Helge förblev hembygden trogen med undantag för några år i [[Västergötland/Trollhättan|Trollhättan]], där han arbetade på Volvo Flygmotor och senare var ombud
Helge förblev hembygden trogen med undantag för några år i [[Västergötland/Trollhättan|Trollhättan]], där han arbetade på Volvo Flygmotor och senare var ombud
för dåvarande kds. Han prövade ett flertal yrken, men hans huvudsakliga sysselsättning var
för dåvarande kds. Han prövade ett flertal yrken, men hans huvudsakliga sysselsättning var
skogshuggning. 1952 gifte han sig med Sonja Johansson från Lindesberg i Hallands län och året därpå föddes dottern Ing-Marie och därefter följde Lisbeth 1958. Under 1970-talet byggde Helge om det ursprungliga huset i Hagen till en modern villa och sedan bodde han och Sonja långt upp i pensionsåldern. Tyvärr drabbades de av ohälsa i mitten av 1990-talet och måste efter en tid flytta till en servicelägenhet Åmål. Helges hälsa försämrades allt mer och han avled i januari 2001.Dottern Ing-Marie med familj är numera ägare av Hagen.
skogshuggning.
Helges syskon lämnade föräldrahemmet och
sin hemsocken efter hand de kom upp i vuxen
ålder. Sammanhållning och gemenskap har
dock präglat syskonskaran under alla år. Dagny,
som är äldst, föddes 1920, Helge 1921, Verner
1923; Ragnhild 1925, Greta. 1927; Sigurd 1929
och Herman 1932.
Olof Karlsson och hans söner anade nog inte
i början av seklet vilken” guldskatt” de ruvade
på. Det var endast en ringa skärv som de fick
med av de rikedomar som Höganäs-bolaget,
Wargön och Gullspång utvann ur bergen under
de kommande årtiondena. Olof Karlsson sålde
en del av sina ägor till Gullspång 1917, medan
hans söner avyttrade delar av sina egendomar
till Wargön 1925, men några större summor för
säljarna rörde det sig inte om.<ref>Ånimskogs Sockenbok del II, sida 39-45.</ref>
Helge växte upp i Hagen, ett litet ställe som ligger strax söder om Gärdet. Helges far, Herman, hade köpt tomten av sin farbror Petrus 1924 och byggt ett hus för sig och sin unga familj ett par
år senare. Tomten som var en inäga kallades
Ullas hage eftersom Ulrika, den ursprungliga
ägarinnan, brukade odla grönsaker här under
1870-talet.
Herman gifte sig med Ruth Maria Vesterberg
från torpet England i Skålleruds socken. Det var
ett ungt par som gick i brudstol i början av mars
1920. Ruth var endast 18 år gammal och Herman 22. De slog sig först ner i Håverud, där
Herman arbetade på fabriken, men efter en tid
beslutade de sig för att bosätta sig i närheten av
Hermans föräldrahem. Då omfattade familjen
också tre barn. 1926 stod huset färdigt och de
kunde flytta in i sitt nya hem. Närheten till föräldrarna och syskonen på Gärdet skapade naturligtvis en känsla av trygghet och gemenskap,
men nackdelen var att Herman fick lång väg att
ta sig till sitt arbete, och detta skulle i sinom tid
visa sig ödesdigert.
En tidig morgon dagarna före jul skulle Herman gå till sitt arbete i Håverud. Isen hade lagt sig på vikarna i Malbäcksfjordens inre delar, och när han kom till Lillängen beslöt han sig för att gena över nyisen för att göra den långa färdvägen något kortare. Isen var dock förrädisk. Den brast och Herman hamnade i en vak som han inte hade någon chans att ta sig upp ur. Sonen Helge berätta vidare:
Provinstidningen Dalsland 1931-12-23
Jag minns väl denna dags händelser. Min syster Dagny och jag var på förmiddagen till affären och handlade. På eftermiddagen gick mor, min bror Verner och jag till England, till mormor och morfar, som vi brukade göra då och då. Komna till Lillängen, fick jag se en vak invid holmarna och något som låg på isen (fars mössa). Jag förstod ej då (jag var 10 år) vad det var, men jag frågade mor, men som tur var, såg hon längre ut på sjön, åt Kvarnkasen till, där det fanns öppningar i sjön.
Om hon fått syn på denna vak, som jag såg så hade hon säkert förstått vad som hänt i arla morgonstund. Det konstaterades, när de tog upp honom att han hängt på iskanten och någon från Östebo, som jobbade i Håverud, hörde skriken i en halv timmas tid. Förmodligen frös han ihjäl och isen gav efter och han låg på rygg på sjöbotten med armarna i det läge som han hängde på iskanten.
Det var ett hårt slag för mor och oss barn, som förstod vad som hänt, och särskilt för mig som var så fäst vid far. Jag minns så väl sista söndagen tillsammans: Vi, far och jag, hade varit i skogen och sett ut julgranen, som han skulle hugga. På kvällen när vi skulle gå till sängs, gjorde jag som far, när vi klädde av oss för natten. Jag
klädde av mig mer än vanligt var och på natten vaknade jag av att jag frös. Far var då vaken och sade till mig att inte vara lik honom i allt.
Ruth stod nu ensam med sex barn och det
sjunde på väg. Det var ett fruktansvärt slag som
drabbade familjen, och sorg och bestörtning
lägrade sig över hela bygden under dessa juldagar. Ruth, som födde sonen Herman i januari,
upplevde en svår tid, men lyckades trots stora
umbäranden lotsa sin familj genom alla svårigheter. Det var en enastående bragd. Helge, som
var äldst av sönerna, fick bära det tyngsta ansvaret av barnen. Han blev en slags ställföreträdande pappa och fick redan under skoltiden ge
sig ut för att tjäna några slantar hos bönderna i
trakten.
Helge förblev hembygden trogen med undantag för några år i Trollhättan, där han arbetade på Volvo Flygmotor och senare var ombud
för dåvarande kds. Han prövade ett flertal yrken, men hans huvudsakliga sysselsättning var
skogshuggning. 1952 gifte han sig med Sonja Johansson från Lindesberg i Hallands län och året därpå föddes dottern Ing-Marie och därefter följde Lisbeth 1958. Under 1970-talet byggde Helge om det ursprungliga huset i Hagen till en modern villa och sedan bodde han och Sonja långt upp i pensionsåldern. Tyvärr drabbades de av ohälsa i mitten av 1990-talet och måste efter en tid flytta till en servicelägenhet Åmål. Helges hälsa försämrades allt mer och han avled i januari 2001.Dottern Ing-Marie med familj är numera ägare av Hagen.
