Folket på Myråsen

Sida 53

  Vårantiden var avslutad på Myråsen, och man var i slutet av maj. Värmen hade kommit, och sommaren hade äntligen brutit in efter en lång och snörik vinter med en våt och kall vår i släptåg, som slutligen lämnade rum för ett varmt och livgivande vårregn. Vid det stiltje, som efterträtt göromålen, hade Anders beslutat att äntligen ta i tu med reparationen av källartaket.
  När han fått undan all gammal halm och en del ruttet virke, fick han se ett underligt bylte, som vid närmare undersökning visade sig innehålla ett skelett. En gammal tragisk gåta var på väg att få sin lösning.
  Maja Lisa på Myråsen hade haft en farbror, som varit konstig eller som folk sade mindre vetande. Han hade varit en duktig arbetare och skött sina sysslor med stor omsorg. Men en dag var han spårlöst borta, och ingen kunde utfundera var han tagit vägen.
  Nu var Maja Lisa hos mor Annika på yste, och Anders var på tröskhjälp hos sin bror i Nerhult. När de kommo hem var far-brodern försvunnen. Hans konstighet bestod mest i att han gick för sig själv och grubblade. Vänner hade han inga, och kamrater sökte han aldrig.
  Man sökte runt hela gården, i alla skrymslen, i hagen, i skogen och utmed sjöstranden. Folk var på benen och letade i veckor men allt förgäves. Någon hade sett ett par främmande karlar i bygden, och funderingar hade uppkommit om farbrodern hade givit sig i lag med dem. Men tanken övergavs, ty farbrodern var inte sällskaplig av sig, och drog sig alltid från främmande. Nils som inte ens anförtrodde sig till sina närmaste skulle aldrig ge sig i farnöte med främmande folk.
  Det fanns till slut ingen annan lösning, än att Nils skulle ha kunnat genom en olyckshändelse ha gått ner sig i det bottenlösa dy-tjärnet ett stycket väster om gården. Man sökte också där men fann

Sida 65

inga spår eller något som kunder ge stöd åt denna möjlighet. Men så hade det nog gått till i alla fall. Det var ju den enda tänkbara möjligheten. Den stora frågan var nu om han gjort detta med fri vilja och förlorat sin själ, eller om det kunde på något sätt visa sig vara en ren olyckshändelse. Man sörjde honom mer än man skulle ha gjort, om han hade varit en fullt normal släkting som dött en naturlig död och fått en hederlig begravning. Maja Lisa tänkte ofta på detta och plågades mycket vid minnet av sin farbror. Dessa tankar lade sig till slut som en mara på sinnet och gav henne ingen ro. Om dagarna malde hon denna fråga, och på natten lämnade den henne ingen vila. Hon blev tyst och sluten och började verka avtynad. Makarna hade svårt att samtala härom och kommo i stället att dölja sitt grubbel inom sig. De voro var för sig oroliga att den andre skulle föra saken på tal och på nytt aktualisera vad man försökt glömma men inte lyckats. Makarna gledo i sär utan att vilja. Den ene tyckte på sitt håll synd om den andre, och deras tystnad var ett uttryck för deras ömhet och vilja att så långt möjligt spara den andre för det som bara värkte och bulnade.
  En kväll satt Maja Lisas man vid chiffonieren och sysslade med några räkenskaper och upptäckte då att hans sparkapital var borta. Vid närmare granskning saknades också alla silverskedarna i skänken. Denna öppnades endast vid besök av främmande, varför för-lusten ej hade upptäckts. Även faderns jaktbössa var borta. Hade allt detta något att göra med att Nils hade försvunnit? Nu kommo frågorna stormande på nytt. Hade Nils måhända blivit mördad eller hade han trots allt gjort sällskap med tjuvar och slödder, frivilligt eller med tvång. Frågorna trängde på med en ohygglig styrka, pinande och tärande på sinnet. Ju mer man grubblade i saken ju mer tilltrasslad blev hela frågeställningen. Det fanns ingen utgång, ingen fast punkt.
  Man berättade aldrig på Myråsen om dessa upptäckter eller om de inre strider de fört i släptåg. Det skulle bara skapa en ryktesflora och fylla bygden med spekulationer och fantasier för långa tider. Nej, då vore det bättre att ensamma bära den svåra prövningen.
  Det hade nu gått sexton år utan att mystiken hade skingrats. Man hade sett spöken, man hade pratat och gissat ändå i bygden,


Sida 66