Dalsland/Ånimskog/Näs

---

Socken: Ånimskog Platsnamn: Näs Typ: Gård Koordinater: [58.887309,12.556386] Visa på Kartbild.com

---

Strax innan vi når de höglänta trakterna norr om Anolfsbyn ligger Näs på den östra sidan av vä­gen alldeles innanför gränsen till Västra Kors­byn. Manbyggnaden vars fasad mot vägen ändrat karaktär genom en ombyggnad på 1940-talet, då verandan revs och en balkong uppför­des, har en vacker inramning av olika slags ädelträd och en trädgård som sträcker sig ända fram till landsvägen.

Den ursprungliga manbyggnaden, som var en klassisk dalslandsstuga, uppfördes 1852, och un­der tidigt 1900-tal tillkom en veranda. På senare tid har en tillbyggnad skett mot öster. I ett av de nedre rummen påminner de breda brädorna som är lagda på välhyvlade bjälkar om att delar av huset innehåller virke från den forna herrgården uppe i Korsbybacken.

Av ekonomibyggnaderna finns endast ett magasin kvar från 1800-talet, medan den nu­varande stall-och ladugårdsbyggnaden upp­fördes 1914. Den har sedan dess genomgått en del reparationer. Gården har 12 hektar odlad jord och när den utnyttjades som mest gav den bärgning åt två hästar, sex kor, två ungdjur, svin och höns. Det aktiva jordbruket upphörde omkring 1970.

HISTORIK

Efter den livliga verksamhet som rådde i södra Korsbyn i början av 1850-talet var det dags för Lars Svensson och hans unga familj att flytta in i den nyuppförda manbyggnaden. Den förste hemmansägaren på Näs var född på Nedre Tom­ten i Salebol 1807 och son till Lena Johannesdotter i hennes äktenskap med Sven Larsson. Lars morfar var Göran Johansson, gästgivare i Ånskolund i slutet av 1700-talet (se Salebol).

Lars Svensson etablerade sig tidigt som skep­pare och båtägare men också som hemmans­ägare i Västra Korsbyn redan på 1840-talet. Han ägde och förde galeasen Lavinia som fraktade ved och andra laster mellan Göteborg och olika vänershamnar. Han gifte sig med Kjersti Larsdotter från Anolfsbyn. När hon fick ut sin arvslott 1859 i form av ett mark­område var det naturligt att det gränsade till Näs, där makarna nu hade inrättat sig som lant­brukare på heltid sedan Lars sålt sin båt några år tidigare, och en utvidgning av arealen kom således väl till pass.

Familjen hade också utvidgats under dessa år. Vid inflyttningen var den äldste sonen Lars Gustaf fyra år, medan Carl Josef var ett, och se­dan föddes Sven Robert 1855, Johan Adrian 1857, Maria Lena 1860 och Emanuel 1862.

En av de första dagarna i maj 1869 skulle några män från Korsbyn ro över Bergstjärnet för att besöka grannar som bodde i trakterna av Sörknatten. Lars Svensson var med i båten och just när man skulle stiga iland vid ett ställe som heter Bratta Kas vinglade farkosten till och den gamle skepparen föll överbord. Trots ivriga för­sök att hjälpa honom iland tvingades man se hur han sjönk allt djupare ner i vattnet och det sista man såg av honom var hans svallande vita hår och sedan var han borta.

Drunkningsolyckor var inte ovanliga i dessa trakter. Både Sven Hesselbom och hans farbror Erik hade drunknat i unga år, men att en sjövan man som Lars Svensson mötte döden i ett ele­ment som han behärskat i flera årtionden, tedde sig naturligtvis som en ödets skickelse.

Näs. Fr. v. Emanuel " Manne" Larsson, hustrun Kristina med sonen Karl på armen, döttrarna Karin och Anna och bakom dem Tilda Roth och Betty Nils­son. Vid väggen, bakom hästen, Anders Uppström.

Överhuvudtaget är det svårt att finna den di­rekta orsaken till att minst ett dussintal drunkningsolyckor inträffade i socknen kring mitten av 1800-talet. I Ånimskogs dödbok kan man finna att 118 personer drabbats av drunkningsdöden åren 1712-1920. Visserligen utgjorde sjöar och vattendrag en viktig och van­lig kommunikationsled både vinter och som­mar, och det gjorde naturligtvis människorna mera utsatta för risken att omkomma under sina färder, men å andra sidan borde det ha gett dem större erfarenhet att umgås med vatten.

Gunnar Hedén har skrivit en uppsats i ämnet och kommit fram till att de som bodde kring sjöar och vattendrag visade en "otrolig djärvhet" i umgänget med svaga isar och öppet vatten. Lägg därtill att de flesta inte var simkunniga, så är det kanske ändå inte så underligt att vattnen i Ånimskog skördade så många offer.

Döden genom drunkning försatte ofta en hel bygd i ett chockartat tillstånd, men få har drab­bats så svårt av dessa plötsliga och dramatiska dödsbud som Lars Svenssons dotter Lena. Hon var nio år då fadern omkom i Bergstjärnet, och drygt ett decennium senare, då hon var nygift och hade två små barn, fick hon det hemska beskedet att hennes man drunknat i Gällsjön.

Näs 1907. Manne och Kristina Larsson.

Näs övergick nu i dödsboets ägo, och de prak­tiska sysslorna på gården togs över av änkan och de äldsta sönerna. Efter några år skedde dock stora förändringar i familjen. Lars Gustaf dog 1880 och ett par år senare flyttade Johan Adrian till Tösse. Lena gifte sig med sin kusin Anders Fredrik Göransson på Nedre Tomten, och Carl Josef styrde sina steg till Västra Berg, där han fick "prinsessan och hela kungariket" i och med att han gifte sig med Elisabet Isaksson och därtill köpte hennes föräldragård i Västra Berg.

Carl Josef, som var nybliven nämndeman, innehade gården några år, men 1895 flyttade han och hans hustru till Nedre Tomten och tog över egendomen, där systern Lena hade haft så goda framtidsutsikter innan hennes man drunk­nade.

Systrarna Anna och Karin från Näs med sina äkta män, Martin Karlsson från Kraksbyn och Oskar Eriksson från Anolfsbyn.

Den yngste sonen, Emanuel, framstod nu allt­mer som den verklige husbonden på Näs, och året efter moderns död 1907 blev han ägare till fädernegården. Han var då sedan ett tiotal år gift med Kristina Larsdotter, som var hans kusin och född i Västra Korsbyn 1863. I deras äkten­skap föddes dottern Anna 1899, Karin 1900 och Karl 1905.

"Manne i Näs" var kyrkvärd och allmänt res­pekterad i bygden och under ett halvt sekel residerade han på den gård hans far byggt upp. Döttrarna gifte sig, Anna ett par kilometer norrut med Martin Karlsson i Kraksbyn och Ka­rin några hundra meter söderut med Oskar Eriksson på Berget. Sonen Karl stannade kvar hemma på gården, så de tre barnen fanns i hem­mets närhet under alla dessa år.

År lades till år allt under det att livet gick sin stilla gång på gården, men som så ofta händer i de flesta människors liv tycks plötsligt alla dra­matiska händelser komprimeras till en kort, in­tensiv tidrymd, och detta inträffade på Näs un­der ett av de sista åren av andra världskriget. Kristina dog i mars 1944 och i maj samma år följde Manne henne bort från den gård de blivit ett med under sin långa levnad. Detta år hade också Karl och hans fästmö Annie, en vacker ljushårig flicka som han träffat något år tidigare bakom disken i Stora Kilane lanthandel, be­stämt att gifta sig, så det blev några hektiska månader för det unga paret, men Annie Olsson, som var bonddotter från Värmlandsnäs, växte snabbt in i rollen som ny gårdsfru på Näs.