Dalsland/Fröskog/Artiklar/Gränsälv

Sjuhundra år kring en glömd gränsälv på Dal

Historien om "Anae Frö"Av

Bertil Holmström (avliden 2014)

För omkring 150 år sedan pågick en rad utredningar om den lämpligaste vägen för ett kanalbygge genom Dalsland. Det som först 30 år senare kom att bli Dalslands kanal. som vi nu känner den. Men då – mellan åren 1836-38 - funderade utredarna på helt andra sträckningar mellan vattensystemen. Vattenvägar, som då hade stor betydelse. l dag bortglömda. Om ett sådant vattendrag har dalslandssonen och journalisten Bertil Holmström skrivit följande uppsats. För att en historiskt och industriellt viktig bit av det dalsländska landskapet - numera bortglömd och undanskymd - ändå skall få sin historia berättad.

Ingen vet riktigt vad den heter. Bara några vet var den ligger. En gång djupt nere i grå forntid en av de allra tydligaste och viktigaste markeringarna i försöken att fastställa en gräns mellan dåtidens Norge och Sverige.

Under den begynnande industrialiseringen en vital och ymnig kraftkälla med tiotalet olika former av industriell verksamhet vid fem olika fall på den nästan osannolikt korta sträckan av knappt 3 kilometer.

Påtänkt som en viktig länk i ett kanalbygge, som visserligen inte fullföljdes, men som planerades nära tre decennier innan den nuvarande Dalslands kanal ens hade påbörjats.

Efter massaindustrins genombrott kring sekelskiftet: nedsolkad; förnedrad; förstörd.

I dag: anonym; överväxt; glömd.

Mellan Knarrbysjöns sydända och Ärrsjöns nordspets - två långsmala sjöar i en av de typiska nord-sydgående dalsänkorna i Dalsland - är det altså knappt 3 kilometer. Här rinner ett vattendrag, som har så många namn att det är osäkert om det egentligen heter någonting alls. “Anne Frö", “Fröäven", ”Knarrbyälven". "Kristinedalsälven". "Bodanälven"... det finns säkert fler. På en karta från 1981 heter den ”Knarrbyån". Den nyligen återutgivna utomordentligt noggranna ekonomiska kartan från 1891 har inte något namn på ortens kanske viktigaste geografiska och industriella företeelse. . .

Själv har jag uppväxt på platsen. aldrig hört ortsbor kalla den något annat än "Älven”.

Men kring detta numera betydelselösa vattendrag, långt från dagens allfarvägar. har forntida gränsbestämmare, sentida kanalbyggare och industrimän slagit sina lovar i - åtminstone – 700 år

Ska vi ta det där med riksgränsen först?

I en bilaga till Vätlstgötalagen. upprättad av en präst i Vedum 1325, återfinns en – ska vi kalla det - "verbal karta". Alltså ett försök att i ordredovisa en gräns genom att beskriva terrängen. Den finns bl.a. återgiven i Lignells klassiska dalslandsbeskrivning från l850 och den har föranlett en längre artikel i denna tidskrift l975.

I prästens berättelse tycker man sig se ett par förfader. som letar sig upp genom det dalsländska landskapet någon gång under 1200- eller1300-talet. Hur de passerar Frändefors, Or, Ånimmen, Ärran och Anae Frö! (Ån Frö! Fröskog har uppenbarligen fått sitt namn av gudinnan Freja/Frö. Ärrsjön hette tidigare Frösken. Sannolikheten för att älven betecknas som "ån i Frö" är alltså betydande.)

Så här låter Lignells tolkning av den forntida kollegan: …. "upp efter Odnem (Åtrimmen) . . . halfva Odnemä skog (Ånimskog) och allt i Tisslaskog, allt vässtan Anäfrö. . ." Gränsen drar sig efter älvens inlopp upp på den mäktiga Hafsåsen i samma sträckning som f.ö. sockengränsen går än i dag. Viker därefter starkt sydöst ut och vidare till Vänern.

Det är osäkert, vilken gräns det egentligen handlade om. Lignell tror för sin del inte att det gällde en verklig riksgräns. Men inte heller Lignell kan förklara betydelsen av gränslinjen. Alltnog, var det ända en riksgräns, så skulle den ha delat t.ex. Fengersfors nuvarande samhälle i två delar. Såväl Fröskogs kyrka som mitt eget föraldrahem skulle då ligga på mark som har tillhört Norge.

Kanalplanerna - Hur var det med dom?

På uppdrag av ett antal värmländska och dalsländska industrimän gjordes 1836-38 en rad undersökningar om olika kanalförbindelser mellan de dalsländska sjösystemen. Sannolikt utfördes de av overstelöjtnanten C P Hällström och DW Lilliehöök.

Sträckorna som undersöktes var: Vänern-Ånimmen; Ånimmen-Ärrsjön: Vänern-Stora Lee; Ånimmen-Ärrsjön-Knarrbylven-Knarrbysjön-Bräcketjän-Laxtjän-Limmen-Silarns-Le-lang-Stora Lee; Ånimmen-Bocklarudstjärnet-Tansjön-Laxsjön. Ytterligare ett förslag. som dock aldrig utreddes vidare, gällde en sträckning från Vänern via Åmål. Kalvsjöama. Ömmeln och vidare in i landskapet.

Förslaget att via Ärrsjön, Knarrbyälven, Knarrbysjön ta sig vidare stupade slutligen på att vattenmängden i det strategiskt viktiga Laxtjärnet, som sannolikt heter något annat idag. visade sig vara för liten för att klara slussning i båda riktningarna. Detta var alltså 30 år innan man började bygga vid Köpmannebro. Håverud...

Men bara 4 år efter "det stora dalsländska kanalutredandet" avsätter sig faktisk: ett första påtagligt resultat. Gustafsfors och Lennartsfors bruk genomför, tillsammans med den initiativrike brukspatronen Mauritz Sahlin i Fröskog. kanalbygget mellan Ånimmen och Ãrrsjön som alltså ger förbindelse ut till Vänern. Ett antal vägbyggen ingår också idetta samarbetsprojekt, allt i avsikt att säkra lämpliga transportvägar för de framväxande sågverken och järnbruken.

Från silver till järn och – papper

Lika kort, som älvens sträckning, är dess 200-åriga parentes i industrihistorien. Lika rik, som älvens inneboende kraft, var floran av verksamheter och produkter utefter dess lopp. Gruvdrift, sågverks- och kvarnverksamhet, järnbruks- och pappersbruksdrift. Silverförädling, liar, spik, trådrullar, träull och - papper.

Det började dock i blygsam skala under 1600- och 1700-talets inledning. Någon enstaka såg eller kvarn vid några av älvens olika vattenfall. Under senare delen av 1700-talet väcks emellertid intresset för dalsländskt mineral och 1777 anlägger Dals Bergsosietet ett bok- och vaskverk vid Hynån i l Hensbyn ungefär två kilometer från Knarrbyälvens utlopp i Ärrsjön.

Silvermalmen, för det var vad det handlade om, när industrin kom till Fröskog, tas från en rad olika brytningar runtom i terrängen, bl.a. från gruvan i Hafsåsen vid älvens inlopp.

1791 har driften emellertid blivit olönsam och en värmländsk bergsman köper “Kung Gustaf III Silverhytta" i Hensbyn. Därefter träder den för den fortsatta utvecklingen så betydelsefulla dynastin Sahlin in i bilden.

Christoffer Sahlin får tillstånd att uppföra ett järnbruk på platsen, men upptäcker att anläggningen är alltför förfallen och får istället tillstånd att flytta bruket till fall nr 3 i Knarrbyälven.

1796 startar Lisefors järnbruk, som hundra år senare skall bli Fengersfors pappersbruk.

1835 ar det dags for efterföljaren, sonen Mauritz Sahlin, att expandera. Han begär att få anlägga ytterligare ett järnbruk, vid fall nr 4 vid Bodane gård nedströms Lisefors. Sahlin finner dock fall nr 5 vid Stenarsbyn ännu bättre. Projektet flyttas och 1839 kör Stenarsbyns järnbruk i gång.

Men järnindustrin i Dalsland var redan i utförsbacke.

Om nedläggningen av silverbrytning och förädling hade varit bygdens första industrikris, så kom nu en ny.

1869 inleddes en ny rationaliserings- omstöpningsperiod, som kom att pågå ända fram till sekelskiftet.

Först lades efter knappt 30 års drift Stenarsbyn (1840 omdöpt till Christinedal) ned. Knappt tio år senare följde Lisefors efter.

Den tredje i industridynastin Sahlin. Hjalmar. inledde nu en rad rikt varierade försök att få industrin att överleva i någon form.

1881 byggde han t.ex. en massafabrik på järnbrukets plats i Lisefors.1884 upplöstes bolaget.

Under resten av 1800-talet förekom bl.a. tillverkning av trådrullar och- träull (!).

1892 övertog en av Sahlins systersöner brukslokaler och vattenfall och startade tillverkning av pappersmassa.

Efter en tioårsperiod med ständiga problem, avvecklingar. ombildningar och konkurser övertogs bruket vid sekelskiftet av en av fordringsägarna och därmed gick den industriella verksamheten ur dynastin Sahlins händer in i familjen Fenger-Krog.

Nu fölide den perioden. som trots två världskrig och en rad konjunktursvackor, kom att bli den längsta och subtilaste i bygdens industrihistoria.

I slutet av 1960-talet korn emellertid den tredje och slutgiltiga krisen för industrin i Fröskog.

Konkurs, nedläggning, nystart i mindre omfattning och så slutligen, efter ett uteblivet statligt stöd. stannade Fengersfors bruk l978.

Några få nu levande personer har sen det imponerande gruvhålet i Havsåsen.

Kring älven i Hensbyn har tiden utplånat spåren av Gustaf III silverhytta. Bodane och Chrislinedals bruk är jämnade med marken.

I dag kryper den dalsländska förbuskningen allt närmare inpå ruinerna av Fengersfors.

Med ett undantag:

Älven, som fortsätter att forsa fram genom denna dalslänska industrikyrkogård. På samma sätt, som när den lockade de förfäder till sig, som på 1200-talet sökte eller gränsmärken, som skulle bli bestående.

Källor:

”Beskrifning af Grefskapet Dal” (Lignell)

”Vattensågar på Dal” (Edstam)

”De dalsländska järnbruken” (Edestam)

”Hembygden” 1975