Nedre Kilane
-Platsbox- (OBS:Detta visningsformat är tillfälligt!)
Socken: Ånimskog
Platsnamn: Nedre Kilane Typ: Hemman Koordinat nord: 58.845772 Koordinat öst: 12.480040 Visa på Kartbild.com
Platser inom Nedre Kilane och Kilane Mellom
- Nedre Kilane
- Kilane Mellom
Övergripande beskrivning
Kilane 4:7
Ursprung: Kilane Nedre 3:1, 1/4 mtl, 1912 överfört till Kilane 4:2.
Laga skifte 1872.
Areal 236,5170 har
Ägostyckning 1907
Areal efter styckning 29,3 har
Sammanläggning av 4:7 med delar av 4:13, 4:19 och 4:20 1998
Areal efter sammanläggning. 40,0 har
På vår färd i tid och rum hamnar vi först i Nedre Kilane, där sockengränsen skär av i sydvästlig riktning och fångar in Valöns sydspets innan den fortsätter mot norr och följer sjösystemet upp mot Djupslund.
Kilane omnämns första gången 1541 och står då upptaget som en enda gård, men i jordeböckerna 1564 har nr 2, Kilane Mellom, tillkommit och 1570 nr 3, Nedre Kilane, eller Yttre Kilane som var det tidigaste namnet. Båda gårdarna betecknas vid den här tiden som skattetorp. Den del av Kilane som idag kallas Stora Kilane och utgör en egen by tycks inte ha fått någon särskild beteckning förrän i början av 1700-talet, då den omnämns som Storkylane eller Storkile gård.
Hur namnet Kilane uppkommit torde vara klart för alla dem som under tidernas lopp plöjt de åkrar som ligger i nord-sydlig riktning. Plöjaren upptäcker snart att alla åkrar är kilformade med den spetsiga delen riktad mot sjösystemet i söder, och för att varje åkerdel ska få en genomlöpande rak avvattningsfåra, måste man se till att varje tilta blir smalare ju längre ner mot åkerns spetsiga ände man kommer. Detta är plöjarkonst på hög nivå. Sammanfattningsvis kan man säga att namnet Kilane är en dialektal pluralform i bestämd form av ordet kil och troligen betyder ”kilformigt jordstycke”
Nedre Kilane ligger längst inne i Kilaneviken, och gården med sin dominerande mangårdsbyggnad utgjorde en vacker och idyllisk anblick ända fram till 1940-talet, då exploateringen av kvartsitfyndigheterna rev upp djupa sår i bergssidorna och störde harmonin mellan natur och bebyggelse. Numera har en viss återställning skett som gör att miljöförstöringen inte framträder så iögonfallande längre.
Det nuvarande bostadshuset byggdes omkring 1890 eller möjligen något tidigare. En grundlig renovering gjordes 1957, då vatten och avlopp drogs in. Ladugården uppfördes 1921 som ersättning för en äldre byggnad, och loge och lador ombyggdes helt 1973. Lillstugan, som flyttades från Valön under 1900-talets första år, har också reparerats under 1970-talet.
Den bästa åkermarken utbreder sig ner mot sjön, men en stor del av brukningsarealen sträcker sig ett par kilometer mot norr med skogspartier mellan åkrarna, och det medför att jordbruket är splittrat och tungarbetat. Jorden består av medelstyv till styv lera och kan under goda betingelser ge rika skördar. Som mest har man kunnat hålla två hästar, sju kor, ungdjur, får och grisar. Idag bedrivs inget aktivt jordbruk på gården. Marken är utarrenderad, och det är mestadels hö som bärgas.
Nedre Kilane med sina torp har alltid legat lite vid sidan av den övriga bebyggelsen i socknen, och därför fick jordbruksprodukterna avsättas på ”gammaldags vis” ända tills jordbruket lades ner i slutet av 1960-talet, eftersom vägen upp mot Stora Kilane endast med möda kunde trafikeras med häst och vagn. Mjölken kunde därför inte levereras till mejeriet utan man kärnade smör, födde upp gödkalvar och sålde mjölk till enskilda kunder. Först 1955 kunde man ta sig fram med bil till gården, och idag är isoleringen bruten med utfartsvägar både mot norr och söder.
Nedre Kilane
1756 fastställs i ett fastebrev för Nedre Kilane att:
Bruks Directeur wällbetrodde herr Lars Jongberg till Rätten ingifva att Afhandling bref daterat den 3 juni 1752 wisandes därmed huru han för betald och wederbörligen Quitterad Kjöpesumma Ettusende och Åttahundrade dahler Srmt samt öfwergåva En Sidentyg Klädning av uppsyningsmannen Zegol Bergroth och dess Hustru Caisa Tyberg sig till handlat Fjerding Skatte hemmanet Nedre Kihlanne
Tingsrätten finner att hemmanet Nedre Kilane är lagligen förvärvat och därmed har fastigheten börjat glida in i ägarsfären kring Upperuds bruk. Under 1750-talet och flera decennier framåt blomstrar stångjärnsmidet vid bruket och det uppstår ett stort behov av skog för träkolstillverkningen. Betydande arealer inköps därför i mitten av seklet, och 1761 görs ett större egendomsförvärv i Skållerud då Ransberg, Kärrkil, Benebo och södra delen av Ryr införlivas. Det är också samma år som Nedre Kilane, Kilane Mellom och Kilebacken i Ånimskogs socken definitivt knyts till Upperuds bruk.
Under de kommande hundra åren avlöser ett antal brukare varandra i Nedre Kilane. Den förste av dessa var Göran Andersson, född 1722, och den siste att förvalta brukets egendom var Magnus Larsson. Han föddes 1823 och dog 1881 Hustrun Maja Jansdotter var jämnårig med sin make och födde honom åtta barn varav sex levde till vuxen ålder. Johannes föddes 1850, Paulus 1852, Anders 1853, Sophia 1855, Jan Magnus 1859 och Christina 1862. De båda yngsta dog samma år de föddes.
De hundra år som skilde den förste brukaren och den siste speglar den förändring som järnframställningen genomgick under denna tid. Träkolets betydelse avtog när ny färskningsteknik började tas i bruk på kontinenten och Upperuds bruk, som baserat sin järnframställning enbart på träkolstekniken kunde inte hävda sig i konkurrensen utan tvingades lägga ner sin järnhantering. De en gång skogrika egendomarna var nu skövlade och bruket sålde nu av i stort sett alla de gårdar som inköpts 100 år tidigare.
Bröderna Andreas och Jan Magnus Nilsson från Salebol köpte Nedre Kilane och Kilane Mellom med tillhörande torp 1856. Den sammanlagda arealen uppgick till 472 hektar.
Vid laga skiftet 1872 delades fastigheten upp och fick följande beteckningar: Nedre Kilane 4:2, Berget 4:3, Brandalen och Gärdet 4:4 ( 1919 delat i resp. 4:15 och 4:16), Kilane Mellom (Charlotten) 4:5 och 4:6. Till Nedre Kilane hörde torpen Vesterås, Bjurdämma, Huggängen, Valötorpet och Holmen och till Kilane Mellom, Blomsterholm, Tanom, Bräcketorpet och Bjurdämmekasen.
Allt tyder på att Magnus Larsson fortsatte att bruka Nedre Kilane sedan de nya ägarna tagit över ända till 1872, då Karl Olof Olsson med familj flyttade in och övertog jordbruket. Han följdes av Gustaf Andersson som tog över 1876. Han var född i Steneby 1846 och gift med Kristina Nilsdotter från Skållerud. Deras barn var Walfrid född 1873, August Oskar 1876, Karl Vendel 1879 och Anna Katarina 1881.
När bröderna Nilsson övertog Nedre Kilane inleddes också en intensiv verksamhet vid båtvarvet nere vid Kilaneviken. Skeppsbyggmästare Andreas Olsson anställdes 1860 som förman vid varvet. Han var född i Ånimskog 1827 och gift med Kristina Jonasdotter från Holms socken. Olsson var verksam i Nedre Kilane under många år och han var också bosatt där med sin familj, som förutom hustrun bestod av barnen Alma, född 1862, Maja Kajsa 1865, Anna Sofia 1868, Axel 1870 (etablerade sig som handlare i Snäcke) och Gustav 1872 (dog vid två års ålder).
Hur Andreas Olsson samsades med brukaren på gården är ovisst, men sannolikt fanns det två boningshus på fastigheten innan den nya manbyggnaden byggdes omkring 1890, så bonden och byggmästaren hade var sitt revir. Varvsrörelsen i Nedre Kilane bestod till en bit in på 1900-talet. Mera om varvet står att läsa i Ånimskogsboken del 1.
Efter Jan Magnus Nilssons död 1861 delades det förvärvade markinnehavet så att Andreas Nilsson erhöll Nedre Kilane och den avlidne broderns dödsbo fick Kilane Mellom. Denna fördelning hade redan gjorts upp vid köpet 1856 men reglerades mera detaljerat vid laga skiftet 1872 (se ovan).
Andreas Nilsson, som bl.a. ägde Salebol, där han också bodde, var under 1800-talets sista decennier sannolikt Ånimskogs störste markägare. År 1890 var han 83 år gammal och beslöt att dela upp sina egendomar på barnen. Dottern Adriana, eller Jana som hon kallades i dagligt tal, erhöll Nedre Kilane som gåva. Hon var sedan 1884 gift med Anders Jakobsson från Grinstad och bosatt i Stora Mossen.
När Jana och Anders påföljande år tog sin gård i besittning, kan man föreställa sig att de såg framtiden an med glädje och tillförsikt. Nedre Kilane var en gård som hade goda utsikter till en säker försörjning. Man kunde hålla två hästar och sex till sju kor, det fanns stora skogsarealer och det nya boningshuset var rymligt och bekvämt. Det skulle dock visa sig att detta första år skulle bli ett sorgens år ty makarnas enda barn, sonen Hugo, dog på våren endast sju år gammal.
Det finns emellertid tecken på att de inte lät sig nedslås av denna svåra motgång. 1892 köper Anders två mindre markområden öster om boningshuset och anlägger en ny trädgård, och dessutom bygger han en ny källare i den norra backsluttningen.
I Nedre Kilane fanns inte bara rikliga tillgångar på skog, utan i de närbelägna bergen fanns stora förekomster av kvarts och kvartsit som runt sekelskiftet började bli begärliga mineraler. Sålunda gjorde Höganäs-Billesholm AB en framstöt om att få teckna kontrakt om kvarts-och kvartsitbrytning. Den tredje juni 1905 signerade Anders Jakobsson ett kontrakt som gav Höganäsbolaget brytningsrätt under en maximitid av femtio år. I kontraktet stipulerades det att bolaget skulle betala femtio öre för varje ton som utvanns ur bergen under dessa femtio år till Anders och Jana Jakobsson och deras arvingar, vilket innebar att bl.a. Carl Nicolausson på Backen och bröderna Andreasson i Salebol kunde inhösta avsevärda summor allteftersom uttaget av kvartsit ständigt ökade, särskilt under andra världskriget.
De vidsträckta skogsområdena som tillhörde gården utgjorde naturligtvis också en lockelse för presumtiva köpare, och 1906 lade grosshandlare Niels Christian Jensen från Karlstad ett bud på hela gården med tillhörande torp. Anders och Jana som nu var i 60-årsåldern beslöt sig för att sälja och därmed var deras tid i Nedre Kilane till ända. De flyttade till Lilla Mossen i Ånimskog där Anders avled 1908. Jana överlevde honom i många år och dog först 1923.
Av den fortsatta historien framgår det tydligt att den nye ägaren främst var intresserad av skogen, ty 1907 lät han avstycka Valön och lejonparten av skogsarealen på fastlandet. Det innebar att den ursprungliga jordbruksfastigheten minskade från 236 har till 29. Jordbruksdelen fick beteckningen 4:7 och skogsarealen 4:12.
Under Jensens tid som ägare brukades gården under en period av Johannes Nygren från Tisselskog (se Charlotten).
Efter några år fann Jensen en köpare till jordbruksdelen i Hjalmar Gustafsson från Götlunda i Skaraborgs län. Han tog över gården 1911 och gifte sig med Hanna Enberg från Vingnäs och under tiden i Nedre Kilane fick paret fyra barn: Daniel 1911, Erik 1913, Aron 1915 och Anna-Stina 1918. Det är sannolikt under Gustafssons första tid på gården som stugan på Valötorpet rivs och forslas över till fastlandet för att sättas upp som lillstuga strax nedanför manbyggnaden.
I Hjalmar Gustafssons eftermäle är det inte främst hans insatser som lantbrukare som omnämns utan hans intresse för folkmedicin. Han kallades allmänt för ”Gryndoktorn” eftersom han sade sig kunna bota sjukdomar med olika slags gryn. Spindelväv ingick också i hans ”apotek” och användes för att behandla svårläkta sår. Ett av hans märkligaste recept var att lindra värk med hjälp av myrsyra. Den drabbades skjorta blöttes med vatten och grävdes sedan ner i en myrstack, där myrorna utsöndrade sitt sekret, och därefter fick patienten ta på sig sin våta och ”förgiftade” skjorta. Några belägg för att denna behandling var effektiv mot värk står inte att finna, men man kan gissa att patienten led en hel del kval av behandlingen, ty myrsyra, som också ingår i brännässlans blad, är som bekant ytterst irriterande för huden. Någon större tilltro till ”naturdoktorn” hade nog inte folk i hans omgivning, men säkert gav han hjälp och lindring åt många som inte hade så stora möjligheter att utnyttja den tidens moderna sjukvård.
Kanske var Hjalmar Gustafsson mer intresserad av naturmedicin än jordbruk, för i november 1918 sålde han gården till Gullspångs Elektrokemiska AB som året innan hade försäkrat sig om en kvartsfyndighet på fem hektar strax norr om Nedre Kilane Köpet av jordbruksfastigheten skedde säkerligen av taktiska skäl. Någon kvarts fanns inte på fastigheten, men den kunde utnyttjas som bas för den framtida kvartsbrytningen. Under en lång tid framåt skulle gården komma att brukas av arrendatorer vilka också försåg Gullspång med arbetskraft i stenbrotten.
Den förste arrendatorn var Georg Emanuel Reuter bördig från Silbodal i Värmlands län. Han och hustrun Hanna Maria Ottosson, uppvuxen i Djupslund, tillträdde sitt arrende den tredje maj 1920. Deras fyra barn föddes i Nedre Kilane: Greta 1920, Bertil 1922, Irma 1923 och Märta 1925. Tidvis bodde också Hannas syskon, Frida och Artur Ottosson på gården. I ett kontrakt från 1921 rörande en ny ladugard omnämns också Hannas andra broder Carl som arrendator tillsammans med sin svåger.
Ladugården har sin egen historia. Vid laga skiftet 1872 hamnade den utanför Nedre Kilanes fastighetsgräns, eftersom den var belägen öster om den nuvarande lillstugan, och den marken kom vid ägodelningen att tillhöra Brandalen. Det är rimligt att anta att ladugården revs ner och flyttades till sin nuvarande plats under 1870-talet, men att den omkring 1920 var i så dåligt skick att de nya arrendatorerna fann sig nödsakade att bygga en ny. Gullspång finansierade byggnaden genom att ställa 3650 kronor till förfogande och stipulerade i kontraktet att ”arbetet skall vara utfört under innevarande år”, d.v.s- 1921.
Såvitt man kan bedöma var Nedre Kilane en arrendegård som kunde ge goda inkomster, inte bara på jordbruket, utan också på körslor med häst, eftersom den intilliggande fabriken på Annenäset hade ett stort behov av transporter. På vintern när de omgivande vattnen var tillfrusna fraktades kvarts från Valön och stenmjöl och andra produkter från fabriken till Snäcke. Bönderna i trakten hyrdes då in med sina hästar för att utföra transporterna som inte var helt riskfria, eftersom isen på grund av strömmar kunde vara förrädisk.
Att den till synes bärkraftiga isen på vissa ställen kunde vara bedräglig fick Georg Reuter erfara på ett mycket dramatiskt sätt, när han med sin hingst körde sten från Valön till fabriken på Annenäset. Då han med sitt tunga lass svängde förbi udden in mot avlastningsplatsen brast plötsligt isen, och på några få ögonblick drogs hästen ner i djupet. Ett ögonvittne berättade att djurets dödsskri var så våldsamt att det ekade i de omgivande bergen. Reuter själv klarade sig tack vare att han gick vid sidan av släden och körde, men hästens tragiska öde gjorde ett djupt intryck på alla.
Kanske bidrog denna händelse till att Reuter sade upp arrendekontraktet 1925 och på våren samma år var det dags för en ny arrendator att flytta in. Han hette Göte Ekeroth och kom som ”ett yrväder en aprilafton”, närmare bestämt den tjugofjärde, med bohag, jordbruksredskap, hästar och nötboskap, allt stuvat ombord på båten Viking som fört med sig sin last från Dyrön på andra sidan Vänern där Göte tidigare haft en arrendegård. Med på resan var också brodern Herbert. Skutan lade till vid Varvet, den gamla skeppsbyggnadsplatsen en kilometer söder om gården, och där vinschades hästar och kor över relingen hängande i specialgjorda nät, och när de nått fotfäste fick de vada iland bäst de kunde.
För Göte var det en annorlunda miljö att hamna i, men han tycks ha etablerat sig snabbt i Nedre Kilane, och med hjälp av brodern Herbert och systern Dagny fick han snart fart på både jordbruket och stenbrytningen som nu kom igång på allvar, även om det var ganska blygsamma mängder som skeppades ut under de närmaste åren.
Efter ett par år fann Göte att det behövdes en husfru på gården. En väldig bergsrygg och en stor myr hindrade honom inte från att komma fram till Ängane, där han friade till Elsa Aronsson och fick ja. De gifte sig i maj 1929 och fick två barn: Gunnel född 1931 och Arne 1935. Någon gång kring utbrottet av andra världskriget förverkligade Göte och Elsa sin dröm om en egen gård och vintern 1940 flyttade de till Nedre Känsbyn, där vi senare kommer att möta familjen. Det blev nu brodern Herbert som övertog arrendet av Nedre Kilane. Han hade inte tänkt sig att stanna på ”Dal”, men efter att ha hjälpt sin sin bror under ett par år, tog han eget arrende på gården Charlotten i början av 1930talet. Han blev nu mera rotfast i bygden och när han 1934 gifte sig med Henny Jansson från Ryr i Skållerud var hans öde avgjort. Herbert var då 27 år gammal och Henny nyss fyllda 21. Sönerna Roland och Rolf föddes båda på Charlotten, 1934 respektive 1939, medan dottern Gunbritt föddes i Nedre Kilane 1947 När familjen flyttade till den nya arrendegården 1940 var framtidsutsikterna inte särskilt ljusa. Förutom att kriget blev alltmer olycksbådande, var Herbert konvalescent efter en svår lungsäcksinflammation som hindrade honom från tyngre arbete. En tröst var att det fanns flera bröder med stark familjekänsla där uppe i Värmland. Mellanbrodern Tage Ekeroth kom som hjälparen i nödens stund och tog över de krävande sysslorna på gården. När Herbert återvunnit full hälsa blommade gården upp och nådde sin högsta brukningskapacitet från krigsslutet och ett femtontal år framåt. Stenbrytningen hade tilltagit i omfattning under kriget, och det medförde att mer tid måste ägnas åt bergssprängning och transporter till utlastningsplatsen vid Varvet. Den moderna kvartshanteringstekniken var ännu bara i sitt embryo, men i början 1940-talet byttes de gamla järnhjulsvagnarna ut mot en gummihjulsvagn som kunde lasta dubbelt så mycket och innebar ett första steg mot effektivare transporter. Under de kommande åren skedde en revolutionerande förändring av bergshanteringen och de tekniska framsteg som gjordes i Gullspångs ganska blygsamma kvartsutvinning speglar i stort sett den allmänna utvecklingen av bergsbruket.
I början av 1950- talet utbyttes hästarna mot traktor och släpkärra, och några år senare skedde transporterna med lastbilar. I slutet av årtiondet kom traktorlastaren in i bilden, liksom kompressorn med tillhörande borrmaskiner. Hjullastaren gjorde sitt inträde i slutet av 1960talet och då uppgick den årliga leveransen till 10 000 ton, vilket kan jämföras med de 300 ton som var utlastningskapaciteten under Göte Ekeroths första tid, och de 1000 ton som levererades omkring 1950.
Jordbruket fick alltmer stå tillbaka för bergshanteringen och 1968 lades det ner, och eftersom Gullspångs Elektrokemiska inte längre hade något egentligt intresse av gården såldes den till arrendatorn 1973. Herbert Ekeroth blev således ägare till den gård som han arrenderat i mer än 30 år, och den första åtgärd han vidtog var att restaurera ekonomibyggnaderna. Driften i stenbrottet fortsatte till hösten 1977 då Gullspång lade ner sin ståltillverkning, och nästan exakt samtidigt drabbades Herbert av en svår sjukdom som ändade hans liv den 25 januari 1978.
Roland och Rolf Ekeroth, som helt eller delvis hade arbetat i stenbrotten under flera årtionden, köpte som delägare i dödsboet bergstäkten av Gullspång på hösten 1978, och därmed hade bolaget avyttrat all sin egendom i Nedre Kilane. En epok var till ända.
Dödsboet ägde gården och bergstäkten till 1989 då Roland och Rolf övertog hela egendomen förutom täktområdet genom skifte. Systern Gunbritt erhöll gården Ängeberga i Vassviken, vilken Herbert förvärvat 1959, medan mor Henny fick sitta i orubbat bo tills hon avled 1991.
1995 köpte Rolf Ekeroth ut sin bror och äger nu tillsammans med sin hustru Karin Nedre Kilane. De har varit gifta sedan 1961 och bor stadigvarande i Färgelanda, men ägnar en stor del av sin fritid åt gården, vars jordareal hålls öppen med hjälp av en granne. Genom köp av angränsande mark uppgår arealen idag till omkring 40 hektar.
Rolf och Karin har tre barn: Kristina född 1961, Per 1965 och Kerstin 1973. Den yngsta dottern Kerstin och hennes sambo Johan fullföljer delvis traditionen med att ha djur på gården i och med att de varje sommar bor där med sina tre hästar.
Kilane Mellom
För att få ett grepp om hur den fastighetsindelning som finns i Kilane idag växt fram måste vi åter förflytta oss till 1856, då bröderna Nilsson köpte hela det sydvästra hörnet av Ånimskog. En uppdelning av markförvärvet gjordes redan vid köpet i och med att Andreas Nilsson erhöll fastebrev på Kilane Nedre nr 3, som var beteckningen på den del som redogjorts för under rubriken Nedre Kilane, medan brodern erhöll fastebrev på Kilane Mellom nr 2 som omfattade det nuvarande Charlotten, Gärdet, Brandalen och Berget.
Jan Magnus Nilsson föddes i Salebol 1804 och hade sex syskon varav den tidigare nämnde Anders var tre år yngre. Jan Magnus gifte sig med Augusta Vilhelmina Jansdotter och omkring 1830 förvärvade de Nedre Känsbyn och bosatte sig där och under de kommande åren begåvades de med en stor barnskara.
När Jan Magnus avled i relativt unga år 1861 skapade det förutom sorg och saknad för familjen vissa problem när det gällde uppdelningen av de egendomar han lämnat efter sig. Det dröjde ända till 1866 innan det blev arvsskifte på Kilanedelen. Eftersom familjen kommer att behandlas under rubriken Känsbyn lämnar vi en stor del av dess fortsatta öden därhän och koncentrerar oss på fyra döttrar i familjen som fick ärva och fördela Kilane Mellom mellan sig. Detta arvsskifte som sammanföll med laga skiftet slutfördes inte förrän i november 1870. Följande protokollutdrag ger en autentisk bild av arvsskiftet.
Följande kommentarer kan vara på sin plats. De fyra flickornas namn var som framgår ovan Laura, född 1839, Ulrika 1849, Charlotta 1851 och Gertrud 1854. De tre sistnämnda fick på grund av sin ringa ålder företrädas av godemän. Under paragraf 32 redogörs för hur lottdragningen utfallit. Laura erhöll ”södra 1/16-delen som var Berget, Ulrika fick delen näst om den södra, vilket betydde Gärdet och Brandalen, Gertrud delen ”näst om den sistnämndas lott”, vilket innebar södra delen av det markområde som senare kom att benämnas Charlotten, och ett område vid Bräcketjärnet, samt Charlotta som fick den ”norra delen” av samma markområde. Det var Charlotta som senare gav hela gården sitt namn.
Kilaneskogen
Vad hände då med skogen som så bryskt slitits av från gårdskartan 1907? Grosshandlare Jensen ägde skogsfastigheten ett tiotal år och sålde den sedan till Seffle Sågverksaktiebolag i juni 1918. Försäljningen inträffade under första världskrigets sista år, en tid som präglades av social oro och ekonomisk tillbakagång, och troligen fann Jensen att det var hög tid att sälja innan krisen fördjupades. Kanske fanns det andra orsaker till försäljningen, men de till synes slumpmässiga och triviala händelser som inträffar i den lilla vrå av världen som en socken representerar har inte sällan samband med de stora skeendena i världshistorien.
Detta samband blir än tydligare när man följer den vidare utvecklingen, ty trots en ganska skoningslös avverkning på både Valön och fastlandet under 1920- och 30-talen gick Seffle Sågverksaktiebolag i konkurs. 20-talet hade medfört ganska skiftande perioder av ekonomisk uppgång och nedgång, men den definitiva stagnationen inträffade efter börskraschen på Wall Street 1929, och den höll i sig långt in på 30-talet, och det medförde att avsättningsmöjligheterna för skogsprodukter var starkt begränsade och priserna följaktligen låga. Huggare och körare från den tiden har berättat att ackorden var så lågt satta att de trots oerhört slit knappt kunde livnära sig på den betalning de erhöll.
Det är knappast någon kvalificerad gissning att påstå att de nya ägarna, Axel Bergström och Gösta Ekman från Säffle, gjorde sitt inträde på scenen i precis rätt ögonblick när de signerade köpekontraktet strax före jul 1935.
Namnet Gösta Ekman var på allas läppar vid den här tiden, men då tänker man på scenaktören och filmskådespelaren och inte på jägmästaren Gösta Ekman som hade en mera blygsam framtoning. Han var emellertid skogschef för Billerud och som sådan en aktad man, men hans intressen i Kilaneskogen var av privat karaktär. Han satsade på en genomtänkt återväxt av skogen, och den avverkning som skedde under hans tid var enbart gallringshuggning. Den omedelbara tillsynen av de olika skogsskiftena hade Herbert Ekeroth åtagit sig mot att han erhöll jakträttigheterna på markerna.
När jägmästare Ekman avled 1961 övergick hans del till sonen Carl-Axel Ekman genom arv och Axel Bergströms del till Bror och Alice Margareta Bergström som gåva påföljande år. Kort tid därefter köpte Ekman deras andelar och blev därmed ensamägare i september 1962.
Som ny ägare uppträder Sigurd Melchersson från Krusebol i Tydje 1970, och från det året sker en exploatering av Valön som aldrig förr. Den stillhet och poetiska mystik som präglar Esther Koltoffs upplevelse av ön 1916, och som finns återgiven i Ånimskogsboken del 1, är nu ett minne blott. Visserligen bröts tystnaden och idyllen av yxhugg och sprängskott under de mellanliggande decennierna, men nu sker en omvälvande förvandling av ön och omgivningarna norr om den, som slutgiltigt utplånar alla spår av naturmystik.
Den nye ägaren bygger en tvågrenig väg över madområdet genom att tippa massvis med sprängsten i det sanka underlaget. Vägbygget fortsätter sedan ända ut till Tjuv-Måns som är den yttersta spetsen på ön. Vägar anläggs också på fastlandet; bl.a. byggs vägen över Malbäcken om och förbinds med Råsjö Kross anläggningar i Livarbo. Stora skogsavverkningar görs och ett boningshus uppförs vid Malbäcken.
1977 sålde Sigurd Melchersson ett område i Valöns nordvästra hörn till Råsjö Kross och där har en omfattande stenbrytning förekommit under 1990-talet. Ett par år senare skrev Melchersson över skogsfastigheten i Nedre Kilane på barnen Hillevi och Göran. Göran Melchersson är nu ensamägare efter att ha köpt ut sin syster.
Tjuv-Måns
Idag kan man färdas med bil över hela Valön ända ut till Tjuv-Måns, och väl där kanske man börjar fundera över detta märkliga namn på öns sydspets. Tjuv-Måns, eller Tjyve-Måns på god dalsländska, är egentligen en liten holme utanför själva ön, och den har fått sitt namn efter en stortjuv som härjade i trakterna för kanske ett par hundra år sedan. Folket i bygden beslöt att gå man ur huse för att få fatt på tjuven. Man spårade honom ut till Valön, och där organiserades en drevkedja som tvingade honom söderut ända till sydspetsen. Han flydde då till den lilla holmen, där han slutligen tillfångatogs. Vad som sedan hände med den tjuvaktige Måns förmäler inte historien, men namngivningen av den lilla holmen har förskaffat honom odödligt rykte.
Källor
Källa: Boken "Ånimskogs Sockenbok", del II, sida 8-15.
Källa: Boken "Ånimskogs Sockenbok", del II, sida 27-28.