Dalsland/Bolstad/Dalaborg/Informationstavlor

Dalaborg hade ett strategiskt läge vid Vänern med kommunikationer till resten av Västsverige. Sydväst om borgruinen ligger Qvantenburg, som ursprungligen var försörjningsgård till Dalaborg. Vid Dalbergså fanns en marknadsplats med Vänerns bästa naturliga hamn. Här beslöt Karl IX att anlägga en stad för att styra handeln och motverka gränshandeln med Norge men planerna förverkligades aldrig. Vänern utgjorde inte bara ett hinder för en angripare, sjön var också en möjlighet till kommunikation med resten av Västsverige. Rakt österut ligger Hindens rev och ruinen Jarlehus på Kållandsö, där fanns även Läcköborgen. På Vänerns östra kust fanns borgarna Aranäs och Amneholm i Gullspångsälven. I Värmland i norr låg borgarna Edsholm och Saxholmen. Som herre över Dalaborg, Amneholm och Edsholm kunde Erik Kettilsson Puke kontrollera handel och skatter, Vänern blev hans mare nostrum, hans eget hav. Handeln från norra Värmland gick ut genom Klarälven över Vänern söderut till Göta Älv och Lödöse. På vintern när det låg is på sjön var det enklare att färdas över vattnet, än på slingriga hålvägar på land. Isvägarna märktes ut med ruskor och de trafikerades med slädar. Vid oroliga tider kunder ruskorna flyttas för att leda fiender ut på tunna isar.

Dalaborgs ruin är resterna av en borg som byggdes år 1304 av hertigarna Erik och Valdemar Magnusson. De var söner till Magnus Ladulås och stred mot sin bror Birger Magnusson som utsetts till konung efter faderns död. Borgen förstördes 1434, under Engelbrektupproret. Runt om i landskapet syns tydliga spår efter inlandsisen. Ett exempel är den natursköna Hjortens udde, en del av den så kallade Mellansvenska israndzonen som bildades för ca 10 000 år sedan. Udden dyker ner under vattnet för att komma upp på västgötasidan som långsmala Hindens rev. För att hjälpa fartyg att tryggt navigera mellan rev och grynnor restes 1852 Hjortens fyr på platsen.

På Slottskullen ligger resterna efter Dalslands enda medeltida borg. Platsen är idag ödslig och kan verka obetydlig men på medeltiden var den centrum för viktiga händelser i Västsverige. Dalaborg anlades i samband med stridigheter mellan kung Magnus Ladulås söner Birger, Erik och Valdemar. De senare planerade ett västnordiskt rike med fästen runt södra Vänern med Lödöse som huvudstad. Borgen förvaltades i slutet av 1300-talet av en av landets då mest betydande man, marksen Erik Kettilsson Puke. Han anslöt sig till de tolv svenska stormännens trohetsförsäkran av Drottning Margareta av Danmark och Norge som ägde rum här den 22 mars 1388 vilket ledde till att Margareta även blev drottning i Sverige (…).

När en försvarsanläggning anlades användes terrängen för att göra det så svårt som möjligt för angriparna att anfalla. Ofta byggdes borgarna på en naturlig höjd där det är lätt att skjuta ner mot angriparen samtidigt som denne måste anfalla uppåt. Naturliga branta stup, vatten eller våtmarker utnyttjades för att begränsa var och hur angriparen kunde röra sig fram till borgen. Dalaborg låg med tre sidor ut mot Vänern på udden Slottskullen. Udden avskiljs från fastlandet med ravinen där ni står nu. Ravinen bildar en naturlig vallgrav som är lätt att försvara från platån ovanför, här har också spår efter en vall hittats. Eftersom borgen var byggd på berget kunde inte angripare gräva sig in, något som var vanligt vid längre belägringar. Landskapet runt borgen var säkert röjt på träd och undervegetation för att ge ett fritt skottfält för borgens försvarare och möjlighet att se angriparna på långt håll.

Ni står framför Dalslands enda medeltida borgruin. Kung Magnus Ladulås söner; hertigarna Erik och Valdemar byggde år 1304 Dalaborg som senare raserades under Engelbrektupproret 1434. Huvudbyggnaden kan ha varit ett så kallat blockhus och bestod av en murad bottenvåning med en träkonstruktion med torvtak ovanpå. Huset var byggt så att det delvis utnyttjar klippan som grund. En rad bjälkhål i muren är troligen spår efter träöverbyggnadens förankring. Ett skyttegalleri kan ha gått längs borgens sidor där försvararna kunde beskjuta angriparna med armborst eller bössor, tidiga handkanoner. Borggården har på tre sidor varit omgiven av vallar och mot öster begränsats av en stenskodd vall framför borgens fasad. Vid utgrävningarna på 1930-talet hittades bl.a. pilspetsar, sporrar, spelbrickor, olika redskap samt några skärvor från Rhenländska stengodskrus. Under 1994 restaurerades ruinen och försågs med nya muravtäckningar.