Dalsland/Tösse/Socker-Kalle en mördare
Socker-Kalle har blivit en omtalad person både i Tösse, Tydje och Ånimskog. Han var bosatt i Björbyn, Tydje, på 1860-talet. Sitt öknamn lär han ha fått efter att ha lagt beslag på en låda socker, som en handlande tappat under en vägtransport. Hans egentliga namn var Carl Olof Andersson, född i Fröskog ar 1823. Mångas fantasi kom att sysselsättas av denne man och mycket skulle han komma att bli anklagad för. Conny Källvik ger oss, i två avsnitt, berättelsen om Socker-Kalle. Här följer det första.
Socker-Kalle – en mördare?
Del 1
År 1952 hade denna tidning en större rubrik på första sidan: ”Rasmus skalle eller Socker-Kalles offer?” Orsaken till rubriken var, att man under ett vägbygge vid Skäggebols marker funnit en dödskalle i grusmassorna. Ett utdrag ur artikeln låter: "En annan folktradition vet berätta, att under 1800-talets förra hälft bodde en gubbe Socker- Kalle, på ett ställe, Haget, på skogen vid Härsko och han misstänktes för att ha stuckit ner folk och rånat dem. En knalle, som en gång övernattade hos honom syntes sedan ej av och det berättades, att man skulle ha sett Socker-Kalle dragande en släde med ett bylte på vägen bortåt Skäggebol. Byltet var täckt med granris och skulle ha varit knallen, som Socker-Kalle skulle ha jordat på avrättningsplatsen.”
Författaren Martin Perne har i ett brev 1985 meddelat: ”Rasmusson hörde jag talas om, men mest om Socker-Kalle och Socker-Brita. De sades ha sänkt sina offer i den vattenfyllda Rollsbygruvan.”
Artikel i Hembygden
Gunnar Unger har i Hembygden 1946 berört ämnet i en artikel om Henriksholm: ”*Bland mera tillfälliga arbetare på gården befann sig en viss Lille-Manne från Mossen. Denne plägade berätta hurusom han en vinterdag på en skogsväg uppåt Tydjehållet mött en där i trakten bosatt småbonde (?) gemenligen kallad Socker-Kalle, vilken framför sig sköt en med granris övertäckt kälke. Vid passerandet tyckte sig Manne observera hur en mansarm stack fram ur riset på kälkens ena sida samt att tillhörande hand släpade efter kalken i snön.
När han kort därefter erfor att en kringvandrande judisk gårdfarihandlare i de dagarna blivit spårlöst borta efter att senast hava observerats i lag med Socker-Kalle uppstod hos honom starka misstankar om att denne senare bringat sin kumpan om livet och han underlät ej att kläda dessa sina misstankar i ord. Några andra vittnesmål voro ej för handen, men Mannes var dock av så allvarlig beskaffenhet att det tvivelsutan borde ha varit bindande, så vida det icke råkat förhålla sig så att han såsom mindre utvecklad på förståndets vägnar förklarats ej vara vittnesgill.
Socker-Kalle gick på sitt enständiga nekande alltså fri, men sa länge han levde vila- de omgivningens misstanke på honom och det var alltid med en känsla av rysning vi barn på våra ofta återkommande resor till Amal passerade det Socker-Kalle tillhöriga hus, där gårdfarihandlaren antogs hava blivit offer for ett bakhåll. Och efter oss hava våra efterkommande i två led lika förhäxat stirrat på den tack vare sina dystra minnen så fascinerande byggnaden.”
Från Ånimskog berättas: Mordet skedde troligen 1870-1885. Kalle skulle ha varit instämd till tinget. Socker- Kalles barn skulle ha sett när mordet utfördes, personen blev ihjälslagen med ett besman.
Använde besman
Från Tösse kommer nästa variant: Kalle skulle ha slagit ett besman i huvudet på en man, hemkommen från Amerika, med gott om pengar. Kalle placerade mannen på en kärra eller kälke och drog iväg till gruvan i Rolfsbyn, dar han placerade liket under en gran. Senare kom en person hem till Kalle, där Kalles fru lag på golvet och torkade blod. Hon sade att maken slaktat en kalv därinne. Då hela familjen var inkallad till tinget, hade domaren frågat en dotter i familjen, vad hon visste om detta. Flickan svarade att ”mamma slog först”.
Ytterligare minnen finns från Tösse-Tydje: "En man från Rolfskärr, som var lite underlig, hade i sin ungdom friat till Brita. Han var mycket rik, men hon avvisade honom, eftersom han var knepig. Denne man uppgav senare att han mött Socker-Kalle dragandes på en ristäkt kälke, där en hand eller fot hängde ut. Efter denna händelse skulle mannen ha blivit alldeles tokig. Det dödande slaget skulle Brita ha utdelat med ett besman. Barnen skulle ha sagt i skolan att pappan höll på att bli bet, men att mamman ryckte in.
Kalle blev p.g.a. ryktesfloran häktad och transporterad på rackarkärran till Vanersborg. Nar Kalle fanns på häktet kom länsman och sa falskeligen: ”Ja, nu har Kalle bekänt, så nu är det lika bra att du erkänner också.” Brita svarade att hon inte kunde bekänna något hon aldrig gjort.
En son till Sockerkalle blev senare indragen i ett bråk vid ett slåttergille och fick en lie i bröster. Folk menade att nu fick Kalle och Brita skörda vad de sått. Barnen hade ständigt ryktet hängande över sig, och några emigrerade till Amerika.
Verkligheten
Torparen Johannes Andersson Kraft från Gröterud, Säbyn, hade den 15 mars avslutat sitt arbete i sandgropen vid Bräcke.
Eftersom skaren bar, genade han hemåt över markerna. Vid ”delet” mellan Björkby och Säbyns skog påträffade han liket efter en man. Liket hade legat en längre tid, troligen innan den första snön fallit innevarande vinter. Ögon, skinn och kött i ansiktet var försvunnet. Rock, byxor och skodon saknades.
Eftersom ingen saknades i bygden kungjordes fyndet i allmänna tidningar, april 1867:
”Kronolänsmannen i Tössbo härad har inrapporterat att liket efter en okänd antagligen mördad mansperson den 15 sistl. Mars påträffats i skogen till hemmanet Björbyn i Tydje socken, 1/8 mil från landsvägen emellan gästgifwaregårdarne Lund och Torpane.
Å den döda kroppen som nära 6 fot lång med mörkt hår på hufvudet, något knollrigt i nacken, funnos endast en swart korderoywäst, en blårandig skjorta, 2:ne bomullslärftskjortor och en s.k. bröst- lapp af rutigt tyg med röda ränder och brun botten, en bunden långhalsduk, en hwit sidenhalsduk med bruna ränder jämte hängslen, hwarfor- utan wid liket låg en mössa af kläde och en s.k. svältrem eller ett smalt läderbälte med messingsölja; och som någon upplysning angående nämnde person, whilken förmodas hafwa warit från Norge, icke kunnat erhållas, uppmanas den eller de som kunna om honom ega någon kaännedom att sådant här anmäla.”
Under tiden utfördes for- unders ökning och förhör vid Björbyns soldatstom. Redan nu gick rykten i bygden att Socker-Kalle var den skyldige. Vid detta förhör blev han utsatt för beskyllningar och insinuationer. Otto Johansson från Säbyn berättade: Då han samtalat med drängen Anders Fredrik Movitz om mordet, hade denna berättat for Otto att manskläder hade ändrats hos Kalle och Brita.
Utan värde
Detta vittnesmål skulle visa sig utan värde. Kalle kunde berätta att han köpt en rock av Jacob Brattström, Skäggebol. Rocken hade sytts om till en av sönerna och försetts med påsytt skinn. Pa förhörsledarens uppmaning gick Kalle hem och kunde då han återvände uppvisa både rock, skinnbitar och tygrester. Både sadelmakare Sörqvist och hustrun Maja Stål intygade nu att detta var efter den inhandlade rocken.
Vidare uppgav Maja Stål, att Olof Bäck, Kalles granne, berättat att Kalle hade en okänd rock på begravningen efter Bäcks hustru i januari, varför han trodde att Kalle begått mordet. Det skulle visa sig att Kalle lånat en rock av Brattström inför begravningen.
Blodspår i snön
Stål kunde upplysa att han sett blodspår i snön, inte långt från Kalles bostad men dessa härledde från ett sto, som trampat sig med de kraftiga broddarna på bakfötterna.
Den 4 april förrättade provinsialläkare Fr. Ryding från Åmal besiktning och lik öppning. Ryding kunde konstatera att mannen bragts om livet, dels blivit nedslagen bakifrån med ett trubbigt föremål, samt tillfogats hugg och skärsår, med hugg eller skarvapen, ”så sant mig Gud hjälpe, till liv och själ”.
Efter en tid uppdagades vem mannen var. Släktingar kunde konstatera att mannen var identisk med järnvägsarbetaren Olof Petter Persson, mantalsskriven i Hestra, Habo Socken i Vartofta härad. Han hade begivit sig från hemorten till Dalsland, for att hjälpa en broder, som blivit svårt skadad under arbetet vid Dalslands kanal.
Efter avfärden hade ingen sett till honom. Att man trott mannen vara norrman berodde på den typ och snitt av bröstlapp, som mannen varit klädd i.
