troddes kunna repareras. Holmstrom skickade bud på honom och frågade, om han trodde att huset skulle kunna repareras.


Sida 80
  — Jo, jag ska nog söka få det någorlunda helt igen, men det kommer att ta sin tid.
   — Du ska hålla på med ditt arbete som vanligt. Vi ska skicka dit ett arbetslag och göra ditt hus i ordning. Hoppas du ska kunna flytta in om ett par månader. Bekymra dig inte för kostnaderna. Dem står Norton för.
  Jag hörde flera liknande berättelser, men även att de anställda stortrivdes och voro stolta över "sin" fabrik och sin disponent, vars anfar var en enkel bondpojke från Småland in Sweden. Här kan lämpligen tilläggas, att varje arbetare, som gått i pension fick sig tillskickad en stekt kalkon på julafton men en hälsning från Andrew B. Holmstrom med tillönskan om God Jul.
  Jag har redan berättat att prins Vilhelm representerade Sverige vid stadens sjuttiofem års jubileum. Han var den förste svensk, som erhöll ett exemplar av den fina guldnyckeln, som tillverkats som en serie till minne av stadens jubileum. Den andra i ordningen till denna ära var Sven Jerring, som var där för Sveriges radios räkning.
  Min blygsamhet förbjuder mig att nämna nummer tre i sammanhanget. Dock har jag i min ägo ett dokument, som det lyster mig att återge in extenso. Det lyder sålunda:

"NORTON COMPANY
Vorcesten o. Massachusetts
Andrew B. Holmstrom September 9, 1960 vice president
Dear Mr. Heden:
Thank you for your letter of August 4.
Naturally, We in Vorcester and the Norton Company have a close affection for Sweden. Come again and visit us. The key will let you in any time.
                                     Sincerely Yours
                                      Andrew B. Holmstrom
ABH:bml


Sida 81

Nu var det så att min svägerska var huvudsekreterare hos Norton och basade på Holmstroms kontor, där hon faktiskt i egenhändig person höll i trådarna till dagens rytm, den ledande själen i dagens löpande ärenden.
  Det kunde till exempel låta så här:
  — Du, Signhild, klockan två och tio ska jag vara i New York. Jag ska ha med papperen rörande den nya massapressen, mapp nr 56. Var snäll ordna min portfölj samt nödiga biljetter. Jag måste stanna över en natt.
  På viss bestämd minut stod chefens bil utanför porten, och på Holmstroms plats bredvid chauffören låg chefens portfölj vederbörligen försedd. I den låg alla behövliga pinaler, så säkert som amen i kyrkan.
  Som jag förstod, så hade hennes ande också varit verksam i fråga om min upphöjelse till nummer tre enligt ovan.