Landsvägens trashankar

Moster Sabina var änka och bodde som vaktmästare i ett rum med kök tillhörande ett baptistkapell, som låg ensligt mellan Köp-mannebro och Kärrkil. Jag fick ofta vara hos henne, då skolan hade lov. I den dubbla funktionen som sällskap och handräckning vid mosters textilhantverk fick jag en tämligen god inblick i hur en väv sattes upp, och hur dräll skattades, och hur man vävde kyper, eller vilka knep som kunde komma i fråga vid framställning av hemtrevliga gardiner.
 Vid denna tid i seklets början var vägarna fulla av zigenare, tattare, gesäller och allehanda löst folk. Moster bodde alldeles intill stora kungsvägen och hade ständiga besök av påträngande gäster, som behövde allting och inte var blyga att tala högt om sina önske¬mål, ofta i en hotfull ton. Men moster hade intet att ge, då hon själv mer än väl behövde de smulor hon förmådde att skaffa till huset.
 Hon hade ingen pension eller annan ekonomisk tillgång. Hennes alster voro prima grejor och skulle numera säkerligen stått högt i kurs. Men folk hade ont om pengar, och det var inte lätt att driva gårdfarihander vid den tiden.
 En gång drev ett sällskap zigenare förbi, tydligen en hel släkt. Karavanen bestod av en häst med vagn. Vid varje vagnshjul gick en äldre man. Vagnslådan var fylld med hö och trasor samt äldre kvinnor, så många som kunde få plats, och trängd mellan dem en stor mängd småbarn. Efter kom en månghövdad skara manlig och kvinnlig ungdom i olika åldrar. Jag tyckte mig se den bibliska histo¬rien livs levande framför mig.
 Lyckligtvis fortsatte de och drogo vidare. Ve den bygd, där de slogo läger. Överallt trängde de på, och allt behövde de. Männen erbjödo sig att förtenna kopparkärl, att fila sågar eller liknande. De gjorde i regel ett bra arbete, men det gällde att först komma överens