Backen

---

Socken: Ånimskog Hemman: Salebol Platsnamn: Backen Typ: Gård Koordinater: [58.873735,12.496819] Visa på Kartbild.com

---

Den gård som framför allt drar blickarna till sig är Backen, som ligger på en bergsrygg, vars östra sida stupar rakt ner i sjön Ånimmen, vilken ut­breder sig som ett blåskimrande panorama från Snäckelandet i söder till Henriksholm i norr för den betraktare som står uppe vid gården och blickar mot öster.

Mangårdsbyggnaden som tillkom omkring 1850 och avlöste ett äldre bostadshus, som lär ha legat på gårdsplanen några tiotal meter sö­der om det nuvarande, har genomgått en del reparationer under årens lopp, men exteriören har i stort sett behållit den klassiska dalslandsstugans stil. En glasveranda uppfördes omkring 1900, men den är nu riven och har gett plats åt en mera spartansk portal.

Ekonomibyggnaderna, som intar en låg pro­fil jämfört med den ståtliga mangårdsbyggnaden, byggdes om i början av 1920-talet. Strax norr om gården låg en smedja som brukades flitigt av ägarna till gården, särskilt av Nicolaus Johannesson som var både bonde, smed och kreatursdoktor. Jordarealen ligger väl samlad väster om gården och sedan tar skogsmarken vid. En betydande del av skogsmarken avyttrades i samband med Svenska Silikaverkens köp av kvartsfyndigheterna vid Gällsjön i början av 1960-talet. Jord­bruket gav bärgning åt två hästar och sju kor samt ungdjur, svin och får. Något aktivt lant­bruk har inte förekommit sedan 1960-talet, men höet har bärgats varje sommar ända fram till våra dagar.

Backens släkttavla.

Backen har en lång historia. Gården nämns första gången i jordeboken 1640, men det märk­liga är att den varit i samma släkt sedan början av 1700-talet och kanske ännu längre, ty hand­lingar från 1540-talet har påträffats i gårdens gömmor. Den förste kände ägaren hette Arne Bryngelsson och föddes 1689 och var förmodli­gen etablerad bonde på Backen när nyheten kom att Karl XII hade stupat vid Fredrikshald. Sedan gick gården i arv från far till son enligt följande släktled:

Bryngel Arnesson 1737-1819

Nils Bryngelsson 1759-1839

Johannes Nilsson 1802-1880

Nicolaus Johannesson 1848-1916

Carl Nicolausson 1882-1967

I finrummet finns släkttavlan i form av ett vackert diplom som är undertecknat av kron­prins Gustaf Adolf 1943 och omfattar släktleden fram till den dåvarande ägaren. Från ett reportage i Åmåls-Tidningen av den 15 augusti 1945 tillåter vi oss saxa följande be­skrivning av mangårdsbyggnaden med Carl Nicolausson själv som ciceron:

Manbyggnaden är omkring 150 år gammal och av äkta dalslandstyp d.v.s. med lägre och en aning bredare fönster i bottenvåningen samt högre i övre våningen. I bottenvåningen rym­des så gott som alltid kök eller storstuga och ett par gästkamrar; i övervåningen två stora rum, gående över var sin gavel. Övre våningen var festvåningen, som ibland kunde stå öde utom då gäster kommo och det blev festligt på går­den. En enda ändring har företagits i exteriören; man har byggt en glasveranda framför den massiva ingångsdörren, ett brott mot pieteten, som dock var betingat av nödvändigheten att hålla snön borta från farstudörren. Trots att värmeledning har satts in finns alla gamla öppna spisar kvar. Carl Nicolausson berättar att i hans barndom kokte man maten i öppen spis till 1891, då först köptes en järnspis, och jag kommer väl ihåg, vilken revolution i köksarbetet, det ansågs innebära. Men det får jag säga, att de öppna spisarna voro förfärliga vedslukare, och de höllo värmen, så länge det brann, inte längre. Hett var det i närheten av spisen men kallt i hörnen av rummet. Jag minns i storstugan, att vi hade kastved staplad meter­högt invid spisen, men den veden tog dock snart slut. Vi hade dock spis med murad rök­gång, men det fanns hus, där röken gick upp genom bara ett hål och där kokkärlen hängde i kedjor över elden. Och så ta vi oss en titt på spisarna och häpna inför jätten i storstugan med dess väl­diga gap och festsalen i övre våningen med dess fina, diskreta grönaktiga glasyr. Naturligtvis har Nikolausson möbler från gångna släktled. Där syns i storstugan en soffa i Karl-Johanstil med infällda liljemönster, en pjäs från brukspatron S:t Cyrs tid på Upperud, en gammaldags sekretär, vid vilken ägarens fa­der, Nikolaus på Berget kallad, utförde alla sina skrivgöromål i kommunens och religiösa intressets tjänst, och i vilken han i olika fack och lådor förvarade sina många papper. Där finns också ett skåp med på dörrarnas insidor årtalet 1824 och ett vackert motiv. En möbel som är alldeles unik i sitt slag ha vi i övre vå­ningens stora sal, ett garnityr, bestående av soffa och stolar från 1700-talet, emanerande från löjtnant Nordins i Hängele förnäma bo. Överdelen av karmarna i dessa möbler äro snidade i vridstil och bilda en effektfull dekora­tion. På en gammaldags byrå se vi ett porträtt av gamle Nikolaus, som verkar som en göteborgsfinansman på dicksontiden, en präk­tig typ av bondepamp. Så var denne i sin krafts dagar kanske bygdens allt i allo, därtill en den frireligiösa rörelsens mäktige pionjär och en blid och omtyckt söndagsskollärare. När vi stå och titta ut över gårdsplanen visar Nikolausson oss platsen för den allra äldsta manbyggnaden, en enkel stuga på rum och kök i nedre våningen samt nattstuga och mjölkkammare i den övre. Denna åldriga byggnad, som säkerligen för­skriver sig till en tid före Arne Bryngelsson, revs av Nikolaus, då den var svårt förfallen. Med lite fantasi kan man tänka sig den tid före kyrk­böckers och domsprotokolls vittnesbörd, när Kristinas landbönder hos de stora herrarna trälade i nära nog livegenskap.

Med utgångspunkt från Nils Bryngelssons födelse 1759 ges här en mera detaljerad redogö­relse för Backens släkthistoria. Nils gifte sig med Britta Jonsdotter som var tio år yngre och till­sammans fick de sex barn. Äldst var dottern Stina Maria, som föddes 1791, sedan följde Cajsa 1794, Johannes 1802, Jan Magnus 1804, Andreas 1807 och Carl 1810.

Stina Maria gifte sig med Olof Johannesson från Olsbyn, Västra Berg och Cajsa med Arne Nilsson i Västra Bräcke. Johannes övertog fädernegården. Allra bäst förvaltade de yngre bröderna sitt pund. Jan Magnus kom att bli ägare till Känsbyn och tillsammans med sin bror Andreas ägare av Nedre Kilane och Kilane Mellom. Andreas bosatte sig på gården Salebol och blev en välbärgad och ansedd man. De båda bröderna satte sin prägel på markinnehavet på västsidan under lång tid, och deras namn dyker ofta upp i olika handlingar och dokument, lik­som de har gjort och kommer att göra i denna krönika.

Johannes övertog således gården omkring 1840. Då hade han redan funnit sin tillkom­mande i Känsbyn. Hon hette Stina Nilsdotter och var född 1809. I deras äktenskap föddes föl­jande barn: Jonas Olle 1834, Maja Sofia 1837, Calle 1839 (dog i späd ålder), Christina 1841, Mauritz 1843, Nicolaus 1845, Johanna 1850 och Augusta 1853.

Nicolaus Johansson, Backen, Salebol.

Johannes Nilsson skapade en traditionen för Backens ägare genom att han påtog sig förtroen­deuppdrag i socknen. Johannes var anlitad i många sådana sammanhang både inom och utom sockengränsen, bl.a. var han nämndeman. När han gick ur tiden 1880 övertog dottern Chris­tina och hennes make Kristian Andreasson går­den. Ett ägarskifte skedde 1892, då Nicolaus Johannesson och hans hustru Wilhelmina Andreasson blev nya ägare. Båda dessa äkten­skap var kusingiften, eftersom både Kristian och Wilhelmina var barn till Andreas Nilsson i Sale­bol, som ju i sin tur var bror till Johannes.

Den nya husfrun på Backen hade namn om sig att vara en mycket bestämd kvinna som styrde och ställde efter behag på gården, medan Nicolaus ägnade mycket tid åt sin smedja norr om gården. Han fullföljde också sin fars uppgift som förtro­endeman i bygden och dessutom var han en varm anhängare av frikyrkan, där han engagerade sig i Missionsförbundet, och han var också en av ini­tiativtagarna till Salebols missionshus.

Två generationer på Backen. Fr v. Nicolaus och Vilhelmina Johansson, Carl och Anna Nicolausson. Pojken med katten är Fredrik Karlsson, Kärrs­dalen.

Nicolaus och "Mina" fick två söner, Carl 1882, och Fridolf 1884. De var varandras kontraster så­tillvida att Carl traditionsenligt ägnade sig åt släktgårdens skötsel och deltog i socknens ange­lägenheter, medan Fridolf sökte sig ut i den stora världen, närmare bestämt till Ryssland, dit han anlände 1909. Anledningen till att han hamnade i tsarriket var att han studerade på Alnarps lantbrukshögskola och eleverna där fick erbjudan­den om att bli förvaltare på på ryska storgods. Fridolf antog utmaningen, lärde sig snabbt ryska och hade god framgång i sitt nya hemland, där han också kom i kontakt med cementindustrin som då var under utveckling. Under de oroliga åren strax före den ryska revolutionen förändra­des situationen dramatiskt för den unge svens­ken. Han hamnade i fängelse en tid men släpp­tes så småningom och försökte återvända till Sverige, men kommunikationerna var tidvis av­brutna och det hindrade honom från att komma hem till sin fars begravning 1916.

Backen, Salebol 1920. Fr. v. Carl och hans fru Anna med sönerna Herbert överst, Bertil stående, samt Fridolf Nicolausson.

Två år senare var han dock hemma och tog itu med att bygga upp ladugården på Backen. Se­nare startade han en cementfabrik på Sandön ut­anför Åmål, där han huvudsakligen tillverkade taktegel och cementrör. Teglet var av mycket god kvalitet och tjänstgör på en del tak ännu idag. Den som vill studera produkten mera i de­talj kan finna ett lager på Tranhalsen i Stora Kilane. Fridolf som var en driftig och kunnig man prövade också på att etablera sig i sågverksbranschen. Han uppförde en ramsåg på Backen, men tyvärr kom denna satsning att än­das i en tragedi. Under arbete vid sågen råkade en saxsprint på hjulaxeln haka tag i hans over­all, vilket medförde att han följde med det rote­rande hjulet runt i flera varv och blev blåslagen över hela kroppen. Han var dock vid medve­tande när Filip Karlsson i Salebol kom förbi med kvarnlasset och förde honom hem till bostaden. Han levde i fyra dagar efter olyckshändelsen, men förmodligen hade han fått inre skador och den 3 april 1935 avled han.

Cementgjuteriet på Sandön utanför Åmål. Fr. v. Karl Lindqvist, Pontus Sandberg och Fridolf Nicolausson.

Carl valde som sagt att leva ett lugnare liv. Han var sedan 1911 gift med Anna Andersdotter, född 1880 i Salebol. 1912 föddes deras äldste son Bertil och 1916 den andre sonen Her­bert. Det var dock den äldre husfrun Mina som fortfarande hade det dominerande inflytandet på gården ända till sin död 1930, och det gjorde speciellt Annas ställning svår, åtminstone under de första åren.

När brodern dog 1935 blev Carl ensamägare till Backen, och liksom sin far ägnade han sig åt kommunala angelägenheter och var dessutom aktiv inom den kooperativa jordbruksrörelsen. Det frireligiösa arvet hölls också levande inom familjen, men Carl hade känsla för den ekume­niska gemenskapen, ty nere vid båtstödet fanns en stor båt försedd med två årgångar som väst­sidans kyrkbesökare ofta fick låna för att ta sig över Ånimmen. Senare försågs båten med utombordsmotor och Carl själv styrde över mot östra stranden för att landsätta sina passagerare vid "körklannet".

I början av 1940-talet började Annas hälsa att vackla, och därför anställdes Klara Ottosson för att utföra de tyngre hushållssysslorna. När Anna Nicolausson dog 1947 blev Klara hus­föreståndarinna på gården. Hon tog väl hand om Carl och hans söner, och dessutom sörjde hon för att Karl Sandberg skulle ha en dräglig tillvaro i lillstugan där han hade en fristad. Karl och Klara var väl inte alltid på vänskaplig fot med varandra, ty hans beteende var ofta ganska irrationellt när det gällde mattider och andra sociala regler, men Klara hade oftast överseende med hans idiosynkrasier och ut­gjorde säkerligen en stor trygghet för detta vilsegångna geni.