Inga Andersson

Inga Andersson född Tudeen

Hennes liv nedtecknat januari 1997

Jag föddes den 4 februari 1925. Det har berättats mig att det var en kall och snörik vinter och när pappa skulle hämta barnmorskan – alla barn föddes hemma på den tiden – kom han knappt fram med släden i all snö. Bil fanns inte och förekom då i mycket liten utsträckning. Pappa har aldrig tagit något körkort och aldrig ägt någon bil.

Nåväl, jag föddes på eftermiddagen och allt gick bra. Under den första tiden skulle barnen lindas från bröstet och nedåt, även benen för att dessa skulle bli raka, och så fick även jag lida. Jag växte väl till mig, men var liten och smal och därför trodde dom att jag hade engelska sjukan,så vid ett par tillfällen togs jag med till "Kloka Gumman" och om det var tack vare detta eller ändå som jag lyckades växa upp och under många år vara en skranglig,smal flicka som i rask takt fick 3 syskon.

Gården där jag föddes heter Staffansbo och ligger i Åsbo socken i Östergötland.

Gården ägdes av min fars fosterföräldrar Klara och Johan Andersson, och verksamheten övertogs 1923 av pappa Erik då han gifte sig med Anna. Två bostadshus finns på gården, båda i två våningar och med tre rum och kök i vardera. I husen finns ingen el eller vatten eller avlopp.Belysningen klarades helt med fotogenlampor. Värme fick man från köksspisen och kakelugnen. Vattnet pumpades upp ur källan och bars in. Allt slaskvatten fick bäras ut.

Att gå på toaletten var varken varmt eller lätt. Man fick gå ut och sitta i ett kallt hus ute på gården, där det fanns runda hål i en bänk med lösa lock som man kunde lägga på. Tre stycken hål fanns i en rad, så tydligen kunde flera gå samtidigt, dock minns inte jag det, utan man gick in och låste dörren efter sig.

I jordkällaren förvarades årets skörd av potatis och grönsaker, men man fick vara försiktig när man gick in där, så att råttor inte slank in, men det hände väl ändå att det åts av potatis, rötter och morötter.

Isdös, var den tidens frys och under sommaren hämtades is till kylning. Var kom då isen ifrån? Jo under kalla vinterdagar, då isen låg tjock på småsjöarna, begav sig folk från gården dit för att såga is, som sedan togs upp och lades i en stor hög, som täcktes med sågspån. Man hade då möjlighet att ha is långt fram på sommaren.

Vedboden och vedbacken utanför var den plats där man samlade ved från den egna skogen,och då tillfälle gavs sågade och högg man ty mycket ved gick ju åt.All mat lagades på vedspisen i köket.

I mangelboden fanns en rejäl gammal stenmangel, som man måste vara två för att klara. Man stod en på varje kortsida och drog mangeln fram och tillbaka, så att det man hade på mangelrullarna blev slätt och fint.

Ute på gården låg drängstugan, som inte var så stor. Där bodde under vintertid 1 dräng och på sommaren 2, ty då hade man även en yngre dräng, som nyss hade slutat skolan. Dessa hade sitt tillhåll i denna lilla kammare med 2 sängar och en kommod (byrå), på vilken stod ett tvättfat och under en potta. Detta var dåtidens hygienartiklar (sådant som vi i dag betraktar som naturligt som bad och dusch fanns inte). I detta rum fick man med en kamin hålla värmen bäst det gick.

Boden var uppdelad i mindre rum där det fanns plats för olika saker. Dock fanns i denna huskropp 1 rum där pigan ( här liksom drängen 1 på vintern och 2 på sommaren) fick bo. Detta rum kunde endast användas sommartid, ty det fanns ingen värme. Vintertid var pigans plats soffan i köket.

Svinhuset och den omgivande inhägnade svingården gav plats åt grisar, och hade man en för avel lämplig sugga, fick man sätta en bur på en flakvagn,dragen av en häst, och ta med suggan till en gård där lämplig galt fanns. Smågrisar föddes upp till präktiga julgrisar.

I hönshuset fanns ett 40-tal höns och någon tupp, så med ägg var man självförsörjande. På natten fick man se till att hönsen var inne, ty mickel räv lurade gärna på en höna. På våren fick man s.k. skrockhöns, höns som var beredda att ruva ägg, så man fick fram kycklingar. Hönsen gick fritt på dagarna och ett stort nöje för oss barn var att se efter var en del höns värpte sina ägg, ute bland nässlor eller i en lada eller liknande.

Tvättstugan eller brygghuset som det kallades innehöll en stor gryta, med ett annat ord kallat base, där vattnet värmdes, och ett stort kar av trä, säkert 1 1/2 meter högt och 2-2 1/2 meter i omkrets. C:a 2 gånger per år tvättades lakan, örngott och handdukar. Först lades allt i blöt och sedan tvättades i en s.k. vagga, en trälåda där man drog ett handtag fram och tillbaka. Sedan lades tvätten i det stora karet och lut kokades och hälldes över, tappades ur och kokades om och hälldes på igen. Därefter baxades karet upp på en vagn och forslades ned till ån, där man hade en klappbrygga. Först skjöldes tvätten i ån och sedan bankades eller klappades så att all lut och vatten gick ur. Därefter var det dax att köra hem det hela och dra klädstreck och hänga upp tvätten

I stallet fanns 2 och någon gång 3 hästar. Två namn som jag kommer ihåg var Brunte och Grålle, men jag vill minnas att det fanns någon mer. På somrarna gick de och betade i den s.k. hästhagen, som vi skulle gå igenom till såväl skola som affär och jag var många gånger rädd för hästarna.

Ladugården hyste ett antal kor och då och dånågon kalv. Någon tjur fanns inte på vår gård, utan då fick pappa köra iväg med kon på flakvagnen till den bonde som hade en bra tjur.

Mjölkningen utfördes för hand, oftast av pigan. Mjölken levererades till mejeriet i Boxholm genom att en bil åkte runt i socknen och hämtade mjölkflaskor på mjölkbord, som fanns vid genomfartsvägen. Korna gick även de lösa på sommaren i en skogsmark. Utanför ladugården fanns en gödselstack, dit all gödsel från ladugården kärrades ut till. Över såväl stall som ladugård fanns en övervåning (skulle), där torkat hö från vårens och försommarens slåtter förvarades. Säden som skördades kördes även in där, och sedan fick man hyra ett tröskverk (ev.samägt av flera bönder)för att få säden tröskad. I boden fanns en övervåning, där man kunde torka rågen och vetet. En del av detta såldes och resten fick man åka till kvarnen för att få mald. Hur slåttern gick till kan man också undra över. Jo höet slogs med lie av drängarna och rafsades därefter ihop av snabba kvinnohänder och lades i strängar för att torka, och tas in så snabbt som möjligt. Säden skördades med en maskin, som kallades avläggare och drogs av två hästar. Det betydde att den skar av säden och lät den ligga kvar i strängar och efter kom några som samlade upp säden i nekar (en bunt strå ombundna av en mindre bunt strå). Dessa hängdes sedan upp på träpinnar som blev till en hässja eller på en rad pinnar med ståltråd emellan och då kallades det för en skyl.Där hängde det tills det torkat.

Slakt förekom ett par gånger per år och gick så till att man fick beställa den man som var slaktare i socknen. Då var det i regel 1 kalv och 1 gris man slaktade. Eftersom ingen kyl eller frys fanns på den tiden fick man salta fläsket och även konservera på glas så att det skulle hålla sig. En del kunde även skickas till rökning, och en del (särskilt kalvkött) lades in i linneduk och kunde då läggas in i isdösen, en föregångare till frysen.

Familjen som bodde i allt detta var mor Anna far Eric, jag och mina syskon Ulla Karin och Lars. Mamma höll reda på allt inne. Hon var mycket duktig på matlagning och bakning. Pappa var flitigt använd som förtroendeman, ordförande i kommunstyrelseoch kyrkoråd, förrättade bouppteckningar m.m. och hans håg stod nog mera till skrivbordsarbete än jordbruk men med goda medhjälpare gick lantbruket bra. Där vi bodde fanns en skola med samma namn som gården Staffansbo c:a 10 minuters gångväg från vårt hus. Skolan var en s.k. B 3 skola vilket betydde att det var inskrivning vartannat år. Ena året med klasserna 1-3-5 och nästa år klasserna 2-4-6. Alla undervisades av 1 lärare i samma klassrum. Då vi hade en sjuklig lärarinna från Stockholm, hade vi många vikarier. Under mina 5 år i skolan hade jag 8 olika lärare. Skolsalen skulle hållas varm av lärare och elever och de enda lokaler som fanns var skolsalen och farstun, och i farstun fick vi sitta och äta våra smörgåsar. Jag minns att jag ofta hade stekt ägg på mackan. Någon gymnastiksal eller slöjdsal fanns inte men ändå fick vi undervisning i både det ena och det andra. När jag efter 5:e klass flyttade till mina morföräldrar i Södertälje. för att börja i en "riktig" skola och kanske komma in på läroverket visade det sig att mina kunskaper från denna enkla skola räckte för att jag skulle tillhöra de bästa i klassen. Jag fick dock inte pröva för en friplats i läroverket, ty fröken ville att de flickor som gått hos henne 4 år skulle komma i första hand och de kom in som stipendiater. När vi senare samtliga i klassen fick göra de prov som gjorts i testet slog jag samtliga med god marginal, men högre folkskolan blev mitt nästa steg i livet.

Efter denna utflykt i skollivet återgår jag till hemmet Staffansbo och tänker tillbaka. Efter 2 1/2 år fick jag syster Ulla och ytterligare 3 år senare kom Karin och 3 år senare vår bror Lars. Jag som var äldst i syskonskaran gick ofta till farmor Clara som ju bodde bredvid oss, och se och höra var redan då min svaghet, så var det något inne hos oss sprang jag snabbt in och på barns vis berättade.

År 1930 var pappas syster Gerda och hennes man Georg från Amerika hemma i Sverige,efter att ha mist sin dotter i sjukdom, och som femåring har jag väl inte så stora minnen av just det,annat än sådant som jag hört och sett på kort.

Mammas syster Elsa och hennes man Herman som bodde i Mjölby, var ofta på besök hos oss, ty de hade bil som Herman körde, och varje sommar gjordes besök i Södertälje, där mormor och morfar bodde och flera sommarlov tillbringades däruppe. Resan mellan Mjölby och Södertälje planerades noggrant med noggrann packning och

matsäckskorg. Matrasten hölls alltid vid Stavsjö, där det fanns ett stenbord och dessutom kunde man i terrängen runt om hitta den blåa kolmårdsmarmorn. Bilresan med matrast och kisspauser tog nästan hela dagen, men hos mormor och morfar hade vi barn ett paradis, alltid extra god mat, kanske för att de handlade råvaror i saluhall och affär och inte den något mustigare husmanskost som vi hade hemma på landet. Mormor var lite strängare under det att morfar var jättemysig. Dessutom bodde en familj Högman i samma hus och hos dem var varje år en flicka från Kungsör som hette Ingrid och hon var vår kompis.

I söndagsskolan gick vi också. Den var i kyrkans regi och hölls i skolan. Mamma var med i kyrkliga syföreningen, vilka träffades hemma hos medlemmarna. Jag tror att det var ungefär var 14:e dag och dessutom deltog hon då tillfälle gavs i kyrkokören. Sitt största intresse teckning och målning hade hon tyvärr inte tillfälle att utveckla. Hon började dock senare i livet dels på en teckningskurs och dels målade hon några tavlor som finns hos barnen.

Under tiden i Staffansbo hade vi det bra och vi behövde heller aldrig senare lida någon nöd. Kläder syddes upp av en sömmerska som fanns i socknen och kom hem någon vecka då och då. Jag vet att när min farmor dog 1936 skulle vi flickor då 11,9,6 år ha mörka klänningar.

Vi fick svart-vit rutiga och när jag skulle flytta till Södertälje och börja skolan (12 år) fick jag 3 st snyggklänningar, alla i blått. Jag var ljus och man sade att jag klädde i den färgen, men själv drömde jag om kläder i andra färger, tyvärr just då bara en dröm.

Julklappar var vi barn lyckligt lottade med då moster och morbror och mormor och morfar bara hade oss barn och även pappas syster Gerd från Amerika som inte längre hade några barn skickade oss julklappar fram till kriget (1939) Mamma och pappa och farmor och farfar gav oss även julklappar, men där var det väl mest praktiska saker. Julklapparna från Amerika var många spännande leksaker, som tyvärr slets ut. Det skulle varit roligt att ha haft något kvar i dag. Moster köpte ofta böcker och någon sådan har jag fortfarande kvar. Jularna firades traditionsenligt med släkt och mycket mat,korv sylta och skinka allt tillverkat hemma. Juldagsmorgon åkte vi till kyrkan, knappt 1 mils avstånd med släde och häst med bjällror, ty som jag minns det var min barndoms jular vita. En episod från ett julottebesök minns jag mycket klart. Det var drängen och pigan, båda duktiga och ansvarsfulla, som tog med Ulla och mig till ottan och det var fint och stämningsfullt. När vi kom ut och ekipaget var selat och klart började hemfärden, men något gjorde att hästen blev skrämd så han stegrade sig och såg ut att falla i sken. Som väl var var vägen full av hemvändande julottebesökare och en eller ett par skickliga personer lyckades lugna hästen och färden kunde gå hemåt, om än lite snabbare än vanligt. När vi kom i närheten av Staffansbo fick vi se en fin och ovanlig syn. 12 älgar gick på ett gärde bredvid gården och betade.

Många av familjens släktingar ligger begravda på Åsbo kyrkogård, och nästan varje vecka åkte någon från vår familj ner och skötte om gravarna, ansade och planterade blommor och satte då årstiderna så medgav lösa blommor från trädgård och äng.Plockning av vilda blommor har alltid varit min passion. Blåsippor, vitsippor, gullvivor och den ovanliga backsippan växte och växer fortfarande i en backe ner mot ån. Mandelblom, mammas älsklingsblomma, som vi försökte hitta till mors dag, Ängabolla (daldocka) som fanns i riklig mängd längs åkanterna. Det var vårblommorna. Sedan kom alla sommarens och höstens blommor. Bär var vi också självförsörjande på vid vår gård, smultron på dikesrenar, vildhallon på stenrösena i gärdena och lingon och blåbär i skogen. Liljekonvalj fanns på ett enda ställe och linnean blommade i en glänta i skogen

I ån som flöt strax förbi hade vi en ålkista, där man vår och höst kunde få fina ålar. Det viktigaste i ån var väl ändå det rika beståndet av kräftor som fanns där fram till kräftpesten någon gång på 40-talet. I övrigt ägnade sig ingen i familjen åt fiske utan den fisk man skulle ha i hushållet köptes från en kringresande fiskförsäljare som kom ett par tre gånger i månaden.

Barndomsåren i Staffansbo gick snabbt undan. Här några ytterligare minnen. Ulla och jag hade mässlingen och var jättedåliga, hög feber och jobbigt att se.Det var

midsommarafton och ett onormalt åskväder, och där låg vi i sängarna och det enda vi åt var blandad fruktkräm för mig och rabarberkräm till Ulla. Jag var enormt åskrädd, kanske att jag tog intryck av min mamma som också var mycket åskrädd, kanske mest för att det fanns så mycket brännbart på en gård och chansen att få hjälp och att få fram vatten var mycket små. Dock hände som väl är varken då eller någon annan gång något tillbud hos oss.

Under åren i Staffansbo dog mina farföräldrar, men då båda var gamla tog man det väl mest som en naturlig tidens gång, och så har väl även mina framtida kontakter med döden präglats, ty en mycket sjuk människa där kropp och/eller psyke har förtvinat hoppas man ju får slippa mycket lidande, då vandringsstaven läggs ned.

Staffansbo ligger bredvid skalden Atterboms födelsehem Pålsbo, och där finns en äng där hembygdsföreningen varje år hade fest med amatörteater, lotter,kaffe och folklekar. Någon dansbana fanns ej där. 1936 sattes minnesmärken upp vid Atterboms källa och ek och detta minns jag mycket väl. Vid källan finns ett citat från hans lyrik " O ljuva källa, än dansar älvor runt. Du dem speglar än, men ack för andra barn, för mig ej mer ". Både eken och källan finns kvar. Jag besökte dem i

somras.

Moster ifrån Mjölby lekte ofta tittut med oss och därför lystrade hon till namnet "Moster Titti" från oss barn. DU sade vi ej varken till äldre släktingar eller våra föräldrar eller deras bekanta och när vi träffade äldre (säkert alla över 20 år) skulle vi flickor niga och pojkarna bocka och tilltalet var tant och farbror.

Eftersom jag var äldsta barnet och lite av en hönsmamma redan då, så blev det så att jag var lite av en lillmamma för mina syskon, eller som min bror sade:" det blir inte roligt att vara barn till Inga ", ty ibland tog jag väl tag i dom och skakade om dom lite, men idag är vårt förhållande mycket gott.

Här följer ett par andra episoder från min barndom:

Ulla och jag hade följt vår lärarinna upp mot skolan och skulle sedan vända åter ner över ån och upp mot Staffansbo. Det var en månklar vinterkväll med snö och när vi kom upp från åbrinken och hade c:a 150 meter kvar hem fick vi se ett djur komma kutande över gärdena och skulle även korsa vår väg, och vad trodde vi att vi såg? Jo en grannes hund, och vi blev så rädda, tänk om den kommer mot oss, men den kutade snabbt vidare. När vi kom hem uppskärrade och rädda visade det sig att vad vi sett var en hare. Detta fick Karin, då 3-4 år att utbrista:"en harpalt sa ni och den va ni rädda för sa ni".

En mörk vinterkväll kom mamma och hennes väninna Edith från sångövning och svängde av från stora vägen för att gå hem, där Ediths make väntade med bil, då plötsligt ett ljus blir synligt nere vid ån och de vänder för att bilen inte ska behöva stanna i backen, men ingen bil syns eller hörs, så de vänder tilbaka ända hem. Vad var det de hade sett?, jo sumpgas hade stigit upp ur marken och givit ett ljussken.

Efter farmors död 1936 visade det sig att min far inte fick behålla gården, utan den testamenterades bort. Ett försök gjordes att återköpa gården, men med viss övertalningsförmåga och löfte om att få etablera sig som köpman i den affär min morfar hade i Södertälje och där även möjligheterna för oss barn att få högre skolutbildning och kanske även bättre arbetsmöljigheter beslutades att vi skulle flytta till Södertälje.

Åren i Södertälje blev säkert mycket kämpiga, ty 2:a världskriget med ransonering och åtstramningar kom snabbt. Pappa trivdes väl ej heller så bra, sedan han lämnat

föreningsarbete och vänner i Östergötland, och att bo i samma hus som svärföräldrarna var väl inte heller så positivt. Mamma gjorde ett mycket gott arbete för familjen, tog tillvara alla möjligheter att plocka bär och svamp och på så vis dryga ut maten och sedan tog hon reda på rester från affären och lyckades hela tiden se till att vi fick bra och närande mat. Kläder sydde hon både av nytt material och av kläder som kunde ändras och sys om. Hon gick på kurs i klädsömnad och var riktigt duktig. Några maskinella hjälpmedel fanns inte utan alla saker måste göras för hand. Tvätten för sex personer måste ha tagit mycket på krafterna. Vatten och avlopp för slask fanns inne men ingen annan värme än järnspis och kakelugn. Toalett fanns ute på gården.

Pappa "pryade" 1 månad hos en bekant som hade affär i Östergötland. Sedan fick han själv pröva sig fram och försöka få affärerna att gå ihop. Det var en livsmedelsavdelning och en mjölkdel, men med den lilla försäljning som det var (har sett gamla kassaböcker) kan man fråga sig hur det kunde gå runt. Jag kom tidigt in i affärslivet som springflicka, expedit och moraliskt stöd till min far, vars nerver många gånger spökade. Därför fick jag sluta skolan efter 2 år i Högre Folkskolan( den var 3-årig men man fick sluta efter 2 år) där jag tillhörde de bättre i klassen med höga betyg särskilt i matte och språk. Eftersom min far inte klarade affären själv och med tre yngre syskon fanns inget val, men med facit i hand och med livet i perspektiv tror jag det var ödet som grep in. Mitt mål då var att läsa vidare och bli lärare, ett yrke som jag kanske fått svårt att leva med.

1940 konfirmerades jag i Södertälje kyrka av dåvarande kyrkoadjunkten Axel Lundberg. Med i min konfirmationsgrupp var även Ingvar Mellqvist, som några år senare blev min svåger, gift med Ulla och med vilka jag haft en livslång gemenskap.

Efter skolslutet deltog jag i några kvällskurser, hade syjunta med väninnor och kommer i kontakt med nykterhetsrörelsen. Går med i SGU (Sveriges Godtemplares Ungdomsförbund) och i IOGT (Internationella Godtemplarorden) och ägnar mycket tid till föreningsarbete, hjälper till att leda ungdomslogen, skriver protokoll och kokar kaffe. Tyvärr har jag ej lärt mig dansa, så när de andra dansade diskar jag och plockar undan. Då jag inte har någon danskunnig kamrat, har jag ingen chans att lära mig. Detta blir ett stort problem för mig, som följer mig länge. Någon tycker att det är en bagatell, men inte för mig- jag vet.

I Södertälje var jag väl på bio för första gången, men har aldrig varit så intresserad av detta.

Jag var på kongresser med S G U. Första gången i Sundsvall 1942, då jag tillsammans med S G U-kamrater åkte båt från Stockholm fram och tillbaka. Det var mitt under kriget och ett fartyg hade sänkts mellan Gotland och fastlandet, så när vi åkte hem mötte vi en konvoj av lastfartyg, eskorterade av militära fartyg. En påminnelse om hur nära ofreden var.

Jag deltog i ytterligare 4 kongresser i Kalmar, Karlstad (som ombud för sörmlandsdistriktet), Eskilstuna och Örebro.

1944 träffade jag Harald, som skulle bli min man i 42 år. Midsommarafton 1945 förlovade vi oss i Uppsala hos goda vänner. Harald hade tagit värvning och legat vid I 8 i

Uppsala. Under alla krigsåren (1939-1944) efter att han slutat vid I 8 träffades han och hans gamla kamrater vart 5:e år i Uppsala

Under slutet av 1945 bröt mina föräldrar upp från Södertälje och flyttade till Gunhildsvik i Stuvsta, ett ställe som skulle bli deras hem i nästan 25 år. Där trivdes de bra och affärerna gick bra. Karin hjälpte ett tag till i affären, annars klarade sig mamma och pappa bra med någon hjälp under sommaren. 1962-70 år gammal slutade papa med affären och den lades ner. Under de närmaste åren fingo de ta sina första gemensamma semestrar. De gjorde en lång bussresa genom Tyskland, Österrike och Italien. Jag tror de var ute i 3 veckor. En resa gjorde de till S:t Petersburg tillsammans med Lars. När Lars gifte sig gjorde de sin enda flygtur fram och tillbaka till Köpenhamn.

Med åren blev min mors hälsa allt sämre och minnet svek henne. Hon kom in på sjukhus 1972 och var väl då i mycket dålig form. Läkarna t.o.m. uttryckte farhågor för att hon inte skulle överleva. Dock repade hon sig kroppsligt, men framförallt närminnet svek henne och fram till sin död 1988 hade hon mestadels varit på sjukhem. De sista åren på Söderby. Min far avled 1976. Då bodde både han och mamma på ett ålderdomshem i Huddinge. Detta var bara en kort tid och min far hade svårt att inordna sig i den livsstil som fanns där.

Åter till mitt eget liv: När mina föräldrar flyttar till Stuvsta hyr Ulla och jag ett eget krypin i Södertälje. Båda hade vi då arbete vid postgirot i Stockholm. Ulla skulle fortsätta på posten i Stockholm tills hon 65 år gammal avgick med pension,men då hade arbetsuppgifterna skiftat och hon var både på postkontor och mot slutet på redovisningscentralen. Själv stannar jag inte så länge på posten. Man måste ju pendla med tåg från Södertälje och en morgon råkade det tåg jag åkte med ut för en lokbrand och en kvart försenad rusade jag in till min arbetsplats, då en kontrollör (förman) kom fram och funderade varför jag inte passade tiden. Jag sa som det var, varvid han svarade att skulle jag pendla så skulle jag se till att vara där i tid vad som än hände, och ta så tidigt tåg att alla förseningar kunde elimineras. Under tiden kom andra personer som också varit med tåget, men dem brydde han sig inte om utan det var just jag som kom i vägen för hans ilska. Han talade även om att hände det en gång till kunde jag gå direkt. Denna behandling kändes inte bra utan jag såg mig om efter annat arbete.Jag fick jobb som kassörska vid Järnbolaget i Södertälje och lämnade utan saknad posten.Jag var kvar i Järnbolaget till maj 1948.

Den 10 juni 1946 gifte jag mig. Vi hade fått tag i en lägenhet i andra hand. Den innehades av en judisk kvinna. som flyttat och inte återkom varför vi så småningom fick kontraktet själva på den lilla ettan på Nygatan 27. Lägenheter var vid den tiden en bristvara.

18 september 1948 föddes vår son Kjell, en underbar och söt ljuslockig liten krabat vikt 3640 gram. 20 januari 1950 var det så dags för Britt att göra entre. Hon var lite större och tyngre 3800 gram. Båda var späda som små. men mycket snälla Vi har vid den tidpunkten en sommarstuga vid Viksberg. där vi tillbringar några somrar med bad och för Haralds del fiske.

Harald hade 1945 anställts vid parkavdelningen i Södertälje och var kvar där till sin pensionering Jag hade mina svärföräldrar Agda och Ernst Andersson i Södertälje. Även Ernst arbetade vid parkavdelningen några år. 1956 köpte Ernst bil (en liten renault) som vi skulle ha tillsammans. Tyvärr blev det för hans del bara en kort tid då han alldeles för tidigt gick bort 1958 endst 66 år gammal.

Själv var jag hemma hos barnen fram till 1955. då jag började som extra på Konsum i Södertälje. Barnen var hos farmor och från 1956 då trädgården och vi flyttade till Ringenslund var de ofta hemma ty Harald arbetade i trädgården

Vi hade i fortsättningen bil och gjorde många resor inom och utom Sverige. Agda var med på ett par långresor. bl.a. till Nordkap och hela Norge 1970 det år då hon fyllde 78 år. Hennes födelsedag firade vi i Bodö och vi tältade hela tiden. Även bilresan till Mainau var en campingresa och gick bra.

Själv började jag som ordinarie i Konsum och 1962 blev jag anställd i en liten livsmedelsaffär på Kungsholmen i Stockholm och pendlade i 10 år. 1972 fick jag börja på posten i Södertälje som deltidskassör och kom i slutet på 1972 till Rönninge. Där var jag fram till min pensionering 1990. I Rönninge väcktes mitt intresse för Bridge, en hobby som gett mig många tillfällen till ett riktigt kamratliv.

1994 inträffade ännu en ändring i mitt liv. En ny man Lennart Pettersson kom in i det och vi beslöt att slå ihop våra påsar och 1:a oktober 1994 flyttade jag till Norrköping, en sak som jag inte någon gång ångrat, ty nu finns någon hemma, någon att laga mat åt, någon när man somnar och någon när man vaknar och någon att göra nya upplevelser med. Tänk om många ensamma äldre tänkte så.

Tidevarv komma, Tidevarv försvinna, ja med de orden kan jag sammanfatta den beskrivning av livet om och kring mig. Säkert skulle mycket mer finnas att säga men detta får bli allt för denna gång.

Norrköping 970122

Ingrid (Inga) Andersson