"Skatten i Kittelhålan

Sida 41

  Johanna satt på trampen till sin och Olles stuga. De båda makarna bodde tillsammans med yngste sonen i vindskammaren, ett utrymme av kanske drygt trettiofem kvadratmeter och dessutom lågt i taket. Sonen hade varit i Amerika för att söka sin lycka, men av olika omständigheter hade inte hans ungdomsdrömmar om guld och gröna skogar gått i uppfyllelse. Efter sex år fulla av besvikelser tog han det säkra för det osäkra och vände åter till hembygden och kom hem lika fattig som när han for och hade nu hamnat i samma kammare, som han i sin ungdom disponerat helt och hållet ensam. Då vantrivdes han och längtade bort. Föräldrarna voro baptister och sökte på allt sätt påverka honom att vandra dygdens vägar men hade i sin iver måhända gått till överdrift och åstadkommit just motsatsen till vad de i sin fromma välvilja mest av allt önskat och förvisso innerligt bett till sin Gud om.
  Så flydde han från allt detta och trängseln i vindsrummet och hamnade i Amerika, så många dalbors räddning undan armod samt andlig och materiell trångboddhet. Som sagt förbleknade hans skira drömmar i verklighetens hårda kamp för tillvaron.
  Han hade redan vid denna tid förvärvat sig ett starkt spritbegär, och detta var den verkliga orsaken till hans olycka. Han söp med pinande hunger och törst upp varenda dollar, som han hade ämnat spara, och ett ökat förfall präglade hans liv och även hans yttre för varje månad som han lade bakom sig.
  Snart dog hans far, som var gammal och trött av många års mödor som skeppare på en dalslandsskuta. Det blev bättre utrymme i vindsrummet, men "den förlorade sonen" tog sig an sin moder och visade henne stor ömhet.
  Mor Johanna var på sitt sätt en märklig kvinna. Inte nog att hon hjälpt alla då under tonåren och nedåt gamla ungdomar fram till


Sida 42

dagsljus i denna syndiga värld, hon var också väl underkunnig om var och hos vem nya kunde förväntas de närmaste månaderna.
  Nu var det så på den tiden att en skatt var dold i en av de djupaste vikarna av Odhnema sjö, och den hade legat där så länge att den kommit under sjöråns välde, och ingen kunde bärja den utan knep och trollkonster, och dessutom skulle en hop vidskepliga mojänger iakttagas. Saker som kommit i trollhänder voro inte lätta att återerövra, utom för den som satt inne med den rätta kunskapen. I det här fallet förmälda gammal tradition och fordomtima sägen, att det måste vara sju bröder i en och samma barnkulle, vari ingen flicka fanns, som skulle kunna betvinga sjörån att släppa ifrån sig skatten. Åtskilliga andra med magi förbundna föreställningar hörde till sjöråns hemliga krav, men vi kommer till detta längre fram.
  Men här kan vi spörja Johanna om framtiden. Jo, det fanns en familj, som såg ut att vara på god väg att skaffa sig en rikedom, förstås om den väntade bleve en pojke. Det fanns sex förut och den sjunde trodde Johanna var på väg. Blir det en flicka, så ligger skatten i full trygghet där han ligger under sjöråns omvårdnad länge än, kanske hundratals år. Det blev en pojke, en rund knubbig en, som i sin person var själva nyckeln till problemets lösning. Om ett par år eller så, så törhända menade pojkens morfar med en förnumstig min och en betydelsefull nick på sitt gråhåriga huvud.
  Han hade sedan länge haft sina planer väl utformade i sin fantasi. Han kände reglerna, och alla riter och spelregler, och när han fick reda på Johannas bulletin, kardade han sin stubbade skepparkrans och log i mjugg.
  Som sagt, det skulle vara sju bröder utan någon syster. Expeditionen skulle ske en torsdagsnatt efter nytändning och under absolut tystnad. Något vigt föremål från en kyrka eller klockstapel skulle medföras och komma till användning för att förta makten hos sjörån, som givetvis skulle söka hindra att någon berövade henne sin skatt. Det blev brödernas morfar, som blev den självskrivne organisatören för företaget. Han var den ende som hade den rätte tron och den behövliga fantasin. Han hade anskaffat en sextumsspik från klockstapeln och köpt ett tjugofamnars rep och lämnade en


Sida 43

noggrann beskrivning på allt som borde iakttagas. Och så gav sig företagets deltagare ut på denna i sitt slag märkliga expedition.
  Svårt att säga var spänningen var störst, hos deltagarna eller hos den på stranden oroligt väntande anfadern.
  Man kom i rätt ordning till det utpekade stället, släppte ut kroken, sänkte den till botten, Viken var djup, och det var naturligtvis inte lätt att hitta rätt. Efter åtskilliga försök blev det äntligen napp, och något tungt följde sakta med. Den äldste manövrerade själva linan, och hur han slet och drog så följde något tungt sakta efter. Småningom skymtade en lång, mörk båge i vattenbrynet. Alla förstod att det var kittelns jättegrepe, som hängde i den stora, krökta spiken.
  — Å, där ä han! Det var den näst minste i skaran, som varken då eller någonsin senare förmått hålla tand för tunga. Det blev ett kraftigt plumsande, och grepen försvann i djupet. Bröderna försökte väl ännu några gånger, men något napp fingo de ej mer. Ett hånfullt skratt ekade genom skogen, och sjörån skymtade bakom en tall. Det var en lång, smidig fjällglänsande stjärt med ett underskönt vackert flickansikte, som snabbt försvann i buskarna.
  Många märkliga räddningsbragder har människorna gjort både före och efter denna händelse, men då har inget skrömt eller annat trolltyg varit inblandade. Kopparkitteln lär nog för framtiden få ligga där den är. Men nog är det synd på alla värdefulla guld och silverpjäserna, som ingen har någon glädje av.