"Dalslands väl" på 1700-talet

Sida 38

Det lilla fattiga Dal har i alla tider haft sina speciella svårigheter av ekonomisk och annan art.
  Som gränsland till Norge, Värmland och Västergötland med Vänern i öster har landskapet ej alltid funnit sin egenart och har allt intill denna dag i stort sett varit en försummad landsända.
  En och annan gång har väl kraftfullas män skapat underlag för ökat välstånd och byggt upp företag, som gett bröd åt många, detta synnerligast i modern tid. Men under äldre tider, 1800-tal och tidigare, var det mest himmel och havrejord i söder, bark och annan bukfylle i norr. För många blev Amerika räddningen. På två av det senare 1800-talets största emigrantår flyttade exempelvis från Ånimskog cirka tio procent av befolkningen till Amerika. Nu går utflyttningen till tätorterna inom och utom landskapet.
  Denna emigration berörde bygden negativt på två sätt. Barn, åldringar och utfattiga blevo kvar, och den bästa arbetskraften försvann. Men som regel var också emigranterna de mest företagsamma. Nu kom ju en stor del åter med dollar och friska initiativ, men som helhet var och förblev landskapet det fattiga Dal . . .
  En vinhållare klagade i början på 1800-talet över att kommunikanterna ej betalade sina avgifter för vin och oblat, ett öre för vardera, så att han sade sig genom dessa förluster ha åsamkat sig obotlig skada och ville nu bli fri från sitt avtal. Då man erbjöd honom en höjning till två öre bleve hans ekonomiska skada så mycket större, menade han, då det vore svårare att utfå två öre än ett, då bristande betalning gällde ett så delikat ämne, måste man nog misstänka, att den berodde mer på oförmåga än bristande vilja.
  Eller tänk er en kyrkovaktmästare, som i gratifikation fick kyrkans "gamle råck", efter som bruksinspektoren herr Carl Gustaf till


Sida 39

kyrkan förärat en ny rock för "kyrkoväktaren att bruka under sin sysslas förrättande i kyrkan".
  Under denna tid var en av socknens "hedervärda socknemän" utfärdad licens att gå sockengång ett previlegiebrev som gav om än en ytterst torftig så dock någorlunda säker bärgning eller rättare fattigförsörjning. Och märk, att licensen gav innehavaren endast rätt att utöva tiggeri inom en viss föreskriven räjong, den av innehavaren bebodda roten.
  Vad gjorde man nu för att förbättra förhållandena i denna av Gud glömda landsända? De gulnade sockenprotokollen ha emellertid en del att berätta härom. En cornett Wulfsmidt hade uppfunnit en "machin" att fånga rovdjur och fåglar med. Han hade även gjort andra nyttiga "konster" till lanthushållningens upphjälpande. Genom landshövdingen rekommenderades han hos socknemännen till lämplig belöning, förslagsvis två tunnor strid säd. Man tycker sig nästan se de bredaxlade gubbarnas miner vid ärendets handläggning. Ärendet var ömtåligt och man ville inte visa sig otacksam gent emot höga vederbörandes stora omsorg och gunst. Men två tunnor strid säd hade man förvisso bättre användning för. De skulle allt vara sköna att blanda i sitt torra och onjutbara barkbröd.
  Sedan man en stund kardat sina skäggiga kinder och vänt på saken, kom man till det kloka beslutet, att Wälärevördige och höglärde herr Jonas Bergenhem skulle utforska om "machinen" kunde brukas till avsett ändamål och sedan komma överens med cornetten, som var välboren adelsman, om en lämplig belöning, dock högst vad av landshövdingen nämnts och endast en gång.
  Själva hans högvördighet herr biskopen tyngdes av bekymmer för näringslivet i sitt stift. Det gällde denna gång en för sin tid så viktig utkomstmöjlighet som biskötseln, varom överläggning hölls i själva kyrkan under ledning av pastor Hakvin Folker. Besinnas må, att honung var tidens ända sötningsmedel och då som nu ett värdefullt näringsämne, och att kyrkan hade ständiga behov av vax till ljusstöpning, men ändå!
  Hur gravallvarligt man än behandlade denna under synbarligen stora förhoppningar framlagda plan synes den i alla fall ha sunnit ut i sanden, det vill säga man lyckades lösa spörsmålet med att ur


Sida 40

kyrkans kassa ta två daler och skaffa in en skrivelse om biskötsel, en traktat till församlingens och dess näringslivs fromma. Skrivelsen skulle utlånas till hugade läskunnigas studium för att således förbättra denna viktiga näringsgrens ekonomiska bärighet ...
  Men denna paragraf 2 i protokoll av den 3:e december 1769 må på grund av den tidsstilrena och svassande formuleringen i sin helhet anföras.
  — Till ödmjukast följe av högvördige herr doktorns och biskopens samt Consistorii höggunstiga skrivelse av den 4:e november föreställdes församlingens ledamöter om det inte vore en nödvändig och nyttig sak att upphjälpa och uppmuntra biskötseln. Härtill kunde väl ingen neka ehuru man likväl befarade att denna ort som är rik på tjärn och sjöar ej därtill skulle vara så tjänlig som vilken längre från vatten är belägen samt uti sig innefattar stora och rika blomsterfält, dock att underdånigst efterkomma Hans Kungl. Maj:sts härom utfärdade nådiga vilja och befallning av den 20:e sistlidne augusti, vilja församlingens invånare försöka huruvida biens ans och skötsel här på orten kunde tillskyndas någon nytta och fördel, varför de ock beslöto att upphandla ett exemplar för församlingens räkning av kyrkoherdens, magister Samuel Lin8i därom författade traktat, vartil genast av kyrkans medel blevo uttagna två daler smt.
  Så hade alltså hedervärda socknemännen gjort sitt, nu finge bien göra resten.