Torpruiner i Åmåls kommun
Torpruiner inom Åmåls kommun
Förord
Folkmängden i Dalsland uppgick 1805 till 41 000 personer, 1865 till mer än det dubbla, 84 000. Under dessa sextio år ökade sålunda befolkningen i landskapet med 105%, medan ökningen för riket i dess helhet utgjorde 60–70%. Sverige var vid denna tid ett av Europas mest utpräglade jordbruksländer. Dalsland var känt speciellt för sin boskapsskötsel, vars produkter exporterades både utom och inom landet och utgjorde en sedan gammalt viktig inkomstkälla för dalsländska jordägare. Utöver detta kan noteras att de dalsländska järnbruken under några årtionden vid denna tid upplevde en blomstring, som gav arbete åt många på bruk och herrgårdar och i skogen med avverkning, kolning och körslor.
När det nu gällde att försörja den hastigt växande befolkningen, låg det naturligast till att försöka göra det genom att öka skördarna. Till den ändan inleddes en nyodling utan motstycke förr eller senare i vårt land. Anders Edestam beräknar att åkerjorden i Dalsland i genomsnitt fyrdubblades under 1800-talet. Störst var givetvis nyodIingen på Slättdal. Ängar, betesmarker och mer eller mindre lämpliga utmarker lades under plogen; även sjöar utdikades helt eller delvis. På den nyvunna åkerjorden odlades till dels potatis men framför allt havre; potatis och havrebröd blev basfödan för den växande befolkningen. överskottet av Slättdals väldiga skördar av havre fann avsättning i export till England, som hade ett outtömligt behov av den varan som foder åt de hundratusentals droskhästarna i sina växande industristäder. Det blev goda tider för de besuttna på Dal.
Jämsides med denna intensiva nyodling pågick en omfattande jordavstyckning och vid arvsskiften blev hemmansklyvning vanlig. I anslutning till nyodlingen och jordavstyckningen uppstod en omfattande torpbebyggelse. För den växande befolkningen anlades jordtorp, inhysestorp och backstugor i ett för oss ofattbart stort antal, för det mesta på sämre jord i byarnas utkanter och i skogsgläntor. Folkökningen bland dessa egendomslösa var redan på 1830-talet större än bland de besuttna. Stugornas folk blev snabbt ett proletariat också i ordets egentliga mening. Potatisåkern, kanske därtill en havrelycka och en och annan ko och får, som det gällde att skrapa ihop vinterfoder till i sommarens marker, kunde näppeligen föda en växande barnskara. Säkert är att torpets söner och döttrar tidigt fick ge sig ut på förtjänst och husfadern befann sig ofta månader i sträck långt hemifrån för att tjäna ihop behövliga kontanter. Kvar i stugan blev modern och de mindre barnen, som tidigt fick lära sig hjälpa till hemma med bärplockning och vallgång. Det var alltså ett av nöden rörligt liv som fördes av torpens innevånare i dessa årtionden på Dal. Det var "arbetsvandringarnas" tid, som snart skulle få sin av omständigheterna givna förlängning och fortsättning i den stora utvandringen till Amerika. Men nu vandrade man till bönderna på Slättdal och till Norge som mest.
