Dalsland/Ånimskog/OdhnemaSjö/Kap4

Sida 17

Olle och Anna-Kajsa voro fästfolk. De hade inte upplevt någon stämningsfull förlovningsfest, icke annonserat eller högtidligt talat om eklatering eller så. Nej, de voro enkla människor och levde i en då fattigt folk ej krånglade till sitt liv med pryderi och åthävor. Det hade varit rätt lite tal om kärlek, om märkliga framtidsdrömar. om emmigration till Amerika för att skaffa rikedomar att föra ståt med. De största förhoppningar man vågade ställa på livet voro art hålla hungern för varje dag någorlunda i stillhet. Längre sträckte sie inte deras framtidsförhoppningar.

Olle var äldste sonen i en stor familj, där fadern hade dött i sin bästa mannaålder, och ansvaret för mor och småsyskon hade fallit på O11e.
De gingo i sina enkla kläder — de hade bara en mundering — till prästen, som vigde dem, och så voro de gifta. På hemvägen konsta-terade den nyvordna frun, att trots de voro ett äkta par, så var allt som förut. Det kändes inte konstigare att vara fru än att vara bara tös. Samma enkla torftighet, samma perspektiv av armod som tidigare. Hon uttryckte väl inte saken så högtidligt, hon sa:
-Ja. du Olle, nu ä vi gifta, men det känns som förut, å lika fattiga ä vi.
-Vi ä inte fattiga. Vi ha ju varann. Men nu måste vi planera för femtiden.
De gjorde som många deras gelikar före dem. De togo sina torftiga tillhörigheter på ryggen och vandrade någonstans till en lämplig skogsglänta för att reda sig en enkel bostad. Någon tomt hade de inte, men det nekades aldrig en fattig att ta virke var som helst och timra en kåk i vilda skogen. Vem som ägde skogen var alltså inte tal om. Bleve det en beboelig koja och ett kålland, så visade sig snart ägaren för att få vederlag, men inte i pengar dock,

Sida 18

ty sådana hade de nya hyresgästerna inte, men något arbete på bondens gård kunde beräknas.
I stugan fanns en öppen spis, som Olle själv murat av gråsten. Golvet var utjämnad och tilltrampad jord, och väggarna utgjordes av savbarkat rundvirke med nockade knutar för sammanhållningens skull. Springorna voro igenstoppade med vitmossa och irappad lera, blandad med sand och avfall efter linkäftningen hos markägaren förra hösten. Ett par små fönster, ett på gaveln och ett på samma långvägg som dörren var all lyx i den vägen. Stugan var täckt med näver och torv. Möblemanget var det enklast möjliga, som de tillfälligt lånat ihop av sina vänner. En soffa, ett bord och ett par stolar var hela härligheten, men som Olle var rätt händig tog det inte lång tid, innan han själv snickrat ihop något i möbelväg, så att de kunde hjälpligen reda sig.
 De hade vid sin utvandring från hemmet, som inte längre fanns, medfört en hemsmidd yxa, en såg för vedhuggning, vars blad var spänt medelst en grov grangren, vilken alltså utgjorde själva sågstommen. Vidare hade de en bengryta, en slev, ett par träskedar och ett par hårt nedslitna trätallrikar samt ett stenfat.
Året var 1852, alltså något över etthundra år sen. Sedan dess har ett par man vandrat omkring på månen och därifrån medfört en mansbörda stenar, man har i en u-båt passerat nordpolen under polarisen en sträcka på trehundra mil. Tänk er vilka kontraster, vilken skillnad på människors möjligheter!
 Så hade då de båda börjat sin kamp för tillvaron i en trång och strävsam värld. De hade börjat under mera torftiga förhållanden, än vi, sena tiders barn, med våra högt ställda krav på livet ens tillnärmelsevis skulle kunna föreställa oss. Men de hade en stark tro på en gemensam framtid och en nedärvd seg vilja till livet och en genom tvång till yttersta gräns uppövad vana till försakelse.
Men det fanns dock ljusa strimmor i bilden. De hade slagit ned sina bopålar i fast mark på en liten platå vid en bro över en bäck mellan ett par sjöar. Skogen runt om gav trygghet, och ur sjöarna fångade de fisk, som gav huvudparten till deras enkla hushåll. I bäcken fanns kräftor, som jämte en del fisk kunde säljas. Det gav alltid någon styver i taskan, liksom ett och annat dagsverke under
FORTS. följer