Torpruiner i Åmåls kommun

Dalslands Skogskarlars Klubb genomförde under åren 1974-1984 en inventering av torpruiner i Åmåls kommun. Detta resulterade i en bok "Torpruiner i Åmåls kommun" som utgavs av Åmåls Kulturnämnd 1985. Bokens förteckningar är indelad efter församling och upptar 893 st objekt med beskrivningar för de flesta samt en karta där objekten är utmarkerade.

Förord till boken

Folkmängden i Dalsland uppgick 1805 till 41 000 personer, 1865 till mer än det dubbla, 84 000. Under dessa sextio år ökade sålunda befolkningen i landskapet med 105%, medan ökningen för riket i dess helhet utgjorde 60–70%. Sverige var vid denna tid ett av Europas mest utpräglade jordbruksländer. Dalsland var känt speciellt för sin boskapsskötsel, vars produkter exporterades både utom och inom landet och utgjorde en sedan gammalt viktig inkomstkälla för dalsländska jordägare. Utöver detta kan noteras att de dalsländska järnbruken under några årtionden vid denna tid upplevde en blomstring, som gav arbete åt många på bruk och herrgårdar och i skogen med avverkning, kolning och körslor.

När det nu gällde att försörja den hastigt växande befolkningen, låg det naturligast till att försöka göra det genom att öka skördarna. Till den ändan inleddes en nyodling utan motstycke förr eller senare i vårt land. Anders Edestam beräknar att åkerjorden i Dalsland i genomsnitt fyrdubblades under 1800-talet. Störst var givetvis nyodIingen på Slättdal. Ängar, betesmarker och mer eller mindre lämpliga utmarker lades under plogen; även sjöar utdikades helt eller delvis. På den nyvunna åkerjorden odlades till dels potatis men framför allt havre; potatis och havrebröd blev basfödan för den växande befolkningen. överskottet av Slättdals väldiga skördar av havre fann avsättning i export till England, som hade ett outtömligt behov av den varan som foder åt de hundratusentals droskhästarna i sina växande industristäder. Det blev goda tider för de besuttna på Dal.

Jämsides med denna intensiva nyodling pågick en omfattande jordavstyckning och vid arvskiften blev hemmansklyvning vanlig. I anslutning till nyodlingen och jordavstyckningen uppstod en omfattande torpbebyggelse. För den växande befolkningen anlades jordtorp, inhysestorp och backstugor i ett för oss ofattbart stort antal, för det mesta på sämre jord i byarnas utkanter och i skogsgläntor. Folkökningen bland dessa egendomslösa var redan på 1830-talet större än bland de besuttna. Stugornas folk blev snabbt ett proletariat också i ordets egentliga mening. Potatisåkern, kanske därtill en havrelycka och en och annan ko och får, som det gällde att skrapa ihop vinterfoder till i sommarens marker, kunde näppeligen föda en växande barnskara. Säkert är att torpets söner och döttrar tidigt fick ge sig ut på förtjänst och husfadern befann sig ofta månader i sträck långt hemifrån för att tjäna ihop behövliga kontanter. Kvar i stugan blev modern och de mindre barnen, som tidigt fick lära sig hjälpa till hemma med bärplockning och vallgång. Det var alltså ett av nöden rörligt liv som fördes av torpens innevånare i dessa årtionden på Dal. Det var "arbetsvandringarnas" tid, som snart skulle få sin av omständigheterna givna förlängning och fortsättning i den stora utvandringen till Amerika. Men nu vandrade man till bönderna på Slättdal och till Norge som mest.

År 1868 kulminerar folkmängden på Dal på grund av ett stort födelseöverskott med 85 374 personer, den högsta siffran någonsin. Samma år blev ett missväxtår utan like i mannaminne. Nöden gick som alltid först ut över de egendomslösa, som inga marginaler hade. Torpen och backstugorna tömdes för alltid på arbetsdugligt folk, ibland blev inte ens åldringarna kvar, stugorna revs, brann, eldades upp eller flyttades efterhand, tegarna växte igen och skogen tog tillbaka vad den förlorat. Några grundstenar, en nedrasad spiselmur, några aplar och en syrenhäck vittnar i dag i bästa fall om var ställena legat.

Men även bönderna drabbades, både stora och små, som skuldsatt sig för att överleva eller för att investera i sina jordbruk. En del måste lämna sina gårdar och sälla sig till strömmen av utflyttare; gårdshusen spikades igen och övergavs; i den mån de inte fann någon köpare och användning i senare tid, torde många av dem gått sitt slutliga öde till mötes som offer för andra världskrigets bränslebrist.

Emigrationen, som före 1868 varit blygsam, satte alltså fart under 1870-talet men nådde sin största omfattning först under 1880-talet och början av 1890-talet. Anledningen till denna fördröjning" anses vara dels att byggandet av Bergslagernas och Dalslands järnvägar under 1870-talet skapade många nya arbetstillfällen och avsättning för småbrukarnas produkter, dels att havreskördarna repade Siq efter missväxten och exporten tog ny fart. Men med 1880-talet drabbades Europa av en jordbrukskris, förorsakad av att de förbättrade kommunikationerna möjliggjorde att billigare spannmål kunde importeras från Amerika. Detta medförde för Dalslands del att havrepriserna sjönk och exporten avtog. Därmed utlöstes en ekonomisk kris även på det folkrika Slättdal. 1800-talets emigration följdes av en ny utvandringsvåg mellan sekelskiftet och första världskriget och en sista efterdyning i kristiden efter detta krig. Med år 1930 är den stora emigrationen avslutad. Från 1861 till detta år utvandrade minst 50 000 personer från Dalsland, därav en tredjedel till Norge.

Den samhällsutveckling som här kortfattat berörts på grundval av Anders Edestams och Paul Noreens studier över emigrationen från Dalsland, är bakgrunden till föreliggande inventering av torpruiner inom Åmåls kommun, som härmed ges ut som nr 6 i Åmåls kulturnämnds skriftserie. Inventeringen omfattar utöver vad titeln anger även ruiner av gårdar. Vi har ju alla någon gång stannat upp vid lämningarna av någon gård eller ett torp ute i markerna och ställt oss frågor om deras namn och öden, som bott här och hur här sett ut. Denna bok söker ge besked så gott 02h så långt det nu går; man har varit sent ute, alltför ofta för sent. Uppgifterna grundar sig om möjligt på intervjuer med äldre personer, annars på data i kyrkbö2ker och andra arkivhandlingar eller tryckta källor som Victor Olssons Gårdshistoria från Tösse/ Tydje.

Varje församling inom kommunen har behandlats som en enhet med sina torpruiner numrerade från I och uppåt både i boken och på kartan och med ett register över dem. Sant liga torpruiner är ute i terrängen markerade med minnespåle med torpets namn.

Tanken på en inventering av torpruinerna inom Dalsland föddes ursprungligen vid en årssammankomst med Dalslands Skogskarlars Klubb, som är en sammanslutning av gamla orienterare, som ser som sin uppgift att stödja orienteringssporten, friluftsliv och hembygdsvård. Från början hade man tänkt sig att hela Dalsland skulle omfattas av inventeringen, en tanke som snabbt övergavs, när man kommit underfund on projektets omfattning. Den nu slutförda inventeringen av Åmåls kommun omfattar bara den 893 objekt.

Det krävande arbetet med inventering och kartläggning av ruinerna av alla dessa torp och gårdar har sträckt sig över tioårsperioden 1974–1984 och ut förts av medlemmar i åmålsavdelningen av Dalslands Skogskarlar. För faktainsamlingen har de biträtts av hängivna och kunniga, med de lokala förhållandena inom resp. område väl förtrogna hembygdsvänner och hembygdsforskare. Helt säkert måste inventeringsarbetet mer än en gång ha krävt Skogskarlens hela spänst och uthållighet och hembygdsvännens hela iver och engagemang. För kartan svarar som sig bör Åmåls egen skicklige kartograf.

Med genomförandet av denna inventering och utgivning av denna skrift har en betydande kulturgärning förts till slut, i sin art troligen enastående i landet med tanke på arbetets omfattning och fullständighet.

Åmål i april 1985

Henrik Viridén

Kartor

De kartor som omfattar Ånimskog finns som bildfiler här (klicka för större bild (kan göras några gånger)):

• 
  Övre högra delen
• 
  Övre vänstra delen
• 
  Nedre högra delen
• 
  Nedre vänstra delen