Kungsvägen

Beskriver den gamla pilgrimsvägen mellan lödöse och Nidaros i Norge och hur den gick bl.a. genom Bolet i Ånimskog.

Artikel ur Provinstidningen Dalsland av Olle Söderholm

Kungsvägen gick genom Ånimskog

Vår tomt vid Bolet korsas av den gamla pilgrimsleden mellan Lödöse och Nidaros iNorge och är väl synlig ännu idag. Den passerade rätt igenom vårt hus.

Man känner verkligen historiens vingslag när man sitter här och läser de böcker och skrifter som finns om traktens historia. Det mesta som utspelats här har anknytning till vägen. Tyvärr skildras få glädjeämnen.

Sedan Sverige blev kristnat omkring 1150 var det vandringsstigen eller ridvägen upp genom Dal. Man kan se tre skäl till vägens sträckning. Dels för att på 1200-talet gränsen mellan Norge och Sverige i nord-sydlig riktning gick mitt i Ånimmen vilket är styrkt genom fynd av troliga gränsrösen. Dels också för att varje odlingsbar mark då var värdefull och vägarna därför fram till 1800-talets början drogs genom skog och över berg. Eftersom denna del av Dalsland präglas av bergåsar och sjöar i riktningen norr-söder fanns det därför knappast flera vägsträckningar att välja mellan.

Glest befolkat

Dalsland och västra Värmland var då de glesast befolkade delarna av Sverige. På den tiden bodde nog här färre än idag men alla måste ju få sin huvudsakliga näring från torvan och boskapsskötseln och då rymdes inte så många. Genom att Dalsland var ett gränsland i väster var här krigstider ungefär vart femtionde år fram till 1800-talet och då drog både vänner och fiender förbi. Fienderna plundrade och förstörde det de kom över här längs vägen. Femtio år fick man således på sig för att skapa en dräglig tillvaro innan nästa prövning drabbade trakten. Förutom missväxtår. Ett hårt liv.

Kyrkan invigdes

Ånimskogs kyrka invigdes i början av 1200-talet. Platsen intill sjön valdes som vanligt på Dal för att sjöarna förenade mer än skilde folk. En Stomfastighet avstyckades som förutom kyrkan även omfattade mark för kyrkoherdens utkomst. Den sträckte sig fram till Bolet söder om oss och upptog den del av vår tomt där vägen går. Kyrkan byggdes i sten som försvarskyrka och det var säkert trötta och slitna församlingsbor som vacklade förbi här under byggnadstiden. Såsom varande katoliker fanns det på den tiden inga bänkar i kyrkan och församlingen fick stående åhöra predikan på latin så varje hemfärd från kyrkan var säkert extra tröttande. Kanske passerade även kyrkliga processioner förbi här vid vissa högtider.

Härjningar

De svenska hertigarna (Folkungarna) härjade i Dalsland och år 1304 anlades Dalaborg vid Dalbergsåns utlopp i Vänern söder om Mellerud. Den blev försvarspunkten för anfallen västerifrån och under frihetskriget mot Danmark. I och med Kalmarunionen 1397 förstördes borgen. Som om inte denna orostid skulle vara nog härjade pesten över hela Europa under slutet av 1300-talet och den spreds förstås genom vägfarande.

Gott om rövare

Under denna tidrymd måste krigshärar ha dragit härigenom och tagit för sig av allt. De kommande åren var det även gott om rövare I denna gränstrakt vilket inte minst var en plåga för de resande. Speciellt Hästskobräckan norr om kyrkan var ett tillhåll för rövare eftersom den då sträckte sig rakt upp över åsen och var en mycket brant backe fram till 1800-talets mitt.

Gustav Vasa organiserade upp även Dal i början av 1500-talet. Han tillsatte fogdar varav den närmaste bodde i Fröskog. Detta innebar beskattning istället för röveri och sedan kom reformationen varvid allt av värde i dåtidens katolska kyrkor drogs in till staten. Gränshandeln med Norge som var mycket livlig belades med tull. Efter utplundringen 1557 stod kyrkan utan tak i 50 år. Redan på 1530-talet togs klockorna ned och släpades till Lödöse för utskeppning till Lybeck som avbetalning på landets skuld, Det var inte så konstigt att man inte orkade restaurera kyrkan eftersom dansk-norska kriget pågick 1563-70. Detta medförde att 24 socknar på Dal förstördes genom grymma härjningar. Därefter följde emellertid 41 lugna år. Gruvprospekteringar och viss gruvverksamhet i Tydje pågick under slutet av 1500-talet. I samband med Kalmarkriget 1611 förekom söderifrån danska härjningar i Tössbo härad. Det betydde att när hären drog sig tillbaka söderut plundrades eventuella rester av bebyggelsen längs återtågets väg.

Vägen upphöjdes 1620 till kungsväg vilket betydde att Lunds och Torparnes gästgiverier upprättades 1632. I samband därmed upprättades så småningom postförbindelse en gång i veckan. Vägens kvalitet var emellertid usel under lång tid framåt och kunde endast med svårighet trafikeras med hjulfordon.

1645 inföll den s k Balsefejden varvid en norsk styrka om 2000 man via Värmland invaderade och brände Åmål och fortsatte med grymma härjningar söderut till Köpmannebro där ett slag mot svenskarna utkämpades. Enligt uppteckningar nämns hos danskarna att "inte 7 man återstod av svenskarna” och att 34 socknar föröddes.

Masugn i Skållerud

Vid denna tid (1640) upprättade Åmåls borgare en masugn i Skållerud, Flera brytningar av järnmalm upptogs i Tössbo härad. Det betydde åtgång av stora mängder träkol och betydande skogsavverkning med kolmilor pyrande här och var. Det måste också ha betytt koltransporter längs vägen. Vagnar hade bönderna i allmänhet inte råd med utan man klövjade på oxe eller häst eller släpade bördorna. Borgarna i Åmål ville också åt storskogen och uppgjorde lagliga kontrakt häradsvis om vissa timmerleveranser per hemman. Timret skulle vara levererat vid islossningen. Kälkar användes inte vid denna tid utan i stockarnas toppar, som skulle ha en diameter av minst 3 dm, höggs en "glugg"” för en dragkätting. Man kunde nog se en god del av den grövsta skogen försvinna förbi på vägen för att flottas ner mot Uddevalla där det kom att finnas ett 30-tal sågar. Bönderna ville sälja till Norge för dubbla ersättningen men nekades detta. Dittills hade Dalsland haft mer grov skog än någon annan trakt i mellersta Sverige.

1648 köper adelsmannen Henrik Måneskjöld Öna, döper den till Henriksholm och bygger en herrgård där. En ganska lugn tid följde nu förutom att Ånskolunds gästgivargårds alla hus brann upp 1677 i samband med gränskriget 1676-79 som dock huvudsakligen berörde östra delen av landskapet men där över 400 gårdar brändes.

I samband med Karl XII:s regeringstid blev det från år 1700 oroligt igen men han höll sig mest till nyare vägar västerut mot Norge. Eftersom han vistades i Dalsland vid många tillfällen har han nog passerat här också. I juli 1746 red Carl von Linné med en följeslagare förbi här under sin västsvenska resa. Han stannade till i Ånskolunds gästgiveri där han examinerade Ånimsvimman och konstaterade att den skiljer sig från sik i storlek - som även fanns i sjön - och att den leker på hösten. Ånskolund brann igen 1748.

Silver och koppar

På flera ställen i Ånimskog och Tydje socknar fann man silver- och kopparmalm som "Dals bergbolag” 1742 började bryta i flera gruvor bl a vid Vassviken. En hytta för silversmältning anlades vid Rolfskärr i Tydje och det medförde tunga transporter här förbi. Men som så många gånger förr inträffade missväxt och åren 1747-49 med åtföljande dyrtid gjorde att man inte kunde få fram t ex spannmål med den tidens kommunikationer. Arbetarna måste ge sig av och till slut upphörde brytningen. Vattennedströmning i gruvhålen nära Vänern gjorde att företaget helt upphörde med verksamheten denna gång. På 1770-talet under Gustav III:s dagar gjordes nya inventeringar av malmtillgångar och hyttor anlades. 1772 besökte han Åmål. Han genomförde även en reform som måste ha haft stor betydelse för landskapet här då timmerhandeln frigavs. De begränsande regleringarna hade dock haft det goda med sig att någon skogsskövling inte förekommit. Men nu blev det annan fart. Redan efter några år klagar landshövdingen på att "skogarna förvandlas till kala slätter.. och genom den fördärvliga oseden att bränna bort ljungen samt med den tusentals små skogsplantor ... gör all återväxt omöjlig” Nu hade man även fått avsättning för klenare virke. Det exporterades till Storbritannien där man hade stort behov av stämplingsvirke till kolgruvornas gångar för den intensiva kolbrytningen. Den stora avverkningen måste helt ha ändrat landskapsbilden här och återväxten har vi sett först i våra dagar. Utsikten längs vägen över Ånimmen måste då ha varit hänförande. Hur olik den var mot idag visar den teckning från före 1840 uppifrån Hästskobräckan där vägen på den tiden gick rätt ner söderut och där man ser kyrkan och sjön. Vänern med Kinnekulle uppges även varit synlig därifrån,

Sista gången en krigshär drog fram på Kungsvägen var 1788. Gustav III förde krig mot Ryssland och Danmark passade som så många gånger förr på att falla Svenskarna i ryggen. Kungen som hade värvat trupper i Dalarna var vid Eda skans i Värmland när han fick bud om anfallet. Han skyndade söderut men innan han hann fram till Amål kom en kurir med budet att den svenska styrkan besegrats i Bohuslän. En norsk styrka tågade uppåt Dalsland och den 15 oktober fick Åmålsborna se en mörk massa bestående av 775 man sticka upp vid södra tullen och trummor eka. I varje hus fick man ta hand om de medtagna soldaterna och det berättas att det var nästan så ÅmÅlsborna tycke synd om sina "fiender"

Öster om Vänern

Gustav III hade emellertid tagit sig på östra sidan om Vänern och vidare till Göteborg där han lyckades få till stånd vapenvila. Åmålsborna ändrade sig snart då norrmännen kvicknade till och förde rövarliv under några veckor då maten tog slut och man plundrade på landsbygden. Truppen avtågade söderut och som tidigare tog de för sig när de åter passerade här. På vägen från Göteborg efter några veckor passerade Gustav III förbi här när han besökte Åmål.

Missväxt

1807-08 var svåra missväxtår. Redan på sommaren drygades havremjölet ut med bark och finhackad halm. Snart började även nödbrödet ta slut och stora hopar av utsvultna människor kom frampå hösten dragande utefter vägarna tiggande om ett mål mat mot ett dagsverke. Dödligheten var stor. En decembersöndag 1815 måste mycket upprörda människor ha passerat här. Under gudstjänsten kommer budet att Henriksholm brinner. Man kunde bara se på hur träbyggnaden brann ner till grunden. Den byggdes dock snart upp igen och gav väl åtminstone arbete åt bygdens befolkning.

Snart efter han blivit kung reste Karl XIV Johan här förbi med ett stort följe och med eget kök. Han spisade middag vid Ånskolund där traktens innevånare i stort antal mött upp för att se kungen.

Hästskobräckan lades om omkring 1840 genom att en sväng infördes så att den inte blev så brant. Tidigare måste man ha tillgång till extra hästar för att få upp tunga lass. Förmodligen flyttades i samband med detta kungsvägen här förbi cirka 40 meter i ostlig riktning och vårt hus byggde strax efteråt

Källor

• Artikel ur Provinstidningen Dalsland torsdagen den 26 juli 2002, skriven av Olle Söderholm (numera avliden) som bodde i huset norr om smedjan.