En färd på Vänern

Från Sockipedia
Version från den 26 mars 2026 kl. 18.56 av Slundell (diskussion | bidrag) (lagt till Kap 9)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)


Sida 34

  Dalslandsångaren Folke hade passerat järnvägsbron vid Köpmannebro och tagit giren för att genom Bergkanalen stäva ut i rum sjö på Vänern, då skepparen Jonas blev varse riggen på en skuta.
  Jasa, 011e låg och väntade på vind med sin gamla Ami. Jojo, vi kan ju slå följe neröver. Jonas hade knappt fullföljt den välvilliga tanken, förrän han såg 011es rundklippta skepparkrans i kabyssluckan. 01.1e hade tydligen känning av att Folke var på nedgång, och som Jonas hade ett gott öga till 011es sällan helt bottentömda träkutting, var han vanligen inte nödbedd, när det gällde ett handtag.
-Hallå, Jonas, får jag hänga med en bit?
-Släng över en ända, så ska du väl få tag.
-Här kommern, men lätt fast i främre pollarn, så åker vi långsides och får prata, så går tia fortare.
  Så bands Ami vid sidan på Folke, och så styrde man mot yttersta spetsen på Hjortens udde på väg mot Göteborg.
  På bryggan stod Bergman vid ratten och lirkade sävligt det stora hjulet än mot vänster och än mot höger. Båten hade en viss benägenhet att svänga ömsom till babord och ömsom till styrbord. För att komma rakt fram måste styrmannen stötta med ratten för att båten inte genom egen lusta skulle komma ur kurs. Han hade god tid, Bergman, att tänka på sin stuga i Buterud, på gumma och barn och så förstås på den annalkande julen. När han komme till stan, skulle han göra ett besök på Grand Basar och köpa leksaker till barnen och ett klänningstyg till gumman sin.
  Sådärja, ny syntes redan Kaffegossens gran, och mitt för den skulle man byta törn. Det betydde avlösning vid rodret, och Bergman finge gå ned i skansen och koja. En annan finge lirka med det stora hjulet och grubbla på sina problem, som väl komme att röra sig kring jul, gummma eller fästmö.


Sida 35


  Kaffegossens gran, Jo, det var en rik bonde, som drev skogsaffärer. Han köpte ett skogsområde för avverkning och i kontraktet fiffigt nog insmugglat en paragraf, ett "full likvid skulle erläggas, så fort sista trädet blivit fällt".
  Detta "sista träd" brukade han fälla sent omsider ibland aldrig. Ett sådant träd, en gran, stod ännu kvar på ett fälle på Hjortens udde och fördelade vakterna mellan sena tiders sjömän på Vänern. Den hade blivit en fyrbåk, som med igenkännande och glada blickar skådats av mången trött rorsman och dessutom räddat Kaffegossen från erläggande av "full likvid".
  Nere i maskinrummet pysslade mäster Johan om "sin maskin". Den var hans skötebarn, och han hyste för den, samma känslor som en byspeleman för "sin stradivarius". Johan hade för det mesta en trasselsudd i händerna och strök med denna då och då de oljiga nävarna och tog ibland ett tag utefter någon del av maskinen, varligt och ömt. Han var ungkarl, Johan, och hans ungdomssvärmeri hade förvandlats till verklig och trogen kärlek till Folkes ångmaskin, vilken bättre än mången hustru återgäldade omvårdnaden med outtröttligt och troget arbete.
  I skansen dåsade det lediga manskapet, medan Hilma slamrade med sina kokkärl i sitt pentry, och snart började en varm doft ångande nykokt potatis och fläskos spridas genom båtens ventiler och prång.
  Men inne i skepparns kajuta sutto Jonas och 011e med den senares kutting mellan sig. Den rullades flitigt under gubbarnas muntra samspråk om vedpriser och snåla köpmäns oförstående inför nödvändigheten även för sjöfarande att leva. Följden av denna broderliga samvaro blev, att de bägge fartygscheferna snart voro platt odugliga till att vad navigering och sjökommendering hette.
  När man passerat Gällenäs udde, var Hilma färdig med sin middag och signalerade till skaffning med några kraftiga slag med en träslev mot däckskappen.
  Olle, som med välbehag konstaterade den ljuvliga framfarten och av kuttingens innehåll blivit särdeles fryntlig, bjöd på sitt starka dricka överlag, och alla läto sig väl smaka utom Johan, som var en


Sida 36

nykter sjöman. Sedan gick färden helt och hållet på vår Herres nådiga försyn och märkvärdigt nog utan landkänning.
Vid Lilla Edet måste man skilja båtarna för slussning. Fallet var på den tiden inte utbyggt utan rusade i vild yra utför branten under dån och skummande stänk. Nu hade emellertid sjömännen av Olles förplägnad förlorat sin goda trim och blivit mäkta fumliga. De hanterade trossar och don med ovarliga händer, och genom denna oskicklighet tappades bogsertrossen, som infångades av Folkes propeller med resultat, att maskinen stannade, och båten blev manöveroduglig. Den gled utanför piren och sögs obevekligt mot fallet. De som inte voro fullständigt redlösa togo sin chans och hoppade i land, när Folke passerade pirens yttersta ände, och så gled båten redlös mot en synbarligen säker undergång.
När maskinen stannade, blev Johan fundersam. Så hade hans trogna kamrat aldrig tidigare burit sig åt. Han sökte med ett spett få vevslängen ur dödläge och baxade efter bästa förmåga. Slutligen lyckades han på detta sätt med hjälp av kolvens framåtanda få hindret i propellern sönderslitet, och maskinen kunde arbeta på nytt. Emellertid hade Folke under tiden av en strömvirvel vridits helt om, så att propellern arbetade mot strömmen.
Från land hade slussvaktaren med fasa åsett den vådliga färden och började ana rätta sammanhanget. Men hjälp av en eka bordade han i hast den herrelösa båten, grep ett fast tag i ratten och höll båten i rätt kurs mot virvlarna. Det blev några minuters ångest, medan båten tycktes stå stilla. Men då ånga sparats under tiden, gick maskinen fortare än vanligt, och på slussvaktarens order "forsera" hade Johan släppt på alla kraftresurser, som funnos tillgängliga. Småningom började båten verkligen röra sig framåt, och om en stund voro både fartyg och manskap i säkerhet.
Nu var dock Olles träkutting tom, och i den kom aldrig brännvin mer. Jag såg den en gång i användning, då Olle en höstkväll fyllde fotogen på sin blankpolerade hänglampa. Då var Olles stuga pyntad och fin, en brasa knastrade på härden, och plankor, täckta med brokiga trasmattor, voro utlagda på stolar runt väggarna. Olle själv stod trygg och säker på stadiga ben. Från storvästens krön putade en rutig yllehalsduk fram under den välkammade skepparkransen.


Sida 37

Olle väntade sin vän Dalsson, som skulle predika i stugan för Olle och hans grannar.