Olle

Sida 17

 
  Olle och Anna-Kajsa voro fästfolk. De hade inte upplevt någon stämningsfull förlovningsfest, icke annonserat eller högtidligt talat om eklatering eller så. Nej, de voro enkla människor och levde i en
då fattigt folk ej krånglade till sitt liv med pryderi och åthävor. Det hade varit rätt lite tal om kärlek, om märkliga framtidsdrömar. om emmigration till Amerika för att skaffa rikedomar att föra ståt med. De största förhoppningar man vågade ställa på livet voro art hålla hungern för varje dag någorlunda i stillhet. Längre sträckte sie inte deras framtidsförhoppningar.
  Olle var äldste sonen i en stor familj, där fadern hade dött i sin bästa mannaålder, och ansvaret för mor och småsyskon hade fallit på Olle.
  De gingo i sina enkla kläder — de hade bara en mundering — till prästen, som vigde dem, och så voro de gifta. På hemvägen konstaterade den nyvordna frun, att trots de voro ett äkta par, så var allt som förut. Det kändes inte konstigare att vara fru än att vara bara tös. Samma enkla torftighet, samma perspektiv av armod som tidigare. Hon uttryckte väl inte saken så högtidligt, hon sa:
-Ja. du Olle, nu ä vi gifta, men det känns som förut, å lika fattiga ä vi.
-Vi ä inte fattiga. Vi ha ju varann. Men nu måste vi planera för framtiden.
  De gjorde som många deras gelikar före dem. De togo sina torftiga tillhörigheter på ryggen och vandrade någonstans till en lämplig skogsglänta för att reda sig en enkel bostad. Någon tomt hade de inte, men det nekades aldrig en fattig att ta virke var som helst och timra en kåk i vilda skogen. Vem som ägde skogen var alltså inte tal om. Bleve det en beboelig koja och ett kålland, så visade sig snart ägaren för att få vederlag, men inte i pengar dock,

Sida 18

ty sådana hade de nya hyresgästerna inte, men något arbete på bondens gård kunde beräknas.
  I stugan fanns en öppen spis, som Olle själv murat av gråsten. Golvet var utjämnad och tilltrampad jord, och väggarna utgjordes av savbarkat rundvirke med nockade knutar för sammanhållningens skull. Springorna voro igenstoppade med vitmossa och irappad lera, blandad med sand och avfall efter linkäftningen hos markägaren förra hösten. Ett par små fönster, ett på gaveln och ett på samma långvägg som dörren var all lyx i den vägen. Stugan var täckt med näver och torv. Möblemanget var det enklast möjliga, som de tillfälligt lånat ihop av sina vänner. En soffa, ett bord och ett par stolar var hela härligheten, men som Olle var rätt händig tog det inte lång tid, innan han själv snickrat ihop något i möbelväg, så att de kunde hjälpligen reda sig.
  De hade vid sin utvandring från hemmet, som inte längre fanns, medfört en hemsmidd yxa, en såg för vedhuggning, vars blad var spänt medelst en grov grangren, vilken alltså utgjorde själva sågstommen. Vidare hade de en bengryta, en slev, ett par träskedar och ett par hårt nedslitna trätallrikar samt ett stenfat.
  Året var 1852, alltså något över etthundra år sen. Sedan dess har ett par man vandrat omkring på månen och därifrån medfört en mansbörda stenar, man har i en u-båt passerat nordpolen under polarisen en sträcka på trehundra mil. Tänk er vilka kontraster, vilken skillnad på människors möjligheter!
  Så hade då de båda börjat sin kamp för tillvaron i en trång och strävsam värld. De hade börjat under mera torftiga förhållanden, än vi, sena tiders barn, med våra högt ställda krav på livet ens tillnärmelsevis skulle kunna föreställa oss. Men de hade en stark tro på en gemensam framtid och en nedärvd seg vilja till livet och en genom tvång till yttersta gräns uppövad vana till försakelse.
  Men det fanns dock ljusa strimmor i bilden. De hade slagit ned sina bopålar i fast mark på en liten platå vid en bro över en bäck mellan ett par sjöar. Skogen runt om gav trygghet, och ur sjöarna fångade de fisk, som gav huvudparten till deras enkla hushåll. I bäcken fanns kräftor, som jämte en del fisk kunde säljas. Det gav alltid någon styver i taskan, liksom ett och annat dagsverke under


Sida 19

andtid på bondställena. Ett nytt järnverk höll på att byggas i storån i väster. Olle hade redan förhört sig om arbete och fått ett ej nekande svar. Kom igen inom någon månad, lät det.
  Vid den tiden måste en person, som ville flytta in i en annan socken ha med sig ett intyg, att hemkommunen för all framtid åtog sig vårdkostnaderna i händelse den inflyttade skulle förlora sina möjligheter till egen försörjning, alltså skulle "falla på socknen", som uttrycket löd. Detta hade Olle försummat, ty han visste ingenting härom. Dessvärre gick en sockengräns i bäcken. Det visste inte heller Olle. Så hade han byggt sin koja på fel sida om sockengränsen, eftersom platsen föreföll honom mest inbjudande.
  Det hade gått år. Gäddorna slogo i vassen och voro lättfångade. En kålsäng var i ordningställd intill stugan. Det var Anna-Kajsas verk, och där skulle hon odla kål och kanske också få plats med några potatisstånd. De bådas framtidstro var visserligen svag men ingav dock vissa förhoppningar. Det var vår med alla dess förhoppningar ute i naturen som ock i de båda makarnas sinnen.
  Så kom olyckan över dem. Det var markägaren, som meddelade att eftersom stugan stode i grannsocknen och inget intyg från hemkommunen hade förevisats, så måste stugan bort. Om så inte skedde, komme en eventuell framtida fattigvårdskostnad att falla på den som tillåtit Olles bygge, och det ville markägaren inte riskera.
  Dagen därpå gingo de halvt bedövade makarna till skogen. Olle hade sett murklor på ett par ställen. Dessutom voro nog tranbären färdiga att plockas. Disponentfrun ville gärna köpa båda delarna. Konstigt folk förresten som kunde äta sopp. Det var ju föda för kor och ingen folkamat.
  Under tiden hade markägarens dräng varit och spikat igen dörren och fönstren till Olles och Anna-Kajsas stuga. Deras små tillhörigheter hade han burit ut och lagt i en viss ordning på berghällen. Och detta nu när man började skymta en viss morgongryning i vårens och förhoppningens tid. Men livet syntes dem grått och hopplöst. De tycktes inte längre ha något att leva för.
  Detta våldförande på den fattiges egendom kunde inte Olle lagligen beivra, för övrigt var han för kort i rocken att dra i härnad med den mäktige storbonden. De läto sina saker bli liggande som dräng-

Sida 20

en lagt dem och gingo åter mot sin hemby. Deras föräldrar voro döda och syskonen skingrade åt olika håll. Ett par av dem hade tagit över till Amerika och sedan aldrig låtit höra av sig. En hade hamnat i Norrland och haft arbete vid ett sågverk, en hamnade i Fredrikshald och blev smed och en lärde till skräddare och slog sig ned i ett torp, som hette Hundängen, där han sydde ihop till en torftig bärgning för sig, hustru och barn. Hos dem fick Olle och Anna-Kajsa husly tills vidare. Den natten sov Olle ingenting. Han låg bara och funderade över sin och hustruns situation. Den var ju inte ljus precis.
  Nu hade Olle några år varit värvad grenadiär. Det var inte så lång tid, så att den berättigade honom till pension, men den var tillräcklig för att ha gett honom en aning manligt kurage.
  Framemot dagningen hade han fattat beslut att besöka landshövdingen och höra efter om inte en förre soldat hade någon rätt till människovärde och skydd för sin egendom. På detta beslut somnade han och sov närmare en timme. När han vaknade och fått i sig en tallrik havrevälling begav han sig åstad. Murkelexpeditionen hade givit honom ett netto på en krona och åttio öre. Olle fick kronan som reskassa, resten fick Anna-Kajsa behålla. Hon skulle gå till brukshandel och se om hon kunde få något ätbart och skulle på vägen söka genom skogen. Törhända kunde hon hitta flera murklor om lyckan vore henne huld. Det var den, och hon hittade en hel påse, som hon fick en vacker slant för av disponentfrun. Nu var hon lycklig ägare av mat för ett par dar och vandrade med lätta steg mot sina vänner i Hundängen.
  Olle gick hela vägen till Vänersborg och fick träffa landshövdingen. Denne var en myndig person av gamla stammen, men han hade hjärta i bröstet och kände varmt för dem som bodde på livets skuggsida. Han lyssnade med intresse för vad Olle hade att berätta. Olle berättade enkelt och rättframt om sitt läge och sökte på intet sätt väcka medlidande. Sedan Olle berättat vad han hade på hjärtat gjorde landshövdingen några förtydligande frågor, varefter han ordnade med logi och förtäring åt Olle samt bad honom återkomma dagen därpå, sedan landshövdingen fått tid att tänka över ärendet. Vid Olles besök innan han begav sig på väg hem, fick han några


Sida 21

uppmuntrande ord med löfte att hans ärende skulle behandlas, så det skulle nog ordna upp sig, menade han.
  Rätt snart fingo socknemännen en skrivelse från länsstyrelsen med uppmaning att ordna upp bostadsfrågan för en viss Olle Eriksson och hans hustru. Även Jönsson, som låtit sin dräng kränka äganderätten för Olle, fick en i allvarliga ordalag hållen skrivelse att för framtiden avhålla sig från att egenmäktigt handskas med andra bohag efter gottfinnande. Sådant vore hemfridsbrott och en allvarlig sak.
  Redan samma höst kunde Olle och hans Anna-Kajsa flytta in i en trivsam stuga, som Olle med grannars hjälp och frivilligt skänkt virke och byggnadsmaterial, som kommungubbarna skickat dit, byggt i en trivsam glänta i hemsocknen. Anna-Kajsa blev snart änka, men bodde kvar i sin stuga och fostrade där upp tre flickor och tre pojkar. Alla slogo sig bra fram i livet. I den bygden hade de flesta vallonblod i sina ådror. Därför voro de också katiga och gåvo inte upp i första taget. Går det inte på ett sätt, så går det väl på ett annat, var ett gängse lösenord. Några stormän räknar man inte i den släkten, men de blevo var på sin ort arbetssamma och redliga män och kvinnor. Vad kan man vidare önska.
  Olles barnbarn fingo uppleva det tekniska och kulturella uppsving, som bringade välstånd och vitterhet i alla Sveriges bygder.
Så länge Olle levde försummade han aldrig ett tillfälle att berätta om den snälle landshövdingen. Inom släkten var man stolt över sin anfar, som vågade söka upp själva Konungens Befallningshavare och framlägga sina bekymmer.