Han som ville

Sida 28

Han växte upp i ett frikyrkligt hem. Föräldrarna tillhörde Svenska Missionsförbundet. I hemmet rådde en sträng fromhet, och skämt familjemedlemmarna emellan var sällsynt. Sådant betraktades som slarv, och utlöste endast en oförstående tystnad. Endast den yngsta dottern, som hade ett lätt och friskt humör, kunde tillåta sig någon liten munterhet, i synnerhet om inte föräldrarna voro inom hörhåll. Andan i hemmet skulle kunna beskrivas som ett mittläge mellan chartauansk och valdenströmsk. Äldste sonen var ett särfall. Trots att han av naturen var begåvad med ett friskt sinne och lätt humör ställde han sig utanför den dagliga rutinen, behöll de egna funderingarna för sig själv och motverkade eventuellt påträngande tungsinne genom att tralla på någon lätt melodi, när han var ensam eller på annat sätt utom hörhåll. Han verkade nog att vara den lyckligaste i familjen.
  Den här lilla artikelns huvudperson var emellertid Abel. Han hade ett gott minne, hade lätt för att finna ord men svårare att stuva upp tankegången till ett sammanhängande helt. Han hade börjat öva sig i missionshuset som ordförande i därvarande ungdomsavdelning. Ibland kunde han lyckas skapligt, helst då han skulle yttra sig utan förberedelse. Vida svårare var det då han var annonserad och förty skulle göra ett så bra framträdande som möjligt. Som han var benägen att plocka in i sin föredragning främmande eller ovana ord eller ordvändningar kunde framställningen bli rätt kufisk. När han så märkte, att han trasslat in sig, tog han en kort konstpaus och hoppade över till något helt annat. Som han var intresserad av naturen, vanligen under vår och sommar med blommor, fåglar och spirande växt eller olika utblickar sammanvävda till en komposition, som var svår att utreda, blev han lyrisk, när han kom in på sådant ämne. Själv var han nöjd om det lät som sprunget ur en lyrisk ådra.