Dalsland/Ånimskog/Årbols skola/Historik/Berättelse

Elev vid Årbols skola

Ibland hör jag uttrycket. Undrar hur det var att vara elev vid Årbols skola. Första tanken blir ju då “det har väl de flesta “? Men många yngre och inflyttade har tillkommit och de har inte gått vid Årbols skola. Så varför inte. När man gjort i ordning sin matsäck begav man sig iväg för att vandra ut till Rikssjuan. for skol- bilen stannade endast vid tre hållplatser på vägen till Vingens hamn. Det var ute vid Sverkers Östra Berg och vid Hängelö. Så alla vi som bodde längs vägen fick samlas på närmsta hållplats trots att droskan körde förbi hemmet. När sedan Larsson hämtat oss bar det iväg till Årbol oftast via kyrkskolan förstås. När vi sedermera klätt av oss ytterkläderna i skolan var det Gunnar Hedén. Att bänkarna var lite gamla tänkte vi inte på.huvudsaken var ju att man gjorde som Gunnar sa. Han var noga med att lära oss om sådant som man sysslade med förr, som t.ex. att knyta nät då vi även fick göra nätnålen själva. När det sedan var dags för gymnastik spelades det Brännboll bakom skolan. Att det inte var slätt utan ganska stenigt och bergit spelade mindre roll, detta snarare gjorde spelet roligare för bollen kunde studsa på stenar hit och vilket medförde att det vanliga tävlingstänkandet kom lite på skam. Det var inte givet vem som skulle komma sist som så ofta sker idag vilket effektivt dödar lusten att röra sig för många som är vana vid att alltid komma sist.

När det sedan var vinter och dammen inne i skogen frös var det kul att åka runt träden och tuvorna på isen som säkert var minst lika stor som halva skolsalen. På bergsluttningen vid östra sidan av skolan riktigt bra kana. Visst slog vi oss men vi hade kungligt roligt. När det sedan var dags för slöjd höll vi till i ena änden av uthuset. Där fanns hyvelbänkarna som vi flitigt använde när vi t.ex. lärde oss hur ett hus var timrat genom att själva bygga små modeller av trähus. På vårterminen var det dags att införa skolbespisning, vilken inrättades i Iilla salen. “Magnhild på Spira“ var skolkökstant och vi tyckte maten var ganska bra. Sade någon med lite rang i herakin att blodpuddingen smakade blä var det ingen som tyckte annorlunda. Värmen i lokalen var dålig och vi åt ibland med ytterkläderna på. Ett vinterminne är när det var närmare tjugo minusgrader ute och ganska många minusgrader inne. Magnhild stod där med sin långa kappa och ångan steg som rökpelare från den varma ärtsoppan i tallrikama på bordet . Där satt vi med mössorna nerdragna över öronen och ingen tänkte speciellt på det. När det sedan det var dags att åka hem var det som regel att vänta och vänta. För skolskjut- sen som samordnades med kyrkskolan, där högstadiet gick, kom inte förrän alla slutat. Högstadiet slutade lite senare än vi på mellanstadiet i Årbol och därför fick vi vänta så att det bara blev en tur med bilen. Men väntan innebar ju en del positivt också, vi läste nu posten för dem so hade post i sina fack på Årbols skola. Dagstidningar alltså, för ingen rörde brev och vykort som fanns. Visserligen klagades det en del från några men de flesta accepterade att deras tidningar lästes. Vi fick både lästräning och kunskap om det som hände runt om i världen. Nu skall ni inte tro att vi fick sitta inomhus. Gunnar låste och åkte hem. Så vi läste och roade oss på egen hand. En kall vintrig fredag gick jag genom isen i ett dike. Nu visste jag att skolskjutsen inte kom förrän om 2 timmar så det var att röra sig så mycket som möjligt. Men trots detta hann det frysa till is i mina pjäxor. Båda fötterna blev förfrusna ett inte så positivt minne som jag fortfarande har ont av. Men som helhet kan man säga att vi hade roligt och lärde oss att ta hand om oss själva på ett sätt som kanske dagens föräldrar skulle ha svårt att acceptera. Men det var andra tider då och ingen - varken lärare. föräldrar eller elever tog något för givet. Det bara var så och de flesta mår nog bra av att inte få allt serverat.

Jan 0lsson