Sjön Ånimmen.
Kring den sägenomspunna sjön Ånimmen.
Ånimmen är omgärdad av en bygd med gamla anor och traditioner. Vid sjöns östra sida finns en hällkista, som vittnar om forntida bebyggelse. Själva namnet sägs ha sitt ursprung från den gamle Oden. Sägnen har berättat att då digerdöden härjade i bygden, tände en överlevande man en eld på bergshöjderna väster om sjön. Röksignalen uppfattades på östra sidan av en överlevande kvinna och på så sätt kom de båda att förenas för att skapa nya generationer.
I sjöns mitt ståtar ön Henriksholm, den äldre benämningen var Hindrinksholm, eller Ön. Namnet har uppstått efter den adlige Henrik Måneskjöld, som härskade på ön under 1600-talet. Gränsen mellan Sverige och Norge, skall förr ha gått mitt i Ånimmen, eller "ända längs Ånimmen"
Enligt sägnen skulle ett slott ha stått på Gräholmen långt tillbaka, vilket förefaller något osannolikt, med tanke på holmens lilla yta.
En decembersöndag år 1815 inträffade en smärre katastrof. Maktlösa kunde kyrkobesökarna beskåda hur slottsbyggnaden på ön brann ner till grunden.
På öns höjd ligger en höjd, kallad Lakullen. En man vid namn "August på Önäbben" såg på 1880-talet att det spökade där. August var mycket förtegen om det hela, men han hade sett det flera gånger och hästarna skrämdes av det.
På Lakullen ligger ett stenblock som en jätte kastat över från västra fastlandet. Eftersom han inte tyckte om att höra kyrkklockorna ringa, kastade han vid klockringningen stenblocket i vredesmod mot kyrkan, men stenblocket kom bara halvvägs.
Ön har också varit en inspirationskälla för författare. Det anses att Henriksholm stått som förebild i Viktor Rydbergs bok "Singoalla". En mindre känd bok bär titeln "Guld och kärlek eller morddramat på Henriksholm", men tyvärr har det inte gått att utröna vem som är bokens författare. Gunnar Unger har i sin bok "Rapsodi i blått" påstått att den skrivits "av en tokig skollärare från orten" (sägs det), vilket förefaller osannolikt.
Idag är Ånimmen en populär sportfiskesjö, med inplanterad röding. Fisken i sjön har gott rykte sedan gamla tider. Då Linné år 1746 företog sin resa genom Dalsland noterade han två olika fiskarter: "Ånimsvimma kallades en fisk, som till myckenhet fångas i denna sjö, och eljest ar ganska sällsynt. Ingen må tro, att han är samma slags fisk, som på andra ställen kallas vimma, och alltså en Cyprinus, utan han är en Coregonus eller sik av ett kvarters längd." Så följer en utförlig beskrivning av arten. Längre ner beskriver han nästa art: "Utom denna vimma finnes i samma sjö också en siklöja, som är stor som en sik, av ½ alnslängd, helt åtskild ifrån förra vimman, och även till smaken olika med siken; hon leker om hösten, vilket giver tillkänna, att hon även är av siksläktet." Den först beskrivna arten som Linné påstod fiskades i myckenhet, ar idag inte känd i Ånimmen, medan den större fiskas i stor mängd, och har iakttagits i väldiga stim med ekolod. Enligt berättartraditionen skulle Linné blivit bjuden på "vimma" då han gästade Lunds gästgivaregård. Han noterade vid sitt besök där att hustaken prunkade i blommande sedum.
Den ånimskogsfödde svenskamerikanen Frederic Lehndberg har berättat att sjön har ett mycket klart vatten, vilket man bäst observerar då man kommer ut med båt. Han har också sagt att Ånimmen var känd vida omkring för sin välsmakande abborre. Dessa iakttagelser måste han ha gjort på 1800-talet, eftersom han emigrerade år 1889 och bodde i USA livet ut. Paralleller brukar dras mellan Ånimmen och Vättern, vad beträffar sjöarnas förkastningar. Kanske är det därför som Vätternröding har kommit att inplanteras. Men Vättern torde ha ett betydligt större djup än Ånimmen. Kanske när Ånimmen sitt djupaste ställe omkring 35 - 40 meter. En källa har påstått: "Vad djupet beträffar, så påstås att en ortsbo som försökte utforska detta, fick höra en röst mullra ur sjön: 'Om du mäter min längd så får du veta mitt djup.' Ånimmen är 13 kilometer lång, så en viss överdrift får nog anses föreligga."
I gamla tider hette det att sjön krävde ett människoliv varje år, och visst har sjön krävt sin tribut. En äldre kvinna kan erinra sig åtminstone fem personer, som under hennes livstid omkommit i sjön. En annan kvinna väntade hem sin man efter dagens arbete. Samtidigt frös sjön till. Hon sade då till sin son: "Nu råmar sjön, tiden är inne och karln är inte kommen."
En gammal sägen finns nedtecknad om vad sjön kan gömma: "Vid norra ändan av sjön Ånimmen, Skogsgårdsviken kallad, skall en skatt ligga gömd. Det skall vara en kopparkittel full med pengar. Många skall ha försökt ta upp den, men de har gått bet. Om en födde upp ett par oxar med nysilad mjölk, så skulle en kunna köra upp skatten med dem om midsommarafton eller trefaldighetsnatten. Det var ett folk, som försökte med det, men det gick inte. När skatten var i dagen, så var det en röst som sa: 'Dä duger inte mä nôa skôlekalver.' Hustrun hade sköljt mjölkhinken med vatten en gång, och då hade det kommit litet vatten i mjölken, som oxarna skulle ha. Skatten blev borta för den gången." Den tidigare omnämnda äldre kvinnan, som bott vid Ånimmen i hela sitt liv hävdar bestämt att skatten ligger i "Lunneviken". Detta äger förmodligen sin riktighet, eftersom platsen "Kittelshälan" är utmärkt på karta mellan Lundnäset och Sinäset.
Gunnar Hedén har i sin skrift "Kring Odhnema sjé" en annan variant om skatten. Skatten kunde enligt sägnen inte bärgas annat an av sju bröder utan någon syster:
"Expeditionen skulle ske en torsdagsnatt efter nytändning och under absolut tystnad. Något vigt föremål från en kyrka eller klockstapel skulle medföras och komma till användning for att förta makten hos sjörån, som givetvis skulle hindra att någon berövade henne sin skatt." En sex tums spik från klockstapeln medfördes som skydd: "Man kom i rätt ordning till det utpekade stället, släppte ut kroken, sänkte den till botten.” Efter åtskilliga försök hände det: "Småningom skymtade en lång mörk båge i vattnet. Alla förstod att det var kittelns jattegrepe, som hängde i den stora, krökta spiken.
‘Åh, där ä han!' Det var den näst minste i skaran, som varken då eller senare förmått hallå tand för tunga. Det blev ett kraftigt plumsande och grepen försvann i djupet. Kopparkitteln lär nog för framtiden få ligga dar den är. Men nog är det synd på alla guld- och silverpjäserna, som ingen har någon glädje av." Bakgrunden till historien om skatten kan ha sin förklaring. Da danskarna härjade vårt landskap under tidigare sekel förekom man deras plundringar genom att gömma undan sina förmögenheter.
Tron på påskkäringar förr i tiden har haft sin förankring också i Ånimskog. Man talade speciellt om en kvinnlig "kapten Äli", som var förman för påskkäringarna. En kvinna född i Ånimskog ar 1846 har berättat följande historia: "Det var en finskekäring, som hade förstört ett helt mäskekar for dem pa Gyltungebyn. Hon en riktig påskkäring, den, och var ute och red om påsk, och di hade skötet ner'a vid Köpmannebro. På Gyltungebyn fick di skicka efter en finne till att göra om detta här med mäskekaret. Och han lärde dem, att 'nu ska l först skita i mäskekaret och sen ska i vaska't riktigt noga, och sen blir det bra. Men när detta blir förvänt, då kommer den dära till ere igen och vill låna något av er, mjölk eller salt eller vad det må vara. Men I ska inte ge na nå slag, inte en drick vatten en gång, för då blir det lika galet igen med mäskekaret'. Och finskekäringa kom och ville låna först mjöl, men di neka, sedan salt och vad hon kunde finna på. Till sist, när hon inget fick låna, så var hon så kvick till vips vara framme och ville ta sej en drick vatten. Men di fick då motat undan'a där med.
Denne samme käringa red påskkäring på sin sopa, och då var det en gubbe, Olle hette han, som såg henne. Och det var grant väder, men han kände, hur det regna pån. 'Ah, men Herre och Gud, kan det regna ifrån så klar himmel', sa han, och då svara hon där uppifrån: 'Jo, det är Äli i Moviken som pessar på dej.' Hon blev nedsköten, som sagt, vid Köpmannebro."
Förr fanns också en utbredd tro på sjörån i Ånimmen. Detta uppfattades inte som skrock, många hade verkligen sett henne. Den tidigare nämnde Frederic Lehndbergh, har nedtecknat ett starkt vittnesmål om detta. Det var också hans uttryckliga önskan, att hans upplevelse skulle bevaras åt eftervärlden. Berättelsen är ett utdrag ur brev från Lehndberg till förre landsantikvarien Sven-Axel Hallbäck år 1955, av den då 89- årige mannen: "Och nu skall jag berätta Er vad jag själv har sett och det inskränker sig bara till en När jag var 16 ar gammal, så hände det sig att jag en söndagseftermiddag var i sällskap med en yngling med namnet Edvard. Han var några år äldre än jag, så han reste till Amerika flera år innan jag reste hit, han är troligtvis död nu. Ja, han och jag stod vid Västsidans Missionshus, detta Missionshus är beläget på gården Salebols egendom, norra delen av egendomen. Ni har nog sett det. Vi hade kommit tidigt så vi fick vänta tämligen länge innan predikanten kom. Som vi stod och såg ut över sjön Ånimmen så fick vi se en halv båt sticka ut från västra stranden och rätt åt öster men när den hade kommit några meter ut i sjön satte den rätt kurs på Henriksholms herrgårdsbyggnad. Den kursen följde den så rakt och säkert som en linjal tills den kom så nära de svarta bergen som stupar nedåt sjön till från herrgårdsbyggnaden. Då kunde vi icke se uppenbarelsen längre för den hade samma färg som bergen. Så långt som var möjligt se så var det södra delen av Korsbyn eller norra delen av Anolfsbyn som denna halva båt kom från och den som rodde såg ut som en kvinna med ett huvudkläde tämligen långt framdraget så man kunde inte se ansiktet. Och hade det varit en vanlig människa som hade visat sig för oss så skulle vattnet ha runnit i den halva båten och densamma som hade varit i den hade drunknat, men här var ingen fara å färde. Edvard sade, nu blir storm. Ånimmen var som en spegel, det var icke en krusning på vattnet. Årstiden var i mitten på september och varmt var det också. Nu kanske Ni frågar: Blev det någon storm? Vi skall se: Fram emot midnatt mellan söndagen och måndagen började det blåsa hårt och höll på hela måndagen, hela tisdagen och till fram på eftermiddagen på onsdagen då började det lugna av något, så torsdagen i den veckan var det lugnt. Men vad det hade blåst både nätter och dagar i den veckan. Jag hade alltid hört de sade, nu bliver snart storm, för sjörån hade visat sig. Så långt jag vet visade sig aldrig sjörån annat än vid västsidan av sjön”.
Det råder ingen tvekan att Lehndbergh upplevt det som han beskrivit så målande. Hans egna förklaring till det inträffade är ganska fascinerande: "Nu skall jag säga vad jag tror vad det är. Som vi vet så ägde ägarna till Hindriksholm stora sträckor av land som de voro ägare till och de brukade icke jorden själva utan de arrenderade ut den och de som arrenderade behövde icke att betala penningar för att bruka den utan de skulle leja drängar och pigor som skulle göra arbete på Hindriksholm och det var icke någon fråga om hurudant vädret skulle vara, för om tjänstefolket från västsidan icke kom så blev det hårt straff (detta var innan emigrationen till Amerka hade börjat). Denna sjörån är förmodligen en av dessa tjänstekvinnor som har omkommit i en storm till herrgården Hindriksholm och hon anser att det är hennes skyldighet att varna de levande från att sätta sig ut för livsfara. Jag har trott för många år att det kommer att upphöra med dessa syner till sist och kanske har det kommit dit nu. Min önskan är att dessa händelser icke får dö så det blir en tom saga eller värdelös inbillning. Jag vet att jag sett det som jag hört berättas, min önskan är att vad Ni Herr dr. har hört frän mig och andra att Ni ser till att det kommer i tryck och förvaras för framtiden."
Ett mystiskt ljus har långa tider synts över sjön. Första gången fenomenet omtalades var år 1913. En längre artikel i Nya Dagligt Allehanda uppmärksammade fenomenet. Artikeln är skriven av en signatur "H" і "Köpmansbro". För att förstärka begreppsförvirringen påstår signaturen inledningsvis att sjön Ånimmen är känd för sin goda laxöring, eller "vimma", som fisken kalls på bygdens språk! Troligen har en viss hysteri uppstått kring ljusfenomenet, som har antagit olika former och skepnader. Ett vittne berättade att det "var en ensam låga sam af sig själft gled fram öfver vattnet." En hund som medfölide vittnet visade tydlig ångest inför uppenbarelsen. ”Vid sågen vid gården Snäcke på sjöns västra strand iakttogs fenomenet en kväll Det rörde sig då i luften och öfver land och gick sakta öfver såghusens tak." En timmerman som arbetade på ett tegelbruk i trakten gav en helt annan version: "Då såg han plötsligt ett ljussken komma glidande öfver isen. 'Det gick fort som ett tåg.' Att något existerat är helt klart på grund av mängden av vittnesmål. Vetenskapen har försökt förklara fenomenet som någon slags sumpgas, vilket inte kanvara mera fel. Några sumpmarker existerar inte i denna sjö. På trettiotalet sågs ljuset åter. En man tog sin studsare och sköt emot det, och fenomenet var borta för lång tid. År 1947 iakttogs eldklotet som känt är för sista gången. Ögonvittnet har personligen berättat: "Jag var på besök hos Ture Ström i Kragsbyn i något ärende, som jag nu inte kan erinra mig vad det gällde. Som jag stod där på gårdsplanet, detta var i aftontiden och klockan var kanske två på eftermiddagen, vädret var klart , så fick jag se : Ett föremål som rörde sig från Lunneviken mot Henriksholm. Avståndet var uppskattningsvis tre kilometer. Jag såg ett eldklot med någorlunda fasta konturer, gulfärgat som en måne. Storleken är svår att bedöma. Det färdades tidvis i höjd med trädtopparna, för att ibland gå ned mot vattenytan. Så småningom försvann det bakom Henriksholm. Jag kunde observera företéelsen under några minuter." Hans syster har berättat att han var mycket uppskakad efter den egendomliga synen då han återvände hem.
Numera är fenomenet försvunnet, likaså sjörån och andra spöken. Kanske är det så att dessa gamla väsen inte passar in i vårt moderna samhälle och skrämts bort av vår brusande jäktade tillvaro?
Conny Källvik
