Prästen

Sida 46

  Han var ung och begåvad, hade växt upp i en grannsocken i en by, som hette Björby. Som lärd magister tog han namn efter sin hemort och kallade sig Björby. Han var ogift, och prästgården styrdes med makt och myndighet av företrädarens änka. Egentligen skulle han efter gammal vedertagen sed äkta henne som det hette "konservera" änkan för att bibehålla henne vid samma status som tidigare att vara bygdens prästfru och åtnjuta därmed sammanhängande ståndsmässig försörjning. Men på den punkten var Björby helt obeveklig. Att gifta sig utan kärlek och ideal, Nej aldrig.
  Den unge prästen var en stor beundrare av naturens skönhets-värden och älskade all äkta konst i alla dess former, för såvitt den tilltalade hans av skönhet längtande sinne. Han hade inget till övers för osann konst och tyckmyckenhet.
  Det grandiosa i den församling han blivit satt att verka hade helt gripit honom. Svårt är att avgöra vilken årstid som mest tjusade den naturälskande esteten. Varje årstid hade sin speciella charm, och landskapets detaljrikedom blev för betraktaren en materialiserad symfoni.
  Måhända kunde ingenting mäta sig med prakten av en solklar septemberdag med sin skira luft och färger i alla tänkbara nyanser och kombinationer. Att från ropareberget låta blicken glida över Odnemasjöns blanka yta en stilla augustikväll gav åt Björby en känsla som liknade ett glädjerus. Där stack Önnanäbben ut mot söder. Längre bort syntes Gråskär och Gråholmen, och därbortom skymtade holmarna utanför Saleby inbäddade i yppig grönska. Bakom dem avbröts slättbygden av den mörka skogen. Allt detta inramades slutligen av de gråa kvartsåsarna med inbäddade vita ränder och den höga puckeln i mitten, som syntes vida omkring. Den kallades Sörknatten. Mot den ljusa kvällshimlen verkade sko-


Sida 47

gen och bergen mörkare och dystrare än vanligt. Det låg sagomystik och trolska drömmar över det stämningsmättade sceneriet, som ett känsligt sinne inte kunde undgå att känna gripenhet inför.
  Björby kunde bli stående långa stunder och lyssna till ändernas knatter i vikarna eller morkullans orpande läte, när hon med svagt susande vingslag svepte fram över åsarnas trädtoppar.
  Att efter en sådan förklaringens stund vända åter till herdetjället och möta Lina och se hennes ovårdade hårtestar, snedgångna tofflor och klumpiga fötter och den finniga näsan över en stramt sammandragen mun, ett ansikte som sökte spela en helighet, som inte fanns, ja, då blev den väldiga kontrasten nästan chockartad, och Björby kände kväljningar ända nere i maggropen. Vid sådana tillfällen kunde sinnets jämvikt endast återställas vid ett besök i skåpet i rummets nordöstra hörn, för övrigt den enda plats i hela huset, dit Linas näsa aldrig kunnat tränga.
  För den store esteten fanns näppeligen något vackrare än en ung kvinnas kropp, enkelt och smakfullt klädd, välvårdad och spänstig, där former, lemmar och klädsel utgjorde en harmonisk enhet. Han kunde njuta av detta på ett platoniskt sätt, nära nog av immateriell karaktär.
  En gång hade han haft tillfälle att en hel vinter njuta av en sådan uppenbarelse och blivit djupt förälskad. Det hände hos brukspatron på Katrineholm, där han var informator och hon sällskapsdam åt Hennes Nåd och för övrigt systerdotter till denna. Hennes Nåd Beata Kornelia var syster till Patron Sahlberg på Katrineholm, som var överste i Kungl. husarregementet, dåmera överförd till reserven på stat. Nu för tiden skulle han ha titulerats disponent, eftersom han var huvudsaklig ägare till det stora järnverket i Katrineholm. Utom att han var verkställande direktör för bruket var han den bildsköna och begåvade Gunnillas far och sålunda hennes förmyndare tills hon genom gifte skaffade sig en ny.
  Björby hade egentligen aldrig sökt hennes sällskap, endast beundrat henne på avstånd, njutit henne som konst. Så talangfull han eljest var i sällskap med sina vänner kände han sig bortkommen och på något sätt enkelriktad så fort han var i samma rum som hon. Vad skulle han förresten prata med henne om. Detta kunde

Sida 48

han ju inte riktigt veta, eftersom han aldrig försökt. Han var rädd att blotta sin tafatthet och behöva rodna inför sitt livs idol. Detta vore ju rent av det värsta som kunde hända. Då vore han för alltid utestängd från sina drömmars himmel. En förälskad yngling blir i regel inte pratsam, i synnerhet om föremålet för hans kärlek synes honom på grund av sociala förhållanden ouppnåeligt.
  Härtill kom hans ovana vid flicksällskap. Den enda kvinna han hittills beundrat var hans mor, men det var inte på samma sätt. Henne kände han och kunde prata förtroligt med om de flesta ting och bli förstådd. Men föremålet för hans ömma låga vore kanske damen med förnäma vanor och skulle förakta hans uppvaktning. Men för honom var hon ändå något helt annat. Hon var ett fulländat konstverk, kvinnan med stort K, den gudabenådade fulländningen i mänsklig och därtill kvinnlig gestalt.
  Allt detta kände han inom sig och började hysa en djup längtan efter livets högsta goda, någon som förstod honom. Han bara såg och njöt och vågade inte förråda sig.
  Ett par gånger hade hon försökt inleda samtal med honom, men han blev förvirrad, och hon tyckte synd om honom. Vid den tiden var det oanständigt av en flicka att inleda sällskap. Hon skulle vänta snällt och stilla tills den rätte kom, och man var mycket rädd om sitt anseende. Hennes patronessa hade med sin fina intuition för all del sett, att den begåvade Adonis tydligen inte var hennes sällskapsdam likgiltig. En gång hade hon i försiktiga ordalag fört saken på tal och till sin förundran upptäckt att den söta Gunilla redan blickat allt för djupt i informatorns blåa ögon. Hon var djupt förälskad och kunde inte dölja det. Hade de båda funnit varandra skulle hon avgjort tagit deras parti, men nu ville hon inte uppmuntra någondera, ty hon fruktade att hennes bror, översten, inte ville ha en fattig studerande till måg. Denne herre hade sina principer tämligen bestämda, och han räknade säkert allra minst på en löjtnant med goda befordringsutsikter till make åt sin dotter. Hon fick en militär men inte lyckan.
  Så grusades två unga människors framtid för en långt driven blygsamhet och gammaldags konvenans, ty den vackra sagan slöt

Sida 49

här. Våren kom och Björby måste återvända till sina studier. Men aldrig glömde han sin avgudade ungdomsidol på Katrineholm.
  Björbys båda upplevelser av kvinnan, för övrigt hans enda, blev för hans känsliga sinne livets stora tragedi, en själsskakning, som för all framtid satte djupa spår i hans andliga utveckling. En ny förälskelse skulle törhända ha återfört honom till inre balans och fött nytt livsmod till fruktbringande verksamhet inom det område, som han valt till sin livsgärning, och som han förbundit sig till genom löfte och ed.
  Nu blev det tyvärr inte så. Genom "vänner", omständigheter och inre drift leddes han in på en väg där många olyckligt sökt sin räddning, den farligaste som finnes — alkoholen. Det gick hastigt utför, och han dog som avsatt präst i armod och misär. Ett vänfast handtag i rätt tid hade med säkerhet varit hans räddning. Man frågar sig: Vad gjorde hans kolleger? Ingenting, såvitt känt. Vad gjorde hans omgivning? Fanns ingen som "kunde ta honom i handen och hjälpa fram till stranden"? Tydligen inte. Men — den fåkunnige spörjer så mycket.